Jag tror att de flesta av oss får avsevärt mycket mindre i pension än de hade räknat med och betalat in för att få enligt ”avtalet ATP”, och jag vet att väldigt många faktiskt lever bra nära eller på svältgränsen som pensionärer, framför allt kvinnor. Sedan finns det ju de där som verkligen roffat åt sig, men det är en liten grupp och där är minsann inte 50-talister så dåliga heller. Det var våra föräldrar som fick en bra pension med ATP, inte vi som bara får en liten del från ATP. Min mamma hade en bättre pension än jag, flera tusen mer/månad.

Dessutom var vi 40-talister små barn under och direkt efter kriget och många av oss hade det inte för fett som barn heller. Det var faktiskt först en bra bit in på 50-talet som vanligt folk började få det bättre.

Och tiderna var väldigt annorlunda då, vilket många inte ens vet om. Välfärden var fortfarande inte så utbyggd som den blev på 70-talet. Som tonåring, när jag började arbeta, svalt jag halva månaden exempelvis, eftersom jag hade en lön som bara var en fickpeng och det fortfarande beräknades att flickor skulle leva på föräldrarna tills de gifte sig. Det kunde inte jag, och många andra, göra.

Visst fick många av oss det ganska bra så småningom men 50-talister har faktiskt haft det bättre hela sina liv – hittills. Sen blir det kanske inte så fett för er heller när ni går i pension och visst kommer man att höja pensionsåldern till 70. Det är ju ”lysande” med tanke på hur gott om jobb det är och att den faktiska pensionsåldern ligger ganska mycket lägre, statistiskt sett. Det är faktiskt så att även om man lever längre idag så börjar kroppen säga ifrån när man närmar sig de 70. Livet blir bara alltmer orättvist ju äldre man blir. Somliga mår prima tills de är 80, andra är faktiskt rent utslitna redan omkring de 60 och orkar inte mer. Och det kan gå fort utför mellan 55 och 65, tro mig, jag vet.

Slutligen: Den Engkvistska definitionen av ”robusthet” var ju kreativ. Som vanligt rent Orwellskt newspeak.

Det var egentligen inget elakt menat utan bara ett faktiskt konstaterande att just den generationen har fått vara med om en fantastisk samhällsutveckling som jag tror ingen annan generation kommer att få uppleva. Som 50-talist ska jag heller inte klaga. Jag har fått vara med om del roligt också. Vad gäller pensionssystemet så finns det naturligtvis inget som kan garanteras. Som jag nämnde inledningsvis är jag övertygad om att pensionsåldern kommer att höjas till 70. Vi lever ju så förbaskat länge nu för tiden! Och nivån på pensionen kommer att vara lägre än idag.
Därför lägger jag inga pengar i privata pensionsförsäkringar, eftersom jag inte litar på statsmakten. I övrigt deltar jag naturligtvis i tvångssparandet i PPM-svängen, precis som alla andra.

Om jag lever tio år till, vilket jag bedömer som sannolikt, så ska det bli intressant att se var vi befinner oss då.

Till sist något om det robusta pensionssystemet. Jag har själv frågat dåvarande socialminister Lars Engkvist om den saken. Han sa att systemet är självreglerande, däri ligger robustheten.

Om man inte vill spekulera på börsen med premiepensionspengarna så finns det ett alternativ som kallas obligationsfonder, räntefonder eller ibland penningmarknadsfonder. Dessa investerar i t.ex. statsobligationer och bostadsobligationer. Det finns 122 fonder av denna typ i listan på premiepensionsfonder, och det borde man ha kunnat upplysa om på Pensionsmyndigheten.

Meddelade myndigheten att jag känner mig frustrerad över att delta i detta Jippo och frågade om de kunde erbjuda mig någonting som var reellt, som guld eller silver men det fanns tyvärr inget sådant alternativ.

Ursäkta men jag känner mig tvingad in i ett system som jag ogillar. Varför får jag inte spara mina pensionspengar så som jag själv vill? Jag förstår att många i vårat samhälle klarar inte av att ta vara på sina pensionspengar, men varför finns det då inget alternativ åt dem som känner att de gör det?

Enligt personen som jobbade på myndigheten så har de fått in liknande samtal många gånger så det verkar vara fler som känner så här.

