Jag hoppas sannerligen att det inte stannar därvid! Så bästa Städhjälp ja tack, du skall inte tolka mig in i EN kategori eftersom livet inte är svart-vitt! (Ibland har var sak har sin tid).

Jag är även fullt medveten om att min personliga dröm om ett samhälle med andra värderingar än stenhård, tävlingsinriktad utslagningskonkurrens är en utopi, men för den sakens skull kan jag inte ge mitt stöd för de vägar som i ovan inlägg föreslagits och som för priviligerade skulle ge möjlighet ägna sig åt ”allt de vill”.

Jag trodde att jag hade gjort klart att jag befarar att en sådan lösning på att vissa skall kunna sysselsätta sig med ”vad de vill” med stor sannolikhet skulle ske på andras (mest kvinnors) bekostnad.

Dessutom skulle den faktor som, så att säga, gallrar agnarna från vetet, och bidrar till att vissa hamnar i karriären som pigor, medan andra gör karriär med ”vad de vill”, inte skulle ha med KOMPETENS att göra utan med pengar, ställning, samhällsklass och kontakter. Och det är häri som jag ser den stora orättvisan. Må det vara politiskt korrekt eller okorrekt.
Då jag tror att jag klargjort min ståndpunkt i frågan, så tackar jag för diskussionen.
Lycka till med ”allt” i fortsättningen (i absolut välmening!)

Lite krasst uttryckt: Varför skall samhället subventionera för de friska och arbetsföra att slippa städning? Det finns många sjuka som skulle behöva extra (städ)hjälp, sjuka som ändå inte kommer att ha råd att skaffa städhjälp utöver den skattesubventionerade hemhjälpen.

2. Trots allt är det stor skillnad mellan de tjänster som en frisör säljer och de som ett vårdbiträde säljer. Den sistnämndas tjänst kanske kan i värsta fall vara något som du dör förutan! Men knappast förutan frisörskans tjänst. Fast i värsta fall kan man väl ”kvävas” av sitt långa hår om man inte själv törst ta fram saxen!

3. Undrar ibland om det här också handlar om självförverkligande? Om man så gärna vill göra vad man vill göra, varför tar man då på sig ansvaret för så många andra genom att t.ex. bilda stor familj? Varför inte satsa uteslutande på självförverkligandet – utan livets små banaliteter såsom t.ex. städning.

4. Det är stor skillnad på samhället idag och samhället bara för 10 år sedan, för att inte tala om 20-30-40-50 år sedan i fråga om nästan allt.

5. Det finns ingen anledning att betvivla ifall vårdpersonal saknar empati eller inte, men det finns anledningen att undra om de får tid och möjlighet att visa det.
I mitt ovan inlägg avsåg jag att idag har arbetsbetingelserna inom vårdyrken ofta blivit alltför stressiga, samtidigt som dylika verksamheter ofta överlåts till privata ägare som driver dem med vinstintresse. Hur kan man bedriva verksamheter som bygger på empati med visntintresse, t.ex. ett dagis eller ett ålderdomshem? Får de gamla mindre matransorer för att man skall kunna höja ”omsättningen” eller????

6. Städhjälp ja tack säger: ”Jag gissar att du tycker att jag skall jobba mindre för att orka stryka själv”.
Jag frågar: ”Varför inte? Någon sade ju tidigare att man måste höja status på sådana arbeten. Varför inte gå i spetsen? Jag misstänker också att vi aldrig kommer att få ordning på miljöfrågor heller så länge folk inte ens vill befatta sig med att städa sin egen stuga”
Och jag tillägger: Jag vet att du då får sämre konkurrensvillkor och sämre möjligheter att klättra på karriärstegen, för att inte nämna mindre med pengar….om du städar och stryker själv. Men så är det för oss alla.
Vi måste alla prioritera. Det är därför som det är viktigt att vi tar reda på vad vi värdesätter och tar våra värderingar på allvar. Ingen kan få allt. Vad bör vi värna om mest? Hur skall resurserna fördelas?

7. K säger att ”duktigheten har ett högt pris!”
Så sannt som sagts. Bättre med lite skit i hörnen än ett rent helvete! sägs det ju också.
Men många nöjer sig inte idag med ett ordinärt liv.

8. Till syvende och sist sitter vi alla i samma båt. Det vore bättre att arbeta mot mål som är för ALLAS bästa och inte bara för någras bästa.

Denna kvinna har en drygt treårig yrkesutbildning, som hon lade på hyllan när barnen kom. Ryckte dock in inom sitt yrke medan de första barnen var små, tror innan det fjärde barnet var fött (de tre första föddes på tre år). I den vevan hade de hembiträde, som var något slags barnflicka, för barnomsorg fanns inte. Men detta var nog bara en kortare period.

Hennes man (akademiker) fick ett chefsjobb när det femte barnet var på väg. Det blev en massa representation hemma och då kom en fru i byn och städade tillsammans med kvinnan i familjen två dagar i veckan (detta var i början av 60-talet).

Denna kvinna gick tillbaka till sitt yrke när äldsta barnet var 16 år och fick så smånigom också en ledande befattning (amdinistrativ) inom detta sitt yrke som hon hade innan hon de sista 8 åren klev ner på golvet igen.

Hennes man jobbade som chef till sin pension och satt på kontoret även på kvällarna (dvs. var ganska ofta frånvarande och upptagen).

Alla barnen spelade instrument, de hade tre ponnyhästar och gård under en period (ett fritidsjordbruk, vilket innebar höskörd och viss sådd av spannmål osv.). Dessutom hade denna familj ett torp och en stuga, dock liten, i helt olika delar av landet (från Skåne i söder till Norrbotten i norr).

