Det har rått en viss uppståndelse i delar av bloggvärlden på grund av någon eller några artiklar Bo Rothstein skrivit i media, där han tydligen har hävdat att bloggvärlden är en odemokratisk kloak. De två blogginlägg i denna värld, om Rothsteins artikel, som jag har läst, har varit tämligen beskedliga, en om ock med viss irritation över att han drar alla över en kam och dömer ut hela bloggosfären utan några mer ingående undersökningar av hur den faktiskt ser ut.

Jag har inte läst Bo Rothsteins ursprungliga artiklar. Eftersom jag vet att Rothstein tar till storsläggan och inte sällan både struntar i anständighet och god ton i sina utfall i pressen, mot än den ena än den andra, så läser jag numer normalt inte hans artiklar. De är mig oftast totalt ointressanta. Idag gjorde jag dock ett av mina få undantag och läste hans senaste utfall mot bloggare i GP. Där får jag veta att alldeles oavsett hur man som bloggare har ställt sig till hans beskyllningar, bemött dem eller nonchalerat dem, så är man en kloakråtta:

I skrivande stund har artikeln (enligt sökmotorn ”Bloggportalen”) kommenterats av sextio bloggare. Av dessa är det mindre än 20 procent som uttrycker någon kritik mot de sexistiska och rasistiska kränkningar som jag redogjort för. Den överväldigande majoriteten, det vill säga mer än åtta av tio, anser antingen att personliga stämplingar som dessa är fullt acceptabla, eller så trivialiserar de förekomsten av rasism och sexism eller så väljer de att med sin tystnad sanktionera detta. Oftast blir man som forskare glad när ens hypoteser visar sig slå in med sådan kraft, men i detta fall är det precis tvärtom.

Jag konstaterar här för det första, att de bloggare som inte läser alla andras bloggar, och som därför, eller av andra skäl, inte kommenterat eller tagit avstånd från eventuellt förekommande rasistiska eller sexistiska inlägg i bloggvärlden, är klandervärda och därför typiska representanter för bloggkloaken. Man undrar hur det är med Rothstein själv. Läser han och protesterar mot allt som kan var stötande, rasistiskt eller sexistiskt i de större tidningarna?

Jag konstaterar vidare att Rothstein har en något underlig inställning till forskning och till hypotesprövning. Vi får väl anta att hans ”hypotes” var den att bloggvärlden är en odemokratisk kloak. Denna hypotes testar Rothstein genom att kasta ur sig densamma i en artikel, som ett fläskben åt varje bloggare att hugga på. 60 stycken hugger, enligt den statistik Rothstein redovisar här. Det är ingen stor andel av bloggarna. Det torde finnas flera tusen bloggar bara i Sverige. Svarsfrekvensen är därmed inte imponerande hög. Men Rothstein löser detta problem genom att se även bortfallet, alltså alla dem som inte svarat på hans beskyllning i sina bloggar, som verifikation av hans hypotes. I sanning en mycket underlig inställning till vetenskaplig metod och vetenskaplig hypotesprövning.

Det brukar inte anses vara god forskning, att kasta ur sig grova och generaliserande beskyllningar i en artikel i en tidning och kalla dessa beskyllningar för en ”hypotes”. Forskare brukar inte betrakta en allmän beskyllning i massmedia som en vetenskaplig enkät och de brukar inte anse att eventuella reaktioner på ett sådant utkastande av en generell förolämpning, som tillräckligt representativa och tillförlitliga för att betraktas som en acceptabel hypotesprövning och som grund för generaliserande slutsatser. En svarsfrekens på en riktig vetenskaplig enkät på någon procent torde resultera i att enkätsvaren kastas i papperskorgen eller, om undersökningen anses viktig, i att man omarbetar frågorna och försöker igen.

