Även om den här bloggen inte ska handla om mig, så det här inlägget kommer att göra det, ännu ett avsteg.

Aftonbladets artikel med intervjuer, dels med mobbade ungdomar dels med personer som har mobbat, visar flera viktiga saker.

1: Att de allra flesta som mobbar inte vill erkänna att de gör det, varken medan de gör det eller senare i livet (heder åt dem som framträdde i AB och erkände vad de gjorde, det var mycket starkt – och beundransvärt)
2: Att vuxenvärlden inte vill se
3: Att vem som helst kan bli mobbad
4: Att vem som helst kan bli mobbare

Jag var också mobbad, allvarligt från 3:e tom 5:e klass, i en mindre stad vid Vättern, även om jag mest blev knuffad och skuffad och fick utstå lite knytnävsslag, blev skrämd, omringad av en grupp pojkar som hotade och hånade mig och slog på mig (men jag blev aldrig allvarligt misshandlad, som somliga kan bli idag, det grova våldet var inte så vanligt på den tiden, i början av femtiotalet).

Det handlade om öknamn och om att mobbare stod och väntade på mig på min väg hem från skolan då och då, så att jag var skräckslagen varje dag när skoldagen närmade sig slutet. Jag drog en suck av lättnad de dagar jag lyckades komma hem utan att bli omringad av mobbarna, trakasserad och hotad och slagen. Man levde från dag till dag och en dag som man lyckades undvika mobbarna, och undvek att bli retad av dem, slagen och trakasserad på hemvägen, var en bra dag.

Det hände att lärare såg mobbningen, under en rast, och då tog vår lärarinna ett långt samtal med hela klassen och förklarade att så skulle man inte bete sig mot varandra, och där satt jag och önskade bara att hon skulle sluta för jag och visste, att den här dagen var det stryk som gällde på vägen hem från skolan. Jag skulle få igen för att läraren hade läxat upp mobbarna, fast jag inte hade skvallrat.

Jodå, man talade och skrev om mobbning ibland även på den tiden och då konstaterade expertisen alltid, och som en självklarhet, att det var den mobbade som det var något fel på. Han eller hon förklarades alltid vara svag, dålig i skolan, ha svag intelligens eller vara utrustad med något handikapp och därför ha svårt att klara sig (förra sekelskiftets biologism som levde sig kvar, den som nazismen och steriliseringslagarna byggde på, som handlade om att det var biologiskt naturligt att ge sig på de svagare, de där som naturen hade menat att utrota).

Jag minns att jag läste sådant och blev rosenrasande redan då. Jag var inte svag i skolan, jag var bland de bästa i klassen, jämsöver alla ämnen, och jag var dessutom duktig i både teckning, gymnastik och idrott. Jag var inte tjock. Jag bar inte konstiga kläder, då min mamma alltid var noga med att jag skulle ha snygga sådana och se proper ut och även om jag inte var någon skönhet så såg jag inte rent anskrämlig ut. Men – jag kom ny till klassen i trean och blev därför utsatt för test direkt – och jag blev ledsen när man då började reta mig för min mörka röst (var begåvad med en sådan redan som barn, en som jag växte i så småningom så att säga) och visade det. Det var mitt stora misstag.

Min lärarinna, som jag tyckte mycket om, försökte nog att hjälpa mig så gott hon kunde, men för det mesta slog det ju alldeles fel. Det hände att jag väntade på henne när jag skulle gå hem, och gjorde sällskap med henne, varvid jag fick gå en rejäl omväg hem. Hon tröstade mig, menade att hon förstod att jag inte hade det lätt, men sade att de andra bara var avundsjuka på mig, och förresten så skulle det inte dröja länge förrän pojkarna istället skulle tävla om att få bära min väska hem. Det fick jag ju aldrig uppleva i den klassen förstås.

Jag tänker på det här när jag läser om Markus Larsson, som berättar, i en artikel i Aftonbladet, om hur han var en mobbare och om hur han luktade sig till rädslan hos den han mobbade och även Anna berättar samma sak – just där tror jag att man har en faktor som sällan diskuteras och som man förbiser.

Jag tror nämligen att två ting är viktiga att lära barn, dels att tala med barn, redan mycket tidigt i livet och om och om igen, att man aldrig ska mobba, aldrig ska reta någon, inte ens om de är avvikande på något sätt, och aldrig delta när andra gör så, helst säga ifrån. Men det räcker inte. Man ska också tala om för barn hur de ska undvika att själva bli mobbade. Det gäller nämligen att inte visa att man tar åt sig, inte visa att man blir rädd, redan från början och även om man tar åt sig, även om man blir rädd. Mina egna erfarenheter säger att det senare är lika viktigt som det första.

Jag mådde förstås förfärligt dåligt av mobbningen under de här åren, så dåligt att mina föräldrar, som insåg att de inte kunde göra något för mig, till slut valde att flytta från den här staden. Det resulterade i att jag kom in i en ny klass ännu en gång, till en 6:e klass i en stad strax söder om Stockholm. Vid det laget hade jag lärt mig och jag hade bestämt mig för att ingen skulle få sätta sig på mig igen, jag skulle aldrig mer visa mig ledsen, aldrig mer visa om jag tog åt mig om någon försökte reta eller mobba mig.

