Omkring 6 miljoner judar dödades, varav ca 2.9 miljoner i koncentrationsläger där många avlivades i gaskammare eller dog på grund av de utstuderat usla förhållandena med misshandel, svält, sjukdomar och hårt arbete. I siffran 6 miljoner ingår också de cirka en och en halv miljon judar som likviderades i dödskjutningar av bland annat SS Einsatzgruppen på östfronten och de runt 800 000 som dog som följd av gettoiseringen.

Vissa forskare hävdar att begreppet Förintelsen även bör omfatta nazisternas systematiska dödande av andra grupper, som romer, sovjetiska krigsfångar, polacker, civila ryssar, homosexuella, handikappade, Jehovas vittnen och andra politiska och religiösa motståndare. Utifrån denna utökade definition skulle den totala summan av offer för Förintelsen vara mellan 11-17 miljoner människor.

Det där är forskare tämligen överens om. Men om människor föredrar att tro på myter och vanföreställningar, ja då är det svårt att övertyga dem och få dem att acceptera verkligheten.

Björn Nilsson:
Och det där motsäger väl vad medias företrädare och journalister älskar att hävda när det passar dem, att ingenting påverkar människor, i synnerhet inte vad som skrivs i media eller ses på film!

Kan dessutom konstatera att i alla fall Nato och USA:s ledarskikt anser att TV påverkar folk. Annars hade de ju inte bombat TV-huset i Tripoli och sökt slå ut TV i Libyen, med argumentet att man måste förstöra Ghadafis propagandakanal.

Jag arbetade ju då med SFI och följde med vad som hände, väldigt noga, och blev så arg att jag var färdig att explodera när SR inbervjuade en nyanzist och lät denne prata oemotsagd, och det var innan Ny Demokrati ens var påtänkt, liksom när SVT lät svenska ungdomar vräka ur sig sina fördomar om invandrare utan att någon så mycket som pep om att det handlade om just fördomar. ”Det är så här folk tycker”, försvarade sig journalisterna, ”och det är vår uppgift att tala om hur det är”. Ett försvar som visar att man inte har många hjärnceller mellan öronen. En journalist borde vara så kunnig att han eller hon inser skillnaden mellan människors uppfattning om verkligheten och verkligheten själv. Fast å andra sidan var ju det postmodernistiska köret om att var och en lever i sin verklighet senaste modet vid den tiden.

Jag blir urarg än idag när jag tänker på det. Det var faktiskt värre än idag i vissa stycken. Antiislamismen är mer förtäkt i media idag, vilket säger en hel del om hur det var då, men effektiv propaganda för den för man förvisso.

Newsmill har en debatt om Breivik och SD just nu de skulle kanske ta in Din artikel men meddela i så fall att den varit publicerad på bloggen till deras redaktör. Man ska ha nån sorts erfarenhet av de ämnen man skriver om och det har ju Du som skrivit en hel bok om det!

Martin:
Ja, så är det. De uttrycker sin rasism eller antiislamism så verserat och elegant att det inte verkar vara just vad det är. Sedan är det de som inte är slipfascister som får för sig att de ska agera och som uttrycker sig rakt på sak och blir föraktade för det. Det var likadant på trettiotalet. Antisemitismen uttrycktes ofta inlindat och bildat av slipsfascisterna sedan var det dräggen som gick ut och krossade glasrutor på judiska affärer och misshandlade judar. Men så finns också de där verkligt udda typerna som är som Breivik och som inte beter sig som de flesta i ”sin” grupp eller samhällsklass.

Jan B:
Tack för komplimangen. Den värmer, och nej jag känner ingen som kan ”utnyttjas” och det är väl mitt eget fel. Jag har alltid avskytt att smöra eller förlita mig på kontakter tom att skaffa mig sådana.

Se: http://www.alba.nu/motvallsbloggen/?p=387#comments

När jag ibland sagt till mannen i huset att jag borde ha ägnat mig åt politiken, gått in i ett parti och försökt verka där, brukar han skratta och tala om för mig att det hade jag inte klarat av: ”Du kan inte tiga, buga och niga länge nog för att hamna på någon lista”. Han har så rätt så.

Nu är jag förresten ganska nöjd med att skriva på den här bloggen och pyssla med mina hobbies.