"Dem bästa författarna" (hjälp!) – språkpolis igen alltså
Nu har jag sett även detta, i en dagstidning, en skribent som alltså skrev något i stil med ”Dem bästa författarna skriver alltid….” Slår jag på Google får jag tack och lov bara 24 träffar, men nu vet jag att sådana här språkliga galenskaper har en tendens att sprida sig lika snabbt som smittsamma sjukdomar, så har det väl börjat kommer vi snart att få se det här överallt. Jag gissar på något tusental träffar om ett år.
Det är dystert nog när skribenter inte kan skilja mellan objekt och subjekt, utan skriver ”de” (=subjektsform) och ”dem” (=objektsform) lite hur som helst, vilket jag skrivit om tidigare på bloggen, i ett anfall av irritation över att jag numer läser alla dessa felanvändningar så ofta att jag börjar göra samma skrivfel själv framför relativpronominet ”som”. Men när somliga nu inte ens kan skilja mellan det personliga pronominet ”de” och den bestämda pluralartikeln ”de”, då börjar det likna rena snurren.
Jfr: ”de bästa författarna” (plural/flertal) med
”den bästa/bäste författaren” (singular/ental).
Här har vi ”de” som pluralartikel, och då böjs ”de” aldrig.
ex 2:
”det största huset”, (singular/ental),
”de största husen” (plural/flertal).
”den bästa boken” (singular/ental)
”de bästa böckerna” (plural/flertal).
Alltså ska det heta ”De bästa författarna…”
”Dem kommer klockan fem”, är inte heller imponerande som språklig utsaga. Det ser man också titt som tätt numer. Men här är ”de”, som det ska vara förstås, ett pronomen och pronomen böjs till all olycka. Då borde man försöka lära sig använda formerna rätt – om man nu inte är smart nog att alltid skriva ”dom” när man inte kan reglerna och inte bryr sig om att lära sig dem. Varför envisas människor med att skriva som de inte kan?
Hallå Jan Bjöklund – här har du en chans att göra något. Se till att lärare lär sig de här språkreglerna och så att de sedan kan lära sina elever skriva rätt.
Det går ju an att läsa sådana här fel på bloggar och personliga hemsidor, men när det nu blir vanligare med fel av det här slaget även i våra tryckta tidningar, inte ens journalister som har språket som sitt viktigaste arbetsverktyg kan skriva korrekt, då är det lite ledsamt.
/Kerstin
Länk:
Låt mig spendera tid med att vara lite “språkpolistisk” igen, Motvallsbloggen 21/7 2009
10/11 09:36 at 09:36
Förr fanns det korrekturläsare av mänsklig art på tidningarna. Går det inte att konstruera datorprogram som åtminstone varnar för fel av den här typen, om man nu tar bort det vakande mänskliga ögat? – Jag tror nog att det skulle vara möjligt.
Björklund har säkert en sekreterare som rensar åtminstone de skriftliga grodorna.
10/11 10:36 at 10:36
Eller också en talspråksinspirerad stavningsreform: Dom.
10/11 12:09 at 12:09
Det där med grammatik är inte lätt verkar det som, på något språk. Jag som bor i ett engelsktalande land blir ofta förvånad över infödda kollegors bristfälliga grammatiska kunskaper i det engelska språket. Inte sällan är det ”me” och ”I” som ställer till problem.
Många säger t ex:
”Bob had lunch with Peter and I.”
när det skall vara
”Bob had lunch with Peter and me.”
eftersom ”me” är objektsformen och ”I” är subjektsformen.
Men de exempel du nämner med De och Dem är värre. Det låter som falsksång i mina öron. Vem som helst borde reagera.
10/11 14:29 at 14:29
Erik F, Björn och Marxinho:
Antagligen är det väl så att vi idag har så många fler som skriver offentligt, och utan textkontroller, som man ju hade i tidningar och offentliga media förr, som Björn N påpekar ovan, och då ser man sådana här felskrivningar mycket oftare.
