En sommarprata apropå propaganda: Om hur jag lärde mig att inte tro på reklam
Jag var åtta år gammal då jag lärde mig, den hårda vägen, att aldrig lita på reklam. Därmed tog jag mitt första steg mot ett kritiskt tänkande, som så småningom, men ganska långt senare, resulterade i ett politiskt kritiskt tänkande. Så här var det:
Jag tyckte som barn inte om att tvätta ansiktet och halsen. Det var en evig kvällsplåga före sänggåendet när jag var liten för ur kranen kom bara kallvatten. Däremot var det roligt att bada karbad, som jag gjorde i källaren i huset en gång i veckan. Det var varmbad men jag minns inte hur det kunde bli varmt vatten i karet, om mamma eldade under någon varmvattenberedare först eller om det faktiskt fanns varmvatten i badrummet i källaren. Det där varje kväll återkommande ansikts/halstvättandet var emellertid en plåga som jag lärde mig att avsky. Denna avsky satt i även efter att vi, när jag var sju år gammal, flyttade in i nya lägenheter med både varmt vatten och badkar. Bada och tvätta hela kroppen var OK, men att bara tvätta ansiktet och halsen var lika hemskt ändå.
Hur som helst, när jag var sju år flyttade vi till Lysekil och in i en alldeles nybyggd lägenhet med alla den nya tidens bekvämligheter som varmt vatten, badrum och kylskåp. Min bästa vän och lekkamrat hade en lekstuga, som hennes pappa hade snickrat åt henne i en bergsskreva nedanför huset, som hon och hennes familj bodde i. Där hade vi förstås väldigt roligt på våra lediga stunder. Under sommaren mellan första och andra klass, bodde kamraten en kort period i Fjällbacka men jag hade tillstånd att leka i hennes lekstuga medan hon var borta.
Nu läste jag förstås veckotidningar, om allt fantastiskt som fanns i Amerika, det stora och mycket beundrade föregångslandet. Inte minst fascinerade artiklar om och bilder av de vackra filmstjärnorna, som fanns i drömlandet på andra sidan Atlanten. Vecka efter vecka kunde jag dessutom läsa om hur nio av tio filmstjärnor tvättade sig med Lux toalettvål. Eftersom jag inte alls såg ut som någon av de där vackra damerna och framtidsutsikterna, vad gällde att bli en vacker svan så småningom, inte heller verkade lysande, av spegeln att döma, ville jag pröva knepet. Fungerade det för Ester Williams, min favoritfilmstjärna vid den tiden, och för Lana Turner och många av de andra amerikanska skönheterna, borde det väl fungera även för mig. Jag minns inte vilka stjärnor som var med på reklambilderna men tror att jag insåg att om nio av tio filmstjärnor använde Lux så var ju chansen ganska stor att mina stora idoler bland stjärnorna också gjorde det.
Alltså började jag tjata på mamma att få pengar att köpa mig en Luxtvål för. Den där tjugofemöringen som veckopengen utgjordes av räckte inte så långt. Hemma använde vi inte Lux utan en tvål som hette Cremosin och den fanns inte i några veckotidningar så den hade ju inga sådana där undergörande effekter, förstod jag intuitivt. Mamma tyckte det var onödigt att kasta ut pengar på tvål när det redan fanns en sådan hemma och dessutom, som hon sade, ”så tycker du ju inte om att tvätta ansiktet”. Det hjälpte inte hur mycket jag försäkrade att jag skulle tycka om att tvätta det med Lux och hur viktigt det var att jag fick en sådan, mamma var i alla fall emot denna onödiga utgift. Alltså attackerade jag pappa med samma bön vid middagsbordet. Mamma invände direkt men den här gången var mamma och pappa inte helt överens, som de brukade vara för det mesta.
– Äsch, sade pappa, låt henne köpa en Luxtvål så kanske hon lär sig något och dessutom skadar det ju inte att hon tvättar sig.
Vad jag skulle kunna lära mig förstod jag inte, alltså tog jag slanten jag fick och gick till handlaren och inköpte andäktigt den undergörande Luxtvålen. Den tog jag med mig till lekstugan och där ägnade jag mig åt min skönhetsvård tre gånger om dagen. Efter varje tvagning kontrollerade jag resultatet noga i spegeln, som jag hade tagit med mig. Nåja, tänkte jag, när jag inte såg någon skillnad efter de första skönhetsbehandlingarna, det blir naturligtvis inget resultat med en gång.
Redan efter en vecka, utan något som helst synligt resultat, började jag tvivla på tvålens fantastiska och undergörande egenskaper. Nu borde jag väl börja se en liten skillnad i alla fall. Men det gjorde jag inte. Det var samma fräkniga, uppnästa ansikte omringat av samma stripiga hårtestar och med alldeles för stora tänder, som stirrade tillbaka på mig ur spegeln. Längre från Ester Williams än så kunde man inte komma, tyckte jag. Jag gav tvålen några dagar till innan jag bestämde mig för att det hela var ett rent lurendrejeri och slutade tvätta ansiktet med tvålen. Besvikelsen var enorm. Jag hade föreställt mig att även om jag inte skulle se ut som Ester Williams direkt, eftersom jag inte var vuxen än, så skulle jag i alla fall se ut som Shirley Temple efter en tids Luxtvättande och därmed ha helt andra framtidsutsikter vad utséendet beträffade.
