En väninna drabbades av stroke och då följde som ett brev på posten medicinering med allehanda preparat bl.a. en kolesterolsänkare.

Hon märkte att hon bl.a. fick problem med kramper i benen och dessutom att hennes minne påverkades, och att det inte hade med stroken att göra, utan hade börjat efter denna behandling.

Hon läste på och kom fram till att hon inte ville utsätta sig för den här medicineringen. Detta meddelade hon doktorn. Då fick hon höra att hon skulle hamna i rullstol och ev. dö.

Men min väninna stod fast vid sitt beslut och sa dessutom – jag vill att Du rapporterar till Läkemedelverket att jag har märkt att mitt minne påverkats.

Hans reaktion – varför skulle han göra det? Ingen annan hade bett honom om det tidigare osv. Dessutom hade han mage att säga till henne – inte en patient till som Dig idag!

Hon slutade med kolesterolsänkaren och slapp benkramperna och kände en klar förbättring när det gällde minnet.

Människor måste förstå att det som står i Fass skrivs av Läkemedelsindustrin själva, att det rapporteras väldigt få biverkningar från sjukvården och att man därför skall ta allt med en nypa salt. Står det t.ex. sällsynta biverkningar så skall man i stället tänka relativt vanliga osv.

Det finns dessutom litet oberoende läkemedelsinformation och många inom vården är direkt hjärntvättade av läkemedelsindustrin genom den utbildning de fått.

Nyare läkemedel är inte lika med bättre per automatik. Definitivt dyrare och mindre utprovade – osäkrare.

En konsumentorganisation i USA rekommenderar alla sina medlemmar – tag aldrig ett läkemedel som inte har funnits minst 7 år på marknaden eftersom biverkningarna inte har kommit fram.

I Peter Rosts bok – Sjuka pengar – har prof. Arne Melander skrivit ett bra förord. Där står bl.a. att:

”Många läkare samverkar dessutom med industrin på olämpliga sätt. Delaktiga är även de journalister som kritiklöst haussar förmenta mirakelmediciner, och flera patientföreningar har också en kritiklös hållning till industrin. Även landstingen får ta på sig ett ansvar eftersom de inte bidrar till att deras anställda får en tillfredställande producentoberoende utbildning rörande läkemedel och läkemedels korrekta användning. Sist men inte minst bör statsmakterna få en släng av sleven i det att man ser läkemedelsföretag som inkomstbringande skatteobjekt vilka bör behandlas med silkesvantar”.

2: Nej, att staten har hand om något är ingen garanti, men att man gör den myndighet som ska granska och godkänna företags produkter ekonomiskt oberoende av dessa samma företag, ger man ju i alla fall myndigheten en liten bättre sits vad gäller att våga säg ifrån eller att kunna vara obekvämgentemot företagen. Lever myndigheten däremot på bidrag från samma företag, ja då kan man ju på goda grunder misstänka att den inte vill bita den hand som föder den.

Sedan måste man ju erkänna att staten alltid har suttit i knät på storföretagen. Naturvårdsverket på sin tid kämpade med näbbar och klor mot miljögrupperna och för företagens rätt att förgifta naturen exempelvis, vilket mitt tidigare inlägg handlade om bl.a.
Istället för att kräva bättring från företagen skuldbelägger man oss medborgare (förlåt ”kunder” i företaget Sverige) och kräver att vi ska vidta en massa åtgärder, köra försiktigare genom att inte bromsa utan vara släppa på gasen etc. (alltmedan långtradartransporterna ökar närmast exponentiellt) för att företagen ska kunna fortsätta att förgifta och förgifta ännu mer, både folk och miljö.

Och personal inom vård är ofta chockerande ointresserade av sin egen verksamhet. Jag som lekman vet ju att Mollipect har en uppiggande effekt, helt klart centralstimulerande och har inte gett sådan medicin till mina barn före 10-12 års ålder. Men många läkare vägrar tänka i någon annan bana än vad ”vetenskapliga studier” visat. Studierna har oftast gränsvärden som inte motsvarar normal användning av medicinen. Och studierna är, som du säger, ibland finansierade av vinstdrivande företag. Tyvärr räcker det inte att staten är ensam finansiär ens. Då måste man i så fall kunna lite på att staten följer strikta löneregler etc och inte, som man gjort om och om igen de senaste åren, börjar leka ”marknadsaktör” med allt vad det innebär av förlust av objektivitet hos personal etc.