Ovanpå detta tolkar alltså Rothstein de reaktioner som han fick på sådant sätt att ingenting kan falsifiera hans ”hypotes”. De som svarat har svarat så att de verifierar hans hypotes. Endera har de inte tagit avstånd från rätt saker, eller så har de varit otrevliga och precis så klokaaktiga som hyptotesen förutsade. De som inte alls skrivit om hans beskyllningar visar sig var kloakråttor just för att de inte skrivit något.

För att inte svärta ner allt vad vetenskap heter borde Bo Rothstein undvika att kalla sitt allmänna och högst subjektiva tyckande för ”hypoteser”. Sådana konstruerar man i vetenskapliga sammanhang och test av dem brukar följa tämligen strikta regler. Till vardags och då man luftar sina personliga och högst subjektiva åsikter brukar man inte tala om ”hypoteser” eller om test av sådana. Då brukar man kort och gott säga att man tycker något.

Så anser jag mig förstås vara feminist och som varande en sådan, som inte skrev om Rothsteins ursprungliga artikel, är jag i dubbel mening en kloakråtta förstår jag:

Jag noterar också att ingen av de kvinnliga bloggare, varibland några karakteriserar sig som feminister, reagerat mot den typ av sexistiska tillmälen som Svensson tydligen har för vana att använda. Det är uppenbart helt i sin ordning när sexistiska personangrepp riktas mot en man, men man kunde föreställa sig reaktionen om Svensson uttryckt sig på detta vis mot en kvinna. De feministiska bloggarnas dubbelmoral i denna sak imponerar inte.

Tja, vad ska man säga om detta? Att sexistiska uttalanden om män är männens sak att bekämpa – kanske? Det har ju ingalunda varit så att en majoritet av männen genom tiderna har kämpat mot diskriminering av kvinnor eller ställt sig upp och protesterat mot varje sexistisk förolämpning mot en kvinna. Det senare är inte en hypotes, utan ett uttalande jag gör utifrån ganska många års livserfarenhet.

Måste väl också avslöja att jag inte vet vem denne Svensson, en bloggare som Bo Rothstein nämner, är eller vad han/hon har skrivit. Men klokaråtta är jag likafullt tydligen.

Det snällaste jag kan säga om Bo Rothsteins utfall är att han ibland, som i det här fallet, är ohejdat komisk i sin bulldozerartade framfart, i andra fall en riktigt ruskig prick som de flesta forskare borde ta avstånd ifrån då han näppeligen bidrar till att höja forskares anseende. Jag tycker (observera ”tycker”) att Bo Rothstein borde rannsaka sig själv och sina många utfall i media mot andra forskare såväl som mot andra universitet än det egna och mot bloggare, och inse att han inte beter sig så mycket förnuftigare, i somliga fall, än de i bloggvärlden, som han vänder sig emot här. Förolämpningar och obelagda anklagelser är förolämpningar och obelagda välriktade eller generella anklagelser vare sig dessa uttrycks verserat eller med grova, mindre ”fina” uttryck, ty ”strunt är strunt om än i gyllne dosor”.

Länk:
– Förolämpningar hindrar samtal, Bo Rothstein i GP
– Är bloggosfären rasistisk? Rothstein-debatten rasar vidare, Bilogy & Politics
– Finns ”bloggosfären” som kollektiv?, Bioloy & Politics
– Bo Rothstein om bloggosfären och demokrati, Bioloy & Politics
– Är bloggosfären en kloakbrunn? Ulf Bjereld
– Om bloggosfären och dess samtalston, Ulf Bjereld

Peter Schiff hade rätt men blev utskrattad för sina förutsägelser för några år sedan, av dem som, liksom våra mer kända svenska betalda propagandister för den ekonomiska nyliberlismen och USA-kramare, var övertygade om att USA:s ekonomi var sund. De senare ansåg och anser tydligen fortfarande att USA:s ekonomiska väg är värd efterapning här hemma i Sverige.

