Jag är inte medlem av SP, men var det till 1982. Det förklarar varför jag har kontakt med SP-medlemmar. Jag inte tagit del av något interndokument. I deras tidning Internationalen har en ledare och åtminstone två artiklar uttalat sig för en ståndpunkt som avsevärt skiljer sig från K&B. Men K&B kan inte hålla sig till gemenskapen och debattera med sina egna medlemmar samt respektera valda organ. De har en annan målgrupp, allmänheten och opinionsbildningen. Om sedan deras parti intog andra ställningstaganden och kanske föredragit andra solidaritetsformer med arabiska befolkningar – det har K&Å behandlat som kommatecken inom parentes*./ha det, boa

* Hela agerandet från K&Å är mycket underligt och svårförklarligt. Jag har själv varit verksam inom yttersta vänstern i vårt land och utomlands. Men ingenstans mötte jag sådan medlems- och partidemokrati som inom SP. Men det räckte tydligen inte för K&Å.

All-arabisk upprorsaktivitet, 2011, har bestått av många oväntade fenomen. Men överallt kaos och oreda. I sådana revolutionära dimridåer, särskilt därför att motrevolutionära krafter aktiverar sig för sammandrabbningar och avgöranden, blir faktabilden spräcklad, motstridig och oftast oförutsägbar. Kerstins försök att koncentrera blickpunkten till en av polerna, Libyen, bidrar till den totala bild som verkar vara under framväxande. Bättre en fågel i handen, än tio i skogen.

Åt skogen, däremot, har Kildén&Åsman-bloggen dragit iväg. Från i midvintras till idag, använder de metoden för att VÄLJA UT fakta som ”verifierar” ställningataganden från i midvintras. Det står inte för någon materialistisk metod; det står för en eklekticism som syftar till efterhandskonstruktioner. De prefix K&Å lade sig till med i midvintras fjärrstyr allt de sagt och framhärdat i sedan dess, inräknat valet av fakta:
• Stöd till och samkörning med imperialistisk trupp mot en förtryckta nation, som om de förras krigsmaskineri vore en vapenautomata, och inte får eller t o m kan (!) uppfattas som ett samhällsorganiserat block, med ett ekonomiskt, socialt, politiskt och geo-politiskt ”intresse som aldrig ljuger”(Marx). Faktum är ju att Khadaffis restregim tvingats bedriva ett tvåfrontskrig under sex månader, men för Åsman har just den faktabiten tappats bort i puzzlet.
• Förespråkandet av rebellsidans [teporärt och allt mer splittrade] politiska ledarskap (TNC), vars avsiktsdeklaration i London kan beskrivas som de libyska folkens Magna Charta – utan möjlig tillämpningsgrad inom en krigshärjad befolkning – eller en inbjudan till imperialistisk penetration, med folkvalda libyer i en koopterad lydregim åt räddningspatrullerna i EUSA, med exemplet Irak som förebild.
• K&Å har slagit på trumman för att göra alla oss andra lomhörda, när det kommer till anti.khadaffirevolutionens karaktär: den är demokratisk – SE(!) – och separerad genom ett helt stadium från anti-imperialistiska och arbetarkollektivistiska uppgifter…som får komma sedan.
• Khadaffilägret har av K&Å beskrivits som ömsom ”subimperialistiska” och ”imperialistiskt” (värdeflödena), men ändå inte förespråkat revolutionär defaitism…utan stöd till det ena imperialistlägret.

Mig veterligt har K&Å:s partiorganisationen inte följt med i överlöperiet, Socialistiska partiet, och enskilda röster från deras led är mycket upprörda över att två figurer gör sig till supraledare över alla medlemmar, ovanför alla valda instanser (däribland tidningen Internationalens ståndpunkt). Det är en byråkratisk metod att i självpåtagen ställning av supraledare, lansera SÄRståndpunkter egenmäktigt.

Åsman har ger uttryck för det allra mest: Det är vi som behärskar fakta, och den som ställer upp motfakta ska bemötas med censur. Deras källor saknar totalt trovärdighet. Men i allt det, handlar det ändå mycket lite om urkundskällor eller om deras egen partitillhörighet (som de kört över), utan om de fyra prefix som begär avpassade svarsvariationer vad som än händer.