”Ta hem det som finns kvar av den”, sade mamma när hon noterade att jag inte längre regelbundet sprang iväg till lekstugan och jag hade erkänt att jag hade tappat tron på tvålen, ”så gör vi slut på den i alla fall. Det är ju onödigt att den ligger i lekstugan till ingen nytta”. När den sen låg där på tvättställskanten avstod jag från allt ansiktstvättande tills det låg en vanlig Cremosin där igen. Jag har sedan aldrig gillat Lux toalettvål – så så kan reklam också slå.
Pappa frågade förstås också en dag, hur det gick med ansiktstvättandet, om jag hade noterat någon förskönande effekt. ”Nåja”, sade han torrt men lite tröstande när jag skamset tvingats erkänna att det hade jag inte gjort, ”skönhet kommer inifrån och dessutom ska man nog inte tro på allt man läser”. Sen föll saken och jag växte upp – och blev förstås inte filmstjärnevacker men med erfarenheten med Luxtvålen i bagaget och i en tid när man varken skar, klippte, sydde eller klistrade i ansiktet, var det bara att gilla läget.
Jag tyckte förstås, som de flesta unga flickor, att jag såg eländig ut men när jag idag ser på foton från ungdomen och ser hur jag såg ut då, förstår jag inte varför jag var så missnöjd med mitt utséende. Idag skulle jag känna mig väldigt vacker om jag fick tillbaka det ansiktet igen.
Å andra sidan är det skönt att ha blivit så gammal att man inte bryr sig så mycket om sitt utseende längre, och så gammal att man vet att skönhet kommer inifrån.
/Kerstin
30/07 09:42 at 09:42
Hej Kerstin
Det var roligt att läsa din berättelse om en svunnen tid. Jag minns också den där reklamen från LUX och jag undrar om inte Elisabeth Taylor förekom på den rätt så ofta. Som kille så trodde jag väl aldrig att jag skulle se ut som Lana Turner utan jag ville nog hellre se ut som Errol Flynn. Efter söndagsmatinén gick vi ut i skogen med våra träsvärd och lekte Robin Hood. Vi pratade också någonslags hemmagjord engelska när vi fäktades. Nu ser man aldrig några barn leka i skogsbacken där jag bor och inte gör de egengjorda pilbågar och svärd heller.
30/07 10:00 at 10:00
Se där hur reklam kan slå.
Själv har jag blivit fotograferad fram och baklänges på Rosviks torg i Lysekil efter att ha rott från Norrhamnen ut till Brandskären och väl där upptäckt att jag glömt cyklopögat och fått ro tillbaka. Tog bilen till kiosken på Rosviks torg för att i våtdräkt köpa en läsk, vilket fick alla turister att ta fram sina dubbel-8 kameror och filma.
Jag har en trave gamla SE-tidningar från början och mitten av 50-talet, det är riktigt kul att se de gamla annonserna.
30/07 12:57 at 12:57
Lars Jansson:
Visst är det konstigt och jag undrar om det inte är katastrofalt att barn inte leker på det sättet som vi gjorde när vi var barn. Undrar dessutom om inte detta resulterar i sämre kreativitet och företagsamhet. Vi hade inga lektanter som ledde oss, vi organiserade lekar själva, vi hittade på alla möjliga sådana och konstruerade regler för dem. Sjörövare lekte jag aldrig men nog var jag med och lekte indianer och vita och tillverkade min egen pilbåge. Den var hemlig för sådan fick jag inte ha nämligen.
Lasse Strömberg:
En himla tur att du inte gjorde den där missen medan våra kustvatten var nerlusade med sovjetiska U-båtar. I så fall hade man trott att du var en ilandtravad ryss och sytt in dig någonstans :-).
30/07 16:14 at 16:14
Den där hatten ? mössan ? hättan ? var väl ingen fullpoängare heller måste jag med beklagande säga …
30/07 16:21 at 16:21
Björn Nilsson:
Tack för komplimangerna.
30/07 20:05 at 20:05
Känner delvis igen mig. Dock hade ordet reklam inte attraherat mig på det sättet. Att man kunde se ut på ett annat sätt än man gjorde fanns inte i min värld. Nog minns jag dock att 9 av 10 filmstjärnor använde Lux. Tänk vilken luring – alla filmstjärnor man köpte och sparade på i buntar!
Som barn var jag jättegullig. Jag hade ljust lockigt (tunt) hår och det räckte för att jag skulle bli sedd.