Intressant är också att cirkulärkommentatorerna anser det nödvändigt att här få ett ord med i laget. Ett påstående i den genren är att det nya svenska pensionssystemet skulle vara robust, ett uttalande i Bo Könberg-klassen. Det var han som påstod att det nya offentliga pensionssystemet, för vars konstruktion han är delansvarig, i stort skulle klara sig utan politisk inblandning fram till nästa istid. Detta har ju mer än vederlagts nästan direkt då systemet kom att politiskt manipuleras redan inför valet 2010, för att de verkliga nivåsänkningarna inte skulle få fullt genomslag förrän valet var överstökat. Så mycket för den robustheten.

De kommunala avtalspensionernas konstruktion är en helt annan diskussion men det kan noteras att inlägg nr 2 indirekt antyder att fondering skulle vara ett bättre sätt att trygga pensioner. Det är generellt sett en grav missuppfattning, fysiskt omöjligt att ge ett innehåll. Den som går till årsredovisningen för inkomstpensionssystemet ska finna att pensionsåtagandet i redovisningstermer är större än den svenska nationalförmögenheten. Fullfondering i någon mening skulle mer än utesluta allt annat ägande i landet än det från pensionsfonder!

Det är inte så att pensionspengar tar slut. Det hela är en fråga om vilja till omfördelning, antingen via avgifter eller via avkastning.

Makroekonomiskt är pensioner inget som kan sparas. Pensioner är realekonomiskt konsumtion av varor och tjänster, här och nu. Alltså är det viktigt att det finns en produktion just när pensionen ska tas ut. Ändå diskuteras pensionen i stort sett endast som en finansiell institution.

Ekvationen för bruttonationalprodukten är:
BNP = Konsumtion + Investeringar + (export – import)

Att skapa möjligheter för en god pension är alltså detsamma som ställa krav på en hög produktion, dvs i praktiken ekvivalent med krav om hög sysselsättning. Resten är en fördelningsfråga. Enda gången detta faktum erkänns politiskt, är när det talas om höjd pensionsålder – som följd av ökad livslängd.

Men västvärlden är nu i stället koncentrerad på nedskärningar och minskad sysselsättning, inte minst utifrån som det sägs krav från de finansiella marknaderna (och däribland pensionsfonder!). Detta leder till en motsägelse som förbigås med största möjliga tystnad!

Det gamla ATP-systemet var realekonomiskt mycket väl genomtänkt (precis som det federala ålderspensionssystemet Social Security i USA). Vad som hade räckt för att utveckla systemet var ett antal som det brukar kallas parameterförändringar, samt en helt annan strävan efter full sysselsättning! Nu fick vi i stället ett nyliberalt systemskifte efter den senaste modeflugan på det ekonomiska området – styrt av slagord som fondering, valfrihet och incitament.

Incitamentet skulle leda till att fler för att få en bättre pension skulle arbeta längre fram i åldrarna. Så var det tänkt. Men om ingen tar politiskt ansvar för en fungerande arbetsmarknad längre, används valfriheten till att ta ut pensionen så tidigt som möjligt i stället! Så gick det med den ekonomiska idealmodellen!

Den ökade fonderingen (i såväl offentliga pensioner som avtalspensioner) är bara pengar in i det internationella finansiella svarta hålet. Gamla AP-fonderna användes för infrastrukturella investeringar i landet (och det skulle behövas i dag också, i transportapparaten, i renoveringar av miljonprogrammet, i andra offentliga investeringar osv),

De nya AP-fonderna kastas i stället bort i den internationella spekulationsekonomin, precis som PPM-sparandet. Det som överhuvudtaget hänt är att fler fått chansen att skära emellan och sålunda har driftskostnaderna för det nya pensionssystemet fyrdubblats jämfört med det gamla ATP-systemet – med följd också att pensionerna försämras!

Det ökade pensionssparandet i landet sedan alla systemskiften genomförts i offentliga pensioner och i avtalspensioner är en av förklaringarna bakom det ihållande stora bytesbalansöverskottet, alltså rena merkantilismen. Att svenskarna skulle tillåtas leva som rentierer i det internationella varu- och tjänsteutbytet, är det väl bara dårar som tror på!