Gini-koefficienten är en statistisk ekvation, den blir förstås inte annat än vilka variabler man stoppar in i den. Det som hände från 1976 till 1985 var att folks reallöner sjönk och vinster gick upp till rekordnivåer och som en följd av detta (inte minst då att dessa vinster jagade avkastning/värdestegring på börsen) en aktiemarknad som gick bäst i världen vilket flyttade välstånd från de många till de få, denna aspekt behöver inte alltid bli synligmed Gini koefficienten. Även medelklass i form av olika akademiker yrken förlorade, förutom den lilla skara som stod vinnarna nära vinnarna och kunde tillgodogöra sig lite trickle down. Skattesystemet var sådant att näringslivets toppar inte alls betalade några skyhöga marginalskatter utan realt en 25 – 30% i skatt om de nu inte nolltaxerade vilket också var möjligt trots höga inkomster, men för de som var lite mer synliga i det offentliga livet såg det senare förstås illa ut. Medan vanligt folk hade höga marginalskatter, förvisso mildrat en del av gynnsamma avdragsmöjligheter för framförallt bostadslån, men vanligt folk hade förstås inte de avancerade konstruktioner för att få ner skatten som framförallt näringslivseliten hade.

Att det skedde en gigantisk omflyttning från de många till de få är ett faktum.

Lite fakta, 2009 hade offentlig sektor 1781 miljarder i finansiella tillgångar och 1294 miljarder i skulder, ett nettoöverskott på 487 miljarder. Det lär inte ha förändrats nämnvärt 2010.

Frågan är vad det är vi ska betala tillbaks när den offentliga sektorn har ett överskott. Detta är rent nonsens som började på 70-talet, när man ensidigt började prata om staten och inte den totala offentliga sektorn, Bohman avskaffade det sätt som Wigforss och Sträng redovisade med driftsbudget och investeringsbudget. Några underskott i driftsbudgeten har vi inte haft mer än några år under 90-tals krisen, och då skulle vi ha underskott annat hade varit en värre katastrof än det var. I stället för att betala folk för att vara arbetslösa skulle vi förstås ha betalat folk för att arbeta, då hade det inte blivit den stora förlust för folkhushållet som det blev.

När det var som värst med 90-tals krisen var den offentliga sektorns finansiella nettoskuld 21,9% rel BNP vilket var klart lägre än de flesta övriga OECD-länder, men trots allt den högsta vi dittills haft i modern tid. Endast tre OECD länder hade lägre nettoskuld än vi hade, Norge och Finland som inte hade någon och Japan som hade knappt 8%. På 70-talet, liksom slutet av 80-talet hade vi ingen nettoskuld alls. Det är bara vid de två djupa lågkonjunkturerna i början av 90-talet och början av 80-talet (med OPEC II och strukturkrisen) som vår offentliga nettoskuld har ökat.

Det var förstås läskigt att halka på det viset i skuldligan, rent självklart att hemlösa och tiggare skulle bli ett permanent inslag i gatubilden och massarbetslöshet var ett måste. När man har ”dålig” ekonomi är förstås det ”bästa” att man arbetar så lite som möjligt, det vet minsta barn att det bara är rika som har råd att arbeta. Det är förstås bara någon elak enstaka borgerlig ekonomiprofessor (Jonung) och en del extremister lång ute på vänsterkanten utom synhåll för V som säger att detta var en galen politik som ställde till stor skada för landet.

Det är beklagligt att det i Sverige inte finns någon progressiv ekonomisk analys överhuvudtaget som ifrågasätter den borgerliga ”sanningen” om ekonomin, själva fundamenten i den ekonomiska analysen, endast en annan omfördelning inom den av borgarna givna ekonomiskt/ideologiska ramarna. Det bisarra är att ”vänstern” låter som ett eko av borgare i opposition med sin känslostyrda förvrängda bild av samhällsekonomi där man tror att det fungerar som ett vanligt hushåll.

Om man vill lära sig ett verkligt ifrågasättande av den borgerliga ekonomiska världsbilden är ekonomiprofessor Bill Mitchell en bra start om man vill försöka få till en progressiv syn på penningens funktion och makroekonomin:

Veckans ”läxförhör” i Mitchells onlineutbildning för ”folket” i verkligt progressivt ekonomisk analys:
För att verkligen förstås vad som ligger bakom och hur fel Borg och den allmänna iden om att lönesänkningar kan man läsa förklaringen till veckans ”Question 2”.
Saturday Quiz – March 5, 2011 – answers and discussion

Mitchell har dragit ner sitt artikelskrivande för de sedvanliga akademiska tidskrifterna etc från ett 25-tal till ett 12-14 st om året för att ägna sig åt sin folkbildningsinsats på sin blogg. Som har gett stor respons, av statistiken framgår att ekonomifakulteterna vid Harvard, Yale och London School of Economics är flitiga dagliga besökare.