Läser i ett, aningen ironiskt, inlägg på Lasses blogg, som handlar om Göran Persson och om hur han har låtit sig vägledas av Bibeln:

Slutligen måste man beundra Göran Perssons konjunkturteori. Den teori han själv säger sig luta mot kommer från Bibeln, närmare bestämt Moseboken där det sägs att ”först kommer sju feta år följt av sju magra år”.

Jodå vi tror att Göran Persson låtit sig vägledas av Bibeln, något han upprepat med jämna mellanrum, men samtidigt konstaterar vi att han är lika okunnig om Bibeln som han är om nationalekonomi. Berättelsen som Göran Persson syftar till är i praktiken en helt annan historia än den, som de flesta av oss som en gång fick undervisning om denna i småskolan, tror att den är.

Så här var det, enligt Bibeln
Josef hade sålts, av sina bröder, och hamnat som slav i Egypten. Där fick Farao en dröm om hur sju vackra och feta kor steg upp ur Nilen och därefter följdes de av sju fula magra kor, som åt upp de feta och så drömde han om sju fyllda ax och sju magra ax.
Josef, som hade visat sig kunna tyda drömmar, kallades till Farao för att förklara vad de här drömmarna betydde. Han förklarar då att:

Det ska komma sju år med stort överflöd i hela Egypten. Men efter dem kommer sju hungerår. så svåra att man inte skall minnas något av överflödet som var i Egypten. Hungersnöden kommer att föröda landet. (I Mose, 41; 29,30)

Farao får så rådet av Josef att spara från de feta åren för att ha något kvar att leva av under de magra åren, varvid Farao gör Josef till styresman över hela Egypten (I Mose, 41; 34-36) och ger honom i uppdrag att organisera uppläggning av förråd för de kommande hungeråren. (I Mose, 41; 41-46)
Så sätter Josef igång. Han beordrar alla att betala in en femtedel av sina skördar till Farao, ”skatter” som lagras för kommande behov. Det blev enorma förråd av detta sparande. (I Mose 41;47-49)
Därefter infaller de förutspådda sju svåra åren och Egyptens folk, men även folk från Kanaan, kommer till Josef och ber om hjälp. De första åren fick människorna köpa bröd och utsäde för de pengar de hade men missväxt och elände fortsatte:

På hela jorden var man nu utan bröd, hungersnöden var mycket svår, och både Egypten och Kanaan var nära att förgås av hunger. Genom att låta folket köpa säd samlade Josef alla pengar som fanns i Egypten och i Kanaan och förde dem till farao. När pengarna hade tagit slut i Egypten och Kanaan kom egypterna till Josef. ”Ge oss bröd”, bad de. ”Eller måste vi dö här i din åsyn bara för att vi inte har några pengar?” Då svarade Josef: ”Är pengarna slut så kom hit med er boskap. Då ger jag er bröd i utbyte”. De kom med sin boskap till Josef, och han gav dem bröd i utbyte mot hästarna, fårhjordarna, nötboskapen och åsnorna. Så försörjde han dem det året i utbyte mot all deras boskap.(I Mose 47;13-17)

Men förstås, eländesåren var inte över än, så nästa år kom folket tillbaka till Josef och bad om mer bröd. Nu hade de ingenting annat att betala med än sig själva och sina jordar:

Det enda vi kan ge dig är våra kroppar och vår jord (I Mose 47;18).
………
Då köpte Josef all jord i Egypten åt farao. Alla egypter sålde sina åkrar, eftersom hungersnöden var så svår. Jorden blev på detta sätt faraos egendom. Och överallt i hela Egypten gjorde han människorna till slavar. Prästernas jord köpte han dock inte. (I Mose 47;20-22).

Sedan den dagen fick Egyptens folk betala 1/5 till farao i arrendeavgifter, eftersom de därefter alla var faraos personliga egendom.

Berättelsen om Josef handlar alltså om hur han feodaliserade hela Egypten och gjorde farao till ägare av hela landet och till alla människorna där.

