Mobbning och kunskapsrelativism
Så läser jag lite fler dagstidningar och fastnar på följande uttalande, i Aftonbladet, gjort av en rektor och angående att en flicka på hennes skola mobbas:
Mamman påtalade för skolan för snart fyra år sedan att Emma känner sig mobbad. Hur kan hennes vardag fortfarande få se ut så här?
När Cajsa (rektorn: min anm.) har gått in och diskuterat med eleverna så har de en annan uppfattning. Som den där pojken som bytte bord. Han ville se tavlan. Var och en äger sin upplevelse. Och jag säger inte att någon ljuger (min kursivering) (AT)
Det är väl självklart att de som mobbar har en annan uppfattning?
– Ja, i ett konkret ärende kan det ju vara så. Men det behöver inte vara så. Då förutsätter man ju att de här barnen är mobbare. (CS)
Nä, är man relativist så är man och då lönar det sig ju inte ens att försöka ta reda på hur det faktiskt förhåller sig. Och relativisterna är väldigt många i dessa dagar, eftersom denna värde- och kunskapsfilosofi har varit högsta kulturella mode de senaste tio åren. (Lägg märke till hur journalisten slirar på begreppen, förklarar att ”var och en äger sin upplevelse”, och hur ”Emma känner sig” mobbad.)
Det finns ju ingen sanning längre. Säger mobbarna att de inte mobbar, så är det deras verklighet att de inte gör det, och om Emma känner sig mobbad så är det hennes personliga upplevelser och den ene har förstås lika rätt som den andre eftersom var och en lever med sin egen berättelse och någon verklighet inte finns.
En synnerligen bekväm föreställning, som tillåter journalister att inte ta reda på hur det faktiskt är, att de kan nöja sig med att rapportera om folks ”känslor” och som legitimerar vilka galenskaper som helst, vilka vanföreställningar som helst och leder till att var och en själv är ansvarig för sin egen berättelse, ansvarig vad som än händer henne eller honom, som leder till till att alla kan tillåta sig att leva i sin egen vanföreställning och att ingen har rätt att påpeka att det handlar just om en vanföreställning. Rektorns känsla är säkert att Emma inte mobbas:
”Känner ni igen Emmas beskrivning?”, undrar journalisten, nyfiken på att få veta hur rekotorns känsla ser ut. Här gäller det att klargöra hur världen ser ut, dvs vad folks känslor säger dem.
- Nej, inte som en vanlig vardag, säger rektor Cajsa Salomonsson.
Vad är det att ”känna igen något som vanlig vardag”, undrar jag.
Men det är klart, ska skolorna konkurrera om skolpenningarna då gäller det ju att inte erkänna att man har problem på en skola. Det kan ju minska skolans inkomster.
Sedan påstår idealistiska nyliberaler och liberaler (vad det nu än är för skillnad) att konkurrens är såååååå effektivt för utvecklingen. I själva verket leder sådan, vad gäller skolan, till alla tänkbara försök att mörka och förringa de problem som föreligger och till att det definitivt inte finns några incitament för någon skola att dela med sig av eventeuellt goda metoder för att lösa sådana här problem. I de fall där skolor ändå delar med sig av goda metoder, handlar det om att de agerar tvärtemot de ekonomiska incitament som nyliberala ekonomer och politiker påstår vara så effektiva för att sprida kunskaper och snabba på utvecklingen.
När denna tystnadens kultur kombineras med kunskapsrelativismens har man ungefär den mest katastrofala kombination man kan tänka sig för utveckling i allmänhet och kunskapsutveckling i synnerhet.
Länk:
Aftonbladet, intervju med en rektor om mobbing på hennes skola
21/11 03:33 at 03:33
Även jag läste artikeln i dag.
Det är rent fysiskt smärtsamt att läsa om hur barn och ungdomar får sina liv förstörda och sin självuppfattning deformerad av den tortyr mobbningen innebär. Och allt detta sker utan att de vuxna ingriper. För det är självklart att de ser, men de väljer att blunda.
Men snälla Kerstin, varför drar du in ”nyliberaler och liberaler” i det här? Det är tillräckligt jävligt som det är. Varför ska man försöka ta politiska poänger på barns lidande?
Jag har plågsamt klara minnen av mobbning från min skoltid. Då talar jag om 60-talet, och jag har aldrig gått i några privatskolor.
