Man kan ju faktiskt sluta ta skit från andra och kräva att bli behandlad som människa utan att vara superegoist…så ser då jag det.

Så jag är inte direkt övertygad om att superegoism är en påssitiv egenskap…

Personligen har jag ansträngt mig hårt för att arbeta bort den altruism som jag blev indoktrinerad som barn i 1980-talets svenska skola. Som ung vuxen förstod jag att det var just min ambition att anpassa efter majoriteten som gjorde det möjligt för ”överheten” att plåga mig (jag blev systematiskt misshandlad och mobbad genom gena grundskolan). Eftersom det var så viktigt i Plame-erans solidariska skola att ingen skulle bli behandlad som någonting annat än en i flocken så blev det inte heller tal om några disciplinära åtgärder mot dem som de facto förtryckte andra.

Som jag ser det innebär superegoismen bland annat att man slutar ta skit från andra och kräver att bli behandlad som den unika människa man är. Vad är fel med det, Kerstin?

Individuell lön motverkar kanske också samarbete, samtidigt som vi SKA samarbeta. Och lönesättarna har kanske alltför ofta inte den förmågan att motivera sin lönesättning, utan den blir helt enkelt alltför ofta hipp-som-happ. Dessutom kändes den som en rejäl förolämpning mot oss som stått i och jobbat utan att bli premierade med högre lön (att vi skulle behöva motiveras med det! Men vi var kanske för auktoritärt uppfostrade?).

Lars H. Gustafsson skriver i sin bok ”En läkares samvete” att ”Under senare år har vi fått en reaktion mot en sådan humanistiskt präglad uppfostran [apropå ett tal av Astrid Lindgren redan 1978 ang. rop redan då på ”hårdare tag”]. För oss som själva har upplevt det förtryck och den skambeläggning som gammal auktoritär uppfostran vilade på är denna reaktion svår att förstå. Under fältrop som ’Våga vara förälder’ [alltså, hur kan ett sådant behov ha uppstått från början, om dessa unga föräldrar verkligen uppfostrats med respekt och tillit till sina egna känslor och varseblivningar?], ’Våga vara vuxen!’ och ’Våga sätta gränser!’ förs nu en kamp för återgång till mer ordning, stramare tyglar och fastare disciplin både i hem och skola. SOM OM DET SKULLE KRÄVAS SÄRSKILT MOD FÖR ATT BEGRÄNSA OCH FÖRTRYCKA!
Bokhandeln svämmar över av litteratur som uppmanar föräldrar att kavla upp ärmarna, ’curla mindre’ och sätta tydligare gränser’ allt går ut på att få barnen dit man vill”. Det kommer licensierade program, med klara auktoritära inslag, eftersom de kommer från ”experter”!? Och kan återfinnas på Folkhälsoinstitutets hemsida där de beskrivs som ”evidensbaserade”. Men ”programmens ideologiska innehåll har inte granskats”.

Gustafsson menar att ”Den nyauktoritära rörelsen byggs alltså upp i flera steg. Expertauktoriteter utformar program för fostran med tydliga auktoritära drag /…/ Den förälder eller det barn som till äventyrs känner att allt detta är fel har inte mycket att sätta emot”.

Gustafsson menar också att ”De som sprider sådana budskap brukar samtidigt understryka hur viktigt det är att barnet känner sig ’älskat’. Och det är inte något nytt. Det har alltid slagit mig hur just de mest auktoritära föräldrarna brukar betona det. De ser aldrig någon motsättning mellan kärlek och förtryck.”

Gustafsson nämner också en annan, som han skriver, ”intressant exempel på sådan modern förkunnelse, om än i mjuka former.” Nämligen Olle Åhs bok ”Vägen till en inre kompass” från 2004. Barnets samvetsutveckling sätts där i fokus (vilken grundläggande uppfattning har man av barn och deras natur kan undras?).

Gustafsson kallar detta en dygdepedagogik och menar att sådana lätt får ett auktoritärt drag över sig, särskilt när de som i detta fall har religiösa förtecken!

”Den vuxne har ansvar och det kräver lydnad”. Dvs. man förutsätter att barnet inte tänker självt samt inte minst känner eller märker vad som sker och tror att det är fött med onda destruktiva drifter, det ingjuts skam.

”Det här är metoder som tyvärr redan används på flera förskolor idag, också i vårt land. Jag tycker inte alls om dem och har gjort vad jag har kunnat för att bekämpa dem.”

