Så läser jag lite fler dagstidningar och fastnar på följande uttalande, i Aftonbladet, gjort av en rektor och angående att en flicka på hennes skola mobbas:

Mamman påtalade för skolan för snart fyra år sedan att Emma känner sig mobbad. Hur kan hennes vardag fortfarande få se ut så här?
När Cajsa (rektorn: min anm.) har gått in och diskuterat med eleverna så har de en annan uppfattning. Som den där pojken som bytte bord. Han ville se tavlan. Var och en äger sin upplevelse. Och jag säger inte att någon ljuger (min kursivering) (AT)
Det är väl självklart att de som mobbar har en annan uppfattning?
– Ja, i ett konkret ärende kan det ju vara så. Men det behöver inte vara så. Då förutsätter man ju att de här barnen är mobbare. (CS)

Nä, är man relativist så är man och då lönar det sig ju inte ens att försöka ta reda på hur det faktiskt förhåller sig. Och relativisterna är väldigt många i dessa dagar, eftersom denna värde- och kunskapsfilosofi har varit högsta kulturella mode de senaste tio åren. (Lägg märke till hur journalisten slirar på begreppen, förklarar att ”var och en äger sin upplevelse”, och hur ”Emma känner sig” mobbad.)

Det finns ju ingen sanning längre. Säger mobbarna att de inte mobbar, så är det deras verklighet att de inte gör det, och om Emma känner sig mobbad så är det hennes personliga upplevelser och den ene har förstås lika rätt som den andre eftersom var och en lever med sin egen berättelse och någon verklighet inte finns.

En synnerligen bekväm föreställning, som tillåter journalister att inte ta reda på hur det faktiskt är, att de kan nöja sig med att rapportera om folks ”känslor” och som legitimerar vilka galenskaper som helst, vilka vanföreställningar som helst och leder till att var och en själv är ansvarig för sin egen berättelse, ansvarig vad som än händer henne eller honom, som leder till till att alla kan tillåta sig att leva i sin egen vanföreställning och att ingen har rätt att påpeka att det handlar just om en vanföreställning. Rektorns känsla är säkert att Emma inte mobbas:

”Känner ni igen Emmas beskrivning?”, undrar journalisten, nyfiken på att få veta hur rekotorns känsla ser ut. Här gäller det att klargöra hur världen ser ut, dvs vad folks känslor säger dem.
- Nej, inte som en vanlig vardag, säger rektor Cajsa Salomonsson.

Vad är det att ”känna igen något som vanlig vardag”, undrar jag.

Men det är klart, ska skolorna konkurrera om skolpenningarna då gäller det ju att inte erkänna att man har problem på en skola. Det kan ju minska skolans inkomster.

Sedan påstår idealistiska nyliberaler och liberaler (vad det nu än är för skillnad) att konkurrens är såååååå effektivt för utvecklingen. I själva verket leder sådan, vad gäller skolan, till alla tänkbara försök att mörka och förringa de problem som föreligger och till att det definitivt inte finns några incitament för någon skola att dela med sig av eventeuellt goda metoder för att lösa sådana här problem. I de fall där skolor ändå delar med sig av goda metoder, handlar det om att de agerar tvärtemot de ekonomiska incitament som nyliberala ekonomer och politiker påstår vara så effektiva för att sprida kunskaper och snabba på utvecklingen.

När denna tystnadens kultur kombineras med kunskapsrelativismens har man ungefär den mest katastrofala kombination man kan tänka sig för utveckling i allmänhet och kunskapsutveckling i synnerhet.

Länk:
Aftonbladet, intervju med en rektor om mobbing på hennes skola

”Mycket talar för att den borgerliga skolpolitiken, med mer ordning och reda, kan vara ett stöd för pojkarna. Flexibel skolstart kan vara ett annat sätt att kompensera för könsskillnaderna. Det är hög tid att se till att pojkarna kommer i kapp – innan de hamnar hopplöst efter”, läser jag i en ledare i DN.

