Läste Mikael Nybergs artikel Lyxfrun ska lyda i DN, och det inspirerade mig att lägga in en text på bloggen som jag lade ut på min personliga hemsida 15/8 2003, några år innan jag började blogga. Texten är endast lätt redigerad här:

Kvinnofällan
Svensk jämställdhetspolitik –
en vacker bluff!

Det som under arbetskraftsbristens sjuttiotal var en bra jämställdhetspolitik blir, i ett ekonomiskt system som sätter inflationsbekämpningen först och människors levnadsförhållande i andra hand, en djävulskt kvinnofientlig politik. Vi har bara sett början på den ännu.

Kvinnokampen i min ungdom handlade om att ge alla kvinnor ekonomiskt oberoende, så att de kunde klara sig själva, arbeta och försörja sig och så att de slapp att bli utlämnade åt män som misshandlade dem, som bedrog dem, som hotade med att överge dem och ställa dem på bar backe, eller som faktiskt gjorde det efter många års utnyttjande av kvinnorna som slavar i hemmet. Kvinnokampen handlade om att ge kvinnor rätt till egna pengar, och möjligheter att förverkliga sig själva och slippa fungera bara som underordnade pigor och som vårdare av friska män.

En av de åtgärder som vidtogs, för att få ut kvinnorna på arbetsmarknaden, var att avskaffa sambeskattningen (1972), den beskattning som gjorde att det inte lönade sig för kvinnorna att ta arbeten utanför hemmen. På den tiden var skatten märkbart progressiv, ju mer man tjänade, desto större andel, procentsats, av lönen betalade man i skatt. När kvinnors löner lades ihop med männens, som man gjorde före 1972, lönade det sig alltså inte för kvinnorna att arbeta. Eftersom dessutom levnadsomkostnaderna ökade när kvinnan arbetade utom hemmet, (det kostar att arbeta också, reskostnader, ökade kostnader för mathållning och kläder ex.), fungerade sambeskattningen som en ren straffskatt på gifta kvinnors förvärvsarbetande. Borttagandet av sambeskattningen var alltså bra – då. Särbeskattningen gjorde, då den infördes, kvinnor mindre beroende av de män de inte ville vara beroende av, som de mådde mycket dåligt av att vara beroende av eller gav dem bara tillfredsställelsen i att veta att de försörjde sig själva.

I urgamla tider, tider före särbeskattningen, fick mannen, som ju oftast var den som tjänade pengarna, betala underhåll till kvinnan åtminstone ett år efter en eventuell skilsmässa. Denna underhållsplikt avskaffades också, i jämställdhetens namn, och det sades att alla vuxna, kvinnor som män, skulle ta ansvar för sina egna liv och försörja sig själva. En rimlig idé i tider utan arbetslöshet och rimlig i ett mer jämlikt och jämställt samhälle där kvinnor och män betalas lika för lika eller likvärdiga arbeten samt har samma möjligheter att avancera eller få arbeten som motsvarar deras kompetens, vilket ju var målsättningen för den tidens socialdemokratiska politik.

Någon verklig jämställdhet mellan könen, vad gällde löner och annat, förelåg inte då heller förstås, men situationen förbättrades långsamt för kvinnornas del, dels genom att man höjde kvinnolönerna, dels genom att man byggde ut skola, vård och omsorg, den offentliga sektorn, där kvinnorna i stor utsträckning kom att arbeta och där de, för första gången i historien, fick anständigt betalt för sina vårdande insatser, för de absolut nödvändiga insatser kvinnor alltid gjort, utan vilka inget samhälle kan fungera. Utbyggnaden av den offentliga sektorn innebar en omfördelning av samhällets resurser, inkomster, från männen till kvinnorna. Under 90-talet bröts dock trenden mot ökad jämlikhet såväl som mot ökad jämställdhet mellan kvinnor och män. Man skar ner inom den offentliga sektorn, kvinnornas andel av lönepotterna minskade alltså åter och alltfler betalas idag så låga löner att de i praktiken inte kan försörja sig på dem, inte ens på en heltidsinkomst. Istället för att omfördela samhällets resurser via den offentliga sektorn, det som gav kvinnorna större andel av samhällsresurserna, väljer man nu att minska skatterna, framför allt för höginkomsttagarna, och då ökar naturligtvis både klassklyftorna och lönediskrimineringen av kvinnorna.

Med den nya EU-anpassade inflationsbekämpningspolitiken (utbudspolitiken, som säger att stort utbud av något pressar priserna, alltså ju fler som bjuder ut sin arbetskraft, är arbetslösa, desto billigare blir det att hyra arbetskraft), beslutade man sig alltså för att öka arbetslösheten. Det kallas med en fin och fördunklande omskrivning för ”flexiblare arbetsmarknad”, för att vi vanliga dödliga inte ska förstå vad man är i färd med att genomföra. På grund av den här omläggningen av den ekonomiska politiken, på grund av krascherna och kronförsvaret i början av 90-talet samt på grund av nedskärningarna i den offentliga sektorn (som började redan mot slutet av 80-talet), fick vi en stor och ur alla synpunkter vanvettig arbetslöshet (arbetslöshet är alltid slöseri med resurser). Därmed hade situationen förändrats drastiskt för kvinnorna och för jämställdheten mellan könen.