Även om man, som du tydligen gör, utgår ifrån att liberaler är onda människor, så kan man ju undra vad de vinner på att driva dåliga friskolor? Det är ju liksom själva poängen med friskolor – att folk ska vilja sätta sina barn i dem. Eller du kanske menar att friskolorna gör dem som driver de kommunala skolorna onda?
Det som är typiskt nu för tiden är just den här ursäktande och överslätande attityden. Alla är offer – det är lika synd om förövaren. Det är definitivt en följd av det klientsamhälle som det långvariga socialdemokratiska regeringsinnehavet skapat. Det personliga ansvaret är helt avskaffat. Rektorns agerande är ett slående exempel på det.
Ibland tycker jag verkligen att du går överstyr med ditt korståg mot liberalismen.
21/11 05:27 at 05:27
Anna:
Nej, rektorns attityd är inte i första hand en följd av att ingen har ansvar längre. Och tvärtemot vad du säger har ju den socialdemokratiska regeringen lagstiftat om en massa ansvar för kommunerna, bl.a att se till att inga elever mobbas. Det är de enligt lag skyldiga att se till. Sossarna försökte alltså, fast de inte begrep vad de gjorde istället.
De hade nämligen inte fattat att sådana lagar inte hjälper när den ekonomiska politiken ser ut som den gör, och när man sparar och sparar på offentlig sektor och ger mer och mer till de rika istället, i form av sänkta skatter till dessa, för det gjorde den socialdemokratiska regeringen också.
Rektorns attityd är istället en följd av att skolor nu ska konkurrera (och spara), och det gäller ingalunda bara friskolor eller privata skolor. Det gäller i precis lika hög grad kommunala skolor, som också får pengar i förhållande till antalet elever de får. Kan de inte locka till sig elever, går fler elever över till andra skolor, får de mindre pengar.
Det i sin tur har med den moderna nyliberala ekonomiska politiken att göra, som socialdemokraterna har fört, fast lite försiktigare än de borgerliga regeringar vi haft, och än den vi har nu.
Tanken är att staten ska styras på samma sätt och enligt samma principer som företagen, alltså med målstyrning och att kommuner,och skolor, får pengar och ett bestämt mål som de ska uppfylla, och sedan ska alla konkurrera med varandra för att bli allt effektivare – för så gör företagen och de har ju varit duktiga. Problemet är att detta inte är effektivt i alla sammanhang, i skolorna är det inte det, vilket jag beskriver ovan.
Man har, i liberal anda, sparat in på skolorna, dragit ner på personal, färre lärare, färre i vuxna i skolan och dessutom pressat föräldrar i arbetslivet, och då får man mer stress även bland barnen och stress leder till mer mobbing, bland barn såväl som bland vuxna.
Dessutom predikar nyliberalismen egoismens evangelium. Alla är vi egoister, alla har vi oss själva att skylla om vi råkar illa ut, ingen kan kräva något av någon annan!
Så var lugn Anna – det kommera att bli mycket värre nu!
Och slutligen: Jag VET vad mobbing är eftersom jag var mycket allvarligt mobbad i skolan, från tredje till femte klass, och så illa att mina föräldrar till slut valde att flytta till en annan stad, och sedan slapp jag det eländet, delvis för att jag förstod hur jag skulle klara mig. Det tog mig 30 år innan jag kunde tala om saken ens och när jag för några år sedan fick en inbjudan till en klassträff i denna klass mådde jag fysiskt illa bara av att läsa inbjudningen, som var utsänd av en av de västa mobbarna. Jag behöver väl inte tala om att jag inte reste påd en där klassträffen! Jag blolir alltså rasande när jag ser vad som händer idag – på alla nivåer i samhället, för mobbingen ökar även bland vuxna och på arbetsplatser och det beror på att man pressar människor allt värre – i den heliga konkurrensens namn.
21/11 07:29 at 07:29
Jag beklagar att du blev mycket allvarligt mobbad när du var barn. Det måste ha varit hemskt i det nyliberala samhälle som då fanns…
21/11 13:14 at 13:14
Du missförstår mitt påpekande om ansvar. Jag vet att det finns en massa välmenande lagar och förordningar, men de hjälper föga om det personliga ansvaret fallerar.
Du skriver: ”Kan de inte locka till sig elever, går fler elever över till andra skolor, får de mindre pengar.”
Det är just det som är poängen. Skolor som eleverna inte trivs i blir av med sina elever – under förutsättning att de KAN välja bort skolorna.
