”Likvärdigheten i fara”, skriver Lärarnas tidning (28/10 05), ”alla elever i skolan får inte den utbildning de har rätt till visar en ny rapport och detta är inte acceptabelt säger Skolverket”.
”Skolornas huvudmän”, fortsätter tidningen längre ner, ”inser inte att de är tvungna att leva upp till skollagens paragrafer om likvärdig utbildning”.

Vem hade trott att skolan skulle fortsätta att vara likvärdig i hela landet efter kommunaliseringen? Vem inbillar sig att det hjälper att lagstifta om att alla kommuner ska ge likvärdig utbildning när de har helt olika ekonomiska och kompetensmässiga förutsättningar och i synnerhet sedan skolorna börjat profilera sig?

Det var ingen slump att man förstatligade den obligatoriska skolan på femtiotalet, när man hade börjat anse att alla barn skulle ha rätt till likvärdig och god utbildning, oavsett var i landet de bodde. På den tiden varierade nämligen skolplikten med flera år mellan kommunerna. I min generation (40-talisterna) fick somliga gå sex år i skolan, medan andra, i andra kommuner, fick gå åtta eller nio år.

Mot slutet av åttiotalet, när nationalekonomin ersattes med företagsekonomin som princip för hur ett land ska styras, skulle skolorna målstyras och det skulle bli så mycket bättre, hävdade man, om ansvaret lades ut på dem som stod närmast verksamheten. Riksdag och regering bestämde vilka mål alla skolor skulle nå och överlämnade sedan till kommunerna att besluta hur man skulle nå målen, samtidigt som man drog ner på resurserna till kommunerna. Därmed hamnade ansvaret mellan alla stolar. Kommuner skyller på staten för att de inte har resurser till skolan och regeringen skyller på kommunerna för att de inte följer skollagen. Snyggt sätt var det, att släppa ansvaret för framtiden och att omöjliggöra för väljarna att utkräva politiskt ansvar för försummelser i skolorna.