Jag kan kanske också rekommendera dig att gå in på Kilen och se om du hittar någon förklaring där förstås. Slå på Kilen på nätet, även RFHL kan kanske ge något.

Förhoppningsvis mår du bättre framöver. Jag kan bara önska dig det och hoppas för din skull.

En av mina infallsvinklar är: Jag känner till att sjukdomstillståndet fanns i början av 60-talet. Då fanns också en ”Twiggyperiod”. En tonårsflicka i min närhet led av svält – självvalt eller inte? Hon vägde i alla fall som minst 29 kilo minns jag. Hon var tvångsintagen på sjukhus, barnsjukhus psyk. Någon gång i mitten av 60-talet dök diagnosen anorexi upp, har jag för mig. Om nervösa besvär utlöste tillståndet eller kom efteråt vet jag inte, men fanns där lång tid efteråt i alla fall, hos den här personen.

En annan infallsvinkel är: Det kan vara en matstrupssjukdom som hindrar personen från att svälja. Maten stockar sig i halsen. Det gör ont att svälja. Det går inte att svälja en normaltportion mat. Viktnedgång följer. När det gäller tonåringar så finns risk för att detta tillstånd tolkas som anorexi. Risken är stor att psykofarmaka sätts in! Det är att rekommendera att uppsöka öron-näsa-hals-läkare och få matstrupen undersökt. Jag känner också till vuxna människor i 50- årsåldern fått sina ät- och sväljproblem klassade som psykiska. När matstrupsröntgen utfördes så kunde en förträngning klart ses.

Ytterligare en infallsvinkel: Inom äldresjukvården och äldreomsorgen tolkas ätproblem som att den äldre vill dö! Faktum är att läkemedel ger både illamående och smakförändringar. Aptiten tryter när man mår illa och maten smakar beskt. Den äldre äter allt mindre. Därutöver så ger många läkemedel förstoppning eller tvärtom – vilket förvärrar situationen. Dessutom är muntorrhet en läkemedelsbiverkan, vilket inte gör matsituationen lättare. Undernäring och vätskebrist Jag är mäkta förvånad över professionen!

En infallsvinkel till: De äldre som bor hemma har alltför ofta en dålig matsituation. Djupfrysta portioner för en vecka i taget. Smaklöst och doftlöst. Kanske har den äldre inte ens en mikrovågsugn, utan försöker att tina maten i ett vattenbad på spisen. Hemtjänstutövare verkar inte ha matlagning bland sina tjänster. Kommunens biståndsbedömare har skrivit in ”enklare matlagning”. Det kan betyda att en portion pyttipanna värms i mikron. Serveras utan stekt ägg och utan rödbetor. Om man steker pyttipannan i stekpannan ökar aptiten! Det doftar gott!

I Patient-Fass använder man inte ordet Aneroxi – utan där kallas det för aptitlöshet!

Där står inte heller något om att 5-30% av behandlade patienter kan förväntas få biverkningar som det gör i Förskrivar- Fass.

Anledningen till att jag börja titta på det här är att en god vän till mig fått Digitalis och gått ned massor i vikt – blivit mer förvirrad – ligger i sängen hela dagen osv.

Förskrivar-Fass
”Biverkningar (Läs mer om biverkningar)
5-30% av behandlade patienter kan förväntas få biverkningar. Digitalisbiverkningar uppstår framför allt som följd av överdosering eller vid rubbningar i elektrolytbalansen (framför allt kalium, kalcium och magnesium) och syra-basbalansen (observera särskilt hypokloremisk alkalos).

Vanliga (1/10 – 1/100) Allmänna: Anorexi, trötthet, huvudvärk.
Cirk.: Arytmier; taky- och bradyarytmier samt överledningsrubbningar.
GI: Kräkningar, illamående, diarré. ”

Däremot tror jag att bristsjukdomar, som uppstår när man inte äter, förvärrar sjukdomen och att man inte ska stirra sig helt blind på den psykologiska sidan utan även se till den fysiologiska sidan. Men det är bara en gissning från min sida.

På västkusten kan man ju frossa i fisk och skaldjur (inte hästarna kanske!) och det är ju en bra selenkälla. Man jag tar det säkra för det osäkra, så jag äter Selenkosttillskott – vågar inte annat! (Av märket Marja Entrich eftersom jag då är säker på att mina mineraler och vitaminer har en naturlig källa och ingen syntetisk.)

http://sv.wikipedia.org/wiki/Anorexi

Det går också att sätta anorexi i samband med självskadebeteende ( http://en.wikipedia.org/wiki/Self_injury )

Jag kommer också att tänka på våra hästar, som för drygt 20 år sedan plötsligt slutade äta havre, sedan ville de inte äta hö och slutligen gick de där och bara sniffade lite i halmen. Vi hade då två egna och inhysing i stallet, så det var tre hästar som betedde sig likadant samtidigt. Det var rent kusligt och vi begrep ingenting. Detta var ju en sjuklig matvägran – hos häst!

Nu var uppfödaren till den ene hästen speciealintresserad av utfodring och av vitaminer och mineraler, så hon föreslog selenbrist. Vår veterinär skrev ut selen att ge dem, 1 dl åt gången med två veckors mellanrum. Problemet var hur vi skulle få i hästarna selenet. Men vi fuktade havre och rörde i selenet (så mycket selen är rent gift för en människa förresten, så det här var en ”hästkur”) och gick in till varsin häst och höll fram baljan med röran och hoppades. Hästen jag gick in till kom fram, sniffade i bunken, frustade och gick sin väg igen. Han betedde sig som han ville men inte kunde äta.
Så gick han en vända i boxen, kom tillbaka, stack ner mulen i bunken och sniffade undersökande, tog lite med läpparna och smakade omsorgsfullt på blandningen, tog lite till och lite till och till slut glufsade han i sig resten, mycket ivrigt. Två dagar senare åt alla tre hästarna normalt igen. Det verkade somr rena trolleriet.

Selen är ett spårämne förresten, som man behöver, men ytterst lite.

Något år senare började man berika saltsten för häst med selen, då man på Nya Zeeland hade kunnat konstatera att får som blev sjuka på samma sätt (botas inte bristen bryst musklerna ner så småningom och slutligen dör djuret), just led av selenbrist. Det här året hade våra hästar bara fått hemmaodlad mat, hemmahö och i grannområdet odlad havre och vi i västra Sverige bor i selenfattiga områden.