Sen håller jag med dig om att skolor inte kan drivas som vilket företag som helst. T.ex. är idén att ta ut ”marknadshyror” ett oskick. Det har åderlåtit skolornas budgetar, tagit pengar från själva verksamheten – undervisningen.
Men jag har helt andra svar på vad som är orsaken till att så många upplever sig pressade i sin vardag. Det är i alla fall inte på grund av för mycket liberalism.
Avslutningsvis håller jag med dig att sossarna svek ”de sina”. De offrades i partiets strävan att göra även medelklassen beroende av staten. Det kostade en hel del att göra nya grupper, som normalt är fullt friska och kapabla att ta hand om sig själva, beroende av bidrag och transfereringar. Men vad gör man inte för att få makt över människor. I synnerhet om man VET vad som är bäst för dem.
21/11 13:49 at 13:49
[…] Motvallsbloggen […]
21/11 14:33 at 14:33
Vill man tolka mobbing ideologiskt, så passar väl socialismen bäst, eftersom den tycks föreskriva att alla ska vara likadana, och därför är det okay att ge sig på sådana som avviker från kollektivet och genomsnittet.
21/11 14:50 at 14:50
Bloggeliten:
Jag växte upp i den förra konservativ-biologistiska erans efterdyningar, i en tid då hyllandet av egoismen och den starkares rätt fortfarande var legio (nu är vi en god bit på väg in i en ny sådan era) under en period med koalitionsregering mellan socialdemokrater och dåvarande bondeförbundet. Först en bit in i sjuttiotalet började det bli en allmänt accepterad åsikt att mobbing inte ska accepteras. Idag talar man om sådant som ett problem, och man har alltså lagstiftat om att skolor är skyldiga att förebygga och se till att mobbing inte förekommer. Något sådant hade varit fullkomligt omöjligt att ens tänka sig så länge gammelkonservativa idéer fortfarande dominerade de högutbildades och de styrandes tänkande, vilke var fallet under 50-talet.
Sedan är det ett faktum att mobbing tilltar när människor stressas, och de stressas mer när man tvingar dem att konkurrera på kniven, om att kunna försörja sig. Det är precis en sådan konkurrens vi har fått idag, men inte haft tidigare i mitt liv.
Om du dessutom tror att konkurrens av det slaget vi diskuterar här alltid leder till utveckling då misstar du dig rejält och socialdemokraterna gjorde ett gigantiskt misstag när man införde de relativa betygen i slutet av sextiotalet, eftersom de utgjorde incitament för egoistiska beteenden. Det blev ”du eller jag får femman, så varför ska jag hjälpa dig” (fast det inte skulle ha blivit så om lärarna hade förstått hur systemet skulle tillämpas, men det förstod de flesta lärare aldrig). Därmed byggde man en skola som fostrade in ungar i egoismens evangelium tidigt i livet, vilket nu inte var vad socialdemokrater tänkte sig göra på den tiden. Som sagt, åtgärder leder inte alltid till det man tror att de ska leda till.
21/11 15:24 at 15:24
Anna:
Historien visar att den bästa kompromissen, den där de allra flesta haft någotsånär goda levnadsförhållanden, inte har varit varken rent konservativa eller rent liberala samhällssystem. Det har varit ekonomiska blandsystem med statligt, alltså gemensamt ägda system i vissa fall och privat verksamhet i andra.
Sedan, det där att barn kan byta skola om de inte trivs, tycker jag också är en god tanke och jag hade verkligen önskat den möjligheten när min dotter var liten, men dessvärre är det så att verkligheten ofta omintetgör de goda idéerna. Folk agerar inte i enlighet med teorierna. Det är ett faktum att skolchefer försöker förtiga och tysta ner problem när sådana kan leda till att de får färre elever, att många skolchefer vägrar se hur det ser ut på deras skolor, för att de inte vill att det ska se ut som det gör, och agerar på ett helt annat sätt än teorin förutsätter. Börjar de sedan knapra antidepressiva, eller sömnmedel, för att må bättre när problemen hopar sig, blir de ofta totalt avskärmade från verkligheten och så blir den ena villan värre än den andra, också en del av verkligheten som man inte låtsas om.
Jag trodde också en gång att ekonomiska incitament för det ena och det andra skulle få effekt, men efter att jag varit verksam som kommunalt anställd lärare några år, insåg jag att så fungerade det inte alls. Det handlade inte om rationalitet, det handlade inte om att i första hand skapa goda skolor eller förhållanden här och där. Det handlade om personliga kontakter, om tjänster och gentjänster mellan politiker och mellan styrande tjänstemän och om en massa personligt tyckande om vad som var bra. När jag hade fått erfara detta ändrade jag inställning i många frågor, och detta skedde under 80-talet, när man började leka affär med skolor och inom andra områden genom att införa målstyrning.