Jag har sagt det förr på den här bloggen: När jag var ung och gick i den tidens folkskola, i mitten av 50-talet, var flickorna också duktigare i skolan än pojkarna. Då löste man det lätt och elegant genom att ta in pojkarna i läroverken (den tidens förberedelse till högre utbildning och till högre befattningar) med lägre betyg än vi flickor behövde för att komma in. Man kvoterade in pojkarna alltså. Det brukar inte 40-talistherrar vilja minnas – konstigt nog.

Det är ju alltid ett sundhetstecken, i alla fall, att den linjen inte anses riktigt rumsren igen – ännu. Samtidigt kan man kanske säga att oron för att pojkarna ska halka efter nog är obefogad, i så fall borde hela den manliga fyrtiotalistgenerationen ha halkat efter. Det kan jag inte se att den har gjort.

Länk:
Ledare i DN om pojkarnas sämre skolresultat

På den tiden jag undervisade på universitetet brukade jag bl.a. undervisa om hur otroligt lättpåverkade vi är, hur effektivt grupptryck är och hur sällan vi i själva verket tänker alldeles egna tankar.

För det första tenderar de flesta av oss att bara läsa det som stödjer våra förutfattade meningar och att bara ta till oss information som gör det, och det är ganska sällsynt att man sätter sig in även i åsiktsmotståndarnas uppfattningar och föreställningsvärldar.

För det andra tenderar vi att umgås mest med människor som tycker som vi gör. Befinner vi oss någon gång bland människor som inte gör det, brukar vi mestadels tiga om vad vi anser när de andra uttrycker det som är den självklara åsikten i sällskapet.

Det senare beror på att grupptryck är otroligt effektivt. Är vi övertygade i vår uppfattning tiger vi när vi är bland oliktänkande, råkar vi hamna bland sådana under längre perioder tenderar vi dock att successivt anpassa vår uppfattning till de åsikter som är rådande bland dem som omger oss. Sedan finns det alltid undantag, människor som inte låter sig luras eller påverkas av omgivningen. De är emellertid ganska få, statistiskt sett, vilket mängder av psykologiska experiment visat.

Ett experiment med grupptryck
När jag studerade beteendevetenskapliga ämnen, sociologi, psykologi och pedagogik, vid universitetet, i slutet av 60-talet och början av 70-talet, genomförde våra lärare psykologiska och sociologiska experiment med oss studenter. Jag tillhörde dem som var mycket upprörd över det där, inte minst som somliga studenter mådde väldigt illa pga de experiment de utsattes för. Av etiska skäl slutade man så småningom att utsätta studenter för sådana här experiment. Likafullt, så är jag, så här i efterhand, tacksam för att jag fick tillfälle att vara med och faktiskt se hur grupptryck fungerar. Jag hade troligen inte trott på det om jag inte hade sett det demonstreras så tydligt i de här experimenten.

Här ska jag berätta om ett av de experiment som jag var med om och som var glasklart – och skrämmande.

Vi var omkring 40 psykologistuderande på en gruppövning. Läraren skickade ut hälften av oss, alla som satt på höger sida om mittgången, med orden: ”Drick kaffe, gör vad ni vill och kom tillbaka om en timme”.

Vi som var kvar fick se ett antal diabilder, skämtbilder, som vi skulle gradera efter rolighetsgrad, från 1-10. Av dessa bilder var två experimentbilder. Den ena, vi kan kalla den för A, tyckte vi var väldigt rolig, den fick högsta poäng av oss alla. Bilden B var urtrist, och dömdes ut totalt av oss alla.

När vi hade sett de här bilderna och kollat resultatet, våra bedömningar, fick vi veta att det var den andra gruppen som var experimentgruppen och att vi hade varit kontrollgruppen och nu skulle vi vara med och lura den andra gruppen. Vi skulle inte låtsas om att vi hade sett de här bilderna en gång utan bete oss som om vi såg dem för första gången och betygsätta dem en gång till, för syns skull. Vi fick instruktioner att absolut inte dra på munnen när A-bilden, den roligaste, visades och där skulle läraren fälla en kommentar, Istället skulle vi skratta när B-bilden, den tråkiga bilden, visades.

