Kommunaliseringen av skolan – en katastrof
Var och en som var lite insatt och hade lite kunskaper om hur kommuner sköts kunde, redan innan kommunaliseringen av skolan sjösattes 1991, tala om att en sådan åtgärd skulle bli förödande för skolan.
Sfi-undervisningen var försöksverksamhet vad gällde kommunansvar och målstyrning
Jag var vid tiden för kommunaliseringen av skolväsendet verksam som sfi-lärare (svenska för invandrare), som var en slags försöksverksamhet vad gällde kommunalisering av undervisning liksom av målstyrning av offentliga verksamheter, dvs, den första utbildningsformen, vid sidan om musikundervisningen, som kommunerna fick ansvaret för. Kommunerna fick ansvaret för sfi-undervisningen omkring 1986. Vad jag såg därefter av kommunernas skötsel av sfi-undervisningen var förfärande. Jag varnade de lärare i grundskola och i gymnasier som jag kände:
– Vänta, snart kommer de att föreslå kommunalisering av grundskola och gymnasier också. Var beredda och protestera.
– Nej, det tror jag inte de gör, var det vanligaste och optimistiska svaret.
Det gjorde regeringen.
När kommunaliseringen så kom 1991, den som Göran Persson, som varit en olycka för Sverige i många avseenden, iscensatte, så varnade jag åter de lärare i grundskolor och gymnasier som jag kände och träffade: Protestera vad ni gör, stoppa eländet. Ni anar inte vad som blir resultatet av en kommuneralisering av skolväsendet.
– Vadå? Varför skulle inte det bli bra?
Det blev inte bra, skriver nu Metta Fjelkner, ordförande i Lärarnas riksförbund i DN. Nej, det visste vi ju, som sagt, vi som varit kommunala lärare flera år redan. Vad man kunde råka ut för som lärare när kommunpolitiker började styra och ställa med undervisningen trotsar alla beskrivningar.
Några exempel från några av de kommuner som jag arbetade i som sfi-lärare
En kommun skulle tillsätta en administratör för sfi. Hon skulle testa kursdeltagarna och sätta dem i rätt grupp. Fast det fanns bara en grupp i den kommunen!!!!! I den gruppen var jag lärare.
– Har du några erfarenheter av invandrare och invandrarundervsining, och av att testa invandrares svensk-kunskaper, frågade jag kvinnan som alltså skulle bli min närmaste chef, när vi hade ett möte tillsammans med rektorn.
– Nej, men jag har en god vän som undervisade en kines i svenska en gång, blev svaret.
Vad säger man?
I en annan kommun som jag arbetade i, bestämde sig politikerna för att nu skulle sfi- kursens schema bestämmas av politikerna och eleverna skulle få lära sig om samhället också (jag har statskunskap och sociologi i min fil.kand och undervisade dem förstås även om samhället, i synnerhet som det stod i läroplanen för sfi på den tiden att man skulle göra det, men det kunde man inte göra förrän de förstod lite svenska.)
Det nya nu, som kommunen hade beslutat, var att eleverna skulle ha denna undervisning de första veckorna på kursen. Vi hade då mellan tre och sex språk i grupperna och en hel del elever som bara kunde säga ”Hej”när de kom till kursen. Jag frågade därför en anställd i kommunen hur den här samhällsundervisningen de första veckorna skulle gå till. Tänkte kommunen ställa medel till förfogande för att anställa tolkar de här veckorna för den här undervisningen? Vi kunde alltså behöva mellan 3 och 6 sådana i varje grupp (i den kommunen hade vi två grupper parallellt).
– Ni kan väl visa bilder och peka, föreslog kommuntjänstemannen.
Vad svarar man på sådant?
Jag vet inte hur andra skulle svara, men jag gick direkt hem och skrev en avskedsansökan (det var på den tiden det fanns gott om arbeten). Man kan inte arbeta under folk som inte begriper någonting om det de beslutar om. Tvingas man göra det, som fallet är idag, blir man sjuk till slut.
Den andre sfi-läraren gick upp till kommunalrådet och pratade med honom, i en from förhoppning om att det skulle gå att få kommunalrådet att förstå och ta reson. De talades vid en timme och mot slutet förklarade kommunalrådet att:
– OK, du har rätt…. Men nu gör vi som vi har bestämt.
Även denne lärare sade upp sig. Vi hade båda många års erfarenhet som sfi-lärare och mycket goda resultat.