Först fick egypterna arbeta ihop nöd/reservlagret, sedan fick de betala för att få något ut från det när det började krisa. Historiens första chockterapi kanske, det där att utnyttja kriser till att författiga och förslava andra och berika sig själv och/eller överklassen.

Tänk, denna sanna version om Josef och faraos drömmar, den där berättelsen som Göran Persson refererar till då och då, den har de flesta av oss inte fått höra och man misstänker ju, som sagt, att Göran Persson inte heller har en aning om vad den i själva verket handlar om. Hade han det borde han inte med sådan självsäkerhet hänvisa till den, även om han inte är demokratisk socialist som Palme, utan bara social demokrat. Ordet demokrati får ju därmed en minst sagt underlig innebörd, omfattar Göran Persson verkligen en sådan uppfattning om vad demokrati är?
Däremot förefaller det klart att det är precis denna ”demokratisyn” som USA:s politiska ledning omfattar, som verkligen använder sig av Josefs metod gentemot andra nationer och folk, vars resurser man vill åt (se videofilmen i förra inlägget).

Hur som helst, även om Bibeln förvisso inte ger någon verkligt bra vägledning i modern kapitalistisk nationalekonomi, så nog har den här berättelsen en viss aktualitet just i dessa dagar, fast på ett annat sätt än Göran Persson sannolikt föreställer sig.

Länk:
– Lasses blogg

PS kl. 11.48
Så har vi just fått besked om att antalet fuskare och arbetsovilliga ökar ytterligare framöver, när nu Volvo och flera andra företag varslar ännu fler.

Varför inte lyssna på en annorlunda berättelse om USA:s utrikespolitik än den vi brukar serveras i våra svenska massmedia, om hur USA ”sprider demokrati över världen”:

Collapse of Western Economy. (part 5.) Economic Hitmen.

Tack Alliansupproret för tipset.

Man ska vara bra naiv om man fortsätter att försvara den fria finansmarknaden, eller ha väldigt bra betalt för att göra det, möjligen vara så naiv att man tror att man själv ska komma att bli en av vinnarna någon gång i framtiden.

För det första:
De som fortfarande försöker försvara den oreglerade marknaden bortser ifrån ”den mänskliga faktorn”, som ju alltid är inblandad. Den innebär att marknadsaktörer oftast inte alls beter sig rationellt och i enlighet med de dogmer som omhuldas av marknadsromantikerna. Den där fullständigt informerade och totalt rationella människan, som den marknadsromantiska ideologin förutsätter, finns inte i sinnevärlden. Han eller hon är en ren fiktion, ett övernaturligt väsen av samma slag som älvor eller änglar.

För det andra:
De som in i det sista försöker försvara marknadsromantiken hävdar gärna (kanske fortfarande) att den nuvarande ekonomiska krisen beror på för mycket regleringar, inte för få sådana. Men, hur kan man tro att människor alltid ska fungera fantastiskt rationellt och mycket hederligare och ärligare om inga regler finns än de gör när det finns ett antal regler att följa. För de tror väl inte att om inga regler finns och det därmed inte finns något som kan kallas hederlighet och pålitlighet och att alla hela tiden får räkna med att vem som helst kan ta sig för med vad som helst, så ska allting bli väldigt bra?

Det är ju rena dumheterna att hävda att Fanny Mae och Freddie Mac skulle ha fungerat perfekt bara de inte hade varit statligt anknutna. Menar de som hävdar detta på fullt allvar att om dessa båda låneinstitut inte hade varit delvis statsägda och/eller reglerade, så hade de styrande i dessa institut aldrig lånat ut mer pengar än de hade täckning för, då hade de aldrig lånat ut pengar till folk som inte var säkra låntagare? Det torde vara svårt att tro det idag, för hur kunde det komma sig att Carnegie, som inte var statligt ägt, gjorde sammalunda, eller Swedbank, eller de isländska bankerna m.fl. m.fl.?