Jag kan bara rekommendera dig Kerstin, att fortsätta bygga din bild av Khadaffiregimen, i full vetskap om att andras faktabilder kommer preja dig. Fakta är färskvara i konvulsiva samhällsprocesser. I krig och revolutioner ändras fakta snabbt. Överlåt åt Kilden&Åsman att trumma på överspelade fakta och efterhandsgardera vad de verkligen – i maktkampens genombrott i öppna och våldsamma termer – sagt och upprepar sedan i midvintras. Får du något svar av Benny, var då uppmärksam på positionsbytena som bländar men ändå går tillbaka på samma konvertering över klassgränserna.

Jag vet, för jag tillhör dem som blivit censurerad av K&B sedan tidig vår/solidariska hälsningar, Bosse A

Och ska man försöka göra revolution så ska man åtminstone ha sådär en 90-95% chans att segra och att kunna skapa bättre förhållanden för flertalet, inte som fallet är i Libyen nu, ta en 90%-ig risk att förvärra för en stor majoritet och för mycket lång tid framöver, kanske tills oljan tar slut. Då, om inte förr, förlorar USA definitivt möjligheten att hota och försöka bomba alla jordens folk till underkastelse.

En förklaring till att vi fått en ”bombvänster” tror jag kan vara att det alltid har funnits en revolutionsromantisk strömning inom vänstern, som delvis föll i vanrykte efter 1970- och 1980-talen. ”Revolution” uppfattades då (med viss orätt) som enbart att döda och avrätta folk i massor, á la Pol Pots Kambodja. K & Å tillhör ju en ”ultrarevolutionär” strömning inom promillevänstern, och i grunden har de alltid drömt om ärorika revolutioner och att helst leda dem själva. En del av vänstern bytte sida under 1990-talet och fick utlopp för sin revolutionsromantik i allians med liberaler i s. k. ”humanitära interventioner” på bl. a. Balkan. K & Å har varit lite sena på tåget, men jag tror att det i grunden är någon slags våldsromantisk revolutionslängtan som ligger bakom deras uppslutning bakom NATO-bombningarna.

Jag tror att när demonstrationerna började i Tunisien så var det spontant uppkomna sådana, liksom i Kairo. Men sedan tog USA tag i saken, beslutade sig för att lämna ledarna där åt sina öden, avsättning alltså, för att ersätta dem med ett par andra USA-trogna regimer. Men detta är bara en gissning grundad i vad som hänt sedan sedan dess.

Vad gäller Libyen däremot, så hade man planer sedan länge att Libyen skulle destabiliseras och Ghadafi avsättas, och här såg man sin chans att göra det genom att samtidigt få resten av världen att tro att det var samma typ av spontant uppkommen demonstration där som i Tunisien och Egypten.

Sedan finns det förstås sådant som tyder på att USA från början inte ville ”ta sig an” Libyen just nu pga att man ännu inte lyckats i Irak och Afghanistan, men då Frankrike agerade blev man tvingad, för att inte förlora initiativet och kontrollen, och då insåg man möjligheten och hur man skulle kunna utnyttja situationen för att göra sig av med Ghadafi (som ovan beskrivet).

Jag betonar att jag spekulerar här och inte har annat än vissa indicier på att endera av av alternativen kan föreligga.

Björn Nilsson:
Det är så enkelt att jag bara inte förstår Kildén & Åsman i den här saken, inte ens om jag försöker.

Lasse Strömberg:
Suck, jo det var ju ett bra argument! Men vad annat kan man förvänta sig från konservativt-och högerhåll? Vänsterstödjarna är däremot mer förbryllande.

Bosse:
jag blev också mycket förvånad över att delar av den svenska vänstern stöttade upproret i Libyen och Natos bombningar. En av förklaringarna till detta, men det finns fler tänkbara sådana, kan ju vara det goda anseende som Al Jazeera haft i dessa kretsar. Även jag har tenderat att uppskatta rapportering från denna TV-kanal men är idag böjd att hålla med dem som anser att i det här fallet agerar Al Jazeera trutförlängare åt Quatars ledare. Stationen har ju också en plats på jorden som den kan förlora om man blir alltför oppositionell, för att inte tala om att journalisterna där kan förlora mer än så.