Strax efter att jag hade slutat som sfi-lärare kom påbud uppifrån att man skulle skriva individuella utvecklingsplaner för deltagarna på sfi-kurserna. Det var ju i och för sig ingen dum idé, men mellan statlig tanke och kommunal praktik ligger det ljusår många gånger. Av det här regeringspåbudet blev det, i de kommuner jag känner till, ett slags kontrakt: ”Du går på sfi-undervisningen annars drar vi in dina försörjningspengar”. Det hade väl varit befogat om eleverna hade skolkat men jag hade aldrig några invandrade elever som gjorde det. Tvärtom kom de alltid mangrant och var mycket energiska med att studera svenska. Och som individuella utvecklingsplaner var det här hotfulla kontraket, likadant för alla, liksom inte adekvat.
Det där gick inget vidare – då fortsätter vi och gör samma sak med det övriga skolväsendet
Det mesta staten försökte genomföra inom sfi-området misslyckades, ofta men inte alltid, på grund av kommunal inkompetens. Så till slut gav staten/regeringen upp i stort sett och slutade lägga sig i vad kommunerna gjorde. Man hade förstås redan tidigt gett kommunerna tillstånd att leasa ut undervisningen till privata anordnare och efter en tid slutade man att begära att anordnarna anställde behöriga sfi-lärare. De anställde inte sådana, om de kunde slippa, eftersom det blev billigare att anställa icke-behöriga lärare och det blir högre profit på det sättet.
Jag kunde nog skriva en hel bok om allt det vanvett jag såg inom sfi-undervisningen, där även staten stod för en god portion av eländet. Med kommunernas förmåga att göra ont värre blev det ena villan värre än den andra.
Sedan skyller man på invandrarena när de inte lyckas lära sig svenska snabbt och bra nog och när man hade gett upp om sfi-undervisningen, i varje fall verkade det så – då kommunaliserade man alltså även grundskolan och gymnasierna.
”Idag” (ja det är det datum som DN anger i skrivande stund) har Metta Fjelkner alltså sett och skriver om samma elände i grundskolor och gymnasier. Jag är inte alls förvånad, utom möjligen vad gäller den tid som förflutit sedan kommunaliseringen och att de flesta måste ha insett det katastrofala misslyckandet med denna för ganska länge sedan. Fast eftersom det var en socialdemokratisk regering som kommunaliserade skolan så ville väl fackens toppar inte klaga förrän detta faktum är mer eller mindre glömt.
Man förstatligade skolan på 50-talet för att den skulle bli likvärdig i hela Sverige. När man nu har kommunaliserat den igen förlorade man just den finessen. Med kommunaliseringen och tillsammans med försöken att målstyra skolan skapade man kaos och tvingade lärare att syssla med en massa annat istället för att undervisa. Lägger vi så till det faktum att man har sänkt lärarnas status och löner ganska radikalt de senaste 35 åren, sparat inom offentlig sektor samt tillåter profitsökande företag att suga ur skolan vad de kan, så ska man sedan inte förvånas när ”det inte blev så bra”.
Länk:
– ”Kommunerna oförmögna att ta ansvar för skolan”, DN
08/06 10:45 at 10:45
Bra skrivet!
09/06 00:01 at 00:01
Var det inte lite jante från s sida – lärarna skulle inte vara hemma och lata sig på sommarlovet etc.
Tack för det.
Inte en enda belöning för dygnetruntjobb under hela läsåret.
Och så studieskulder upp till taket.
Ett äkta kvinnoyrke – utan manschetter.
09/06 02:47 at 02:47
Nemokrati:
Jo, jag tror att det var en hel del jante från det hållet på sjuttio- och åttiotalet. Många socialdemokrater hatade lärare när jag var ung, vilket i och för sig säkert inte var så konstigt. Så deras försök att minska ner sommarlov etc. vilket de ju gjorde, handlade säkert om att de ville se lärare arbeta mer/år. Och, som du skriver, med alla försämringar för lärare som socialdemokraterna har genomfört, framför allt sänkningen av deras lönser – relativt sett, så har de också gjort läraryrket till ett kvinnoyrke och jag tror det är allvarligt att det inte finns manliga lärare i grundskolan. Det kan vara en av orsakerna till att pojkar i allt högra grad anser att plugga är ett ”tjejgöra”. Inga manliga förebilder alltså.
Men en massa av det arbete man lägger på lärarna i och med målstyrningen och kommunaliseringen var nog inte speciellt riktat mot lärare. Den typ av press som underbemanning resulterar i har man ju utsatt alla offentliganställda för sedan 1990. Och det har såväl borgerliga som socialdemokratiska regeringar gjort. Det där vara bara en ren idioti från socialdemokraternas sida, för att förbilliga offentlig sektor, ett anammande av högerns skattegnöl alltså, och av nyliberalismen.