Det var nog då först jag blev riktigt vuxen, i 45-årsåldern alltså, insåg att goda idéer är en sak, verkligheten är en helt annan och problemet med hur man ska implementera goda idéer i denna verklighet är den verkliga nöten att knäcka, inte att producera de goda idéerna. Dessutom insåg jag hur lång tid det tar att genomföra idéer ute i samhället och att samhällen visserligen låter sig rivas på nolltid, men att det tar mycket, mycket lång tid att förändra dem, på ett fredligt sätt, i en för de flesta invånarna positiv riktning. Ännu svårare är det att göra detta på ett sådant sätt att man inte skadar massor av människor på vägen.
Människor är helt enkelt inte de där rationellt, ekonomiskt kalkylerande och effektivt vinstmaximerande egoisterna som den nyliberala ideologi, som blivit dominerande de senaste 30 åren, utgår ifrån. Hon styrs av en massa irrationella känslor, av tillfälliga upplevelser, av målsättningar som inte ingår i ekonomernas modeller. Detta gör att modellerna inte fungerar i praktiken.
Och konkurrensteorierna leder oftast alldeles fel. Lagom och positiv konkurrens är bra, för mycket av den varan är rent dödande. Det bästa man kan åstadkomma är de goda kompromisserna. Idealet kan man aldrig förverkliga, och försöker man, så går det nästan alltid rent åt h-e, på ena eller andra sättet.
21/11 15:47 at 15:47
Stefan Hallgren (nr 6 ovan):
Men inte så här tidigt på dagen väl!
21/11 17:29 at 17:29
Jag är inte full idag, Kerstin, och inte de flesta andra dagar heller (om någon undrar över den här besynnerliga diskussionen, så beror den på att jag kanske gjorde en postning igår som jag sedan inte kände igen, för jag hade druckit lite vodka med cola för att fira min födelsedag). Nu kommer förstås Kerstin att använda detta för all framtid för att slippa bemöta mina argument.
21/11 20:34 at 20:34
Anna: jag förstår precis vad du menar. Och håller med.
Kerstin: 70-talet var ett ganska bra barnårtionde och det har blivit sämre nu men tror du att det kan bli värre? Ja, kanske, men jag tvivlar. Det kan knappast bli värre än med kollektiv-satsningar vi sett de senaste åren där man sett enbart till de barn som är i majoritet. Det i kombination med ett kvasi-marknadstänkande som Göran Persson införde tillsammans med kommunaliseringen av skolan under sin tid som skolminister – ja, det har varit rent förödande för vårt uppväxande släkte. Skolpengar som följer konstiga samhällsklasstänkanden (typ: barn i musikklasser har fler högutbildade föräldrar – då ska de inte ha lika stor skolpeng!!) och en övertro på en fiktiv marknad som aldrig kommer att finnas. Nej – det kan väl inte bli värre? Men hur farao tar vi oss ur detta?
Med traditionellt liberala tankar följer även individuellt ansvar – hoppas det slår igenom i alla fall bland skolpersonal och framförallt skolledning.
21/11 22:52 at 22:52
Jag tror inte det gick en dag utan att jag blev mobbad. Eftersom man på den tiden inte fick byta till skola i annan kommun och min kommun endast hade en skola så resulterade det i dåligt självförtroende, självförakt och ett antal misslyckade självmordsförsök (tyvärr, för jag önskar ofta att jag vore död). Detta var vad den där fina skolan under 70- och 80-talen gav mig. Palme var statsminister och allt skulle vara så förbannat socialistiskt och ytligt solidariskt, men som all kollektivism så passade detta egentligen bara dem som passade in och var som alla andra. Den som avvek fick finna sig att antingen vara offer för mobbning eller andras nedlåtande attityder.
Jag avundas dem som idag har möjlighet att byta skola. Den lyxen hade inte jag – av rent ideologiska skäl. Mobbning och dåliga skolor kommer det att finnas oavsett samhällssystem, men med den avgörande skillnaden fri konkurrens slår ut de värsta efterhand. En konkurrensutsatt skola har inte råd med dåligt rykte bland föräldrar som vill sina barn väl.
22/11 05:22 at 05:22
Aqurette:
Du förefaller ha fullt av kämpaglöd tycker jag, så inte tror jag att du verkligen önskar att du vore död.