Jag har också en mamma (nyligen fyllda 80) som blev luggad, av sin mamma. Nej, hon har inte luggat oss, men vad säger det om miljön i övrigt? Aga förekom inte, nej, så vitt jag minns.

Den springande punkten om man upprepar (och hur) är om och i vilken grad man fått bearbeta detta. Som i mammas fall detta att bli luggad. Hon minns detta, men verkar inte vara uppbragt över detta särskilt. Antagligen tror hon trots allt att det var ett rimligt straff för hennes medfödda ondska! Vilka effekter saker får beror på hur konsekvent lydnadsuppfostran var tror jag. Jag tycker att det är fruktansvärt att lugga ett barn, helt spontant! Barnet borde ha blivit rasande (eller någon i dess omgivning!!).

Ja, jag förundras också storligen av unga föräldrar och deras vilsenhet (vilken jag ju inte tror kommer från intet, beror den på äkta respektfull uppfostran?).

Och förundrades också över unga kolleger (födda under andra hälften av 60-talet) som när de var nya (och är troligen fortfarande) var väldigt ”absoluta” mot de vilsna tonåringar (OCH barn) vi jobbar med. Det var riktigt hårda bandage som gällde. Och förstås undrade jag om det var jag som hade fel, som ifrågasatte dessa metoder (men ganska tyst).

Jo, det har varit nedskärningsprat inom offentlig sektor ända sedan början eller mitten av 80-talet och det blev än mer accentuerat i början av 90-talet (så detta har en annan haft med sig under HELA yrkesverksamheten!). Och jag tror verkligen att de vuxna kan ha spridit en otrygghet och osäkerhet till sina avnämare (barn och ungdomar).

Håller med talare i inlägg 28!! 

Jag tror inte att ALLA har läst Alice Miller… Och de som påstår sig ha gjort det verkar ju inte ha gjort det, för hade de gjort det och förstått innehållet skulle de resonera ganska annorlunda enl. mitt sätt att se. Men det förtjänar att påpekas att det ju inte bara är hon som hävdar dessa idéer idag, det finns bekräftat i annan forskning helt fristående från henne. Inte minst i neurologisk forskning, som också hänvisats till på denna blogg.

Och om uppfostran inte leder till grova våldsbrott så leder de ”bara” till somatisk (psykosomatisk) sjukdom vilket t.ex. ACE-studien visar (se http://www.acestudy.org/) och troligen psykisk i alla former, vilken kom till av en slump… Där kan man också läsa att (ACE är forkortning av Adverse Childhood Experiences, dvs, något I stil med svåra barndomserfarenheter och de har kategoriserat 8 sådana faktorer och menar att bara att få prata om dessa kan ha positiva effekter för hälsan):

”ACEs are surprisingly common.
They happen even in ‘the best of families’.
They have long-term, damaging consequences.”

Hur kan det komma sig att depression OCH grova våldbrott öka i vår värld? Beror det på för litet uppfostran?

Kan man skriva kort om sådant här (många orkar inte läsa de böcker som refereras till?)? Och man får läsa om folk som önskar refererande till fakta, men när man verkligen presenterar och refererar till fakta så ids man inte läsa dessa!? Och/eller skrollar över de fakta som presenteras? Hur kan det komma sig? Man kan (kanske) förstå detta, men vilka konsekvenser kan det få och vilka konsekvenser har det haft: att man genom hela historien liksom ”tittat bort”? Jag bara undrar helt stilla…

Det var i den vevan som Mona Sahlin stod och tjatade, i radio, i TV etc, om att ”vi hade levt över våra tillgångar”, och därmed ljög svenska folket rakt upp i ansiketet – mitt viktigaste skäl att aldrig någonsin rösta på henne!

Min poäng var att om det skulle vara så att ex. de relativa betygen lärde skolbarn att inte samverka så fungerade de rakt emot den socialdemokratiska ideologin, om disciplin och hårda tag ledde till att att de såg var de hade sina fiender, höll ihop mot överheten och makten, så skulle Björklunds försök att återinföra disciplinskolan å andra sidan kunna få rakt motsatt effekt mot den han tänker sig. Och det vore ju festligt.

Incitament fungerar inte alltid som teortikerna tänker sig. Men den poängen klargjorde jag uppenbarligen inte gott nog.

PS: Inser nu dessutom att min rubrik på inlägget var alldeles fel. Det borde ha stått: Tänk om Björklunds metod slår bakut.
Jag lär mig fortfarande, alltså lever jag.