Såg den norska filmen ”Max Manus” på TV i kväll. Det var en spännande film om ett gäng unga och fanatiska norska terrorister under andra världskriget, som, trots att Hitler ständigt betonade hur hans mål var den tusenåriga freden, ägnade sig åt sabotage mot den tyska frihetsstyrkan som hade kommit till Norge för att bistå landet.

Befriarna lyckades dock oskadliggöra nästan samtliga av de norska terroristerna, utom huvudpersonen Max Manus och det var ju helt förståeligt att de torterade en av de andra för att få fram information om var Max Manus, denne verkligt farliga terrorist, befann sig och för att få fram viktig information om terroristernas verksamhet och fortsatta planer. Vi vet ju idag att tortyr, förlåt omild behandling, är väldigt bra för att få fram sådan information, ja till och med om den torterade inte vet något.

Det märkliga var att dessa kristna och fanatiska terrorister och attentatsmän, som förorsakade många människors död, även egna landsmäns, framställdes som frihetskämpar för att de ville se ett Norge fritt från de hjälpsamma och kulturellt högtstående tyska fredsstyrkorna i landet. Dessa, som egentligen bara var rådgivare, hade ju bara som mål att införa verklig demokrati i Norge, demokrati utövad av mannen som förkroppsligade den germanska folksjälen och dennas sanna vilja. Den store ledaren hade ju dessutom varit så omtänksam att han hade tillsatt en norrman, Vidkun Quisling, att styra i Norge.

Va? Har jag missuppfattat något? Är det inte rätt berättelse det här?

/Kerstin

Länkar:
- SVT, tablå för 14/1 2011
- Wikipedia, Vidkun Quisling

Rekommenderad läsning:
-De osynliggjorda, Ett Hjärta Rött