Det är ju alldeles givet att kan bankerna och låneinstituten dela ut gigantiska bonusar till sina VD:ar och större sådana ju fler låntagare de värvar, desto fler låntagare kommer de anställda och styrande att försöka hitta, och uppenbarligen gäller detta alldeles ovasett om banker och låneinstitut är stagligt ägda eller inte.

Dessutom, om man skyller Fanny Maes och Freddie Macs dundersjabbel på staten, så hur kan man därefter säga att de styrande i dessa organisationer skulle vara så kompetenta, när de inte tycktes förstå eller bry sig om att de lånade ut mer än de hade täckning för? Borde de inte istället ha haft förnuft nog att inte låna ut för mycket och att inte sälja skulderna hej vilt till en massa andra icke-kunniga. Det senare brukar kallas bedrägeri.

För det tredje:
Om ledande inom stora banker, finansinstitut och låneinstitut kan pyssla med sådant som i grunden är bedrägeri (trots viss reglering,) hur kan man då tro att att ingen skulle göra sådant om allting vore oreglerat? Vi har ju sett samma typer av bedrägeri i andra företag, som i Skandia i Sverige och Enron i USA, där, vad jag förstår, de anställdas pensioner slarvades bort dessutom.

För det fjärde:
Hur kan libertarianer och nyliberaler tro att systemet skulle fungera alldeles utmärkt om banker och finansinstitut, som somliga av dem har föreslagit, tilläts gå omkull rätt och slätt? Hur många skulle därefter lita på bankväsende och finanssektorn? Vad skulle hända om banker vid kriser slutar att låna ut pengar och om folk slutade lita på banker och inte satte in sina pengar där? Jo, alla investeringar skulle omöjliggöras. All industriell verksamhet skulle avstanna. Kort sagt, vi skulle vara tillbaka i stenåldern ganska snabbt, eller i stamkrigens tid.

Det blir illa nog ändå, eftersom staterna i Västvärlden i första hand vill rädda de stora elefanterna och deras tillgångar och kommer att låta mängder av företag gå omkull och massor av människor mista sina jobb och sin försörjning. Men ännu värre skulle det ha blivit om inte ens dessa räddningsaktioner vidtogs.

För det femte:
Hur skulle människor alls kunna lita på någonting om de aldrig kunde veta om bankfolk var hederliga eller inte (att somliga inte är det är ju klart vid det här laget), om de kunde förlora allt de äger och har om en bank slarvar bort deras pengar? Hur skulle det då gå med vår s.k. civilisation?

Man ska vara rent otroligt naiv om man inte inser att den nyliberala ekonomiska marknadsideologin, marknadsromantiken, är en omöjlighet och att den inom sig rymmer sin egen förstörelse. Att tro att total frihet från regleringar vore drömlikt är ungefär lika intelligent som att tro att trafiken skulle fungera mycket bättre om det inte funnes några trafikregler och om var och en finge köra på vilken sida av vägen han eller hon hade lust till.

Det var förresten ingen slump att spelet Monopol konstruerades under 30-talskrisen. Man behöver faktiskt bara spela det spelet för att förstå hur marknadsliberalismens fungerar, och vart den leder.

Konsekvenserna av krisen
Efter den här krisen kommer världens resurser att ha samlats på ännu färre händer, och den ekonomiska makten att utövas av ännu färre personer än idag. De enda som tjänar på sådana här kriser är de allra mäktigaste, och det måste ju kännas härligt för alla unga idealistiska nyliberaler och libertarianer att veta att de är ivriga förkämpar för denna lilla och dessutom bedrägliga elit. Men de ska vara väldigt tacksamma för att staterna, alltså allt det där småskurna dumma folket, tvärtemot deras ideologi, går in och garanterar banker, inte klaga över detta. Om så inte vore fallet skulle vi ganska snabbt vara tillbaka i ett allas krig mot alla, i det rena urstadiet sådant Thomas Hobbes företställde sig det, i ett klansamhälle där ingen litar på någon annan, utom möjligen på övriga i klanen, och ingen utveckling av ny teknologi vore möjlig.