Givetvis testades jag ganska snabbt i den nya klassen. Ett gäng grabbar samlades runt mig en rast och gjorde sig lustiga över mig. Jag stirrade stint på den grabb som var mest framåt vad gällde att tracka mig. Så sade jag lugnt: ”Kom hit ska du få en puss”. Det blev tyst, så fniss och skratt och lite knuffande bland grabbarna och grabben (som förresten är lite av en kändis idag) såg lite störd ut. ”Kom då” sade jag. De andra grabbarna vände sig mot den stöddige: ”Äh, gå fram till henne, hon törs inte pussa dig – Va, är du feg?” Till slut blev han tvungen att visa att han inte alls var feg, så han travade fram de där få stegen till mig, varpå jag tog ett stadigt tag om hans huvud och gav honom en rejäl puss mitt på munnen. Det väckte stor munterhet bland de andra pojkarna och den stackars mobbledaren blev illröd i ansiktet. Jag blev aldrig mer retad i den klassen (hur man nu ska ta det :-)). Det var helt enkelt inte roligt att reta mig. Jag tog inte åt mig och jag vände försöken att mobba mig mot den som ledde mobbningsförsöket och på ett humoristiskt sätt dessutom. Tipset om hur jag skulle bete mig hade jag fått av pappan till en av mina lekkamrater i min tidigare hemstad, när jag hade berättat hur jag hade det i staden vid Vättern.

Ett år senare var det dags igen. Nu hade jag börjat i realskolan och några grabbar i parallellklassen började tracka mig på skolgården och ropade ”skatan” efter mig. Först struntade jag i dem men när de inte slutade vände jag mig om till slut, log hult och sade att ”Skatan är ju en mycket vacker fågel, och intelligent dessutom”. Därmed var jag testad och inte rolig att reta där heller.

Till saken hör att min otroligt snälla och gulliga mamma också hade varit mobbad som liten, för att hon var tjock. Därför hade hon inpräntat i mig, sedan jag var så liten att jag liksom bara växte upp med det här om att man aldrig ska reta människor som är annorlunda, så i småskolan minns jag att jag till och med slogs för att försvara en pojke som var den klassens mobboffer. Varje gång jag såg att någon blev retad såg jag för mig min underbart snälla mamma som barn och hur rädd och utsatt hon hade blivit och blev urarg. Men hon hade inte lärt mig hur jag själv skulle klara mig från att bli mobbad. Det fick jag lära mig av min lekkamrats pappa.

Det gäller förstås att den som blir utsatt för mobbningsförsök är förberedd, vet redan första gången hur han/hon ska bete sig för att slippa i fortsättningen. Humor och avväpnande kommentarer räcker för det mesta. Man behöver inte slåss för sin sak. Men om man redan är ett tacksamt mobboffer, då är situationen mycket svårare. Då har den mobbade mycket sämre möjligheter att själv ta sig ur situationen även om det inte heller då är omöjligt.

Förbered alltså barnen om de måste byta skola eller klass, situationer som just inbjuder till utvecklandet av mobbingbeteenden från den nya klassen, så att de kan ta de första försöken på rätt sätt. Det räddar kanske inte alla, men förhoppningsvis några.

Jag minns förresten, från den tiden jag var utsatt, att det som gjorde allra mest ont var alla de där vuxna som bara passerade och såg mig omringad av mobbarna och såg vad jag utsattes för och som inte ingrep och det gjorde inte en själ. Jag hade blivit så hjärtligt tacksam om jag hade kommit undan, just där och just då i alla fall. Men ingen vuxen ingrep någonsin. På den tiden skulle ungar göra upp själva och på den tiden hade ändå barn respekt för vuxna, så de passerande vuxna riskerade varken okvädningsord från pojkarna eller en kniv i magen om de ingrep.

Det tog mig mer än 30 år att ens kunna tala om den här perioden, berätta för någon att jag hade blivit mobbad. När jag för några år sedan fick en inbjudan till klassträff från den här klassen där jag mobbades, och inbjudan dessutom kom från en av de värsta mobbarna, kände jag hur det vände sig i magen. Jag åkte förstås aldrig på den klassträffen, trots att jag gärna hade velat träffa flera av flickorna i klassen igen.

När jag började studera på universitetet i Göteborg, 12 år senare gick jag med i Östgöta Nation och träffade redan vid första besöket på en nationsfest, på en av pojkarna från den här klassen. Han hade inte varit en av de värsta då, men han drog sig inte för att genast börja kalla mig för det öknamn man hade haft på mig i mellanstadiet och började förlöjliga mig. Han var då 25 år gammal. Jag gick aldrig dit mer.

Slutligen: Har jag förlåtit mina mobbare från den tiden? Nej det har jag nog inte gjort, men jag slutade tänka på mobbningen redan efter några år, och då jag visste att jag själv kunde klara av sådana typer. Jag var därefter inte rädd för dem och det hjälpte mig över den här perioden utan alltför allvarliga trauman. Min period i realskolan minns jag som en mycket trevlig och rolig period

Länkar:
– Aftonbladets artikelserie om mobbning
– Hon blev väl inte mobbad. Klasskamraterna om mobbningen, Aftonbladet
– Johanna mår fortfarande dåligt. Aftonbladet