Min svenska historia IV (Hur vänstern, miljörörelsen och feminismen dog)
Det var ett tag sedan jag skrev de första delarna av ”min svenska historia – som jag minns den och tycker att jag har upplevt den”. Jag lovade en fortsättning. Det tog ett bra tag men här kommer en bit till:
Det är väl allmänt bekant att vänstern var stark i slutet av 60-talet och i början av 70-talet, i det offentliga samtalet alltså. Vad kom det sig att den dog, för det får man nog lov att säga att den gjorde i början av 80-talet? Jag har förstås inte något slutgiltigt svar på den frågan, men har funderat ganska mycket kring den och tror i alla fall att jag har delar av svaret. Jag var aldrig själv en aktiv del av den här vänsterrörelsen men hade förstås många studiekamrater som var det och ägnade självklart många kvällar åt intensiva politiska diskussioner med vänsterfolk under min studietid.
Vänsterns uppgång och fall
Det som huvudsakligen skapade vänstern och som många ungdomar, kanske framför allt universitetsstuderande, enades kring var protesterna mot Vietnamkriget. Det var landet där USA krigade mot kommunismen, mot det lilla vietnamesiska folket, som stred framgångsrikt men under hårda umbäranden. Protesterna mot Vietnamkriget förde med sig studier av Marx skrifter och en allmän vänstervridning. Demonstrerandet och arbetet för Vietnams folk var intensivt. Det bildades massor av vänstergrupper och dessutom vänstergrupper med olika tolkningar av Marx budskap, den s.k. bokstavsvänstern stred mellan boktstäverna om den rätta tron, om det var Lenin, Trotskij, Stalin eller Mao, eller kanske Castro, som stod för den sanna kommunismen. Diskussionerna gick höga på universiteten och över Vinotinto-pavorna på kvällarna.
Så besegrade Vietnameserna amerikanerna, som tvingades fly från Saigon i en oordnad evakuering i april 1975. Detta, tror jag, var början till vänsterns sammanbrott i Sverige. Man firade segern och gladde sig med vietnameserna som nu hade nått sin frihet, äntligen och efter många år av krig mot Västvärldens kolonialmakter, först mot fransmännen, som de besegrade och drev ut 1954, senare mot amerikanerna. Det dröjde inte länge dock, förrän Vietnam började kriga mot Kambodja (1977-78), där Sovjet stödde Vietnam och Kina stödde Kambodja. Det tror jag var ett hårt slag mot vänstergrupperna i Sverige. Det var ju inte för att Vietnamn skulle bete sig som en angripare som svenska vietnamaktivister hade engagerat sig för Vietnams sak. Besvikelsen i den svenska vänstern blev stor när det här kriget utbröt alltså. Kommunister var tydligen inte så fredliga som man hade trott. Tron på kommunismen började säkert vackla här.
Dessutom hade de borgerliga vunnit valet i Sverige 1976. Svenska folket, som många inom ungdomsvänstern faktiskt trodde stod beredda att göra en svensk kommunistisk revolution, var alltså inte alls så vänstersinnade som delar av studentvänstern hade inbillat sig.
Högern och SAF mobiliserar
1978 bildades så tankesmedjan Timbro (1) som tog hand om borgerlighetens propaganda och hade den uttalade målsättningen att vrida det politiska klimatet i Sverige i en mer borgerlig, högerinriktad riktning. Från det hållet har det formligen vräkts ut borgerligt propagandamaterial sedan dess och så småningom startade man också radiostationer som huvudsakligen riktade sig till ungdomar, som Radio City. (2) Bakom Timbro stod Svenska arbetsgivarföreningen, SAF, numer omdöpt till Svenskt Näringsliv (SN) med gott om pengar att ösa in. Man inrättade dessutom mängder av underorganisationer för att föra propagandan, organisationer som synbarligen är neutrala, som Ung företagsamhet m.fl. (3), men som alla ingår i det stora propagandaprojekt som SAF stod för. Deras verksamheter måste sägas ha varit otroligt framgångsrika.
