Sveriges demokrati numer en köpt sådan
Visserligen har folk under hela mitt liv klagat på att politiker inte håller vad de lovar, men Alliansregeringen har gått ett steg längre, den blåljuger på ett sätt jag aldrig tidigare sett. Det återstår att se om svenska folket är precis så hjärndött som Fredrik Reinfeldt påstod i sin bok. Eller var det ”mentalt efterblivet” han kallade folket?
De rika eliternas revolution är i praktiken genomförd också i Sverige numer, även om de ekonomiska eliterna tycker att det fattas en del i marginalerna, som total nerrivning av fackens inflytande mm.
Nu gäller det bara för de politiska elitgrupperingarna att få makten, kosta vad det kosta vill, rena lögner, smutskastning, ja vad som helst bara inte politiskt och klargörande diskussioner. Precis det vi sett och föraktat i den amerikanska politiken under årtionden.
Sedan gäller det för politikerna att tillfredsställa de rika eliterna, då blir man som politiker rikligt belönad efter att man gjort dessa eliter sina politiska tjänster. I USA är det svängdörrar mellan de stora företagen och bankerna å ena sidan och Vita Huset å den andra. Här hemma blev det tydligt vad som hänt i och med Göran Perssons ”öde” efter att han hade avgått, den mycket välbetalda anställning hos en av högerns PR-byråer som han fick. Något sådant hade tidigare socialdemokratiska politiker troligen inte kunnat tänka sig att acceptera, även om de fått erbjudandet.
Tidigare socialdemokratiska partiledare har visserligen inte behövt avgå lottlösa, men ingen av dem har belönats för sina tillmötesgåenden på det sättet som Göran Persson har betalats. Och visst hade han gjort sig förtjänt av belöningen. Han hade redan tidigare (tillsammans med Fp) genomfört ett pensionssystem som gynnade de rikaste och som framför allt gynnade de giriga och totalt oansvariga bankerna. Han skar ner i den offentliga sektorn, fortsatte att acceptera privatiseringen av svenska skolan, avreglerade inom alla möjliga områden och sålde ut offentligt ägda företag, det svenska folkets gemensamma egendom och sänkte skatter för de rikaste och de stora företagen. Ovanpå detta avskaffade han arvs- och gåvoskatten. Innan han tvingades avgå från statsministerposten mumlade även han om avskaffande av förmögenhetsskatten. Den fick han dock överlåta åt högern att genomföra.
Det är bara att konstatera att den amerikanska politiska kulturen nu har erövrat Sverige. Två faktorer har utgjort de viktigaste förutsättningarna för att detta skulle kunna ske. Den första är den gigantiska omfördelningen av samhällets resurser, från vanligt folk och från de sämre ställda till de allra rikaste, som vi sett sedan 1990. Därmed, och först nu är även den svenska ekonomiska eliten så ofantligt mycket rikare än alla andra att den har råd att köpa den politik den vill ha. Den andra förutsättningen är en symbios med och/eller makten över de viktigaste media.
Nog har det varit dystert att se demokratin, även om den alltid har varit ofullkomlig, chansera till att bli något mycket värre, samma genomkorrumperade system som i USA, och i accelererande takt, de senast 20 åren.
Nu är det så, även i Sverige således, att de rika eliterna köper sig den politik och de lagar de vill ha och de betalar oavsett vem som tillfredsställer deras önskemål, högern eller vänstern – det spelar ingen roll när de har den totala makten. Huvudsaken att de får den politik de vill ha.
Vi har bara sett början på detta elände och de förfärliga konsekvenserna av systemskiftet kommer bara att bli värre.
