Apropås ett svar som Enn Kokk ger på sin blogg, kommer jag på att jag, som också är gammal nog att ha uppfostrats med det tidigare tituleringvansinnet, blir ganska irriterad varje gång en ung människa ”niar” mig, och det gör alltfler idag. Förmodligen tror de att de är artiga, medan de i själva verket förolämpar mig, och troligen ganska många av oss äldre, med detta tilltal.

Jag fick en gång lära mig, och ordentligt dessutom, att man inte sade ”du” till äldre människor och att det var viktigt att man använde rätt tilltal, så det var ett evigt ”farbrorande, mostrande, fastrande, tantande, och herr- och fruande när jag var barn. För att inte tala om det underdåniga direktörandet och doktorandet.

Talade man med en människa man kände men inte hade ”lagt bort titalarna med” och det var den äldre som skulle föreslå det (i vissa fall den ranghögste och här krockade normerna ibland vilket kunde trassla till saken), hörde det till god ton att man använde yrkestitel plus namn samt talade i trejde person:
”Vill direktör Svenneryd skriva under här”.
Talade man med främmande personer som man inte kände och alltså inte visste yrkestiteln på var det ”herr/herrn” eller ”fru/frun” som gällde:
”Vill herrn/frun vara så vänliga att skriva under här”.
Eller så tvingades man krångla till det ännu mer och säga;
”Has det något emot att skriva under här?” eller: ”Har man något emot att jag…”

Var man lite mer familjär med direktören sade man bara: ”Vill direktör’n skriva under här”.

Överordnade tilltalade underordnade endera med yrkestitel, om den var något så när fin, eller med ”herr/fru/fröken” plus namn, eller i mer familjära situationer med bara efternamnet:
”Vill Johansson göra det här idag”.

Den som ”niade” däremot, var arrogant och talade om att han/hon ansåg den tilltalade så underlägsen att han/hon inte var värd ”herr/fru- eller frökentiteln” ens. Niande var alltså en ren förolämpning där jag växte upp.

När dureformen kom, i slutet av sextiotalet (möjligen i början av sjuttiotalet, jag minns inte säkert), började jag att dua alla i min egen ålder och de som var yngre. De äldre kände sig inte sällan förolämpade om man duade dem utan vidare eftersom de var uppfostrade med andra normer, varför min lösning var att inte tilltala dem alls förrän de, genom sina tilltal till mig, hade talat om för mig hur de ville bli tilltalade . Om de ”fröknade”, eller senare ”fruade”, mig då titulerade jag dem i enlighet med ”gammal god sed”. Om de däremot duade mig direkt, då duade jag tillbaka. Med åren blev det allt färre som använde de gamla tituleringarna och duandet blev till slut det naturliga i alla samhällsklasser och åldrar – och det var fantastiskt befriande.

Nu råkar jag emellertid, och gång på gång, ut för att bli ”niad” av någon ung, ja ibland tonårig pojke eller flicka, sådana som hade kunnat vara mina barnbarn, och även om jag inser att de inte menar något illa, så sitter min gamla uppfostran i ryggmärgen och jag känner irritationen komma krypande i kroppen: Jag är fanken inte ”ni” för dig, jag står inte lägre i rang än du.

Somliga av de gamla ränderna sitter i, med andra ord, och det man som barn lärde sig så att det satte sig i ryggmärgen är det svårt att frigöra sig ifrån. Man reagerar direkt och känslomässigt, som man lärde sig att reagera.

Länk:
Enn Kocks blogg