Från 1991 har i vart fall underklassen här i landet levt i permanent kris och lågkonjunktur med massarbetslöshet. Jämfört med detta är förstås den förra omgången blek och tam men det lär väl vara ett tvisteämne om man ska se historien ur dagens perspektiv eller försöka ur ett perspektiv som då var.

”Krisen var vår största tillgång.”
Jan Wallander – handelsbanks och näringslivshöjdare på den tiden
”Det är klart att det är lättare att få igenom förändringar om folk känner att det är kris”
Jan Carlzon – Näringslivets fixstjärna på 80-talet.
”Vi låg i som remmar och försökte inympa krismedvetande.”
Kjell-Olof Feldt – den paranoide och koleriske kris-ministern som lär ha varit den som genomdrev Europas enda oljeransonering på 70-talet och fick Palme att stå och mässa om att vi skulle få frysa i vintern. Och lär vara den drivande i att Sverige gjorde en rad märkliga vapenaffärer med de oljerika gulfstaterna.

Landet kan sägas ha haft lågkonjunktur för folket från 1975 till 1985 (fallande reallöner), och sen återhämtat sig en aning från 1985 till 1990 då folket lyckades få upp sina reallöner till 1980 års nivå, våra politiker och inte minst S var förfärade och svamlade om den stora köpfesten och visste inte tills sig hur man skulle få pli på folket, det erfarna gubbarna i S regimen skickade fram sin nya unga politiska fixstjärna Mona Sahlin att säga vad de själv inte vågade säga, dvs argumentera för strejkförbud.

Inflationen har alltid skyllts på löntagarna, att de tjänar för mycket, medan den ofta berott på helt anda faktorer, som oljeprisstegringen under 70-talet ex. Just nu höjer Riksbanken räntan för att man ”fruktar” inflation. Och att höja räntan är att sänka investeringstakten, kyla av konjunkturen och öka, eller undvika minskning av, arbetslösheten. Det tycks dock vara elpriserna som ligger bakom inflationstendensen just nu. Inte alls för höga löner alltså. Men genom att skylla på de senare och hålla uppe arbetslösheten så skapar man otrygghet hos folk och håller därmed tillbaka lönerna. Det gäller att hålla människorna i samhället i schack och ständigt rädda och ängsliga nämligen.

Och detta handlar i grunden bara om att de ekonomiska eliterna därmed kan lägga beslag på mer för egen del. Det handlar dessutom, som du är inne på, om ett medvetet lurendrejeri för att författiga folket. 2009 ägde 10% rikaste 71% av Sveriges tillgångar. Ojämlikheten har exploderat de senaste 20 åren och jag anser att vi egentligen upplever en
ryssfiering vi också, alltså en process där en liten elit roffar åt sig allt av värde i Sverige.

Även det där med att ludda till snacket och bedra oss genom att hänvisa till statsskuld respektive budgetunderskott, som du också tar upp, handlar ju bara om att skrämma folk och lura dem att avstå från ett bättre samhälle. Att exempelvis statstkulden skulle vara så farlig är dumheter, eftersom det handlar om svenska folkets lån från svenska folket i huvudsak, obligationer etc. Att betala bort denna är så otroligt korkat att man inte tror att det är sant. Men man har fått svenska folket att acceptera nedskärningar i offentlig sektor, arbetslöshet, att de som är kvar i arbetslivet sliter ut sig rekordsnabbt, att pensioner sänks etc. med hjälp av det här lurendrejeriet. För som Milton Friedman sade, det går lättare att få människor att acceptera sänkt levnadsstandard om man arbetar upp ett krismedvetande. Och vi har ju levt i kris alltsedan 1990 i stort sett. Ingen slump det heller. Bara att se vilka som tjänat på ”kriserna”.

De är alltså inte bara demagoger de där ekonomerna. De är rena skojarna och lurendrejarna, för att inte säga rånarna. De har lagt beslag på en massa pengar som svenska folket har betalat in, en stor del av ATP ex. och löntagarfonderna förskingrade redan regeringen Bildt. Dessutom tar de nu hand om annat som vi äger tillsammans och gör profiter på, som de för ur landet obeskattade.

