Niandet – en eländig ungdomssed
Apropås ett svar som Enn Kokk ger på sin blogg, kommer jag på att jag, som också är gammal nog att ha uppfostrats med det tidigare tituleringvansinnet, blir ganska irriterad varje gång en ung människa ”niar” mig, och det gör alltfler idag. Förmodligen tror de att de är artiga, medan de i själva verket förolämpar mig, och troligen ganska många av oss äldre, med detta tilltal.
Jag fick en gång lära mig, och ordentligt dessutom, att man inte sade ”du” till äldre människor och att det var viktigt att man använde rätt tilltal, så det var ett evigt ”farbrorande, mostrande, fastrande, tantande, och herr- och fruande när jag var barn. För att inte tala om det underdåniga direktörandet och doktorandet.
Talade man med en människa man kände men inte hade ”lagt bort titalarna med” och det var den äldre som skulle föreslå det (i vissa fall den ranghögste och här krockade normerna ibland vilket kunde trassla till saken), hörde det till god ton att man använde yrkestitel plus namn samt talade i trejde person:
”Vill direktör Svenneryd skriva under här”.
Talade man med främmande personer som man inte kände och alltså inte visste yrkestiteln på var det ”herr/herrn” eller ”fru/frun” som gällde:
”Vill herrn/frun vara så vänliga att skriva under här”.
Eller så tvingades man krångla till det ännu mer och säga;
”Has det något emot att skriva under här?” eller: ”Har man något emot att jag…”
Var man lite mer familjär med direktören sade man bara: ”Vill direktör’n skriva under här”.
Överordnade tilltalade underordnade endera med yrkestitel, om den var något så när fin, eller med ”herr/fru/fröken” plus namn, eller i mer familjära situationer med bara efternamnet:
”Vill Johansson göra det här idag”.
Den som ”niade” däremot, var arrogant och talade om att han/hon ansåg den tilltalade så underlägsen att han/hon inte var värd ”herr/fru- eller frökentiteln” ens. Niande var alltså en ren förolämpning där jag växte upp.
När dureformen kom, i slutet av sextiotalet (möjligen i början av sjuttiotalet, jag minns inte säkert), började jag att dua alla i min egen ålder och de som var yngre. De äldre kände sig inte sällan förolämpade om man duade dem utan vidare eftersom de var uppfostrade med andra normer, varför min lösning var att inte tilltala dem alls förrän de, genom sina tilltal till mig, hade talat om för mig hur de ville bli tilltalade . Om de ”fröknade”, eller senare ”fruade”, mig då titulerade jag dem i enlighet med ”gammal god sed”. Om de däremot duade mig direkt, då duade jag tillbaka. Med åren blev det allt färre som använde de gamla tituleringarna och duandet blev till slut det naturliga i alla samhällsklasser och åldrar – och det var fantastiskt befriande.
Nu råkar jag emellertid, och gång på gång, ut för att bli ”niad” av någon ung, ja ibland tonårig pojke eller flicka, sådana som hade kunnat vara mina barnbarn, och även om jag inser att de inte menar något illa, så sitter min gamla uppfostran i ryggmärgen och jag känner irritationen komma krypande i kroppen: Jag är fanken inte ”ni” för dig, jag står inte lägre i rang än du.
Somliga av de gamla ränderna sitter i, med andra ord, och det man som barn lärde sig så att det satte sig i ryggmärgen är det svårt att frigöra sig ifrån. Man reagerar direkt och känslomässigt, som man lärde sig att reagera.
Länk:
Enn Kocks blogg
15/12 02:36 at 02:36
Jag har länge hållt på och niat folk, inte pga arrogans eller något liknande utan snarare för att jag under perioder jobbat med serviceyrken där det uppmuntrats, det är där det kommer ifrån. Jag misstänker att många ungdomar hamnar i sådana jobb, kiosker, korvsjapp, snabbmatsställen, kundservice, franchise-närbutiker, och på en del av dem utvärderas ens service kontinuerligt, man får positiv feedback om man är peppig och artig och artighetstilltalar folk. Oftast finns det ett direkt samband mellan utvärderingen och lön.
