Jag tycker också att Keynes är underskattad idag och att Friedman bestämt mycket av villkoren för globaliseringen vilket inneburit en hel del problem. Björn Elmbrandts analys av Greenspans framgångar under Clinton – att de berodde på att han lät hushållens upplåning tjäna som Keynesiansk buffert i hotande lågkonjunkturer – tycker jag exempelvis är lysande och tänkvärd. Däremot ser jag inget motsatsförhållande mellan dessa synpunkter och att krisen i början av 90-talet i mycket berodde på att vi levt över våra tillgångar. Likaså tycker jag att det ligger en del i Johan Norbergs hyllningsanalyser av globaliseringens framgångar. Materiellt sett har fler det bra och färre dåligt idag än någonsin tidigare.

Men ingen av de här synvinklarna förklarar allt! Tvärt om kan båda beskrivningarna, och fler därtill, vara sanna – och då är det än mer belysande hur olika sidor i debatten tenderar att använda sig bara av de förklaringar som tjänar deras egna syften. Och än mer intressant att se vilka övriga förklaringar som, trots att de kan vara nog så plausibla, nästan inte ges något utrymme i debatten, eftersom ingen makthavare har något att vinna på att de förs fram.

Sedan Wigfors dagar och fram till slutet av 80-talet har socialdemokraterna fört en keynesiansk politik, som i stort också stöddes av de flesta partierna i Sverige och av de flesta partierna i de andra västeuropeiska länderna. Den handlar om att ge folk pengar i kristider, via offentligt anordnade arbeten, då stiger efterfrågan och då lönar det sig att producera vilket leder till investeringar som leder till fler arbetstillfällen etc – alltså det ger verkliga dymaniska effekter. Efterfrågan stiger dessutom alltid mer om man ger fattigt folk ökad möjlighet att konsumera, eftersom det är de som har flest uppdämda behov, av allt från näringsrikare föda över kläder till bostäder. De redan rika ökar inte sin efterfrågan lika mycket, dels för att de redan har det mesta, dels för att de inte är så många.

Idag för i stort sett hela Västvärlden en Friedmansk utbudspolitik som går ut på det rakt motsatta, att se till att det alltid finns en kader arbetslösa (den s.k jämnvikstarbetslösheten), då kommer priserna på arbetskraften att pressas neråt och då kommer priser att sjunka och inflationen att minska, vilket ansetts bra.

Denna politik prövades först i Chile av Pinochet. Den ledde till ökad arbetslöshet – förstås, och till större klassklyftor, men statsfinanserna påstods bli bättre. Chile hade exporterat sig ur krisen sade man.
Sedan började fler länder tillämpa samma ekonomiska politik, och samtliga såg samma effekter, ökad och kvarstående arbetslöshet och ökande klassklyftor. Det varnades för att vi i Sverige skulle drabbas på samma sätt när vi mot slutet av 80-talet, och senare än flera andra länder i Västvärlden, ändrade inriktning på vår ekonomiska politik men de styrande socialdemokraterna, liksom de borgerliga partierna, som definitivt är för Friedmans ekonomiska politik, trodde inte det, eller så trodde somliga av dem det och önskade det, svårt att veta vilket.

Så hade vi den borgerliga regeringens rent katastrofala kronförsvar i början av 90-talet, som vi betalar för fortfarande och som stöddes av socialdemokraterna alldeles för länge och tills man till slut satte stopp från det hållet och förhindrade att det blev sju resor värre (läs om detta i bl. Ingvar Carlssons memoarer). Detta försvar ledde till mängder av konkurser, till att somliga fick gå från hus och hem och förlorade der mesta av det de ägde, och det ledde till ökande arbetslöshet samt till att staten, dvs skattebetalarna, fick rädda bankerna (med något undantag) som annars hade gått omkull. (Om detta kan du läsa i Carl Hamiltons och Dag Rolanders bok Att leda Sverige in i krisen. Moral och politik i nedgångstider /1993).

Det är ganska löjligt att skylla denna utveckling på en generation som dels aldrig fick rösta om förändringen av den ekonomiska politiken, dels i genomsnitt kan lika lite nationalekonomi som de yngre generationerna, de som tror att det är ”traditionell socialdemokratisk politik” som lett till dagens situation eller ännu värre, att det är 40-talisterna som förorsakat den. Det är Friedmansk ekonomisk politik som lett hit, i kombination med några mycket fatala missgrepp inom den ekonomiska politiken (somliga begångna av socialdemokraterna, andra av den borgerliga regeringen), och denna politik har sina ivrigaste förespråkare bland liberaler och liberalkonservativa. Inom socialdemokratiska partiet har det bara varit en liten, men till all olycka mäktig klick, som varit för denna ekonomiska politik.

Läs mer nationalekonomi, från båda skolorna, och ekonomisk historia, så kanske du så småningom inser vad som har hänt, varför det hände och att det inte alls handlar om att 40-talisterna levde över några tillgångar, som det blivit så populärt att hävda idag och som jag försökt få dig att förstå att det inte var, med de exempel jag tagit, exempel som du tycker är löjliga (och de är löjliga just för att de visar hur löjligt det är att hävda att dagens problem beror på att en tidigare generation förslösat något som därför inte finns kvar till de yngre längre! Det största slöseri ett samhälle kan ägna sig åt är nämligen att låta en stor grupp människor gå arbetslösa och det kommer bara att bli värre, och oavsett vilken regering vi får, värre något snabbare med en borgerlig regering dock eftersom socialdemokraterna måste skynda lite långsammare för att inte helt förlora sitt väljarunderlag).