Därmed kallades den andra gruppen in, fick veta att vi alla nu skulle få se ett antal bilder och gradera dem efter rolighetsgrad. Så delades enkätpapperen ut, till oss alla. När A-bilden växlades fram, sade läraren, liksom lite i förbigående, att ”här är en typisk lyteskomik”. Vid B-bilden, den tråkiga, skulle vi i kontrollgruppen ju skratta, men ingen av oss förmådde oss till ett riktigt skratt, så det enda man hörde från vår del av salen var några fnysningar, sådana där som man ger ifrån sig när man fnissar till lite smått.

Så var det dags att kolla vad experimentgruppen hade tyckt om bilderna, och givetvis, vad gällde A-bilden, den roliga, så hade den fått sämst poäng i experimentgruppen och B-bilden hade fått högst poäng – och tro mig, den var verkligen inte rolig alls, saknade totalt poäng. En enda person i experimentgruppen hade gett samma poäng som vi i kontrollgruppen och motstått grupptrycket. Om det berodde på att hon verkligen motstod grupptrycket eller på att hon redan kände till experimentet vet jag inte.

Jag lovar – det var dödstyst i salen efter att resultaten hade redovisats och läraren förklarat för experimentgruppen vad de hade varit utsatta för och hur vi i kontrollgruppen hade bedömt bilderna. Det var många studenter som gick från den här ”övningen” och mådde ganska dåligt.

Sådant här rubbar ens självbild på ett ganska obehagligt – men kanske ändå lärorikt sätt. För när allt kommer omkring så är man mindre mottaglig för icke önskvärd påverkan om man är medveten om hur lättpåverkade vi alla är. Ju säkrare man är på att man inte låter sig påverkas och att man alltid tar ställning av rationella och självständigt uttänkta skäl, desto mer lättlurad är man.

Inlägget inspirerat av Erik Bergs inlägg om kvinnor och matematik, på bloggen ”Approximationer”

Protestera mot förändringarna av A-kassan -klicka och skriv på

Festligt att läsa dagens frågor i olika tidningar på nätet. Idag har Svenska Dagbladet frågan: Är det rättvist att kronprinsessan får en plats på UD:s diplomatskola utan att göra inträdesprovet?
Resultat när jag läser det:

Ja 70,8% (2035 )
Nej 29,2% (839 )
Totalt har 2874 personer röstat.
Röstningen startade den 6 juli 2006 15:31

Undrar hur resultatet hade sett ut om Aftonbladet hade ställt samma intressanta fråga till sina läsare?

Och med denna stilla undran tar jag total bloggsemester en dryg vecka och önskar samtidigt alla besökare en härlig semester.

Tillägg 8/7 klockan 22.40, och trots bloggsemester: Här har nämligen tilldragit sig en lycklig händelse i huset, som måste annonseras ut. Tornsvalornas häckning i holken har lyckats. Idag har de uppenbarligen kläckt sina ungar. De har flugit i skytteltrafik in i och ut ur holken hela dagen. Jag är otroligt stolt hyresvärd

Tillägg 9/7 klockan 03.00: På grund av bloggsemestern är kommentarfunktionen nu avstängd till lördagen 15/7. Välkommen åter då.

Det finns (minst) två allvarliga konsekvenser av folkpartiets krav på språktest för medborgarskap. Det första är att partiet med detta fiskar i grumligt vatten och bidrar till att driva fram främlingsfientlighet genom att man göra invandrares språkkunskaper till ett ”problem”. Med detta driver man dessutom hela det politiska fältet längre ut i den bruna dimman.

Det andra allvarliga sidan är att man gör invandrarna själva ansvariga för sina ”dåliga” språkkunskaper när det i själva verket i hög grad är samhället som genom politiska beslut har försvårat för invandrarna att verkligen lära sig svenska. Inte minst folkpartiet självt har, i sin upphöjda okunnighet om området, bidragit till att problemen för invandrarna att lära sig svenska har förvärrats.