Det är ju lite ”lustigt” dock, att detta faktiskt påverkar språkutvecklingen. För människor tar till slut efter sådant de läser ofta. Tidigare har det inte varit de okunnigaste som lett skriftspråksutvecklingen utan de kunnigare.
Nu har det, vad jag förstår, blivit fullt accepterat att alltid skriva ”de” framför relativa pronomen. Jag ser sällan obejktsformerna där numer. Det verkar som om varenda skribent med självaktning anser att det ska heta:
Han skickade brev till alla de som skulle informeras.
Men ingen skriver:
Han skickade brev till alla vi som skulle informeras.
Eller:
Han skickade brev till jag, som besvarade det omgående.
I konsekvensens namn borde man ju skriva subjektsform i alla dessa fall om man gör det i det första fallet – tycker man.
11/11 15:42 at 15:42
Det är helt enkelt så att vi inte behöver skilja mellan subjekt och objekt med särskilda grammatiska former. Det sköter ordföljden åt oss. När vi använder substantiv behöver vi inte grammatikalisera, om vi inte är tyskar. Det tvånget försvann för sexhundra år sen.
Följaktligen behövs det inte för pronomina heller. Den informationen är, som man säger, redundant och kommer obönhörligen att försvinna.
11/11 18:00 at 18:00
Jan Wiklund:
Det där gäller i vissa situationer, men inte alla. Dessutom är det så att för vana läsare hakar läsningen upp sig när det inte är klart vilket som är subjekt och vilket som är objekt. För mig gör det så. Jag tvingas ofta läsa om för att försäkra mig om att jag förstått vad som menas, när ett pronomen i texten borde haft en annan form.
Jfr ex:
– Lisa såg de men inte Kalle
– Lisa såg dem men inte Kalle
De här två meningarna har helt olika innebörder.
Eller
– Vem inspirerar de?
– Vem inspirerar dem?
Också helt olika innebörder.
Men visst kan böjningsformerna komma att försvinna, men ofta resulterar förenklar av grammatiken i att man måste komplicera språket i något annat avseende. Man kan ju undra dessutom varför de här böjningarna inte har försvunnit ur engelskan, som ju är ett språk med starkt förenklad grammatik.
12/11 02:38 at 02:38
PS till Jan Wiklund:
Jag börjar undra om du inte blandar ihop skriftspråket med talspåket när du anser att vi inte behöver objektsformerna av pronomina. Vi säger ju exempelvis alltid ”dom” för både ”de” och ”dem” och det kan ju förleda en att tro att böjnigsformerna är helt onödiga. Men om så är fallet tror jag du glömmer att tonfall, prosodi, är ganska avgörande när vi talar eftersom vi betonar olika beroende på vilket ord som är subjekt och vilket som är objekt. Pröva exempelvis att uttala följande sats med två olika betydelser:
Dom ogillar polisen.
Här kan alltså ”Dom”, liksom polisen, vara både subjekt och objekt, men satsen låter, uttalad, olika beroende på vilket som är fallet. Om ”dom” är objekt så är det ganska starkt betonat, men om ”dom” är subjekt är ordet ganska obetonat. Detta förstår vi rätt, noterar betoningen, utan att tänka på det. Den här möjligheten att förstå rätt föreligger inte i skrift, bara i talspråk dock.
Då är det praktiskt att i skrift kunna klargöra detta genom att använda rätt form av pronominet:
Endera:
- Dem gillar inte polisen,
eller
- De gillar inte polisen
Svenska språket är i hög grad ett tonsspråk, alltså olika betoningar av ord i en och samma sats ger helt olika betydelser, som synes ovan. Detta är speciellt tydligt i specialfallen med de s.k. partikelverben, som
”hoppa i;” som betyder något helt annat än ”ho;ppa i”. Eller det mer kända fallet med skillnaden mellan ”häl;sa på” och ”hälsa på;”. Det är ju en annan sak men de här fallen illustrerar också hur viktig betoningen är i det talade svenska språket.