Jag har förresten en presentation av oss två bloggare (fast den andra bloggaren är en mer sparsam skribent). Det kanske du inte noterat. Länk dit finns högst upp till höger ”om oss bloggare”. Tänkte att de flesta som tittar in hit ofta har sett den sidan också.

När vi hade såna här personporträtt i min gamla tidning, partiorganet Aktuellt i politiken (s), porträtterade vi inte bara toppolitiker utan också trägna arbetare ute i partiet eller i andra folkrörelser, kulturarbetare med flera.

Min poäng är att människor sällan är endimensionella – och är de det och samtidigt politiker är de kanske inte heller värda att få våra röster.

Det finns ju faktiskt evolutionsforskare som föreslår att vi utvecklade språket för att kunna skvallra om varandra! (Den teorin köper jag inte dock.)

Jag har aldrig haft svårt annars, snarare alltför lätt kanske eftersom jag är en väldigt pratsam person, att lämna ut mig själv i alla möjliga sammanhang, inte minst som lärare och föreläsare. Men jag känner inte lika mycket för att göra det på nätet och jag har väl haft svårt att tro att folk skulle vara intresserad av min person här på nätet, eftersom jag ju inte är någon kändis och inte heller haft någon betydelsefull post i samhälle eller politik.

Sen, visst kan det vara intressant att veta lite om ex. en bloggare som man ofta läser, ålder, yrke etc.

För min del vill jag, varken i politiken eller i bloggosfären, möta andra som har reducerats till blott och bart åsiktsmaskiner.

Enn Kokk:
Tack, det var snällt. Jag har bara alltid så svårt att tänka mig att någon skulle vara intresserad av min person och mitt liv. Själv är jag nämligen genuint ointresserad av kändisars, eller andra människors privatliv. Men det är kanske en defekt hos mig.

Och vad gäller sommarprogrammet så har jag väl missat de intressantare. Jag lyssnar numer ganska sporadiskt på programmet.

Men på en, i sammanhanget perifer punkt måste jag korrigera dig: Årets Sommar-serie, som jag har lyssnat på och skrivit om varje dag, är inte alls så genomgående apolitisk som du skriver: I dag hörde vi Ubah Musse, i går Karl Ove Knausgård och i förrgår Cecilia Uddén: Somalia/flyktinskap i Sverige, Utøya-tragedin respektive Mellanöstern/Nordafrika.

Läser om och läser om och läser en gång till. Häpnar. Tänkte först klippa och klistra delar av din berättelse för jämförelse men inser att min kommentar i så fall skulle bli nästan lika lång.
Det måste vara något speciellt med vår årgång (den bästa någonsin!) och jag anar att många känner igen sig i mycket av det du berättar men för min del blev det nästan kusligt mycket i detaljer som tider, platser, relationer och ända fram till till de senaste 35 åren. — I Sjuhärad naturligtvis …

———————

Du nämner Torsten Ehrenmark — denne oförglömlige gjorde sig åter påmind i dag med den gamla sommarberättelsen om sin bilresa från Kalmar hem till sitt kära Örebro.

Fritt ur minnet gick den ut på att någonstans norr om Vimmerby upplevde han sig ovanligt nöjd med bilisten som körde framför honom. Denne körde lagom fort och betryggande så när de passerat Linköping (gamla genomfarten inne på mindre gator) var Torsten övertygad om att den framförvarande också var på väg till Örebro. Det kändes allt bättre och bättre att följa bilen framför.
De fortsatte upp genom Motala. När den framförvarande blinkade och svängde så blinkade Torsten och följde efter. Mot Örebro.
I Askersund blinkade och svängde den framförvarande och Torsten, vars tankar nu var långt borta, följde efter och ner på askersundsbons garagenedfart där de båda fann sig stirrande helt oförstående på varandra …

— Han kunde verkligen bjuda på sig själv

På vägen hem från Skåne i dag skrattade jag gott åt minnet av hans berättelse när jag själv gjorde en liknande tabbe, — missade Nissastigen och körde i helt andra tankar förbi Halmstad, tog senare av i Falkenberg och fick nöjet att passera bl a Svenljunga (!) på eländiga men vackra vägar.
Väl hemma påminns jag här än en gång om Torsten Ehrenmark och tänker att världen är mycket liten. Både i tid och rum.

LeoH:
jag skojade förstås, och eftersom jag tyckte att mitt liv lät väldigt trist när jag läste igenom det här och blev tvungen att skriva till att det faktiskt varit mycket roligare än det verkar i texten :-).

Samt i sedvanlig ekonomisk besserwisser-stil tala om att man får multiplicera 1960 års pengar med ungefär 20 för att komma upp till dagens penningvärde. Och slutligen göra kommentaren, att även om levnadsödet är individuellt så är ju det här i stora drag som det var för väldigt många människor under ”de gyllene åren” och därefter.