Dels gör förstås den höga arbetslösheten bland invandrare det svårare för många av dem att komma i kontakt med andra svenskar vilket försvårar för dem att lära sig svenska. Dels kom förra borgerliga regeringens beslut om att asylsökande skulle få bosätta sig var de själva ville i landet redan under asyltiden, att leda till att alltför många samlades inom avgränsade områden i storstädernas ytterområden. De asylsökande föredog att bosätta sig tillsammans med landsmän, vilket är helt naturligt, men resultatet av detta beslut blev att de större städerna snabbt fick rena invandrarghetton, en inte oförutsägbar effekt av beslutet, och en effekt som, i synnerhet om det kombineras med hög arbetslöshet, skapar samhällsproblem och problematiskt utanförskap.

Dels har alla partier tillsammans valt att ständigt omorganisera och utsätta undervisningen i svenska för invandrare (sfi) för ett experimenterande grundat på bristande insikter, vanföreställningar och fördomar om vad det innebär att lära sig ett främmande språk som vuxen Gång på gång har man rivit ner undervisningssystemen och därmed förlorat kompetens inom sfi-lärarkåren. Det tar mycket längre tid att bygga upp kompetenssystem än de flesta inser och river man det man just försöker bygga upp vart tredje år, som man gjort i det närmaste, så får man aldrig någon välfungerande undervisning. Under sådana förhållanden lyckas man aldrig bygga upp gedigna kompetenssystem.

Alltför många som idag verkar som sfi-lärare har ingen utbildning för sitt arbete. De har sämre arbetsvillkor, längre arbetstider och lägre löner dessutom, än andra lärarkategorier, varför yrkets status är lågt. Vilken utbildad lärare föredrar att arbeta flera timmar för lägre lön och med kortare semester än de kan få inom andra skolformer? Kommuner föredrar dessutom inte sällan att anställa ”pratkvarnar” istället för lärare, för att kunna betala lägre löner (i tron att man sparar) för att man tror att språk lär sig människor bäst genom att bara prata, vilket är en gravt felaktig föreställning. Det gör små barn, men inte vuxna människor. Vidare har man i stort sett tagit bort möjligheterna för sfi-lärare att vidareutbilda sig för att kunna förbättra undervisningen (man sparar pengar på det sättet tror man) Dels har man ofta organiserat sfi-undervisningen så illa att man i stort sett omöjliggjort för alla att få en effektiv sfi-undervisning och en vettig inlärningssituation. Genom att exempelvis sätta analfabeter och akademiskt utbildade deltagare i samma studiegrupper, som man har gjort på många håll, knäcker man i stort sett alla i grupperna.

Hela området har, alltsedan den förra hetsjakten på invandrare, i början av 90-talet, varit utsatt för så mycket populistiska åtgärder och så många nya politiska beslut grundade i vanföreställningar, i populism, i okunskap och, misstänker man ibland, i ren illvilja, att det är rent oförskämt mot våra invandrare att slutligen göra dem själva ansvariga för att de inte behärskar svenska språket gott nog.

Kravställarpolitiken, vilket område den än tillämpas inom, är ingenting annat än brundimma, ägnad att rikta människors missnöje med samhällspolitiken åt annat håll, att tillhandahålla offentligt accepterade syndabockar. Dessutom handlar det i folkpartiets fall om att säga en sak, ge ett intryck, medan man ämnar göra det rakt motsatta i praktiken. Folkpartiets analysgrupp skriver så här om saken:

Från socialdemokraterna får vi också kritik för att ha härmat danska Venstre och givit efter för de invandringskritiska. De förtiger dock en viktig skillnad. Venstres mål med sin integrationspolitik är att minska invandringen – vi slår fast redan i inledningen av integrationsprogrammet att vi behöver fler invandrare.

Hederligt kan man inte kalla spektaklet. Folkpartiets satsning på språkkrav även i årets val är alltså rent oanständigt för att uttrycka det mycket milt. Det finns inga ord som lämpar sig i offentligheten, för att uttrycka vad jag tycker om detta förfarande.

Länkar:
Folkpartiets ”Succékommission”
PS: Länken fungerar konstigt, man måste hålla kvar den med musen en god stund innan den fungerar, fråga mig inte varför.