Miljörörelsens uppgång och fall
Parallellt med vänsterrörelsen hade vi under 70-talet också en stark miljörörelse, som delvis bestod av vänsteraktivister men också av engagerade människor från andra partier, framför allt från mittenpartierna, Centerpartiet och Folkpartiet, som på den tiden var betydligt mindre högerinriktade än idag. Högerpartister lyste dock mestadels med sin frånvaro. Miljörörelsen hade vuxit fram och inspirerats av Rachel Carsons bok ”Tyst vår” (1962) som handlade om hur biocider och andra miljögifter dödade fåglar och andra djur i naturen. Denna rörelse dog väl egentligen efter Kärnkraftsomröstningen.
Jag var aktiv i denna rörelse och var motståndare till kravet på kärnkraftomröstning. Jag menade att etablissemanget, både Socialdemokraterna och SAF, hade sådana kollossala resurser för propaganda att de med stor sannolikhet skulle vinna en sådan omröstning och vad skulle miljörörelsen göra om vi förlorade omröstningen? Då hade ju svenska folket i val sagt att man ville ha kärnkraften och därefter kunde vi ju inte verka mot densamma utan att bli beskyllda för att vara antidemokratiska. Jag menade att vi i miljörörelsen istället skulle fortsätta att mullvada för miljöarbetet och mot kärnkraftsutbyggnaden inom de befintliga partierna för att vinna på längre sikt. Jag fick emellertid inte gehör inom miljörörelsen för den åsikten.
Så kom den allvarliga olyckan i ett kärnkraftverk i Harrisburg 1979 (4) och plötsligt fick antikärnkraftgrupperna gehör hos politikerna, som beslutade att en omröstning om kärnkraften skulle hållas 1980.(5) Det gick som jag hade väntat mig, och för att garantera en sådan utgång inrättade man tre alternativ. Alla var egentligen avvecklingsalternativ, fast de handlade om olika takt i avvecklingen. Jag brukar säga att man hade linje ja, linje jaså och linje nej. Genom att man räknade samman rösterna från linje ”ja” (högerns linje) och linje ”jaså” (S-linjen) fick man majoritet för att köra vidare. Inga fler reaktorer men de som redan fanns skulle användas tills de var utslitna, eller till omkring 2010 och staten skulle vara majoritetsägare (om jag inte missminner mig).
Så var miljörörelsen oskadliggjord. Vi miljöaktivister hade slitit rejält inför omröstningen och när vi förlorade, eller, som somliga kanske tyckte, hade vunnit en halv seger, för nu skulle ju kärnkraften avvecklas i någon obestämd framtid, så fanns det ingen ork kvar så miljörörelsen dog i stort sett.
Det diskuterades också inom miljörörelsen om man skulle starta ett miljöparti. Även detta talade jag emot (jag var dock inte någon framträdande eller viktig person på riksplanet måste jag väl tala om, även om jag var mycket aktiv i vår lokala miljögrupp och var med på en del möten på riksplanet) och av just skälet att det var bättre att ha en tvärpolitisk miljörörelse som verkade för ökat miljömedvetande inom alla partier. Varken Miljöförbundet och eller MIGRI (de två stora miljörörelser som fanns och som hade uppstått efter en splittring) kom att starta något miljöparti. Det gjorde istället folkpartisten Per Gharton, som hade suttit i riksdagen flera år. 1981 såg vi alltså Miljöpartiet födas. Det kom sedan in i riksdagen 1988. Idag har väl detta parti, som var radikalt vad gäller miljön en gång, urartat till att bli ett parti som alla andra, där kohandel och svek mot idealen blivit en del av partiets verksamhet.
(Och här noterar jag något som förstås döljer viktiga skeden i svensk 1900-talshistoria. Varken Miljöförbundet eller MIGRI har några artiklar på Wikipedia. Det var dock ett par ganska stridbara miljöorganisationer på 70-talet och att de inte finns nämnda där döljer det faktum att Sverige hade en mycket energisk och synnerligen aktiv miljörörelse under detta årtionde, som dessutom åtstadkom en hel del förändringar. Inte underligt alltså att somliga unga miljöintresserade människor idag undrar varför vi 40-talister inte har brytt oss om miljöfrågorna. Det gjorde vi men etablissemanget dödade dessa gräsrotsrörelser som det dödat alla andra folkrörelser under senare delen av 1900-talet. Så var exempelvis inrättande av Naturvårsverket 1967 (6) ett svar på miljörörelsen och på kraven på en mer medveten miljöpolitik. Valfrid Paulsson, den förste generaldirektören för detta verk, agerade dock snarare mot miljön än för den.)
