Simon J:
Det mesta du skriver är bra och vettigt även om jag har små invändning. Fel har du däremot när du skriver att ”en person kan nära nog per definition inte få det bättre utan att någon annan får det sämre”. Det fina med marknadsekonomin är nämligen att alla kan få det bättre. En fri och dynamisk ekonomin är inte ett nollsummespel. Gör vi en historisk tillbakablick ser vi att det för hundra år sedan var en stor majoritet som levde i fattigdom och mycket få som levde i överflöd. Sedan dess har ekonomin växt enormt och med det har fattigdomen minskat radikalt och allt fler lever i överflöd. Det är svårt att se förlorarna. De grupper och folk som är fattiga nu var det med all säkerhet för hundra år sedan också.

Petra:
Jag håller helt med dig om att moralen är personlig. Faktum är att jag skulle vilja gå längre och säga att vi alla, var och en för sig, är helt autonoma när det gäller moralfrågor. Dock håller jag inte med om att moralregler ska baseras på vad majoriteten i ett samhälle tycker. Den typen av kollektivism kan leda oss var som helst. I stället tror jag att man i moralfrågor bör försöka hitta rätt med hjälp av rationalism. Du exemplifierar med mord, och jag skulle här vilja hävda att mord är fel därför att det inte skulle gynna någon att det blev tillåtet att mörda. Likt Immanuel Kant menar jag att en maxim (moralisk levnadsregel) är bra om den går att tillämpa som allmän lag. Alltså: Om jag planerar att mörda någon måste jag fråga mig vad som skulle hända om alla andra också började mörda. Eller: Om jag fuskar till mig bonus eller bidrag måste jag fråga mig vad som skulle hända om alla andra också började fuska till sig bonus och bidrag.

Jag tänker att du inte vill kännas vid att vi är psykiska varelser, och att psyket har sina strukturer. Jag undrar om du förstår hur jag tänker när jag talar om gränslöshet? Vi har behov av gränser för vårt beteende. Dessa gränser sätter vi som kollektiv. Mord är t.ex inte okej – det är en kollektiv gräns. Att mord ändå sker går att förklara psykologiskt – men förklaringen är aldrig en ursäkt. Dock kan förklaringen nyansera bilden av skuldfrågan. Världen är sällan svart eller vit.

När girigheten går utöver det som kollektivt accepteras så har en gräns passerats. Eftersom de i toppen fjärmat sej från fotfolket i hög grad så har de ingen aning om var den kollektiva gränsen går. Det är det som är klassklyftor. Att man inte delar samma verklighetsuppfattning.

I själva verket så har varje människa en egen verklighetsuppfattning, men trots det så är vi känsliga för vad som socialt är okej. Och på så sätt kan avgränsade grupperingar bli fjärmade från det som allmänt är okej. Som i sekter t.ex. Detta gör oss också känsliga för ”ledare” som är karismatiska och lätta att se upp till. Man kan passera sina egna sunda gränser för ledarens skull, det är en psykologisk fälla i våra inren som vi har att vara vaksamma emot. På samma sätt kan man passera sina gränser för kollektivets skull, vill jag tillägga, och det är detta prov varje människa står inför varje idag: Var går min gräns?

Varje människa har ansvaret för att säga: Stopp – där går min gräns. Detta ansvar är svårt att ta eftersom få lärt känna och är medvetna om sina egna gränser. När man handlar för att man ”måste” eller av rädsla, så är det ofta för att man inte tar eget ansvar. Och med det menar jag inte att man kan skita i alla måsten. Men man har att ta ställning inför dem, så att man sedan inte skyller på andra.

simon j:
Vad betyder paretooptimering?
Jag tror att jag ovan besvarat hur jag ser på gränsen för girighet. Jag tänker att det är en gräns som vi drar kollektivt. Det blir inte en exakt gräns – men idag är den passerad med råge – om vi lyssnar till opinionen.

Jag håller med dej om att korruption drabbar alla makthavare mer eller mindre – det är, som jag ser det, en inbyggd psykologisk svaghet i människan. Därför skulle vi kunna kräva strikt hederlighet av de med makt, och som du antyder, stränga gränser mot maktbefogenheter.

Du efterlyser idéer. Mmm. Om ingen människa har makt över någon mer än sej själv – så vore saken löst. Jag tänker att det är kärnan i liberalismen. Att alla har makt och ansvar över sej själva. Däremot anser jag att det är fel att kalla det för frihet. Frihet är ett ord som oftare lockar till ansvarsfrihet än till ansvar. Typ – jag kan göra vad jag vill!

Att ta sin egen makt på allvar, och det egna ansvaret, kräver att ingen annan tar det ifrån en. Det kräver en kollektiv moral… Ja, det får räcka för nu.

Min tro är att sanningen finns hos er båda: Girighet finns hos alla människor och de uttryck vi ser hos Skandiachefer och sjuklönefuskare är olika uttryck för samma drivkraft. Problemet är ett – vi människor jämför oss alltid med varandra – och helst uppåt. Bygger grannen i väster ut så känns vårt eget hus plötsligt trängre – även om grannen i öster fortfarande bor lika trångt som vi. De här drivkrafterna hos oss utnyttjas vilt av marknadskrafterna i reklam och annan kommunikation vilket bl.a. får till följd att vi människor mår allt sämre trots att vi får det allt bättre.