Det är så snuskigt att man inte tror det är sant – men det är det.

Slutligen: Det är helt klart att arbetslösa i 99,9 fall av 100 är helt oskyldiga till att de är arbetslösa. Politikerna för ju en medveten politik för att uppehålla arbetslösheten, alltmedan den låtsas som om de är de arbetslösas fel att de inte har arbete. Därmed får de med sig dem som har arbeten och dessutom får de de arbetslösa att just känna sig usla, vilket är meningen.

Målsättningen är sämre löner för alla. Idag får du lite mer i plånboken, men vänta bara, i morgon slår vi till även mot dig. Fast det inser inte folk. Det är detta jag kallar PPD-politik (=pinka-på-dig-politik; Varmt och skönt nu men det blir snart kallt och väldigt obehagligt).

(Kerstins anm. Jag redigerade ditt första inlägg och tog bort din ändring här. Hoppas det är OK)

Han visade bl.a. en siffra att 1981 var ginikoefficienten i Sverige under 0,2 och det är tydligen det lägsta ett land någonsin varit. Inget annat land har hamnat under 0,2 tidigare (men jag vet inte var han hittat siffran, för nu när jag googlade såg jag andra siffror där Sverige låg stadigt i mitten, men knappt kom ner under 0,3 ens, så man kan tydligen räkna på ginikoefficienten på olika sätt). Men låt säga att Tapios siffra stämmer. Jag skulle också vilja hävda att borgerligheten 76-82 inte alls var densamma borgerlighet som vi ser idag. Centerns partiprogram från den tiden står längre till vänster än socialdemokraternas från idag.

Borgarna förstörde alltså inte så mycket under sin regeringsperiod mer än budgetunderskottet. Man vågade inte ge sig på trygghetssystemen som sossarna byggt upp, för det fanns en stark kärlek till dessa bland folket. Idag är det inte så. Och om man ska tro Tapio så beror det till stor del på att trygghetssystemen för länge sedan blivit inaktuella. Dom försäkrar inte för hur livet ser ut idag, och har inte gjort på kanske 20 år. Tapio berättade att av dagens arbetssökande på arbetsförmedlingen – som gör allting rätt och ställer upp på alla arbetsförmedlingens och andra myndigheters krav – så är det bara 1/3 som har rätt till a-kassa!!! En tredjedel!!! Och det beror på att a-kassan är anpassad till långa perioder av heltidslönearbete och korta perioder av arbetslöshet. Så ser inte verkligheten ut längre.

Sjukförsäkringen och föräldrarförsäkringen är likadana. Dom bygger på att man nyligen har arbetat heltid i en sammanhållen ganska lång period, för att kvalificera sig. 1/5 av föräldrardagarna som betalas ut från första dagen är garantibeloppet, dvs. till någon som inte varit anställd nyligen. Och då ska man ändå betänka att dom allra flesta väntar med att skaffa barn tills man kvalificerat sig för föräldrarförsäkringen, därav sjunkande nativitet! Tapio menar att systemet överutnyttjar socialbidraget idag för att våra försäkringssystem är så förlegade. Och även om jag vet av egen erfarenhet hur höga trösklarna är till arbetsmarknaden och hur dessa ständigt höjs ytterligare, har jag inte tänkt på detta tidigare, att det är här problemet är. Jag har väl gjort som många andra och skuldbelagt mig själv för att jag inte får något jobb.

Jag tror socialdemokraterna har krattat manegen för borgarna genom att sluta reformera Sverige, att nöja sig när man kommit halvvägs! Att man inte följt med samhällsutvecklingen och hittat nya sätt att omfördela. Visst kan man lära av historien, men ingen politiker verkar intresserad av var vi är idag ens. Följande fenomen breder ut sig: bemanningsföretag, korta och otrygga anställningar, allmännyttan säljs ut i rasande fart, byggandet bromsar in, infrastrukturen havererar, sjukskrivningarna ökar (ja, fortfarande! TROTS att borgarna vältrar över de långtidssjukskrivna i socialbidragssystemet istället, tänk då hur mycket sjukskrivningarna skulle ökat om vi hade kvar det gamla systemet – exponentiellt!), arbetslösheten som parkerat på en rekordnivå, energi/klimatkrisen lurar runt hörnet men ingen förbereder sig, osv. osv.