Feminismen urartar och dödas
Feminismen har en lång historia, som jag inte ska gå in på närmare. Bara säga några ord om dess senaste historia. Jag var förstås kvinnosakskvinna, som det hette på sextiotalet när jag var ung. Det handlade om att kämpa för kvinnors rätt i samhället, till fri abbort, till daghemsplats åt alla så att kvinnor kunde arbeta och försörja sig själva och slippa vara bereonde av sina äkta män, eller av att skaffa sig sådana. Det handlade om kvinnors möjligheter att forska och om att avancera på arbetsplatserna, om lika lön för lika arbeten.
(Här var jag exempelvis med och bildade Forum för kvinnliga forskare i Göteborg, men drog mig ganska snart ur eftersom jag vid den tiden var ensam med ett litet barn och inte hade möjlighet att vara aktiv på kvällstid.)
I början handlade den akademiska feminismen, som man nu började kalla kvinnokampen efter amerikanskt mönster, om att kvinnor borde ges samma möjligheter att forska som män hade, nu när vi var lika många på grundutbildningen ungefär. Argumentationen var att kvinnor kunde se sådant som män inte såg, just för att vi hade andra samhällserfarenheter än män. Så långt var jag med. Men gradvis övergick den här idén i det jag kom att kalla ”livmodermystiken”. Det blev så väldigt speciellt att vara kvinna så ingen enda man kunde åstadkomma vad kvinnor kunde, kunde se vad kvinnor såg och de kunde heller inte förstå, ens om vi förklarade det för dem. Jag reagerade mot den här glidningen, som handlade om att vi var så speciella, och det gjorde jag för att jag såg biologismen stå på lur bakom den här attityden.
Högern tog snart över problemformuleringsprivilegiet på området och höll med: Visst, kvinnor var väldigt speciella och de borde inte bli som män, som de ju försökte bli, hävdade nu borgerliga kvinnor med Timbros benägna medverkan och understöd. Istället för att kämpa för att kvinnor skulle bli som män, eller för att de skulle ta över makten helt, skulle man erkänna kvinnors särart och uppskatta dem för vad de var. I denna uppskattning, anade man, ingick inte betalningen för utförda sysslor utan den syftade istället till att kvinnor skulle förbli vid den kvinnliga lotten, göra vad de var biologiskt mest lämpade för – ta hand om barn, ja och passa upp och vårda frisk man också förstås – och nöja sig med lägre löner och uppskattningen för detta.
Arbetsgivarföreningen anställde snabbt i huvudsak kvinnor för att föra fram detta budskap och för att slå mot sina jämställdhetssträvande systrar – för mycket god betalning dessutom. Så var feminismen oskadliggjord.
Nu kallas vi som hyser samma åsikter i saken som vi alltid gjort, och som kvinnokämparnas förgrundsgestalter hyste, för ”gammelfeminister” och påstås inte passa i en ny tid, fast det i själva verket är förra sekelskiftets kvinnofälla man motar in oss i igen. Samtidigt har man ställt kvinnor mot kvinnor och även yngre kvinnor mot äldre kvinnor och därmed dödat kvinnorörelsen. Ingen kamp lyckas om de kämpande splittras. Det vet alla som kan något om politik, om sociala förhållanden och om hur propagandanslipstenen ska dras, och de kunskaperna köper sig de penningstarka, som aldrig varit så penningstarka som idag.
Fortsättning följer (fast jag vet inte när)
/Kerstin
Länkar:
1) Timbro, Wikipedia
2) Radio City, Wikipedia
3) Ung företagsamhet, Wikipedia
4) Harrisburgolyckan, Wikipedia
5) Kärnkraftsomröstningen, Wikipedia
6) Naturvårdsverket,Wikipedia
- Min svenska historia III (Dagens inhumana människosyn), Motvallsbloggen 29/8 2009
Övrig rekommenderad läsning:
- Så funkar den, arbetslinjen, Ett Hjärta Rött
- Dags att avliva myten om den socialdemokratiska välfärdsmodellen? Utredarna
13/12 11:18 at 11:18
”inspirerats av Rachel Carsons bok ”Tyst vår””
Den boken var ju ingen dålig inspirationskälla. Det behövs bra inspirationskällor för alla engagerade människor, det är liksom det som får folk att bli engagerade.