Således betingas vi att bete oss underdånigt, det är absolut inget arrogant eller nedsättande menat med det, bara att ”Vi står till tjänst för att uppfylla alla era önskningar och ber så hemskt mycket om ursäkt för olägenheten.”, oavsett förolämpningar och ovett.
Sen att man gnisslar sönder tänderna och nödgas lyssna på kampsånger när man kommer hem, det vet ju aldrig den som ringer.
Det är en logisk följd av den amerikanska servicementaliteten som illustreras i konceptet att ”kunden har alltid rätt”. Kunden, jaa, det är äldre personer, rikare personer, personer som köper.
Dvs inte jag
Och som utvecklingen går, så kommer antalet ni-skadade yngre öka om inte arbetarrörelsen spottar upp sig.
15/12 02:55 at 02:55
Fredrich Legnemark:
Jo, jag har länge misstänkt att det var Mc Donalds som introducerade det här ofoget. Där anser man ju att företagets företrädare ska bete sig exakt likadant över hela världen och amerikaner är ju världsbäst på kulturinkompetens, (vi svenskar kommer kanske på andra plats).
Och visst, som jag skriver, mitt intellekt förstår att ungdomarna inte menar något illa och att de inte förstår eller vet vad de gör, men mitt inre reagerar vare sig jag vill det eller inte.
Och jag undviker att handla där man ”niar” mig
15/12 04:18 at 04:18
Jag försöker dock vänja mig av med det hela nu när jag är långtidsstudieledig, med hjälp av min käcka flickvän (Som dessutom är svensklärare, och ganska petig).
Jag tror nästan det kan vara nyttigt att träna på att vara lite otrevlig ibland egentligen, lite respektlös när det förtjänas.
Men det kräver ju att man på något sätt peppar upp varandra för att komma ur det, för det är ett tryck från företagshåll + folk mellan 25-40 (Beroende på socioekonomisk situation). Alltså, yngre medelklass har i högre grad än tidigare börjat se det som naturlig ”respektfullhet”.
Med risk för att låta landsbygdschauvinistisk och anti-stockholm (Det är jag inte på allvar), så är det oftast folk från 08-området som lackar ur om man inte är tillräckligt servil. (Jag har jobbat på callcenter i flera år, det är inte taget ur luften)
15/12 10:18 at 10:18
Fy tusan! Menar du att niandet är på väg tillbaka? Hu så hemst i så fall. Säger någon ni till mig kommer jag att protestera.
Jag var en gång på slottet och innan jag träffade kung och drottning frågade jag deras pressekreterare hur man tilltalade dem. Löjligt egentligen, men det gjorde jag. Kunde man säga du?
Pressekreteraren sa att hon aldrig hört dem klaga över att någon duade dem. Jag sa alltså du både till kungen och Silvia. Det gick hur bra som helst. Vi snackade på och det var inga som helst problem. Snarare tvärtom.
Titelsjukan borde utrotas snarast.
15/12 11:39 at 11:39
Det kryper i mig av obehag, när jag blir niad i butiker, på restauranger och så vidare. Som Kerstin reagerar jag med att, om det sker konsekvent, undvika att gå dit igen.
Jag var med och drev fram dureformen. Som ordförande i elevrådet vid Högre allmänna läroverket i Sundsvall förde jag 1958 fram tanken, att lärare och elever borde kunna dua varann. På den tiden tilltalade lärarna mig konsekvent med ”Kokk”, medan jag tilltalade dem med ”magistern”. Samtalen blev krystade och krångliga.
Mitt förslag väckte sensation, särskilt i Sundsvalls nu nedlagda eftermiddagstidning (h) Sundsvalls-Posten, som den 9 april toppade sitt löp med följande:
Läroverkselever vill säga DU till sina lärare
DU var i krigsrubrikstorlek.
15/12 13:36 at 13:36
Nia inte mig för 17..Jag är jag och för någon annan är jag du!
För mig är NI pluralis.
15/12 14:38 at 14:38
Fredrich Legnemark:
Jo de där callcenter-niande personerna känner man ju ingen. De är väl också miljöskadade av amerikansk anda. Jag reagerar surt direkt, men å andra sidan köper jag aldrig något i telefonen oavsett vad man kallar mig.
