Detta tyder ju på att S mycket medvetet gick in för att ändra ideologisk plattform och den praktiska politiken. Detta syntes dock inte just då, i varje fall inte så tydligt som idag när S gjort heltom och blivit ett liberalt parti som alla de andra.

Sen måste jag ju erkänna att för varje nytt parti som startas ökar chansen för Allianzen att sitta kvar. Så jag var inte direkt glad åt Fi. Däremot var jag ledsen när hon avgick som partiledare för V.

Jag förväntade mig mycket när Fi presenterades med Gudrun som partiledare. Men den när de presenterade laguppställningen med en radda akademiska elitfeminister och började prata om queer insåg jag att det var döfött. De flesta svenskar hade förmodligen inte en aning vad queer var för något eller bara en vag föreställning.

Dessa chockhöjda konsumtionsskatter kom precis när det blev dags för lågkonjunktur och ny kris. Det var förmodligen en inte oväsentlig variabel för att krisen blev så förödande för just oss. Men det pratar man inte gärna om när krisen av och till ”analyseras”. Grassman förutsåg förstås det vansinniga med en sådan chockhöjning och vilka effekter det skulle få på konsumtionen och arbetslösheten. Om det ändå skulle reformeras hade det varit ekonomiskt vettigare om endast marginalskatterna sänkts och låtit bli chockhöjning av konsumtionsskatter. Men då hade man förstsås inte fått sparka neråt på det otacksamma folket och det hade förstås inte varit lika roligt.

Som den gamle chefsekonomen på Handelsbanken Rudolf Jalakas sa efteråt, ”en asocial beskattning”, dvs att sänka så kraftigt på inkomster och kapital höja så mycket för folk där nere. Folk gjorde förstås då rätt som straffade S för denna horribla attack mot folkflertalet. Igen kunde förmodligen förutse att den borgerliga regimen skulle ledas av rena vettvillingar som Bildt och inte minst Wibble. Det märkliga var att M gjorde ett bättre val 1994 än 1991, de som fick betala det politiska priset var Ny Demokrati som trots alla sina fel inte på minsta sätt var ansvariga för den förda politiken. S kunde komma tillbaks i stor stil med ett rekordresultat i nivå med 1982 som i stort är i nivå med det gängse under rekordtiden sen 30-talet fram t.o.m. Erlander. Men folk blev inte alls nöjda med Persson (de kunde nog inte i sin vildaste fantasi föreställa sig en S ledare som skulle bete sig lika förryckt som Bildt och Wibble) som relativt sett attackerade folket ännu hårdare än borgarna som trots allt hade en besvärlig kris (självförvållad) att brottas med. Trots rekordutveckling för den älskade exportindustrin fortsatte (naturligtvis) arbetslösheten att stiga när hemmaekonomin stramades åt på ett sätt som vi nog aldrig sett dess like sen Görtsens dagar på finansen och nådde sin toppnotering 1997 (åtskilliga år efter den egentliga krisen). Det blev förstås katastrofresultat för S 1998 och det blev t.o.m. sämre än 1991 och tangerade 1921 ås nivå. S räddades kvar med ett nödrop av att V fick 12%, vilket jag tror V snarare kan tacka Persson för än Schyman. Folk hade det borgerliga vansinnet i färskt minne och med en ny galning vid rodret fanns det inte så många alternativ.