Tänk om dagens människor, både unga och gamla, kunde läsa boken ”Jämlikhetsanden” av de bägge forskarna Richard Wilkinson och Kate Pickett. Då skulle många plötsligt, och till sin förvåning, börja förstå vad det är som händer runt omkring dem – och varför.
13/12 15:34 at 15:34
[…] Läsvärt; Motvallsbloggen del IV […]
13/12 21:09 at 21:09
Jag tror du yttrar dig för definitivt, Kerstin. det är sant att miljörörelsen drabbades av en enorm motgång med nederlaget i folkomröstningen om kärnkraft (skildrad i boken Det förlorade försprånget, utgiven av Miljöförbundet). Men det är inte sant att allt dog då.
Under andra hälften av 80-talet skedde en sorts pånyttfödelse, via Ungdomsaktionen för Europas skogar, som var drivande i Europa under en fem-sex-sju år. det var den första rörelsen som integrerade politiken i öst och väst, och det var före 1989. Den stod bakom ett otal aktioner, mest riktade mot motorvägar. Den skapades i Sverige, via ett samarbete mellan FURA i Gällivare och Alternativ Stad i Stockholm. I mycket förblev det dock en ungdomsrörelse och hade inte den bredd miljörörelsen hade på 70-talet. det var bara i Bohuslän det fick så stor bredd, i motståndet mot motorvägen mellan Göteborg och Uddevalla, som tyvärr misslyckades.
Samt i Stockholm under motståndsrörelsen mot det s.k. Dennispaketet under 90-talet, som enligt Ulf Stahre som har skrivit en bok om det (Den gröna staden, 2004) var den bredaste och mest uthålliga miljörörelse som har funnits i Stockholm.
Du har rätt i att miljörörelsen idag är mycket svag, liksom alla rörelser. Miljörörelsen Jordens Vänner (som vi kallas sen vi blev medlemmar i internationella Friends of the Earth) är dock en av de piggare organisationerna, som deltar i ett sorts institutionaliserat samarbete med Gemensam Välfärd och SEKO. Just nu har vi tillsammans tagit initiativ till ett uppror mot nedrustningen av järnvägen. Vi får se vart det leder. Men döda är vi inte.
14/12 01:17 at 01:17
Jan Wiklund:
Nåja, nu menar jag förstås inte att varenda själ lade av allt sitt miljöintresse, ”min historia” är förstås väldigt kortfattad och övergripande och som du antyder, så tycks ju miljöintresset tillta igen och det är ju hoppingivande.
Det hemska är väl bara att etablissemanget är betydligt hårdare idag, vad gäller att kväsa all kritik och all aktivism, än det var på den tiden. Tänker ex. på hur miljökämparna behandlades av polisen i Köpenhamn. På 60- och 70-talen handlade det om smarta motdrag (inte snygga de heller men oftast inte om våldsamma eller plågsamma sådana). Idag handlar det avsevärt mycket mer om rejäl bestraffning, även av dem som inte gör annat än demonstrerar i enlighet med de demokratiska rättigheterna.
Terror mot människor som utnyttjar sina demokratiska rättigheter skulle jag vilja kalla det, eftersom syftet är att avskräcka människor från att demonstrera mot etablissemanget.
14/12 10:53 at 10:53
Det vore intressant att höra mer om feminismens uppgång och fall, framför allt hur det du kallar »livmoderfeminismen«–alltså särartsfeminismen–fick fäste. Som det låter på din text nu så var det dels en slump, dels en effekt av högerpropagandan, men det måste ha funnits en mängd mikropolitiska processer också tänker jag.
14/12 11:51 at 11:51
Nej, jag har inte sagt att det tilltar. Däremot är det mer fläckvis nu än det var på 70-talet. Ibland blommar det upp här, ibland där.
Jag tycker absolut inte att vi ska skylla på polisen. Som exvis Anders Svensson har skrivit flera gånger ändrade sig polisen efter fiaskot i Göteborg 2001 och blev fredligare. Innan det blev kallt i höstas hade vi t.ex. en gatuockupation i Stockholm och polisen var hur vänlig som helst. Problemet ligger på andra ställen:
1. Kommersialismen vältrar sig framåt. S.k. ”servicedemokrati” florerade redan på 40-talet – termen tror jag är Tingstens – och går ut på att folk inte ska behöva bry sig för professionella politiker ger all service som behövs till medborgarna. Men idag verkar även progressiva bloggare helt omedvetna om att politiken inte blir bättre än vi själva gör den. Deltar vi inte i organiserad kamp blir politikerna oförmögna till annat än att serva kapitalet. Så var det inte riktigt på 70-talet.
