För USA är på nedgång. Dess andel av världens produktion blir bara mindre och mindre. Snart är de inte ens nummer ett längre. Den platsen intas av Kina inom nåt tiotal år.

USA har allt mindre möjligheter att agera, åtminstone i Latinamerika. Dess kuppförsök har oftast misslyckats. Och mindre lär de få.
Visst, så länge irakier, afghaner och nu libyer, kanske tillkommer snart ett Natolett inbördeskrig i Syrien också, bekämpar de amerikanska styrkorna så har USA häcken full, inte minst då de också fått allvarliga ekonomiska problem. Men jag tror nog att de ämnar ta itu med Sydamerika bara de löst de där andra ”lättlösta” problemen. När detta händer är ju inte lätt att säga dock och så länge de har fullt upp i Asien kan Sydamerikanska stater kanske känna sig tämligen trygga. Men nog kommer man att försöka stötta inhemska opppositionsrörelser i Sydamerika, som de rikas försök till revolter både i Venezuela och i Bolivia, så gott man kan. Stora bombningsinsatser där vill man kanske undvika just nu dock.

För övrigt kan jag lägga till ett par positiva punkter också:

1. Det kan vara tack vare de avantgardistiska som vi andra kan utveckla våra positioner. Välfärdsstaten i Europa tack vare att polishundarna var upptagna med Sovjet. Utvecklingen av demokrati och ökad jämlikheet i Brasilien och Argentina tack vare att polishundarna är upptagna med Chavez.

2. USAs förmåga att kontrollera minskar snabbt. De har redan i stort sett tappat greppet om Latinamerika.

Jag kanske ska lägga till två punkter som lättar upp det hela:

1. I skydd av de avantgardistiska regeringarna brukar det vara möjligt att nå segrar på andra håll, eftersom kapitalismens repressiva krafter inriktar sig så frenetiskt på just dem. Välfärdsstaterna i Europa under skydd av Sovjet, t.ex. och framgångar för jämlikhet och demokrati i Brasilien och Argentina under skydd av rabiata regimer som Chavez’ och Morales’.

2. USA har allt mindre möjligheter att agera, åtminstone i Latinamerika. Dess kuppförsök har oftast misslyckats. Och mindre lär de få.

Vilket är ett skäl till att jag är ganska skeptisk mot den gamla socialistiska regeringsmaktsstrategin.

Inte för att det inte ibland är nödvändigt att som MAS gjorde vinna ett val och tillsätta en regering. Eller att det ibland kan vara nödvändigt att använda avantgardistiska metoder. Men vi bör vara medvetna om att det är mycket farligt och hittills knappast har lyckats någonstans.