Som det nu blir, kommer krisen att värka ut så småningom. Jag gissar att det kommer att ta sådär en tio till femton år innan den är glömd och restposterna, alla de där vanliga hederliga människorna som krossats under tiden trots att de är helt oskyldiga till eländet, också är glömda eller av de flesta beskylls för lättja och fusk, och allting börjar om på nytt igen. Såvida de styrande inte accepterar verkligheten och inser att den där ideala fria marknaden inte är så bra och att det krävs ständiga och balanserande ingrepp i ekonomin från politikernas sida för att allting inte ska gå totalt åt skogen, då vi skulle kunna se en ljusning i tunneln. Men än skymtar denna ljusning inte.

Klas Sandberg har gjort det igen, skrivit ett lysande blogginlägg, en kort men klargörande exposé över USA:s militärhistoria och dess beroende av det militärindustriella komplexet, men som gästskribent den här gången.

Läs den på bloggen Det progressiva USA, Gästinlägg: Klas Sandberg skriver om militärsvärmeriet och patriotismen i USA.

Det är ingen uppmuntrande läsning och om det ligger något i vad Klas Sandberg skriver, vilket jag är övertygad om att det gör, så kan vi nog utgå ifrån att USA håller på att rusta ihjäl sig. Ingen nation kan fortleva i oändlighet bara på att rusta upp och kriga ”lite smått” här och där, i synnerhet inte om hemmabefolkningens behov, och framför allt infrastrukturen, åsidosätts årtionde efter årtionde, som fallet är och har varit i USA under flera decennier nu.

Det verkligt dystra i sammanhanget är att när en sådan nation, som den USA har blivit, börjar falla samman, då har den en tendens att dra många andra länder med sig i fallet. I värsta fall rasar den ihop i alla tiders största storkrig, ett storkrig som är dess sista vanvettiga försök att inte falla samman och förlora kontrollen över det imperium den byggt upp. Ett sådant storkrig vill de allra flesta av oss inte ens tänka på som en möjlighet, ändå är ett sådant inget omöjligt framstidsscenario.

Jeff Huber, amerikansk pensionerad ”commander” som skriver bloggen ”Pen and Sword”, tycks inte överdrivet optimistisk vad gäller Obamas kommande utrikespolitik, trots att han röstade på Obama.

Han påpekar också att Bush har flera månader på sig att ställa till satyg för näste president och regering.

Bara att hålla tummarna för att Bush inte ställer till något verkligt elände under den tiden alltså, samt att Obama verkligen blir förnuftigare än Bush, vilket jag inte tror på förrän jag har sett det.

Och för alla som beundrar USA över allt på jorden: Peter Rost om företagens brott, en fantastisk sammanfattning.

Kunde förstås inte låta bli att titta på Janne Josefssons debattprogram under kvällen, då det skulle handla om Halal-programmet och där Carl Hamilton skulle medverka, och få förklara sig, trodde jag. Behövde bara se fem minuter av diskussionen för att bli påmind om varför jag aldrig tittar på det där programmet annars.

Janne Josefsson är rent otrolig vad gäller att se till att ingen får tala till punkt och att därmed ingenting intressant kommer ut av hans debattprogram. Det gjorde det inte i det här programmet heller. I stort sett ingen fick tala till punkt. Nästan varenda en som först gavs ordet avbröts mitt i en mening av Josefsson, som likt en lejondomptör delade ut talutrymmet till än den ene än den andra, utan att bry sig om innehållet i vad de talande sade och om de fick komma fram till den poäng de ville göra.

Det var bland de värsta TV-program jag har sett. Det var så att jag tycker att Annika Lanz radioprogram är ett under av ordning, reda, seriositet och djup i jämförelse.