Jag har inte hört en enda politiker prata om detta från FOLKETS perspektiv. Att verkliga, nu levande personer, kan ha högst reella problem med detta. Borgarna tar upp sjukskrivningarna och arbetslösheten, men bara från statens/systemets/de styrandes perspektiv och det är något helt annat. Nuförtiden anhålls folket att solidarisera sig med staten, vi ska alla bära statsskulden på våra axlar och ta ansvaret för den genom att hålla oss till arbetslinjen osv. Men förr lät det annorlunda. Då ville staten förbättra medborgarnas liv och livskvalitet. Jag tror det är denna perspektivförskjutning som gör att alla politiker (både höger och vänster) helt missar målet, och inte klarar att fånga in, förstå och beskriva samhällsutvecklingen. Hur ser människors vardag och livsvillkor ut? Det verkade Palme faktiskt ha koll på, och jag tror det var tidsandan och den tidens politiker som såg ut så, inte bara Palme!

En annan sak som jag har tänkt på: Vet vanligt folk vad skillnaden är mellan budgetunderskott och statsskuld? Borgarna vann valet 2006 genom att lyfta fram statsskulden, och jag undrar om det inte fungerade p.g.a. att folk tror att statsskuld är detsamma som budgetunderskott. Men mig veterligen har inte den statliga budgeten tillåtits gå med underskott på hur många år Kerstin? Många är det iallafall. Ytterligare ett exempel på att vi har att göra med oerhört sluga demagoger och oerhört taffliga socialdemokrater som inte kan stå upp och försvara sin politik på ett vettigt sätt.

lasse:
Nu begär du väl mycket av en person. Ingen kan vara expert på allt och jag förmodar att Palme litade på Feldt, som var ekonom och som han säkert trodde hyste samma värderingar som han själv.

2: Jag gör honom inte till helgon. Men allt är ju relativt. Vad jag kunde och verkligen kritiserade honom för då (jag var tvärilsken på honom titt som tätt) är dock en västanfläkt av den kritik jag anser att dagens S är värd.

3: Ska jag var ärlig så tror jag inte ens att Feldt förstod vad han lånade sig till, vilka konsekvenserna skulle bli. Riktigt så illa tror inte ens jag om honom som att han planerade att sänka Sverige för gott.

4: Nu litar jag inte bara på mitt minne utan kollar upp en del också, årtal och annat, sedan skriver jag här bara om det som jag minns åtminstone någotsånär riktigt. Ibland tvingas jag ”ändra mitt minne”, efter just en sådan kontrol. Då skriver jag ingenting om detsamma. Man vill ju inte verka dement.

Tillägg 8/3 kl. 12.45:
I artikeln Den svenska statskuppen i Läsarnas Fria Tidning, kan man läsa om hur det gick till när Sverige nyliberaliserades och hur Feldt & Co bar sig åt. Palme verkar ansvarig bara såtillvida att han inte tog tag i saken, vilket enligt Ingvar Karlsson inte var så konstigt med tanke på hur det hela gick till. Någon intention från hans sida att nyliberalisera Sverige finns det ingen som säger sig ha noterat, tvärtom.

Om som en del vill göra gällande Palme blev bortkollrad av kanslihushögern och de borgerliga ekonomerna uppstår frågan om Palmes egen kompetens och klokskap som ledare.

Den nämnda ekonomiska utvecklingen är fakta och inte hur jag själv direkt upplevde det då, jag hade annat att bekymra mig om med att fostra telningar till samhällsnyttiga medborgare, den allmänna krispropagandan osv kunde man förstås inte undvika att notera. Den personliga upplevelsen är en dålig indikator på vad som är sanningen för helheten. Jag blev inte drabbad av 90-tals krisen ekonomiskt, livet gick sin gilla gång och allt var i stort bra personligt och ekonomiskt. Det hindrar ju inte att det var stor katastrof för folkhushållet totalt sett.

Att var kritisk till olika skeenden innebär inte att jag tror att ett givet tillstånd skull gå eller vara önskvärt att det för alltid förblev så. Världen förändras hela tiden och vi måste anpassa oss till det, frågan är hur vi gör det.

Dessutom är jag starkt skeptisk till levande som döda helgon. Speciellt de som påstås vara levande helgon. Palme hade som andra människor bra och dåliga sidor, något helgon var han definitivt inte. Jag tycker tokhögerns svartmålning av Palme och den tiden är lika illa som de som försöker ikonisera honom som närmast mirakulös.