Naturligtvis utbildas för många lärare (fast en chockerande stor andel av lärarkåren är icke-behörig).

När målsättningen, den man inte talar så högt om, är att endast gräddans barn ska få en god utbildning, på speciella elitskolor, så behöver man ju egentligen bara fångvaktare på skolorna för pöbelns ungar. Förberedelser görs redan, under det förljugna talet om att barnen ska lära sig forska och arbeta självständigt redan i grundskolan. Då klarar de sig förstås bra utan utbildade lärare. Dessa ska ju ändå bara fungera som ”handledare”. Struntar man i att utbilda handledarna så kostar de mindre och kostar de mindre kan man sänka skatterna för de välbeställda.

I den sköna nya världen, den totalt oreglerade Marknadsekonomin, med större lönespridning, ska vanligt folks ungar ändå bara jobba som lågavlönat och skattesubventionerat tjänstefolk åt de finare människorna, och användas som förbrukningsvaror inom industrin, sådana som man tar ut det bästa ur och sedan kastar på samhällets avskrädeshögar.

Nu ska åter evolutionens lagar gälla. De starkare (läs de redan rika) ska åter få visa sin överlägsenhet och de fattiga ska återigen slås ut i den biologiska kampen för tillvaron, eller för att bevisa att Gud gynnar de sina – välj det som passar.

Den som har pengar och som inte velat eller inte klarat av att ta en akademisk examen på normalt sätt, har alltid kunnat köpa sig en akademisk titel på något obskyrt universitet någonstans, om det inte gått att muta lärare i det vanliga utbildningssystemet, och under något årtionde kunde slöare och mindre hederliga studenter plagiera uppsatser från nätet utan större risk att bli upptäckta, något som man tydligen börjar vidta åtgärder mot idag.

Då återstår bara den dyraste vägen om man inte förmår klara sin akademiska grad själv. The Guardian berättar om denna väg. Idag annonserar företag om försäljning av unika akademiska uppsatser, för framläggande på högst respektabla universitet. Den som kan punga ut med sådär en 60.000 kronor kan köpa sig en Mastersuppsats hos exempelvis Easy Writer, en struntsumma för den vars pappa är multimiljonär eller miljardär!

Visst är det något högst sympatiskt med våra moderna valfrihetssystem, där var och en har friheten att köpa precis det han/hon vill ha!

Med genomförandet av målstyrningen, som i stort sett har misslyckats överallt där den tillämpas, och det är på de flesta samhällsområden idag, lyckades man förringa kunskaper i ekonomi, eller inom de områden som berörs.

Målstyrningen handlar om att riksdagen och regeringen ger kommuner och myndigheter en påse pengar, lagstiftar om de mål som ska uppnås för pengarna och sedan kan de beslutande på högsta nivå avsvära sig allt ansvar för resultatet.

I mitten av 80-talet arbetade jag inom ett av de områden som utgjorde pilotprojekt vad gällde målstyrning, nämligen undervisning av invandrare i svenska (sfi). Där började staten med att ge kommunerna en summa pengar för alla som började sin sfi-ubildning (jfr den aktuella diskussionen om universitetens bidrag/studerande) och bestämde vilka kunskaper de skulle bibringas för pengarna. Kommunerna i allmänhet (med få undantag) anordnade en så usel sfi-undervisning att många slutade på kurserna ganska snart. Det betydde att invandrarna inte lärde sig svenska och att kommunerna istället kunde använda pengarna till annat.
Då sade rikspolitikerna att kommunerna istället skulle få en del av pengarna först sedan invandrarna hade gått en viss tid på undervisningen. Det resulterade inte heller i bättre undervisning. Då gav man i princip upp och gav kommunerna en påse pengar för varje flykting dessa tog emot och sade att för de här pengarna ska ni ta hand om flyktingarna, ordna dem lägenheter och mat, ge dem sfi-utbildning och lotsa ut dem i samhället och på arbetsmarknaden.
Det här var ungefär som om man skulle ställa sig vid åsnan, som just fallit ihop under tyngden av lasset på ryggen, och säga att ”klarar du inte det här så lägger vi på lite mer, och så lite till och så ytterligare lite mer”, och sedan lämna åsnan åt sitt öde.