Det skulle förvåna mig om Carl Hamilton någonsin mer ställer upp i ett TV-program. Jag är ingen TV-kändis men har medverkat i några få program och jag bestämde mig, efter att ha blivit misshandlad av TV-producenter ett par gångar, för att aldrig mer ställa upp i TV om jag blev tillfrågad.

Både Carl Hamilton och de andra som ställde upp i diskussionsprogrammet var värda mer respekt än den Janne Josefsson bestod dem. Han själv däremot är inte värd någon respekt alls numer, liksom inte heller producenten för Halal-programmet, ett program som jag inte heller kommer att se någon mer gång, dels pga av de fula grepp som producenten tagit till, dels på grund av att programmet knappast var något att se.

Sedan ondgör sig journalister över att de inte får forskare att ställa upp. Försöker man göra förnedrings-TV , eller förnedringsradio, av allting, så ska man inte förvånas över detta och över den misstro som forskare, och många andra, hyser gentemot journalister och radio- och TV-producenter. Man behöver inte ens ha blivit utsatt själv, det räcker med att man ser hur andra har blivit det för att man ska dra öronen åt sig – om man är någotsånär tankeförmögen, och det brukar forskare vara.

Nu har jag tagit del av materialet vad gäller det famösa Halalprogrammet i TV i går kväll, som Hamilton fått löpa gatlopp för i både massmedia och på en mängd bloggar. Det var ju dessutom inte riktigt den historia som det föreföll först.

Så vad hände?
Hamilton hade kommit till studion, inbjuden som gäst och för att tala om klasskillnader. När han kommer vägrar en, alternativt två av flickorna att ta hans utsträckta hand, varvid Hamilton blir irriterad, provocerad som han säger själv.
Vad han säger inledningsvis får vi inte höra för inspelningsteknikern hade inte hunnit sätta på sin bandspelare direkt. Det gjorde han emellertid snabbt då denna kulturkrock utspelade sig, givetvis vädrandes en liten skandal. Vi kan alltså höra en diskussion om det lämpliga/olämpliga/legitima i att inte ta en framsträckt hand när man bor i Sverige. Hamilton anser att invandraren ska anpassa sig till det land den kommer till och säger, att han är beredd att göra det om han kommer till andra länder, och i Sverige är det god sed att ta i hand alltså bör man lära sig att göra det om man bor här. Flickorna menar att de måste ha rätt att vägra eftersom islam förbjuder kvinnor att ta främmande herrar i hand. Det hårresande är att Hamilton säger att vill man inte anpassa sig så ska man bosätta sig i en håla i skogen och leva som eremit. Eventuellt hade Hamilton börjat med att säga att de kunde flytta hem om de inte vill anpassa sig, och då påpekar en av flickorna att hon är född i Sverige.

Det här var ingen riktigt trevlig diskussion förstås och Hamilton borde ha avstått från att säga en del av det han sade, som det där om att bo i en jordhåla, eller om att åka hem, om han nu började med att säga det. Han avslöjade också att han är klart indoktrinerad i över- och medelklassens, på okunnighet grundade, struntprat om det förkastliga i att ge invandrarbarn hemspråksundervisning. Den idén är en av de dumheter som massmedia har lyckats indoktrinera nästan hela svenska befolkningen att omfatta. Denna indoktrinering började i början av 90-talet och var då mycket tydligt en del i borgerlighetens vilja att underminera och skära ner inom offentlig sektor.