/Kerstin
Länkar:
- The Multiple Scams of Goldman Sachs, counterpunch.org
- Välfärdens kärna till salu, Ett Hjärta Rött
- Bedrägeri är lönsamt, Lasses blogg
- Rikedom beror på slaveri – inte duglighet, Lasses blogg
- Äger bankerna dina pengar, Nemokrati
- Snöbollseffekter i spåren av en ”hoppsan-tänkte-inte-på-det politik, Utredarna
19/04 20:18 at 20:18
”Något sådant hade tidigare socialdemokratiska politiker troligen inte kunnat tänka sig att acceptera, även om de fått erbjudandet.”
Helt nytt är det inte när det gäller SAP politiker, en passus från Torsten Sverenius del i Britta Lejons demokratiutredning när hon var var demokratiminister 1999:
”Värt att notera är att ledande socialdemokrater som Feldt och Eklund efter sin tid i regeringen tilldelades framträdande befattningar i näringslivet: Feldt i olika styrelser, Eklund som chefsekonom på Wallenbergägda SE-Banken. Om detta är ett belägg för att socialdemokratins toppskikt gått kraftigt ”åt höger” efter 1982 eller om det i stället ska ses som en fortsättning på historiska korporativa tendenser i det svenska samhället – i detta fall storföretagens och socialdemokratins samarbete – är en tolkningsfråga. Den så kallade kanslihushögern gav i alla fall med 1982 års devalvering exportindustrin, bankerna och aktieägarna kraftiga vinster, samtidigt som löntagarnas köpkraft urgröptes genom den inflation som följde på devalveringen. Denna omfördelning från löner till finansiella vinster – reallönerna sjönk samtidigt som Stockholms fondbörs fick den starkaste uppgången i världen – kan vara ett av skälen till att dessa ledande socialdemokrater tilldelats centrala poster i det svenska näringslivet, förutom deras kompetens.”
Vad hände med Sveriges ekonomi efter 1970?
19/04 20:59 at 20:59
Själv funderar jag på om inte utförsäljningarna av både offentlig verksamhet och allmännyttans bostäder borde betraktas som mutor.
20/04 00:06 at 00:06
lasse:
Det var ett intressant avsnitt du citerar. Kanske förklarar varför Brita Leijon blev persona non grata i partiet – för nog verkade det som om hon blev just det.
Och jovisst, jag tänkte inte på K-O Feldt, men faktum är att jag aldrig har betraktat honom som socialdemokrat. Jag fick tidigt för mig att den mannen gick med i partiet eftersom det var enda sättet att göra politisk karriär på den tiden och att han inte hade mycket till övers för det som en gång var ”socialdemokratisk ideologi”.
Lasse Strömberg:
Hur menar du, vem/vilka mutades? Var det politiker som levererade för att få en plats i solen efter den politiska insatsen eller vad syftar du på?
För övrigt så verkar det ju som om man vi skulle kunna säga att vi nu upplever en privatisering även av ”demokratin”, den säljs ut till högstbjudande.
20/04 09:21 at 09:21
Kerstin:
Jag tänker som att när allmännyttans lägenheter säljs ut till underpris, så borde man kanske betrakta det som att man mutar köparna. De får ju köpa till underpris,är inte det att muta köparna?
När förskolor säljs och det sedan fösta året går att göra en vinst på 3,5 miljoner av skattepengar så är det ju i praktiken skattebetalarna som står för vinsten, kan inte det betraktas som att man mutar någon att köpa verksamheten, de får den ju till ett pris som rimligen är långt under marknadsvärde.
20/04 09:40 at 09:40
Undrar om inte USA ändå lärt sig lite från oss också. Där var det tills nyligen begränsningar på hur företag kunde ösa in pengar i politiken, men den regeln togs nyligen bort av deras Högsta domstol. Här är det vad jag förstår inga begränsningar eller krav på öppenhet vad det gäller finansiering av politiska partier (så länge de är borgerliga åtminstone).
20/04 13:42 at 13:42
Lasse Strömberg:
Jo, så kan man ju se det. Jag tror emellertid att utförsäljningen mest handlar om att göra alltfler människor till låneslavar åt bankerna.