Allt detta skötte de själva, utan annan hjälp än den som redovisades ovan, en hjälp vilken de således hade under väldigt korta perioder.

Livet var antagligen betydligt mindre stressigt och kanhända fick barnen klara ganska mycket själva, men…

Alla barnen gick de mer krävande gymnasielinjerna och är alla akademiker… Och provade på ganska mycket under uppväxten, men gjorde det kanske själva, utan så mycket direkt uppbackning eller handledning av föräldrarna…

Det var dock kanske inte en idyll och man kanske inte vill tillbaka till den tiden. Men nog är livet radikalt annorlunda!!?? På bara några årtionden.

Att inte denna familj hade behov av städhjälp när båda föräldrarna jobbade i båda ganska krävande heltidsjobb och de äldsta barnen gick i gymnasiet. Och de bodde i egna hus under barnens uppväxt, de senaste åren innan barnen började flytta hemifrån i en f.d. herrgård, dvs. i ett ganska stort hus!!!

Mannen i familjen hade redan på 60- och 70-talen problem med ekonomin på den arbetsplats han var chef (på ett sätt som påminde om 90-talets kris på många offentliga arbetsplatser). Han låg på sjukhus i två omgångar för magsår.

Jag tror att hade denna familj levt nu hade de fixat städningen själva på något mirakulöst sätt. Man ska nämligen klara saker själva! Nej, det finns helt enkelt inte i deras tanke- eller sinnevärld att man skulle anlita städhjälp??

Men visst har denna duktighet ett högt pris! Och alla dessa har också undvikit att leva på samhället, dvs. att t.o.m. ta ut ersättningar och bidrag de kanske t.o.m. skulle haft rätt till. De har bitit ihop och gått till jobbet och sjukdagarna kan räknas kanske på handens 10 fingrar…

Att ha haft det faktiskt ganska bra materiellt jämfört med de flesta kompisarna där och då borde ha gjort dem enormt bortskämda… Men jag tror inte de är det… Faktiskt…

Plikttroget, hårt och engagerat jobbande, men har hållit sig i bakgrunden. Inga karriärister. Men rejält utbildade, flera av dem med flera yrkesutbildningar också…

Kvinnan i familjen fortbildade sig också ett år på helt annan ort, när hon var strax över 50 år…

I inlägget: ”ALLIANSEN LÄTTAR PÅ TRYCKET FÖR HEMLÖSA!”

Där står: ”Alliansen värnar en utsatt grupp – hemlösa som anlitar hushållsnära tjänster får förtur i soppkön”.

Tur att det finns folk som fortfarande kan uttrycka sig redigt i skrift! Jag blir alldeles matt och oerhört frustrerad, så jag vet varken ut eller in. Hittar knappt ord. (Så det är attans tur man har några att citera!!?? obs” ironin).

Och det är klart att vi måste ha visioner om framtiden. Kanske är det DET som saknats alltför mycket i politiken!!?? Visioner om vart vi är på väg, vad sorts samhälle vi vill skapa!

Men som Eija skriver: hos människor kan långvarig stress urholka just medkänsla (empati)!

Men jag föredrar att betala skatt till de som inte är friska eller högavlönade och som själva skulle betala sin egen städning!

”Hur man väljer kanske beror på om man är berörd eller inte”. Det tror jag inte alls stämmer för alla människor!! En del bryr sig faktiskt om sina medmänniskor!!!!!!

Men det verkar som om Kerstin har rätt i all egoismen blivit ganska vanlig!! Man ser BARA till sitt och skiter i andra (och rent parentetiskt verkar det som om ganska många, men inte alla, av dem som har en massa pengar och saker blir rent otroligt giriga).

Men det är klart att DE också måste leva, de som valt yrken av mer altruistiska skäl, dvs. bryr sig om sina medmänniskor (vilket inte behöver vara liktydigt med att de offrar sig hur som helst eller bara bryr sig om sina ”avnämare”)! OCH ha något att leva på!!!!

Det känns som om empatin helt saknas i vissa av kommentarerna här! Det verkar bara handla om rent tekniska saker, intellektuella kullerbyttor! Jag vet inte vad ajg ska kalla det!

Den politik som nu genomförs är ju att ta från de som har minst och ge till de som har mest!?

Städhjälp ja tack, skriver:
”Vad är äldreomsorg om inte tjänster? (…)Drivkraften för de anställda i dessa branscher är inte empati …”
Jag instämmer. Drivkraften i dessa branscher är verkligen inte empati. Drivkraften är pengar. Och det är säkerligen – tillsammans med stress och personalnedskärningar – en bidragande orsak till att vi har fått bevittna allt fler fall av vanvård på våra ålderdomshem, vårdcentraler och dagis.

Det är här våra värderingar kommer in i bilden. Och vad grundar sig värderingarna på, vill jag fråga var och en?
Är inte det att vara människa – en människa bland medmänniskor – en grund för hela vårt värdesystem?

Vad värderingarna beträffar menar somliga att det egentligen är något väldigt positivt, ”att värdesätta tjänster istället för prylar” …
Jag anser att vi istället självklart borde värdesätta det levande, människan.

Städhjälp ja tack fortsätter. ”Vi får fortsätta som idag, vi sitter utbrända av dubbeljobb och tittar i vår platta TV. Någon annan väg fram finns inte.” INte?
Vart tog diskussionerna om 6 timmars arbetsdag vägen? Vart tog diskussionerna om jämlikhet och lika fördelning av hemarbetet vägen? osv.

Jag tror på andra vägar. Jag tror på att människorna så småningom vaknar ur konsumtionens förtrollning och åter börjar värdesätta kvalité istället för stress, både vad beträffar mänskliga relationer och konsumtion, såväl som arbetslivet och fritiden.