Inte nog med detta, från början var kommunerna tvungna att i första hand anställa lärare med erfarenhet och utbildning inom området (formell behörighet/kompetens), men det kravet slopade man också så småningom.

I verkligheten kräver målstyrningen och det ekonomiska ansvar man plötsligt lade på varje myndighet, att den som hade ansvaret för ett område måste vara, inte bara kunnig inom sitt område utan även vara kunnig i ekonomi. Sådana djur finns nästan inte. Alltså missköts väldigt mycket i samhället idag.

Här resonerade man tydligen som om ekonomikunskaper inte var av något värde, som om det räckte med att klara sin privatekonomi så skulle man också klara av att sköta ekonomin för större organisationer eller institutioner och dessutom ansåg man till slut att det inte ens skulle krävas några kunskaper om sfi-undervisning.

Att på detta sätt lägga en massa ekonomiskt ansvar på människor som inte har någon utbildning i ekonomi – och att anse att det inte är så noga med lärarnas kompetens, det är kunskapsförakt, som jag alltså inordnat under begreppet kompetensskräck.

Introduktion / Kompetensskräcken

Så är vi då tillbaka till 50-talet vad gäller kvotering av män till utbildningar. Det går bakåt i många av avseenden just nu, och fort går det.

När Carl Tamm, för drygt tio år sedan, inrättade några tiotal professurer och tillika forskarassistenttjänster för ”underrepresenterat” kön, uppfattades detta av somliga som en gruvligt olycklig kvotering och ett antal manliga professorer och akademiker blev mycket upprörda. De gick ut i massmedia och i det närmaste vrålade ut att nu skulle man få ett B-lag av forskare. Hela forskarsverige hotades av denna ”kvotering”.
Då handlade det ändå bara om, att i det fall en kvinna och en man var lika meriterade så skulle underrepresenterat kön ha företräde. Det vill säga, i det fall det handlade om forskningsområden där män var överrepresenterade skulle en lika väl meriterad kvinna ha företräde, i det fall det handlade om områden där kvinnor var överrepresenterade skulle en lika meriterad man ha företräde. Om endera var mer meriterad då skulle den mer meriterade individen har anställningen.

Nu visar det sig att män kommer in på högskoleutbildningar (sjukvårdslinjer) med lägre betyg än kvinnor, det vill säga män med lägre betyg slår ut kvinnor med högre betyg (diskuteras just nu på Studio 1 i radions P1).

Var är nu de professorer som blev mäkta indignerade över kvoteringen av ”lika meriterade” för underrepresenterat kön. Man tycker att samma män nu borde uttrycka stark oro över att de riskerar att bli behandlade av ett B-lag av sjuksköterskor om, eller snarare när de blir sjuka. Men det tycks inte oroa dem alls.

Den svenska skolan försämras nu i allt snabbare takt vad det verkar. Segregeringen ökar och skillnaden på kvaliteten mellan skolorna likaså. Värst är det i områden med många barn till föräldrar med utländsk bakgrund. Dessa skolor har också färre examinerade lärare får vi höra på ekot idag.

Hipp, hipp, vi blir alltmer lika USA där skolorna i slumområdena, sådana vi också börjar få p.g.a. den nya bostads- och invandrarpolitiken, ofta är rent undermåliga. Det var väl detta de borgerliga ville åstadkomma, de där som alltid framhåller USA som föregångslandet i alla avseenden. De har alltså ingenting att klaga på socialdemokraterna på det här området heller.

Vidare får flickorna bättre betyg än pojkarna. Men det är inget nytt, så var det även i min barn- och ungdom men då kompenserade man pojkarna för detta genom att man kvoterade in dem till realskolor och gymnasier, där pojkar fick platser på lägre betyg än som krävdes för flickor. Pojkarna var ju, sade man, inte dummare än flickor, de bara mognade senare – och förresten var det ju pojkarna som skulle försörja familjerna så småningom. Då var det inte rimligt att flickor tog upp platser på den högre utbildningen som pojkarna behövde så mycket bättre.