Som tonåring blev man ju dock kritisk, alldeles i onödan, när man nu tittar på gamla foton idag. Det var inget större fel på mig, egentligen. Det har till och med hänt att när jag tittat på gamla foton hos andra, har jag inte känt igen mig själv. Mitt i släktsoffan sitter jag utan att känna igen mig själv.
Nu, både 30, 40 år senare, är jag inte alls så särskilt missnöjd! Trots lite mer än 10 kilo dessutom
30/07 23:47 at 23:47
40-talist:
Visst är det väldigt sorgligt det där som vi båda minns, hur överdrivet kritiska vi var till våra utséenden, och jag har en känsla av att det är ännu värre idag, att unga kvinnor är ännu mer kritiska till sina utséenden. Det blir vi ju inte lyckligare av och dessutom ser de flesta inte alls så illa ut som de tror – som sagt. Synd att man upptäcker det alldeles för sent.
Kommer också att tänka på att man ojar sig över att redan småflickor börjar oroa sig för sina utséenden idag. Det gjorde vi alltså redan när vi var små, så skillnaden kanske inte är så stor. Allt var inte bättre förr. Mina försök att bli vacker genom att tvätta mig med Lux visar ju att i alla fall jag började oroa mig för mitt utséende redan som 7-8-åring och var beredd att underkasta mig en del obehag för att bli vackrare :-). Fast banta behövde ju de flesta av oss inte tänka på eftersom vi faktiskt var betydligt smalare som unga, statistiskt sett, än dagens ungdomar.
31/07 19:41 at 19:41
Jag bor bredvid en skola, grundskola, och ser elever varje dag. Tjejerna är jättesnygga och smala, snyggt smala. Jag ser också dagisbarn och fritidsbarn, alla är snygga och smala. Mycket sällan ser jag någon som är överviktig, knappast någon tjock.
Det måste vara helt överdrivet att så många barn och unga är tjocka/överviktiga.
01/08 00:33 at 00:33
40-talist:
Jag tycker förstås att jag ser många fler unga flickor som är från lite till mycket överviktiga idag än när vi var unga.
01/08 00:58 at 00:58
Tyvärr har Kerstin rätt. Det finns mängder av statistik som verifierar att barn är fetare idag. Här är en lättläst variant http://www.familjeliv.se/Foralder/Wiki/a144.html
Fel mat och för lite rörelse är väl den bistra sanningen för många föräldrar
01/08 09:42 at 09:42
40-talist:
Jag tycker jag ser betydligt fler unga överviktiga, ja rent av tjocka, killar och tjejer på landsbygden än i Stockholm. Tyvärr fler tjejer än killar, vad det nu kan bero på?
01/08 14:50 at 14:50
Lasse Strömberg:
De finns allt i storstäderna också, i varje fall i Göteborg. För några år sen stod dottern och jag utanför Liseberg, väntade på en bil, och då började vi titta på folk och konstaterade att det var en majoritet överviktiga runt ingången, där det var fullt av folk. En hel del av de tjejer som idag betraktas som normalviktiga skulle vi ha kallat ”tjocka” när vi var unga.
02/08 09:53 at 09:53
Numer har jag ju inga skolbarn så jag har heller inga aktuella skolfoton. Det senaste jag kan titta på är från år 2000, gymnasietid.
En hel skolkatalog med såväl elever som lärare och skolpersonal. Med några enstaka undantag så är alla elever normalviktiga, två lärare tjocka, en kökspersonal tjock. Av hela personalgruppen, ca 50 st, är möjligen ett par något överviktiga.
02/08 10:11 at 10:11
Larry!
Jag tycker inte att den reklamfinansierade länken var mycket att ha. Varför lättläst? Tror du jag är dum?
Ät mindre och spring mer är helt ute! Det finns gott om ohälsosam mat i våra livsmedelsbutiker. Industrin är fenomenal på att gömma socker i allt! Och även smaksätta dåliga råvaror. Lättillgänglig skräpmat finns dessutom i varje kvarter numer dessutom. Pizza, hamburgare, mackor, wienerbröd, kanelbullar…
Reklamen 9 filmstjärnor av 10 använder Luxtvål har gjort många missnöjda med sitt utseende. Skräpmatsindustrins reklam har gjort folk sjuka.
02/08 16:31 at 16:31
40-talist, ja jag tror du är dum, annars hade du hittat statistiken själv för att konstatera fakta.
07/08 20:47 at 20:47
Larry:
Kan tala om att min goda vän 40-talisten inte alls är dum. Tvärtom.
08/08 17:00 at 17:00
Kerstin, jag brukar sällan eller aldrig kommentera vare sig bloggares eller kommentatorers intelligens. Den låter sig näppeligen bedömmas med hjälp av några få meningar.
I det här fallet kunde jag inte låta bli när 40-talisten bjöd in till mitt meningslösa svar
08/08 23:37 at 23:37
Larry:
Tror dig och inga onda tankar från min sida