Det är vidare självklart att de ansvariga politikerna och ekonomerna föredrar att låtsas som om det är vanligt folk, och företrädesvis de äldre, som bär ansvaret för dagens arbetslöshet och eländen. Detta är simpel propaganda och ingenting annat. Så länge människor köper sådan här populistisk propaganda, som gör en grupp i samhället till syndabockar, kommer människor inte att kunna påverka samhället på något förnuftigt sätt. Så länge en massa unga människor bara sitter och gnäller över den äldre generationen, över invandrarna, eller vilka de nu vill lägga skulden för dagens arbetslöshet på, sker ingen förändring till det bättre det kan jag garantera dig.

Varför är det viktigare att höja taken i sjukförsäkringen än kvinnolönerna i vården? Varför är det viktigare att satsa pengar på maxtaxa i barnomsorgen än att reformera arbetsrätten så att fler utanför kan komma in på arbetsmarknaden? Varför är det viktigare att pengar går till att garantera pensionsnivåerna för vissa åldersgrupper än att arbeta för att integrera invandrare i samhället? Varför ska småföretagare lida under ett minutiöst skatteregelverk och finmaskig kontroll medan politiska ungdomsförbund kan casha ut bidrag på lösa bolner? Frågorna har inte stått mot varandra i såna här par i verkligheten, men exemplen visar ändå på prioriteringar som våra folkvalda politiker av var pengar ska plockas in och hur de ska betalas ut. Beslut som missgynnar vissa grupper för att gynna andra. De politiker som fattat besluten bedyrar sin oskuld och sitt rena uppsåt. Inte heller de grupper som gynnats av besluten vill kännas vid sin delaktighet i processen. Istället pekar man intensivt på andra som gynnats, eller orsaker till besluten utanför sig själv. Det gör mig lite trött – och stundtals frustrerad.

Du talar om moralisk resning och nämner ett exempel som avkrävs dig: ”jag ska ha en generell jämställdhet för ögonen och göra en hel del avkall på mina önskemål och förhoppningar till förmån för kvinnor för att vara en god människa. På många sätt relevanta krav på vad som kan kallas “moralisk resning” – att göra egna uppoffringar för mer utsatta gruppers och människors skull.”

Med moralisk resning syftar du alltså på att göra ”egna uppoffringar för mera utsatta gruppers och människors skull”, om jag förstår dig rätt. I det, tycks du och Kerstin vara av samma åsikt – oavsett generationsklyftan, vilket nu innebär att Kerstin ev. ”levt” de orättvisor som du som ung (?) man bara har läst om, hört talas om.

Det där med moralisk resning handlar om etiska dilemman, och i detta fallet närmare bestämt om omsorg om svaga och utsatta, dvs. bl.a. fördelningspolitiken. Borde vi inte i så fall diskutera saken utifrån de politiska premisserna i dagsläget och granska hur dessa påverkar etiken, människosynen, moralen, och hur dessa ideologier ställer sig till den moraliska resning som efterlyses? Borde vi inte koncentrera oss på problemen – hellre än att leta efter syndabockar (dessutom inom det ”egna lägret” eftersom ni dock delar samma åsikt om de utsatta och de svaga grupperna.)

Vad gagnar det att utropa: ”Vad jag efterfrågar är moralisk resning att tordas ta konsekvenserna av sin relativa framgång istället för att skylla den på någon annan eller gömma sig bakom att någon annans varit ännu större.”
Vilka konsekvenser syftar du på? Din generations missnöje, ilska och avund?
Berätta mera…

Anledningen till mitt frustrerade utrop om ”moralisk resning” var vad jag uppfattade som Kerstins totala oförmåga att underställa sig själv samma typ av generaliserande beskrivning som hon ofta utsätter andra för. Av mig som man har hon t.ex. krävt att jag ska ha en generell jämställdhet för ögonen och göra en hel del avkall på mina önskemål och förhoppningar till förmån för kvinnor för att vara en god människa. På många sätt relevanta krav på vad som kan kallas ”moralisk resning” – att göra egna uppoffringar för mer utsatta gruppers och människors skull.

Själv känner hon sig däremot väldigt utsatt när andra, exempelvis jag, avkräver henne i egenskap av 40-talist en förståelse för vilka fördelar detta har givit henne och generationskamraterna i jämförelse med efterkommande generationer. Där känner hon sig istället utsatt för en orättvis förföljelse eftersom hon minsann var med och byggde landet och välfärden och minsann tänker lämna dem efter sig när hon dör.

Min frustration över att en i andra sammanhang så genomtänkt människa som Kerstin tycks ha en så stor blind fläck fick mig att ta till uttryck som lätt missförstås. Uttryck som man menar halvt ironiskt, men ändå med allvarlig klangbotten, gör sig sällan bra i skrift – det vet jag egentligen. Sorry.

Noblesse oblige! Vad jag efterfrågar är moralisk resning att tordas ta konsekvenserna av sin relativa framgång istället för att skylla den på någon annan eller gömma sig bakom att någon annans varit ännu större.

Men allvarligt talat så ställde du en fråga i din orginalpost, och jag har gjort vad jag kunnat för att ge åtminstone en delförklaring på vad jag trodde var en uppriktig undran. Du får naturligtvis göra vad du vill med de funderingarna, men en variant skulle ju kunna vara att ta till dig synpunkterna och själv- och generationskritiskt fråga dig om det finns någon relevans i vad jag, som talman för en generation, skriver. Det är inte säkert att det är så, men det finns ju en möjlighet.