2. Beträffande miljörörelsen är det ju också sant att många av problemen har avhjälpts – om inte annat genom att förstörande industri har exporterats till Kina och andra ställen. Man kan inte begära att lika många ska engagera sig.
3. Och beträffande miljörörelsen är det faktiskt andra frågor som är viktigare för de flesta. Tyvärr tematiseras dessa inte lika skickligt som miljöfrågorna tematiserades på 70-talet. Det är en uppgift som återstår att göra.
14/12 14:19 at 14:19
Albin:
Jag är inte expert på feminismen, skriver bara hur jag uppfattade saken då det hände. I synnerhet struntade jag i de feministiska diskussionerna när jag tyckte att de blev alltmer ”särartsinriktade” från mitten av 80-talet och framåt.
Det var, som jag såg saken, helt enkelt så att radikala feminister mer eller mindre, men omedvetet, serverade högern och Timbro vapnen mot dem själva, nämligen särartsfeminismen, som högern genast tog upp och utnyttjade för att slå mot feminismen. (Samma sak hände inom den allmänpolitiska debatten, där relativismen kom att fungera på ungefär samma sätt mot vänstern. Ska försöka återkomma om den saken i ett senare blogginlägg.)
Det var vidare så att Timbro organiserade medvetna kampanjer mot feminismen. En av organisationens ledare (är inte säker men tror han hette Eskilsson ) menade i ett radioprogram för några år sedan att han ansåg att Timbro hade lyckats mycket bra med den kampanjen och att han var stolt över den.
Men, det var säkert inte hela orsaken. Ytterligare en orsak var att när frågan om homosexualitet började diskuteras på 80-talet, sådant hade man ju inte alls talat om tidigare, kom snart ”feminism” att associeras med lesbianism. Om det låg en styrd kampanj bakom detta eller om det hände av sig självt vet jag inte. Det blev helt enkelt så att många unga kvinnor började anse det angeläget, att deklarera att ”nej, feminister var de inte”, för att signalera till unga män omkring dem att de inte var homosexuella. Många av de amerikanska, men även av de svenska, mer framgångsrika feministerna var lesbiska, så det blev lätt för antifeminister och motståndare att få igenom den associationen.
Det finns nämligen, men diskuteras inte öppet, en viss motsättning mellan heterosexuella kvinnor och lesbiska kvinnor, i vissa avseenden, och en ledsam underliggande misstro mellan de två grupperna.
Ett annat fenomen bidrog också till att skapa den Backlash vi sett för feminismen, det var arbetslösheten. När den sköt i höjden i början av 90-talet, blev det mycket mer konkurrens om arbetstillfällena ute i samhället, och om forskningsmedel på universiteten. Det föranledde män att börja bekämpa kvinnornas jämlikhetssträvanden igen. Då började jag få höra unga chalmerister (föresläste lite på Chalmers då) uttala sig om kvinnor på ett sätt som jag aldrig hört män uttala sig om kvinnor i hela mitt liv. De var, visade det sig också, urirriterade på att, som de påstod, de unga kvinnliga teknologerna hade mycket lättare för att skaffa sig de nödvändiga praktikplatserna (om det var sant, statistiskt sett, vet jag däremot inte). Så den nya situationen med mycket högre arbetslöshet har förstås också bidragit till att trycka tillbaka feminismen. När krubban är tom bits hästarna, som man brukar säga.
Och nu är vi varvet runt, det är mest synd om pojkarna, som inte klarar sig lika bra i skolan som flickor (fast så har det alltid varit, och trots detta har kvinnor aldrig haft samma makt i samhället, eller lika lön för lika arbete eller samma möjligheter att avancera och nyttja sin meriter).
Men, som sagt, det ligger ingen forskning till grund för vad jag skriver här. Det är min historia, som jag uppfattade saken medan det hände.
Jan Wiklund:
Jo, jag minns att Tingsten bl.a. menade att USA var mer demokratiskt än Sverige därför att valdeltagandet var så mycket lägre där. Det, menade han, visade att människorna var nöjda med politiken!!!!