Björn Nilsson:
Visst, i vissa avseenden har Sverige varit sämre, vad gäller det där med demokrati, än USA. Det här är ett sådant.
Men jag undrar om det inte fortfarande föreligger skyldighet i USA för partierna att redovisa var de får sina pengar från och hur mycket de får. Vi har fortfarande ingen lag om insyn vad gäller den saken så här är bidragsgivarna och graden av deras generositet fortfarande inte offentliga.
20/04 14:50 at 14:50
Jovisst. Det är klart att man också kan se det som att regeringen tagit beslut som gynnar bankerna. Givetvis!
De mutar bankerna!
Kan man säga att staten, regeringen, ser till att subventionera bankerna genom beslut som tvingar folk att ta lån och börja betala räntor.
20/04 15:44 at 15:44
Det kan finnas skäl att påminna om förutsättningen för denna gigantiska stöld: att de som hade lyft fram det socialdemokratiska maktetablissemanget i princip gav dem fria tyglar i utbyte mot (förhoppningar om) ständigt stigande löner och politiska reformer.
Under första generationen fungerade detta, i stort sett, eftersom maktetablissemanget då hade så mycket gemensamt med sina väljare. Men man borde inte ha behövt vara geni för att förstå att det inte skulle gå i längden.
Felet är alltså vårt. Eller i alla fall våra föräldrars (de som nådde vuxenlivet på 30-40-50-talen). Som valde bort det politiska lekmannaengagemanget mot privat konsumtion.
20/04 17:38 at 17:38
Lasse Strömberg:
Jag, skulle man inte kunna hävda detta. Är det inte vad hela privatiseringsvanvettet går ut på: Du ska själv stå för allt, från skolor, sjukvård och boende, och har du inte råd så får du väl låna i bank då! Så är det ju i USA och där har denna politik tagit en ände med förskräckelse. Flera framstående ekonomer menar att krisen är långtifrån slut, trots att aktiekurserna går upp igen, och så är det ju. Att akktiekurserna stiger är ju inte konstigt med tanke på hur ofantligt mycket pengar som finns i den finansiella sektorn och hos de rikaste elitern, som ju vill tjäna mer pengar på sina pengar.
Jan Wiklund:
Jag håller med dig i princip, men kan inte se att det var vår föräldrageneration som valde konsumtion framför engagemang, nästan inte ens min generation, i varje fall inte när vi var unga. Snarare är det våra barn och barnbarn som inte har fått kläm på hur det kan gå om folk inte är politiskt aktiva och har tummen i ögat på sina politiska partiers styrelser.
Vår generations mer aktiva vänster- och i media synliga människor var ju naiva nog att tro att revolutionen stod för dörren (jag tillhörde dock inte dem som propagerade för eller trodde på revolution) och de som trodde det måste ha drabbats av en total schock när de borgerliga partierna vann valet 1976. Detta blev dödsstöten, vad jag kan se, för vänsteraktivisterna. Kärnkraftsomröstningen blev dödsstöten för miljöaktivisterna å andra sidan, dit jag hörde.
Jag talade mot en omröstning om kärnkraften eftersom jag visste att etablissemanget skulle vinna denna då de hade enorma resurser i jämförelse med miljörörelsen. Jag förespråkade på den tiden ett envetet mullvadande inom samtliga partier, för en miljövänligare politik och mot utbyggnad av kärnkraften. Men det blev inte fallet – och sedan stod vi där, i precis den situation jag menade att vi skulle få svårt att agera utifrån. Demokratiskt hade man sagt ja till kärnkraften – tills vidare, och då var man ju omedelbart odemokratisk om man fortsatte med en enveten kamp mot densamma.
Och frågan om kärnkraften handlade ju inte bara om kärnkraften, utan om vilket samhälle vi skulle ha framöver, vad som skulle produceras. Med hjälp av denna kraft kunde och kom man förstås att producera mycket mer av miljöförstörande kemikalier mm.