Problemet med CLK:s resonemang att se girighet som något i stort sett bara gott, är just att vi inte kan se var det tar slut – något som om inte annat visas av Skandiacheferna. Om vi ponerar att Maslow hade fel, och det bara finns ett steg på behovstrappan ser utvecklingen mörk ut för mänskligheten. Om inte krig och korruption blir slutpunkten för vår samlade girighet så lär miljöförstöringen bli det. Problemet med Petras resonemang, att göra skillnad på girighet beroende på var man befinner sig i inkomsthierarkierna, är att det krävs en artificiellt införd gräns – när blir naturlig girighet ond?

Paretooptimeringen som tankegång är således fel. En person kan nära nog per definition inte få det bättre utan att någon annan får det sämre, och därmed faller en viktig del av det liberala ekonomiska idébygget. Men vad ska vi bygga istället då? De vänsterideologier jag befattat mig med antar samtliga att girigheten inte finns, alternativt kan skolas bort och ersättas med solidaritet. Jag tror inte på det – ingenting jag sett i världen tyder på att solidariteten är tillräcklig som drivkraft för att ett samhälle. Men jag låter mig gärna motbevisas…

Istället tror jag på en styrd girighet: Människor ska kunna bli rika eller lata eller hur de nu vill förvalta sina möjligheter, men förutsatt att det de gör inte förstör för andra. Samhällsnyttig verksamhet skall med främst ekonomiska styrmedel premieras och vissa typer av samhällsfarlig till och med förbjudas. Människor och samhällen kan behöva hjälp att ta sig upp från de materiella stegen på Masslowtrappan och istället se till andra (högre?) värden. Men vem ska då avgöra en verksamhets samhällsnytta, eller -fara, och hur ska man veta att beslut om detta fattas på sakliga grunder? Korruption drabbar ju alla makthavare. Där har tankebygget dessvärre nått sin gräns. Någon som har idéer?

Det går 10 arbetssökande personer på varje (formellt) ledigt arbete.

Detta kan inte förklaras med Anna Heborgs attitydproblem ”lättja” eller ”fusk” och arbetssökandes låga moral, utan just matematiskt: 1/10.

Och vi kunde läsa i bladen i dag att de offentliga pengarna för rehabilitering frös inne för 10-15 år sedan…

Knappast de sjukskrivnas fel.

Att sedan ”bonusarna” borde ha varit knutna till minusresultat, är väl givet, men då skulle de aldrig ha funnits – och inte heller blivit ett samhällsproblem.

Visst är det skillnad mellan miljoner och tusenlappar. Men att rättfärdiga ett felaktigt beteende med att andra gör samma sak fungerar inte. Var och en är ansvarig för sina handlingar.

Det var inte svårt att ”erkänna fusket i toppen”. Fusk är fusk oavsett på vilken nivå det sker. Men om jag ska vara ärlig så stör det mig mer att människor fuskar med bidrag än att chefer i privata företag får för mycket i bonus. Detta helt enkelt för att bidragstagarna lever på pengar som vi alla tvingats betala medan pengarna cheferna får kommer från aktieägarna.

Slutligen instämmer jag i att det är skrämmande att människor behandlas olika i en rättsstat. Som jag ser det bygger en stats legitimitet ytterst på att medborgarna erkänner behovet av vissa gemensamma lagar som gäller lika för alla. Tillåter man vissa att bryta mot lagarna förlorar staten i förlängningen sin legitimitet. Så långt har det dock inte gått i Sverige ännu.

Att vilja ha det gott nog är inte girighet i mina ögon. Då befinner man sej mitt i ”utbudet” och vill ha sin del av kakan. Däremot så påverkas vi av reklam, media m.m där vi luras tro att ingenting är gott nog. Det är motorn i köphysterin idag. Det finns som en sövande mer-mer-mer-propaganda i luften som tjänar syftet att manipulera fram behov efter det som inte behövs.

När du jämför bonus-fuskare i toppen av pyramiden med fuskare i botten, så haltar det för mej. Jag reagerar positivt på att du erkänner fusket i toppen. Men i mina ögon är det skillnad mellan miljoner och tusenlappar. Och jag tänker att i en hierarki så fungerar det psykologiskt så att om toppen skor sej, så spiller den mentaliteten neråt.

Trots det så kan jag se fler hederliga bland botten-skiktet än i toppen-skiktet. Som om det inte är så noga med moralen när man kan köpa sej fri… Och den tendensen är skrämmande i ett rätts-samhälle. Det är den undergrävande faktorn, som jag ser det.

Vänsterdebattörer vill gärna framhålla att passiva bidragstagare inte är giriga medan kapitalstarka företagare med stora bonusprogram är det. Jag menar nog att girigheten förenar båda dessa grupper, för det handlar i båda fallen om att få ut så mycket som möjligt för så lite arbete som möjligt. Att tjäna sitt uppehälle på garanterad bonusutbetalning (alltså fri från prestation) är detsamma som att uppbära a-kassa eller sjukersättning utan att söka jobb eller rehabilitering. Egentligen angriper alltså den politiska vänstern och höger samma sak, ändå försöker man låtsas som att man är varandras motsatser.

Girigheten är en av de bästa drivkrafter som finns. Det är alltså inte människors strävan efter att ”roffa åt sig” som bör bekämpas. Istället är det kopplingen mellan prestation och belöning som bör stärkas. För bolagsstyrelserna innebär detta att bonussystem åter måste kopplas till konkreta resultat, och för ”trygghetssystemen” – privata eller statliga – innebär detta att bidragen måste kopplas till tydliga krav på arbetssökning och rehabilitering.

Jag tror nämligen inte heller på någon renodlad planekonomi, borde kanske sagt det mycket tidigare.