I en kommentar på ett tidigare inlägg talar jag om att jag blir så trött på mig själv och mitt gnällande på bloggen ibland. Därför, och med anledning av långfilmen om ett ungt danspar, som jag såg på TV igår kväll, ska jag berätta om mitt mest minnesvärda danstillfälle, min stund i solen. Den inträffade i min gröna ungdom, närmare bestämt året 1962 och jag hade nyss fyllt 18 år.

På den tiden arbetade jag i Stockholm och bodde inneboende på Söder. Min mamma bodde i Södertälje och jag åkte alltid hem över veckosluten och bodde hemma i mitt flickrum som fortfarande stod kvar. Jag tog ett par år för vana att börja veckan i Stockholm med att gå ut och dansa – på söndagskvällarna alltså. Det var några år när jag hade verkligt roligt på dansbanorna. Jag tyckte om att dansa och vad gällde de vanligare danserna, foxtrot, gammelvals och dixie, var jag väl inte så tokig och lite nig-och-kuta-runt kunde jag väl också, men det dansades förstås inte på ungdomsdanserna.

Den här söndagskvällen satt jag som vanligt vid ett bord på La Visite, ett ungdomsdansställe som låg högst upp på Drottninggatan (antar att det inte finns kvar numer). Där serverades ingen sprit men i övrigt var det en normal dansrestaurang, man kunde beställa in alkoholfria drinkar och även äta en bit mat.

Framemot sena kvällen spelade orkestern upp till en tango. Det här var på den tiden då herrarna bjöd upp och det ansågs väldigt oartigt av en dam att tacka nej, så det gjorde man bara inte.

Plötsligt stod det en ung man vid mitt bord och bjöd upp mig. Jag hickade till. Tango, jag kunde ju inte dansa tango.

– Jag vill hemskt gärna dansa med dig, sade jag ursäktande, men jag kan inte dansa tango så kan du inte bjuda upp mig till nästa dans istället.

– Jodå, sa den unge gentlemannen, du kan visst dansa tango, så dansa den här dansen med mig.

Jag tvekade en aning, men reste mig och förklarade att om han inte var rädd om tårna och inte hade något emot att släpa omkring mig på dansgolvet till en tango så gick jag gärna med honom upp på dansgolvet. Kan inte säga att jag såg fram emot att göra bort mig där dock men propsade han så. Jag hade ju varnat honom.

Väl uppe på dansgolvet och när min kavaljer lade armen om min midja och seglade iväg ut över dansgolvet så var det som om änglarna bar mig. Jag kunde följa honom utan problem – helt obegripligt. Jag kunde verkligen inte dansa tango men nu fann jag mig dansande just tango och det gick lekande lätt. Jag tyckte att jag svävade fram över golvet. Kavaljeren tog ut svängarna men parerade så skickligt att jag inte märkte att det fanns fler dansande par runtomkring oss, just det som en skicklig dansör kan. Det kändes helt enkelt som om vi var ensamma på dansgolvet.

Snart började något hända runtomkring oss. De övriga dansande, som inte var så många, som fallet brukade vara vid tango, började dra sig utåt kanten på dansgolvet och ställde sig att bara titta på oss. Och jag dansade tango som om jag inte gjort annat i hela mitt liv, första och sista gången jag gjort det ska väl sägas och här dansade vi plötsligt ensamma på ett stort dansgolv med en ganska stor publik.

När orkestern slutade spela började alla runt dansbanan klappa händerna, och även orkestern klappade händerna. Det har jag aldrig varit med om, varken tidigare eller senare. Vi fick helt enkelt en rungande applåd, också mitt livs enda av den kalibern, efter mitt likaledes livs enda tangouppvisning.

På vägen tillbaka till bordet skrattade kavaljeren, som jag inte för mitt liv minns utseendet på, mer än att han var blond:

– Och du sade att du inte kunde dansa tango!

– Det kan jag inte heller, svarade jag, det var du som kunde dansa och som förde som gud. Är du proffs kanske?

Då fick jag veta att min kavaljer i tangon var distriktsungdomsmästare i modern dans. 

Så här många år senare misstänker jag förstås att han avstod från de svårare passagerna i dansen, men som jag minns saken var dansen ganska komplicerad i alla fall och den var en upplevelse som jag aldrig har glömt. Livet är ju ingen dans direkt, men det här var en verklig sådan.

Jag har, som sagt, aldrig kunnat dansa tango, varken före eller efter den kvällen, har nog inte ens försökt någon mer gång. Den succén kunde jag aldrig ha upprepat med någon annan än en lika god dansör och jag tror inte att jag träffat något sådan senare i livet. Så nu lever jag på minnet av den gången då jag var med och fick applåder för en uppvisningstango. :-)

/Kerstin