@Kerstin
Du borde definitivt göra dig av med din beröringsskräck vad det gäller sionister. Läs t.ex Lenni Brenners bok 51 Documents eller John Newsingers bok The Blood Never Dried (Finns numera även i en svensk översättning, Imperiets Skugga)

Jan Jönssons kommentar var mycket intressant och givande att läsa och

Annti:
som sagt, jag gillar inte diskussioner om sionism eller om ”judarna”. Dessutom ska vi ju inte glömma att några av de skarpaste kritikerna av USA:s liksom av Israels politik faktiskt är just judiska, Noam Comsky exempelvis, Naomi Klein och Finkelstein, för att bara nämna några. Dem har vi många förnuftiga åsikter och en myckenhet av viktig information att tacka för.

”J”-ordet kan vara lite problematiskt med tanke på att all form av motstånd mot blodbaden i mellanöstern, mot USA, mot sionismen som statsbildning, israel, -är klassat som ”antisemitism” och att den judiska staten själv blandar i hop begreppen (och uppenbarligen ”ockuperar” även själva ordet ”semit” trots att folk av judisk börd troligtvis inte motsvarar mer än 5% av begreppet). Men i detta fall avser det uppenbarligen en synnerligen otäck tidskrift i samma klass som sina amerikanska motsvarigheter trogna AIPAC & Co, med svador mot palestinier och annat av Flemming Rose och Natan Schacher bl.a. Den borde heta ”sionistisk krönika”….

Medierna måste båda kunna glädja sig över att en diktator störtas – och samtidigt fortsätta att ställa de kritiska frågorna om Natos inblandning i konflikten, skriver Göran Greider, chefredaktör för Dala-Demokraten.

Skjuta två fåglar med samma skott

Det folkrättsvidriga kriget mot Libyen som NATO och Europas nykolonister drog igång den 19 mars tycks nu vara över. De internationella mediamonopolen skickar sina högavlönade cheerleaders till Tripoli för att filma finalen på det fem månader långa kriget. Uppgiften för dessa är att lovprisa rebellernas seger. Det är ingen lätt uppgift för sanningen är att de så kallade rebellerna inte vann en enda strid, de avancerade längs vägar förbrända av lik. Förbrända av imperialismens bomber kryssningsrobotar, deras attackhelikoptrar, övervaknings satelliter och drönare, deras ledningssystem, deras vapen och deras pengar. Det var imperialismen och Europas nykolonister med dess vapensystem som lyckades krossa de väpnade styrkorna i ett litet land av sex miljoner människor.
Utan denna inblandning skulle ”rebellerna” förmodligen in lyckas hålla Benghazi i två veckor, och många av dem skulle tvingats att åka tillbaka till grottorna i Afghanistan och där bekämpa sina allierade i Libyen.

Men nu råder glädjen i det imperialistiska lägret, en glädje som förmodligen delas av riksdagsgrupperna i socialdemokraterna och vänsterpartiet. Men även av troskistiska grupper som nu på sina bloggar ropar ut ”Störtandet av Gaddafi-diktaturen i Libyen är en historisk seger. En seger för ett kämpande folkligt uppror. En seger för en demokratisk revolution.” Nu är det inget speciellt nytt att trotskister går imperialismens ärenden, vi har lärt oss av historien. Men att förvandla en nykolonial situation till en demokratisk revolution bord vara svårt att smälta för alla som hyser den allra minsta vänsteruppfattning.

Nu är det inte bara i den här frågan trotskisterna ställer upp för imperialismen, man utnyttjar även situationen för att sprida mediadiktaturens förtal och lögner om antiimperialister och kommunister.
På en sida kan vi läsa ” Till sist ett nytt exempel på hur bottenlöst djupt som delar av den latinamerikanska vänstern har sjunkit. Daniel Ortega erbjuder Gaddafi asyl i Nicaragua!”
Det ger oss anledning att ställa frågan till Jorge Capelán som bor och arbetar som journalist i Nicaragua. Har Daniel Ortega erbjudit Gaddafi asyl i Nicaragua?
Jorge Capelán svar följer här:

För det första, det där om att ”Ortega” skulle ge Gadaffi asyl är en fabrikation av de multinationella medierna. Gadaffi kommer inte att söka asyl någonstans i världen.
Det hela kommer från en intervju i nicaraguansk teve med en av Daniel Ortegas rådgivare. Intervjun handlade om helt andra saker, som landets ekonomi, osv.
Då kom frågan på tal om huruvida landet skulle ta emot Gadaffi som flykting. Och rådgivaren, som heter Bayardo Arce, svarade att om han sökte asyl så skulle Nicaragua troligen bevilja det, med tanke på landets asylpolitik. Nicaragua har beviljat asyl åt en mängd antiimperialister, revolutionärer och förföljda människor sedan revolutionens tid.
Men det var inget erbjudande från Nicaraguas sida, vilket man redan vet skulle vara för förolämpande mot Gadaffi.
Tro mig, det är ingen här som tänker i de banorna, här i Nicaragua är det ”fritt fosterland eller döden” som gäller.

Jorge Capelán fortsätter:
Nicaragua och Libyen har haft historiska vänskapsband. Libyen stödde Nicaragua på 1980-talet, både politiskt och ekonomiskt.
Gadaffi var en av väldigt få ledare i världen som aldrig svek FSLN, inte ens efter valnederlaget på 1980-talet.
Och nu efter Daniel Ortegas seger 2007 har stödet till Nicaragua fortsatt.
Sandinisterna känner till utvecklingen i Libyen – det är ingenting som de upptäck först nu. Och medvetandet om den situation Libyen och Gadaffi befinner sig i är stor, eftersom sandinisterna har utsatts för en liknande demoniseringskampanj.
Nicaragua har inga problem med att ge Gadaffi asyl utöver säkerhetsaspekterna, skulle jag tro. Men Gadaffi själv har sagt massor med gånger att han kommer att dö i sitt eget land. Han vet vad som hände med Jean Beltran Aristide i Haiti, och han vet att imperialismens strategi är att tvinga de revolutionära ledarna i exil för att oskadliggöra dem, som de försökte göra mot Zelaya i Honduras – men inte lyckades.

”Nyheten” om ”Gadaffis exil” är således en icke-nyhet, en ”nyhet” skapad av de multinationella medierna (de vi i Nicaragua kallar för ”mediadiktaturen”).
Med detta utspel försökte mediediktaturen döda två fåglar med ett skott: Driva på propagandakriget mot libyerna och driva på svartmålningen av Nicaragua. För vår del, internt, betyder detta ingenting. Sandinisterna kommer att vinna med en stor majoritet pga FSLN är det enda parti som har en politik för landet och som företräder de fattiga massornas intressen. Internationellt betyder det inte heller så mycket, eftersom Nicaragua aldrig har haft så mycket relationer till hela världen. Men i förhållande till folken i väst, som endast matas med desinformation, och som borde vara de första i att reagera och förhindra angreppen mot våra folk, är detta olyckligt.