14/12 15:45 at 15:45
En reflexion om kvinnorörelsen som jag hade redan när det begav sig: ordet ”tjej” gled in i riksspråket och när kvinnorörelsen blev ”tjejrörelse” åkte naturligtvis kvinnor över fyrtio, och allra särskilt slitna arbetarkvinnor, ut ur diskussion och medvetande. Ett slitet femtioårigt vårdbiträde eller butiksanställd kan knappast betecknas som ”tjej”.
Har för mig att tidiga Grupp 8 drev linjen att försöka mobilisera arbetarkvinnor. Men det försvann ju senare. Och fenomenet var globalt. Jag tror det var Gun Kessle, Jan Myrdals fru som dog för ett tag sedan, som hävdade att ”reformerna” efter Maos död i Kina var ett av de största bakslagen som drabbat kvinnor i vår tid, men att de liberala kvinnosakskvinnorna i New York var alltför upptagna av sina orgasmer för att bry sig om det. Den anmärkningen togs inte väl upp på den liberala kanten. De kände nog ingen solidaritet med kinesiska bonnkärringar.
14/12 17:11 at 17:11
Björn Nilsson:
Liberaler känner väl inte någon solidaritet med någon annan än sig själva, vad jag förstår.
Och vad gäller begreppet ”tjejer” så har jag nog för mig att ”tanter” har kallat sig för tjejer ganska länge, så jag är inte säker på att det var det som skåpade ut de lite äldre kvinnorna. Istället handlade det om ett annat fenomen:
Som kvinna tror man inte att man är diskriminerad när man är ung. Då lägger medelålders chefer gärna armarna runt ens axlar, eller midja, och talar om hur fantastiskt duktig man är. Då är man ännu så ung och oerfaren att man inte på något sätt hotar dem lite högre upp i hierarkierna. När kvinnorna sedan blir äldre, mer erfarna och mer meriterade då blir de ett större hot mot mansgrisarna på arbetsplatserna och dessutom inte lika roliga att lägga armarna kring. Då är de dessutom redan medvetna om att deras ungdoms förvillelse, den som också Timbro bibringat yngre kvinnor med sina antifeministiska kampanjer, att kvinnor minsann inte diskrimineras, var just en naiv förvillelse och går inte att lura med tomt smicker längre.
Då inträffar det trista att unga kvinnor, när de äldre talar om att kvinnor är diskriminerade, vet att det var då det, nu är det andra tider och de där medelålders feministerna är bara bittra och missunnsamma. De själva har aldrig blivit diskriminerade minsann och inte nog med det, de kommer aldrig att acceptera att bli det.
Det trodde min generations kvinnor också. Jag hävdade att jag aldrig blivit diskriminerad när jag var 25 och var helt övertygad om att min generations kvinnor aldrig skulle bli det. Det där tillhörde mammas generation och det såg ju ganska bra ut flera decennier, då när det fanns pengar i samhället utanför den inre ekonomiska elitens krets och det faktiskt satsades på kvinnor i arbetslivet. Idag är situationen mycket sämre än den var när jag var ung. Men propagandan har fått massor av unga kvinnor att inte inse den saken.
Jag brukade fråga unga studentskor som på 90-talet förklarade för mig att de aldrig skulle acceptera att bli diskriminerade hur exakt de skulle ”inte acceptera” att grabbar med sämre meriter än de själva rasade förbi dem i karriären. Skulle de sticka upp en gevärspipa i ansiktet på chefen och kräva att de inte diskriminerades?
Jag fick aldrig något bra svar på den frågan.
14/12 18:55 at 18:55
Spännande intressant att läsa din historieresa…
haha uppe i ume (fast det började närma sig nittiotal) fanns läsandet och diskussioner av/om Marx kvar bland vissa studenter, varav jag var en ja ujuj…
Befinner mig i farmormormors hus och hittade igen en uppslagsbokserie i 19 delar från 40-talet ”Kvinnan och Hemmet” och helgona …det var nyttigt att läsa… nog för jag vet hur det varit och i viss mån fortfarande är…
det mesta utgick från biolgismen…inte för att det gör det nu rent samhällsmässigt sett men på individplanet så nog fasiken pluppar gubbslemsgubbarna i varierande åldrar upp både i arbetsliv och i allmänhet… kan inte alla vara människor istället och inte sitt biologiska kön…
14/12 21:03 at 21:03
Anniq:
Nu menade jag förstås inte att det är något fel att läsa Marx, om det verkade så. Det har jag också gjort, och med stor behållning. Jag anser att han hade rätt i det stora hela.