09/06 11:59 at 11:59
I skoldebatten framställs kommunaliseringen som roten till allt ont. Att många viktiga beslut nu ligger hos (ibland väldigt) lokala förmågor har förvisso odiskutabla negativa konsekvenser.
Ändå är det kanske lättare att driva en bra skola i ett samhälle kunskaper värderas och studier lönar sig. Skolans kvalitet skulle säkert höjas om ungdomar hellre tog en tuff ingenjörsutbildning än en lättare florist eller mediautbildning. Det är kanske inte så förvånande att skolans resultat påverkas av det omgivande samhällets attityder.
Skolans förfall började långt innan kommunaliseringen. Kanske är det dags att värdera de enskilda skolornas utifrån vad de presterar, t ex resultat på nationella prov i kvalitetsämnen som naturvetenskap och språk.
Fram till för c:a 40 år sedan var gymnasielektoraten attraktiva befattningar. De började fuskas bort långt innan kommunaliseringen. Idag har denna värdefulla kontakt mellan akademi och skola väsentligen försvunnit. Kommunaliseringen accelererade denna process men startade den inte.
Idag vill diverse gymnasier starta sk spetsutbildning, utan att ens förfoga över en enda lärare med kunskaper på avancerad nivå i det aktuella ämnet. Spetsutbildningar bör förbehållas program med disputerade lärare. Saknas viljan att ens hålla sig med vetenskapligt meriterade lärare, saknas nog även viljan att över tid satsa på utbildningen.
Samtidigt med kommunaliseringen genomdrevs en gymnasiereform, som kraftigt sänkte kurskraven på tekniska och naturvetenskapliga programmen. Idag tvingas civilingenjörsutbildningar ta emot studenter med enbart D-matte.
Det är dags att sluta diskutera i termer av huvudmannaskap. Kvalitetsgranska istället de enskilda skolorna utifrån särskilt resultat och lärarkompetens, men även biblioteks- och datorresurser samt lokaler.
Ranka skolornas program utifrån ovanstående kriterier. Dra in rätten att utfärda betyg på utbildningar som inte håller måttet, oavsett huvudman. Låt de universitet som vill vikta betygen med rankningen vid antagning av studenter.
09/06 16:21 at 16:21
Per Uddholm:
Håller med om det mesta och jag antyder i alla fall ovan att man genomförde många dåliga saker redan före kommunaliseringen, men det blev avsevärt mycket värre efter densamma.
Så länge staten hade huvudmannaskap så kom lärare, och högutildade i allmänhet, att ha mer att säga till om vad gällde skolorna. Efter kommunaliseringen har en mängd människor utan nödig kompetens kunnat lägga sig skolornas inre arbeten. Har hört åtskilliga berättelser från lärare hur vanvettigt det kan bli och jag såg det alltså redan inom sfi-området under senare delen av 80-talet. Detta är troligen ett större problem utanför storstäderna dock, men fortfarande bor en majoritet av svenska folket utanför Stockholm, Göteborg och Malmö och föreställningen att det bara är lågintelligenta som bor utanför storstäderna, som en bestämd moderat kvinna hävdade för några år sedan, är förstås rappakalja.
Vad gäller gymnasiereformen så var den väl (också) inrättad efter mönster från USA, med inrättandet av ett smörgåsbord och snuttkurser. Just det senare hade man ju genomfört även på universiteten tidigare, en massa käcka 5-poängare som man både kunde ha och missa. Nu skulle ju gymnasierna bli som små universitet, och ungarna skulle börja forska redan på lågstadiet – för att överdriva, men bara lite, och i huvudsak för att man lurade på skolorna ett system med färre lärare – ungarna skulle själva skaffa sig sina kunskaper. Bara det en ren idioti.
09/06 17:47 at 17:47
Inte utan att jag börjar fundera på om kommunerna sköter sina övriga åtaganden lika dåligt och oproffesionellt
09/06 19:09 at 19:09
Larry:
Det är ingenting jag undrar över. Det är jag övertygad om. Sedan finns det förstås bättre och sämre kommuner, liksom bättra och sämre skötta sektorer inom kommunerna.
Jag har en känsla dock, av att skolsektorn är speciellt illa ute eftersom alla har gått i skolan och därmed anser sig vara experter på skolan.