20/04 19:55 at 19:55
Jag talar om generationen före min (jag är född på 50-talet). Dagens ungdomar är födda in i konkursen, de bär ingen skuld till den.
Folkrörelsevågen 1966-1980 var faktiskt en protest mot en urartning som redan hade satt igång – som jag uppfattar det redan 1932 då s måste kompromissa med makten för att få bilda regering. Även om det inte blev synligt förrän långt senare. Ungefär som att vattnet i havet inte börjar kallna förrän i september trots att sommarsolståndet inträffar redan i juni.
21/04 00:19 at 00:19
Jan Wiklund:
Det är väl klart att alla som inte engagerar sig och håller sig informerade om politik är medskyldiga till att politiken kan säljas ut på det här sättet, och där gäller ju att de födda efter 1950 varit betydligt mindre benägna att engagera sig än de generationer som föddes tidigare.
Fast å andra sidan har ju många bland de allra yngsta (de under 35) med liv och själ engagerat sig för de rika eliternas rätt att köpa upp hela världen och förvandla alla oss andra till låneslavar åt bankerna. Så det är kanske fel att säga att de yngre inte engagerar sig.
21/04 11:39 at 11:39
Kerstin: Jag håller inte med.
1. Engagemang går i vågor, och är mycket starkt beroende av hur möjligt det ser ut att påverka något.
2. Fotfolket i folkrörelsevågen 1966-1980 borde ha varit födda ungefär 1940-1960. Givetvis var de mer ledande födda lite tidigare, säg 1932-1952.
3. Socialdemokraterna hade aldrig kunnat ge efter så till den grad om inte det deltagande engagemanget hade börjat slappna av hos deras fotfolk redan från 30-talet, eller förmodligen från kriget och framåt. Vad jag minns från mina duster med dem på 70-talet handlade det om en fullständig brist på kritik mot den egna ledningen vad denna än hittade på. Vilket förmodligen skrämde bort dem som vågade tänka själva.
4. Din beskrivning av dagens ungdomar är kränkande. Många av de lite äldre var mycket aktiva fram till repressionen slog till i samband med Göteborgshändelserna, sen gav dom upp. Extremt få av de ännu yngre är politiskt aktiva över huvud taget. Vad har du för belägg för ditt sanslösa påstående att de med liv och själv engagerar sig för de rikas intressen (dvs de som inte är rika själva)?
21/04 12:33 at 12:33
Jan Wiklund:
Klart, man ska inte dra alla över en kam, men nog verkar det som om det är de liberala och nyliberala ungdomarna som är mest aktiva idag. Några vetenskapliga belägg har jag förstås inte, mer än valresultaten.
Bloggen är mitt personliga tyckande grundat på mina personliga erfarenheter, inte en vetenskaplig rapport även om jag då och då skriver inlägg av sådan karaktär. Dessemellan är det mina tankar jag ger uttryck för.
Och nog var min föräldrageneration betydligt mer fackligt och politiskt aktiva än dagens människor är.
Dessutom var det förstås en sken att 68:orna var så aktiva och engagerade. Det var bara en liten del av den generationen som var det. Det bristande miljöintresset på den tiden retade oss som var aktiva, det var väldigt mycket NIMBY även då: ”Oj nu ska de spruta vid min trädgård, då ringer jag miljögruppen och ber om hjälp”. Det där irriterade oss väldigt på 70-talet. Gissar att vänsteraktivister var lika irriterade. Å andra sidan fick de ju väldigt mycket folk att gå ut på gatorna och demonstrera mot ex. Vietnamkriget. Sådant engagemang ser vi inte idag.
Sedan har ju många i denna generation, som var väldigt mycket vänster på den tiden, hamnat i värmen och svängt 180 grader.