15/12 12:25 at 12:25
Nej det menade jag inte heller, självklart fick vi läsa Marx teorier på utbildningen men vi några av oss läste även på kvällstid och den ”ledaren” var mer eller mindre fanatisknästan revolutionär.. jaja … men han och det parti de tillhörde då lyckades ta sig in på kommun och landstingsplatser vid kommande val… och mig veterligen hänger de kvar än och rör om i grytorna ordentligt och det är bara bra för det sk röda ume är inte speciellt rött trots att socialdemokraterna har makten och alltid haft…
15/12 16:07 at 16:07
Kvinnorörelser är jag väl ingen superexpert på, men visst är det ett elände att man fokuserar på fåtalets möjlighet att göra karriär istället för majoritetens dåliga löner samt på majoritetens påtvingade dubbelarbete.
Så ser det inte ut i hela världen. Det är en egenhet för de rika nordländerna. Sydasiens, Sydamerikas och Afrikas kvinnorörelser är ekonomiskt inriktade, de tar fasta på hantverkares, bönders, industriarbetares och gatuhandlares behov.
Varför inte göra Kommunal till en feministisk rörelse som kämpar för undersköterskornas krav?
15/12 23:45 at 23:45
Ser fram emot fler avsnitt av din svenska historia
16/12 00:16 at 00:16
Jan Wiklund:
Jo, det har ja irriterat mig på länge. Vad är det för jämlikhet att kämpa för, att några få kvinnor kan bli bankdirektörer och VD:ar. Det leder ju inte kvinnosaken framåt. Menar vi har alltid haft manliga styrande i landet, inom alla områden, men inte är männen jämlika inbördes av det skälet, så varför skulle det gynna alla kvinnor att några få blir rikare.
Och när det började talas om skattelättnader för hemhjälp så höll jag på att explodera. Jo, ”för att kvinnorna skulle få livspusslet att gå ihop” – det är så man kan spy. Vilket kön har alla de där kvinnorna som ska arbeta som hemhjälper åt de mer välbeställda?
Staffan:
Tack och roligt att du uppskattar att läsa om mina erfarenheter och min syn på mitt tidigare liv medan det pågick :-).
19/12 23:01 at 23:01
När det gäller kärnkraftsomröstningen så var väl alternativen snarare: Nje, Nej, och Nej stäng direkt.
Hade varit mkt bättre med två alternativ: Avveckling så fort det går eller Behåll och utveckla – så hade folk kunnat ta ställning lättare !
Huruvida det hade spelat roll såhär 40 år senare vet jag inte, risken är att man hade byggt kol- och oljekraft för att klara av elförsörjningen…
Noterar att vindkraften ida (19 dec) ger ca 340 Mw – rätt bra alltså och 30% av installerad effekt (medel på ett år ligger på drygt 20).
Samtidigt går tex Oskarshamns reaktorer på fullt och producerar 491 + 661 Mw (O3, men 1450 mw kapacitet, står fortfarande still pga att man fortfarande har problem med överhettning av lager i turbinen – vilket i sin tur beror på att man moderniserade verket 2009 vilket tog mkt längre tid pga av att man inte fått/vågat göra några investeringar sedan omröstningen i princip !)
Harrisburg var ju f.ö. ett lysande exempel på hur otroligt farlig kärnkraften (i västerländs tappning – med iaf ett uns säkerhet och mekanismer som är självavstängade i enlighet med fysikens lagar) är ?
Ett riktigt worst-case scenario som gav upphov till en riktigt härdsmälta – med 0 döda och 0 allvarligt skadade samt inga mätbara effekter på lång sikt…förstår om den olyckan, som var den 1a stora i sitt slag, skrämde många då, men såhär i efterhand är det snarare en förstärkning av tesen att kärnkraft är väldigt säkert.
Tjernobyl var ju mkt värre- men inte ens med det semimilitära klantbygget utan säkerhet alls och med vilt exprimenterade, har orsakat fler dödsoffer (även medräknad de på sikt) än vad den vanliga kolkraften tar per år !