Enn Kokk:
Oj, var du en av dem som var med och drev fram du-reformen, den brukar väl annars tillskrivas Bror Rexed, om jag inte missminner mig. Hur som helst så var den en befrielse. Men, som sagt, den yngre generationen vill förmodligen ha tillbaka kryperiet, och det är kanske inte så konstigt i dessa högervridningens tidevarv.
Lasse:
Och när Ulla Lindström vägrade att niga för drottningen Elisabeth blev det stor kalabalik i landet! Så det gick framåt en tid – för det får ju anses vara ett stort framsteg att kunna dua kung och drottning :-).
15/12 14:53 at 14:53
Jag vill absolut inte förstora min egen lilla insats, när det gäller du-reformen. Det var Bror Rexed som åstadkom det stora – och som vi då trodde, det definitiva – genombrottet. Men jag var tidigt med och puffade på.
15/12 18:14 at 18:14
Jag är i din ålder, Kerstin, och din beskrivning av tilltalsvanorna känner jag mycket väl igen. Men däremot har jag svårt att uppamma nån större indigation inför niandets återkomst. Jag blir mest förvånad och tittar mig om för att se om vi är flera. Men jag tror inte alls att det beror på ”…den yngre generationen vill förmodligen ha tillbaka kryperiet…” som du skriver.
Det är väl bara bra om vi kan nyansera vårt tilltal. Markera intimitet eller att vi är obekanta.
Vi äldre får nog finna oss i att de yngre inte släpar på vårt bagage från ett mer utpräglat klassamhälle.
Det finns så mycket annat som det verkligen är värt att bli upprörd över.
15/12 19:16 at 19:16
Tyvärr är det ju så att huruvida man säger ni eller du kan avgöra om man uppfattas som tillräkligt ”service minded”, således också avgöra om man får anställning / mer timmar.
15/12 20:38 at 20:38
Anna:
Nej, du har rätt, de yngre vill nog hellre återinföra det tydliga klassamhället igen just för att de inte vet vad det innebar, aldrig varit med om det kryperi som åtminstone jag såg när jag började arbeta som 16-åring.
Sedan var det nog också så att titulerandet skilde sig lite åt mellan olika landsändar, vad jag förstått. Sverige var ju inte riktigt så homogent, kulturellt och språkligt nnär vi var unga, och före TV:ns tid.
Fredrich:
Jo säkert, och för min del innebär niandet brist på servicemindedness. Sorry, men så är det.
Enn Kock:
Inte illa det
16/12 01:03 at 01:03
Niande är ett jäkla otyg, ett inställsamt uppåtslickeri som gör mig illamående, och helt klart ett sätt att göra skillnad på folk och folk. Visa mig den övre medelklasslyngel som skulle nia en 60-årig uteliggare t.ex.
Skoj att läsa Lasse Strömbergs kommentar. Min mormor, född 1919, brukar säga att om hon så mötte kungen själv, så skulle hon inte tilltala honom med annat än ”du”.
16/12 01:58 at 01:58
Robert K Huselius:
Min poäng är att den som har lite insikter om vår ganska näraliggande kulturhistoria vet att ”ni” var en ren förolämpning i vissa delar av landet för 50 år sedan. Så de som anser att ”ni” är ett sätt att visa respekt idag, har infört en alldeles ny social kod, som inte har många år på nacken, bara sådär en 10 st.
För femtio år sedan hade ”ni” varit perfekt som tilltalsord till en utslagen alkis eller uteliggare, som man ville visa sin ringaktning och definitivt fel tilltal till den man ville visa respekt eller vanlig hövlighet. De som idag anser att ”ni” uttrycker respekt är totalt historielösa med andra ord.
16/12 08:40 at 08:40
Ja alltså, jag gillar det inte, och jag vet vad det har för associationer.
Men likväl, allt som oftast så har man bara att gilla läget om man ska gå runt ekonomiskt.
16/12 16:32 at 16:32
Kerstin:
Förstod det, och det var faktiskt nytt för mig. Men MIN poäng är att man niar uppåt idag, och därigenom återupprättar gamla sociala skrankor som jag ända uppåt 20-årsåldern (är nu 26) trodde var lyckligt och väl begravda. Att kryperiet kan upplevas som förolämpning gör ju bara saken ännu värre.