För övrigt anser jag att du blandar ihop idéerna med verkligheten igen. Jag försvarar de socialdemokratiska idéerna, men inte allt i den politik som det socialdemokratiska partiet har fört och definitivt inte allt som personer ute i byråkratin har gjort.
Sedan undrar jag om du tror att du hade haft det bättre i skolan om vi aldrig hade haft något socialdemokratiskt styre utan kört på i samma högerpolitik som den som fördes fram till 1930 – ja ännu längre? jag gissar att då hade du även fått en massa stryk av lärarna. Den moderate skolmajoren verkar vilja tillbaka till den tiden förresten.
Min mammas lärare tvingade barnen att lägga upp händerna på bänken, så slog hon dem över fingrarna med en trälinjal, den vassa kanten, om de inte kunde läxan. Dessutom mobbades hon, för att hon var lite rultig som barn.
Ragnar Edenman, vår förre ecklesiastikminister, berättade en gång för mig om hur det gick till när skolagan avskaffades: ”Året var 1958, och det var den första proposition jag undertecknade som nybliven minister. Kanske var jag naiv, men jag hade inte insett hur laddad frågan var. Jag blev nedringd, både dagtid och nattetid, av upprörda lärare. Hur skulle de nu kunna upprätthålla ordningen i skolorna? Kaos hotade!”
Skrivet av läkaren Lars Gustavsson Edenman var socialdemokrat.
Jag såg skolkamrater som fick ordentliga örfilar och skamvrån var en realitet när jag gick i skolan – börjar bli modern igen – underbart med liberalism och konservativsm.
Det handar alltså inte alls om möjligheter att byta skola, utan om de åsikter om vad en god skola är som är förhärskande. Alla skolor delade ut stryk förr, ingen skola brydde sig om om elever mobbades när jag var barn, så att byta skola hade inte hjälpt ett dugg och kommer de här åsikterna på modet igen, de är redan på god väg, så spelar det ingen roll om du kan byta skola.
22/11 09:34 at 09:34
”Jag blev nedringd, både dagtid och nattetid, av upprörda lärare. Hur skulle de nu kunna upprätthålla ordningen i skolorna? Kaos hotade!”
Skrivet av läkaren Lars Gustavsson Edenman var socialdemokrat.”
Det här är ju en uppfattning och en verklighet som har varit levande för skolmajoren ända sen dess….
22/11 11:52 at 11:52
Kerstin, du verkar blanda ihop alla ideologier på ett märkligt sätt. Du hatar ”nyliberalism”, men verkar inte veta vad det betyder (det betyder bara maximal frihet, i ekonomisk mening och/eller personlig). Framförallt kategoriserar du ”nyliberalism” som höger, och lägger in det i det konservativa lägret (nyliberalism är konservatismens motsats, på samma sätt som det är kommunismens motsats).
Både Aqurette och jag värderar personliga friheter högt och hatar kollektivisering där alla ska stöpas i samma form. Det är just i kollektivistiska miljöer mobbning uppstår, ty där får man inte avvika. Socialism, kommunism och nazism är kollektivistiska rörelser. Teokratier som Iran är också kollektivistiska till sin natur. Nyliberalism är individualistisk — där individuell frihet är idealet bir mobbning uppenbarligen svårare.
Major Rotting (a.k.a. Jan Björklund) eller fp överhuvudtaget står inte speciell högt i kurs hos mig (och förmodligen inte hos Aqurette heller), vilket framgår av egna bloggen. Fp är inte liberala i någon mening, och naturligtvis inte heller nyliberala. Deras systerparti i Danmark heter ju Venstre.
22/11 14:47 at 14:47
Bloggelito:
Haha, jo det där med frihet skulle ju även Sovjets kommunism leda till – så småningom, när man uppnått det verkligt kommunistiska stadiet och då staten hade vittrat bort.
Nej, den där totala, individuella friheten kan man aldrig komma till. Eftersom vi människor är beroende av varandra, så betyder det att vi alltid måste anpassa oss och att allas individuella frihet alltid kommer att begränsas av andra människors behov och betéenden.
Så slopa de där idealistiska flosklerna och börja titta på verkligheten – det är många, inom alla politiska läger, som blivit ordentlig omskakade när det börjat göra det och som tvingats tänka om radikalt.