Det är förstås en tragisk olycka och konsekvenserna av den olyckan är katastrofala, och frågan är om inte det allvarligaste är det stora landområde som är avspärrat och alla dom som inte kan flytta tillbaka. Iof bra för naturen som frodas i zonen tydligen, men inte så bra för dom som bott och växt upp där…
/K
20/12 04:36 at 04:36
Klas
Nu har ju alla omröstningar vi haft under mitt liv liksom körts över, förr eller senare. Först var det trafikomläggningen, där folk sade nej till högertrafik, sen var det ATP- där folk sade ja, och så rev man upp beslutet och stal en hel del av vad vi hade betalat in. Så är det kärnkraftsomröstningen som man försöker riva upp nu och där energimaffian gör vad den kan för att de ska få bygga fler reaktorer.
Och i praktiken har vi, trots nej på sikt, nej med förnuft och nej-direkt-alterntiven, som var urkorkade byggt ut kärnkraften kraftigt sedan dess genom att man höjt effekten på befintliga kärnkraftverk.
Sen, man ska alldrig ha mer än två alternativ i folkomröstningar – men det här handlade om att manipulera väljarna och det var ett mycket medvetet sätt att kunna köra vidare genom att det dels öppnade för tolkningar av resultaten, dels lurade många väljare.
05/07 12:53 at 12:53
Jag var med i folkomröstningen om kärnkraften i Sverige, kämpade och slet! Flyttade 80 mil från närmaste kärnkraft. Ser den som en kraftfull fara för mänskligheten. Vad jag missade i mitt tänk, märkligt nog, jag med många andra, var vindarna. När olyckan i Tjernobyl inträffade, gjorde jag mig av med min odlingslott, den var kontaminerad. Samtidigt skickade en bekant in gammal blåbärssylt, ljög och sa att den var ny, den var åxå smittad. Enligt min mening är allt dåligt med den energikällan. Olyckor kan inträffa, bränslet skall dessutom färdas på vägar, järnvägar, den mänskliga faktorn, terrorism, attentat, regenererar atommaterial till bomber, samt kommer aldrig någonsin att existera ngn. säker slutförvaring. Synnerligen ansvarslöst inför kommande generationer.
När vi som en gång kämpade emot, har dött ut finns sannolikt inte mycket motstånd kvar, den repressiva toleransen, de yngre har fötts in i den typen av energikälla och debatterna emot har inte varit på toppnivå, på mycket länge. Idioterna som gnäller över att vindkraftssnurrorna skymmer, förstör havsutsikten, tänker inte längre än näsan räcker. Ego boostade narcissister!
Att Japan byggde 50 st. kärnkraftsverk på en eruptiv grund är extremt, men inte märkligt om man utgår från vinstmaximeringsprincipen. Moralen, etiken,hos ledarna i världen, beträffande ett ansvar för kommande generationer är svagt, därför är det bra som du Kerstin bla. gör i vissa frågor, som en sagoberättare, förtäljer om gamla legender. Påvisar , att en gång i tiden…….de tidskrifter som lästes, som jag hade årgångar av, beträffande feminism, miljö, politik bla. har för länge sedan blivit ny pappersmassa, dessutom är det inte den typen av litteratur i bokform, som samlas, ges utrymme för, eftersom ingen köper dem, på våra antikvariat, som för övrigt för en tynande tillvaro.
Allt var inte bättre förr, men betydligt roligare, inte enbart för att jag var yngre, en annan energi, som förde oss vidare, i förhoppning om att vi tillsammans kunde åstadkomma förändringar som skulle gynna oss alla. Den tilltron bär jag fortfarande med mig, att många tillsammans kan förändra, människan är en gruppvarelse, som vargen, ensam är inte stark, bättre jaga i flock och gå ut tiden med flaggan i topp, snöbollen är i rullning, antagligen för sent att rädda miljön, men månen och stjärnorna lyser lika starkt och vackert som fordom, att inte ge upp för ”överhetens” dumhet, utan tillåta ett stort gapskratt ut i universum åt maktens galenskaper på denna vackra, dårhusplanet snurrandes runt solen.
05/07 21:06 at 21:06
Judith:
Och idag har vi Fukkushima, med tre totala härdsmältor och en mycket farlig situation vad gäller dammarna med utbränt bränsle. En jordbävning till i området så kan olyckan blir tusenfaldigad alltså. Men idag har regeringen gett tilstånd att bygga fler kärnkraftverk. Och inga protester! Beror förstås på att vi idag har media som är mycket mer av maktens trutförlängare än de var då.