A-K Roth:
Jo, jag har nog en känsla av att vi svenskar är extra ängsliga i det här avséendet. Det gör ju inte livet lättare för oss precis.

Du måste ha varit nära din kusin. Deepest sympathy.

Sedan finns det sjukdomar och skador som inte läkarna klarar av att diagnostisera ordentligt. Då är det ännu svårare att förklara för omgivningen vad man drabbats av…

Och hur många orkar lyssna på andras bekymmer? Har inte de flesta nog med egna?

Ett varmt deltagande i sorgen.

Kram

Hannelore

Sedan hoppas jag att vad jag skrev uppfattades som det råd det var tänkt som.

Jag extraknäckar som kyrkomusiker, så just den biten är ganska avdramatiserad för mig… Men för många är det nog inte så, förrän man som du säger börjar komma upp i åren. Det har jag själv erfarit.

Idag finns det en massa jättefina psalmer och man behöver inte alls bara välja begravningspsalmer. I nya psalmbokstilläget ”Psalmer i 2000-talet” finns en massa fina psalmer också, som man också kan välja ur – ett tips (om du nu har inflytande på detta? Men som näera anhörig kan man kanske vara behjälplig, tror att detta; att man deltar aktivt på detta sätt och liknande kan betyda en massa i efterhand)…

Och bara att läsa denna psalmbok kan skänka en massa tröst tror jag. Det ÄR verkligen en massa fina psalmer i den, både text- och melodimässigt!

Och det finns en massa musik för orgel och sång och instrument med orgel som man kan välja bland. Begravningsbyråerna tror jag lånar ut skivor med denna musik, så man i lugn och ro kan lyssna och välja och på det sättet göra denna stund i kyrkan eller kapellet ljus och fin. Med glädje och tacksamhet kan man gott få se på den person man tar avsked av!!! Det behöver inte vara dystert och ”släpigt”! Man kan sjunga med innerlighet och tacksamhet och ja, lovsångsmässigt, tycker jag…

Jag spelade på min pappas begravning, skötte musiken helt själv, det var tufft med hela familjen och anhöriga i kyrkan, men det gick. Om anhöriga orkar och kan spela kan det göra akten personlig och betyda mycket för alla…

Kram och lycka till med allt!

För det är ju som du säger, när någon av våra vänner drabbats av sorg då blir vi ofta väldigt vilsna och vet inte hur vi ska bete oss, vad vi ska säga nästa gång vi ses. I allra värsta fall undviker vi att träffa personen ifråga eller att låtsas om saken. I själva verket ska man tränga sig på i sådana situationer, bryta isen och det är ju så enkelt att göra det med en kram och ett enkelt: ”jag är så ledsen för din skull, eller jag beklagar din sorg”. Sedan får den drabbade bestämma om han/hon vill tala om saken eller inte vill utveckla ämnet vidare. De allra flesta brukar vilja berätta – hur det var, hur det gick till och vill delge oss sin sorg, precis som du säger.

Begravningar är viktiga händelser i samband med död. För där träffas alla närmast sörjande och där får man bryta den här isen. Det är tillåtet att gråta och det uppskattas att man närvarar. Det där förstod jag inte när jag var yngre. Då undvek jag begravningar om jag kunde. Det gör jag inte nu. Men man blir väl luttrad med åren, för när man kommer upp lite i åren får man uppleva hur allt flera i bekantskaps- och vänskapskretsen går bort. Döden blir mer närvarande på alla sätt medan den bara är förfärlig och väldigt långt borta när man är ung.