22/11 18:00 at 18:00
Min intuitiva uppfattning – om man nu får vara relativist – är att om du, Kerstin, hade skrivit precis som du skrivit, med hänvisning till den fria och hårda konkurrensen och indragningarna på personal, men utan att nämna liberalerna vid namn, hade protesterna mot inlägget blivit färre. Detta är en ren gissning, förstås.
22/11 21:48 at 21:48
”Blogge Bloggelito säger
”Socialism, kommunism och nazism är kollektivistiska rörelser. Teokratier som Iran är också kollektivistiska till sin natur. Nyliberalism är individualistisk — där individuell frihet är idealet blir mobbning uppenbarligen svårare.”
Vilket svammel! Det fattar var och en att när det blir frågan om mobbning har väl inte ideologin någon plats. Jävliga ungar har alltid funnits och kommer alltid finnas. Själv tillhörde jag dom jävliga ungarna i min barndom och den skada jag gjorde då tänker jag nu på varje dag(ursäkta mina svordomar).
Sedan vad gäller kollektivism och induvidualism kan man bara säga att det beror mycket på de ekonomiska förutsättningar individen har. Jag menar, har du fullt på bankkontot är det lätt att vara individualist men om man inte har det är kollektiva lösningar förträffliga.
23/11 03:24 at 03:24
Eija:
Det är väl inte relativistiskt att säga det du säger. Det är nog i högsta grad realistiskt, och du har säkert rätt dessutom. Jag är ofta förfärligt opedagogisk
Gruv.arb:
Eller om man är väldigt ung och tror, eller vet, att man själv kommer att sitta vid köttgrytorna när man kommit igång i förvärvslivet.
23/11 15:18 at 15:18
Opedagogisk eller inte… Bästa Kerstin. Jag gillar folk som vågar säga vad de tycker, såsom du gör, även om det inte alltid faller mig i smaken att höra ”sanningar”,… men så fungerar vi människor, tyvärr, allt som oftast.
23/11 19:53 at 19:53
Gruv.arb:
Individualism kontra kollektivism har ingeting med pengar på banken att göra. Det var inte bankkontot som gjorde att jag blev sparkad gul och blå i skolan, det var det faktum att jag är född med ett fysiskt handikapp som gör mig avvikande, och i en kollektivistisk kultur som värderar ”det normala” högst är alla typer av avvikelser från normen fel. Kollektivism handlar om att inte se varje människa som ett mål utan ett medel. I mobbningsfallet spelar det alltså ingen roll att en minoritet bland eleverna far illa om en majoritet mår bra. Men i ett individualistiskt system ger man varje elev ett värde genom att exempelvis låta han/hon välja en skola. Makten förflyttas på det sättet från politikerna, byråkraterna och rektorerna till den enskilde medborgaren.
Det riktigt perversa med kollektivismen är att den inte tar hänsyn till att varje enskild människa bara lever ett liv och att han/hon inte har råd att låta det offras för andras eventuella välbefinnande. I praktisk politik gör detta socialismen, konservatismen och fascismen till inhumana ideologier oavsett vilka försiktighetsåtgärder förvaltarna av dessa ideologier försöker ta.
24/11 11:12 at 11:12
Hej Kerstin! Jag tänkte läsa lite kommentarer om ditt mobbinginlägg men hamnade i en intressant ideologisk diskussion där jag tycker du är mycket klarsynt, och du sammanfattar det bra i kommentar 16. Dessa ideologiska/politiska –ismer kommer alltid på skam i sin slut ända. Det är samma sak då man diskuterar ekonomi, det finns de som säger sin vara emot allt vad planerad och samhälleligtstyrd ekonomi heter och ropar högt sitt ”planekonomi, bort,bort” så fort de ser en smula reglering eller samhälleligt ägande. På samma sätt sitter de på andra kanten ock skriker ”kapitalism” så fort de inte tycker att staten har tillräcklig styrning över något. Givetvis handlar det om en balans av bådadera, där man i och för sig kan ha en åsikt om hur långt man ska gå åt ena eller andra hållet, men jag tror inte det finns någon (utom möjligen någon halvsjuk fanatiker) som anser att vi ska ha vare sig ena eller andra linjen fullt ut. Ingen menar väl på fullt allvar att vi ska ha var sin väg till Skövde, eller att var och en instiftar sin egen individuella lagstiftning i frihetens namn. På samma sätt tror jag inte det är så många som förespråkar statliga korvgubbar eller samhällsreglerat kärleksliv
Därmed blir hänvisningarna till ismerna i diskussionen bara ett sätt att hitta en sanning man inte kan argumentera för i sig.