Vad menade Hamilton med talet om ”jordhålan”?
Jag kan dock förstå vad Hamilton menade med ”jordhålan”, och det vidimerar han själv i dagens Aftonblad (här): För att människor alls ska kunna umgås utan alltför många konflikter måste de vara någotsånär överens om en massa umgängeskonventioner. Om alla försöker genomdriva att just deras idé om vad som är den rätta hälsningsceremonin accepteras, så skapas just en massa friktion mellan människor och i slutänden kan de inte umgås alls. I synnerhet skapas verkligt allvarliga konflikter om somliga med sitt sätt att hälsa förolämpar dem de hälsar på. För många svenskar i medel- och överklass är det en grov förolämpning att inte ta en framsträckt hand, som är en fredsgest. Man kan tycka att detta är dumt, att de människor som känner sig förolämpade är korkade eller fördomsfulla, men det hjälper inte. Man förändrar inte deras reaktioner genom att fördöma dem. Ska man förändra det så handlar det om grundlig utbildning, med hjälp av massmedia och skola. I verkligheten gör politiker och media allt för att ingen sådan utbildning ska komma till stånd.

Vilka är nu vinnare och vilka är förlorare på det som uspelat sig i saken, på TV, i tidningar och på bloggar?
Jo, den direkte vinnaren är producenten för programmet Halal, som lyckades skapa skandal och upprörda känslor och därmed sannolikt dra mängder av tittare till programmet Halal. Den andra vinnarparten, och på sikt, är sverigedemokraterna.
Förlorare, i stort och över tid, är de flesta muslimer i landet, de tre flickorna och Hamilton – i nu nämnd ordning.

Det är helt riktigt att man ska motverka fördomar och splittring mellan folkgrupper i landet, men att spela upp sådana här, i hemlighet inspelade dispyter, i TV, är inte att motverka fördomar. Det är, sedan får de som upprörts och genast fördömt Hamilton, säga vad de vill, att medverka till och att intensifiera sådana.

Hamilton är bara offer för en massmediapropaganda som många köpt
Här har massmedia, och alliansens politiker, arbetat som flitiga bävrar under många år, för att få hela svenska folket att anse att invandrarna (varmed menas muslimerna) inte vill anpassa sig och att Sverige därför måste ställa krav på dem. Hamilton tillhör dem som har köpt den här propagandan, men detta delar han med mycket stora delar av svenska folket. Propaganda är nämligen ett mycket effektivt sätt att skapa fördomar, om man vill använda den till det, och det har ansvariga velat göra alltsedan början av 90-talet, både media och politiker. Här har så en egotrippad TV-producent ansträngt sig för att fördjupa dessa fördomar och bloggare som reagerar med ryggmärgen och börjar skälla ut Hamilton, eldar under samma brasa.

Hamilton sade en del i affekt som man inte bör säga och för det kan han kritiseras, men det verkliga föraktet har producenten för TV-programmet gjort sig förtjänt av. Han, som efter moget övervägande, lägger in dispyten i programmet, trots att det inte fanns bilder till den, som spelade in den i hemlighet, som borde förstå att de enda som kommer att dra nytta av det här är sverigedemokraterna och som valde att lägga ut det i TV trots att han borde begripa att sådana där inslag förvärrar motsättningar mellan svenskar och invandrare. Han som ansåg att tittarsiffrorna var viktigare än att inte underblåsa många svenskars fördomar och skapa mer irritation över invandrarna. Det anser jag är det verkligt föraktliga i hela den här historien och det allra allvarligaste i eländet. Att han utnyttjar de tre flickorna till vad som inte kan ses som annat än jakt efter tittarsiffror, till vilka kostnader som helst, för andra människor, det är ynkedom.

Själv känner jag djupt med alla de hedervärda muslimer som nu kommer att ställas tills svars för att ”de inte anpassar sig”.

Andra bloggar om ämnet:
– Jinge: Carl Hamiltons klavertramp i Halal-TV
– Svensson: Hamilton bar sig åt som en idiot
– Är det rasistiskt att vilja skaka hand med en muslim?. Hamilton i AB

Rekommenderas till läsning:
Klas Sandbergs mycket tänkvärda öppna brev till Sten Tolgfors.

Hans inlägg om Källkritik i Dagens Nyheter är också mycket läsvärt liksom hans inlägg om Liberty “…att mörda hela besättningen”.