22/04 06:45 at 06:45
Ja.. de flesta som var vänsteranhängare på 70-talet tycks idag vara antingen öppet högeranhängare eller politiskt väldigt tystlåtna där de lever ”det goda livet” som de samlat ihop till sig själva under lyckosamma omständigheter och hårt arbete. Det ”luktar” i allmähhet ”präktighet” om dem mer än solidaritet och jämställdhetskamp.
22/04 13:16 at 13:16
Om man ska generalisera väldigt kraftigt såg det ut så här:
Generationerna ca 1880-1940 var hårt politiserade – i Sverige kanske de mest politiserade i världen. Det var deras förtjänst att världen demokratiserades och välfärdssamhället byggdes upp.
Generationen ca 1940-1970 var i stort sett avpolitiserad. De gick på myten om ”servicedemokratin”, att man skulle kunna få något för ingenting och att anställda ombudsmän och politiker skulle fixa allt. Istället rusade de rakt in i den största levnadsstandardhöjningen någonsin och engagerade sig fullt ut i den. Samhället började därför spåra ur, det kan inte leva av ombudsmän allena.
Generationen 1970-2010 var splittrad. Stora delar fortsatte i föräldragenerationens spår, med allt mindre utdelning. En minoritet såg att det gick åt helvete och försökte rätta till saken, dit får man väl räkna Kerstin. De misslyckades.
Generationen 2010-?? har hittills gett upp vad det verkar. Men man kan inte vara för säker. Franska media 1965 undrade var ungdomen fanns och varför den var så avpolitiserad. Vi får väl se om de kraftiga försämringar som väntar bara trycker ner dem i dyn eller om de blir ordentligt förbannade.
Och Eija: Du har fel i att så många av de som var politiskt aktiva på 70-talet lever det goda livet idag. De flesta brände sina skepp då och drar sig fram på arbetar- och lägre tjänstemannajobb (såvida de inte är förtidspensionerade). Eller du kanske känner dem bättre än jag?
22/04 13:46 at 13:46
[…] bloggtips; Sjölander om förbifart Stockholm, Motvallbloggen om demokrati till salu, Alliansfritt Sverige om det moderata […]
22/04 18:09 at 18:09
OK Jan Wiklund,
när jag talar om den tidigare generationen, som var mer politiskt aktiv, så talar jag om mina föräldrar, som var födda 1919 resp. 1920 :-).
Men sedan ligger det förvisso en hel del i vad Eija skriver. Jag känner ett antal personer som var extremvänster på 60- och 70-talen och som senare hamnade ordentligt i smöret. Somliga av dem bytte politisk sida. Somliga av de här prissarna skapade sig en god livsplattform, blev professorer ex. I den s.k. kultureliten har vi ju sett ett antal sådana fall, A Carlberg, G Skytte, Chilo, som alla blivit ordentligt reaktionära. Så finns det de som bara vände sådär en 90 grader, som Kågesson m.fl. De som var kända vänstermänniskor då och fortfarande är lika vänster nu är inte sååå många även om de finns.
23/04 10:35 at 10:35
Kerstin: Det var förstås lättare att göra karriär om man hade ett namn att göra karriär på. Det hade de flesta inte, de fortsatte att vara busschaufförer eller sjukvårdsbiträden och är för det mesta engagerade i facket nu. Eller så hamnade de på nån sorts tjänstemannajobb som jag.
För dem fanns ingen anledning att svänga politiskt, och de gjorde det heller inte i regel. Även om de passiviserades pga försämrad ”möjlighetsstruktur” som politologerna säger
Jag var lite otydlig ovan. Med generation menade jag förstås politisk generation. 1880-1940 = dom som var aktiva då, etc.
Dina, och mina, föräldrar hörde till den avpolitiserade efterkrigsgenerationen, de vars politiska aktivitet i regel inskränkte sig till att applådera regeringen, vilket Olle Sahlström har skrivit om i boken Den röde patriarken.
Observera att jag inte dömer dem moraliskt. Deras möjlighetsstruktur förändrades också. Men objektivt sett var det dom som sumpade bort folkrörelsemakten.