För den som tror att ingenting planeras och att han/hon aldrig faller för, eller låter sig luras av propganda kan det ibland vara omvälvande, eller chockerande, att gå tillbaka i tiden och se vad som skrevs eller initierades för några år sedan.
Ira Mallik skrev en mycket belysande artikel i ETC år 1999, om vad Timbro sysslade med och vad man åstadkommit.
Artikeln rekommenderas men jag ska bjuda på några små smakprov:
Sture Eskilsson lade upp en plan för hur opinionen skulle påverkas. I ett PM som läckte ut till pressen drog han upp riktlinjerna 1971.
Sture Eskilsson sneglade på hur vänstern verkade. Och vänstern hade en intellektuell bas som högern inte hade. Vänstern gav ut böcker, tidskrifter och anordnade seminarier. Det fördes en debatt och diskussion inom vänstern, som även fick genomslag i den allmänna samhällsdebatten och i tidningarna.
Sture Eskilsson bestämde sig för att en liknande ideologisk bas skulle byggas inom högern för att förändra debatten.
Och vidare:
I promemorian understryks vikten av att få fram kurslitteratur till universiteten som ska präglas av högertankar, ”motböcker”, som de kallas. ”Det viktigaste slaget utkämpas just nu i skolan”, skriver Eskilsson. SAF siktade därför på att nå ut i grund- och gymnasieskolan med informationsmaterial.
SAF skulle förändra Sverige.
Så 1978 startade Sture Eskilsson Timbro, finaniserat av SAF (dåvarande ”Svenska arbetsgivarföreningen” numer ombildad)
Och i slutet på 70-talet började näringslivets opinionsbildare starta nya organisationer och tidningar.
Timbro, Ratio, Opinion, Näringslivets Presstjänst, Näringslivets Energiinformation, Näringslivets Ekonomifakta, Ung Företagsamhet, Managementgruppen, Marknadsekonomiskt alternativ för Sverige, 4 oktober-kommittén är bara några exempel. (Se faktaruta)
SAF köper också tjänster från närliggande föreningar, som stödjer deras intressen, t ex Patrik Engellaus Den nya välfärden.
Fördelen med många organisationer är att SAF kan driva flera olika sorters kampanjer samtidigt. När tidningen Opinion i slutet av 70-talet häcklade socialdemokraterna i bitska artiklar med dåligt faktaunderlag föll inte skuggan direkt på SAF. Aggressiva kampanjer kunde skyllas på andra, även om det egentligen var SAF som finansierat dem.
Så forsätter det:
Timbro, tankesmedjan och bokförlaget, har däremot inte burit sina egna kostnader, utan har subventionerats av SAF och Näringslivets fond. Det tycker Sture Eskilsson är ganska självklart:
– Den sortens verksamhet går inte att driva med vinst på ett traditionellt sätt, utan den är ju beroende av finansiering. Det går inte att driva tankesmedjor med vinst.
Något som är rätt ironiskt med tanke på att Timbro förespråkar fria marknadskrafter och är emot subventioneringar.
När man kunde skriva illasinnat om LO-bidrag till socialdemokraterns valkampanjer förteg man i massmedia:
Sammanlagt hade företag stött moderaterna med 26 miljoner kronor. Och Carl Bildt visade sig ha skrivit tiggarbrev till näringslivet där han bett om bidrag. Trots att Hökmark sagt att moderaterna inte tar emot bidrag från näringslivet. Och moderaternas valbudget går inte ihop. I valet 1994 uppgav partiet att de spenderat 25 miljoner i valrörelsen. Men enbart reklamplatsen som partiet köpte i radio, dagspress och på stortavlor gick på 45 miljoner. (Arena 5/98)
Och det är här det verkligt märkliga inträffar. Näringslivets bidrag till moderaterna blev ingen stor nyhet. Det ledde inte till några tv-debatter. Institutet mot Mutor kritiserar inte. Nyheten försvann.
Läs hela artikeln. Den är mycket informativ och avslöjande.
24/01 16:21 at 16:21
Det sägs att skillnaden mellan diktaturer och demokratier är att i en diktatur vet alla om att de är utsatta för propaganda, i en demokrati vet de det inte.
Ändå är det samma propaganda. I det ena fallet statlig, i det andra privat.
Jag bara undrar om folk har tänkt på hur de manipulerades i affären med bilhandlaren i Vimmerby. Där lyckades SAF blåsa hela folket!
24/01 17:43 at 17:43
Lasse:
Liksom handlaren i Skåne som sålde vin i sin butik
Men jag gissar att unga liberaler inte minns varken bilhandlaren eller vinförsäljaren, helt enkelt för att det var ganska länge sedan nu. För mig (oss) är 10-15 år en kort tid, för dem under 35 handlar det troligen om en oändligt lång tid och om något de aldrig hört talas om.
24/01 21:29 at 21:29
Om jag har fattat det hela rätt, så hittar man ursprunget till högerns informationskampanj hos GHW Bushs rådgivare Irving Kristol i början på nittiotalet, som propagerade starkt för det som du tar upp här Kerstin. Hans son Bill Kristol är ju också en av USA-högerns mest framträdande och offensiva opinionsbildare. Så jag skulle säga att Timbro är resultatet av en bred internationell höger-agenda.
25/01 02:16 at 02:16
Mr Brown:
Att inspirationen kommer från USA är helt klart, men det handlar nog om idéer och tekniker som föddes långt före Busch. Redan när företagen knäckte de amerikanska facken på trettiotalet.
En bra bok om detta är ”Taking the Risk out of Democracy”, som handlar om propaganda och hur man bedrivit sådan i USA, skriven av en kille som tyvärr inte lever längre men som hette Alex Carey, australiensare. Rekommenderas varmt.
25/01 04:16 at 04:16
Läser förresten på en annan blogg, som jag inte tänker länka till, att jag sprider konspirationsteorier med inlägget ovan.
Det är rent osannolikt hur blinda somliga kan vara. Det Ira Mallik skriver om i ETC-artikeln, som citeras ur här, är ingen hemlighet. Det talar man öppet om på Timbro, men när någon annan nämner det, då blir det en konspirationsteori att hävda det.
Säga vad man vill, men Timbro har lyckats med allt som Eskilsson föresatte sig, och de som köpt hans och Timbros propaganda, som Eskilsson själv berättar om och är stolt över, tror inte att Timbro fört någon propaganda.
Otroligt!
15/02 10:48 at 10:48
FELSTAVAT i artikel 4, det stavas Bush
01/11 23:09 at 23:09
[…] [Läs Motvallsbloggen om Sture Eskilsson och vad han sysslade med]. […]