De lagar som under sjuttiotalet gett kvinnor större ekonomisk självständighet blev nu rena kvinnofällorna. Hur mycket självständighet har kvinnorna egentligen kvar när de, på grund av den höga arbetslösheten, kanske inte kan bryta sig ur äktenskap eller förhållanden som de vantrivs i, inte kan be en misshandlande eller odräglig man fara och flyga eller då de inte kan räkna med något ekonomiskt stöd från en man de levt ihop med och vårdat och passat upp på under många eller flera år, den dagen han behagar kasta ut dem till arbetslöshet?

Vad innebär det att försörja sig själv, ta eget ansvar, vara självständig och jämställd, när det inte finns arbetstillfällen eller när de arbeten som erbjuds kvinnor är så lågt betalda att de med nöd och näppe räcker till mat och husrum, medan många av de frånskilda männen kan dra vidare med sina goda inkomster och sina sänkta skatter?

Det är detta jämställdheten handlar om, inte om ytterligare några enstaka kvinnor i de stora bolagens styrelser, som man kan frestas tro idag. Tanken att detta skulle leda till ökad jämställdhet, genom någon slags nedsippring av makten till fler kvinnor, är en ren amsaga. Det har alltid suttit män i dessa styrelser, men inte har den allmänna jämställdheten mellan män ökat på grund av detta faktum. När så skett, har det haft andra orsaker, huvudsakligen att maktens män inte vågat annat, eller att de ansett att de själva haft något att vinna på en sådan politik. Det hade de när de trodde att en revolution stod för dörren då de hellre delade med sig lite av samhällets resurser än förlorade huvudena, och senare när det rådde arbetskraftsbrist och de behövde alla män och också kvinnorna i den expanderande industrin. Det har de inte idag när Sovjet fallit samman och man kan inbilla folk att alla människor har det mycket bättre i Ryssland idag än tidigare (en sanning med stor modifikation) och när industrin automatiserats så att man kan rationalisera bort alltfler människor. Nu kan man alltså administrera fram höjd arbetslöshet, droga stora delar av arbetskraften till en total liknöjdhet och återigen skära ner på den sociala välfärden. Nu kan eliterna göra sin efterlängtade baklängesrevolution, ta tillbaka vad de förlorade under 70 år av relativt goda levnadsförhållanden för det stora flertalet av människorna i Sverige (och i öviga Europa).

”Det goda med EMU är att det gör det svårare att föra en socialistisk politik”, som VD:n i ett av våra större företag uttryckte saken nyligen! Det vill säga svårare att föra en rättvisare fördelningspolitik, en som ger alla människor i samhället drägliga levnadsförhållanden – och som sagt, Sverige som nation har aldrig varit rikare än idag!

Det är inte underligt att man i länder söderöver i Europa sneglar på svensk ”jämställdhetspolitik” och finner den föredömlig. Man har förstås sett att den ger männen en ökad frihet i ekonomier som går ut på att hålla uppe arbetslösheten och att dra ner på de offentliga utgifterna, liksom på att hålla nere skatterna för de välbärgade. Det är klart att männen där gärna skulle vilja ha samma goda situation som svenska män har.

Vad vi ser i Sverige just nu är ett återförslavande av kvinnor som vi inte kunnat föreställa oss. I Tyskland, och i många andra Europeiska länder liksom i USA, måste män betala underhåll till en f.d. fru, i vissa länder ända tills hon gifter om sig igen. Det kostar för en man att kasta ut frun i dessa länder, vilket inte är fallet i Sverige. Det skulle vara mycket billigare för männen i dessa länder om de slapp alla ekonomiska skyldigheter gentemot kvinnorna, privata sådana såväl som offentliga, alltså den situation som vi i Sverige rusade in i i och med kursändringen och EU-anpassningen av den ekonomiska politiken.

Jamen allt tal om feminism då? Alla politiker är ju feminister numer, det borde väl ge resultat och en bättre politik för kvinnornas del.
– Tyvärr, här som i så många andra fall, går den politiska retoriken ut på att tala så mycket om vikten av att göra en sak att ingen noterar att man målmedvetet arbetar för det rakt motsatta målet. Det är dags för oss kvinnor att på allvar protestera mot vad som faktiskt händer bakom de vackra flosklerna, om ökad jämställdhet, om bättre skola, vård och omsorg, där kvinnornas situation successivt och förrädiskt försämras dag för dag. Grodan dör till slut även om den värms upp en långsamt och även om den tycker att det blir skönare i början av uppvärmningen – innan vattnet blivit för hett.

Det som började som ett jämställdhetsprojekt, särbeskattning, eget försörjningsansvar för både kvinnor och män och utbyggnaden av den offentliga sektorn och som var bra i tider med full sysselsättning, förvandlades, med den EU-anpassade nyliberala ekonomiska politiken till historiens värsta situation för de svenska kvinnornas del, en situation där många kommer att bli totalt utlämnade åt mäns godtycke vad gäller deras ekonomi och möjlighet att försörja sig och kunna leva anständiga liv.

Idag finns det dessutom effektiva sätt att komma tillrätta med eller förhindra eventuella missnöjesyttringar – som Cipramil, Zoloft, Seroxat etc. medel som gör att många kvinnor dövas ner mentalt så att de varken ser vad som händer eller har omdöme nog att protestera. Istället lever alldeles för många av dem, som tar den här utvägen till lycka, i ett biokemiskt dis av förrädiskt lugn, eller får så stora problem med biverkningar av medicinerna att de varken orkar försöka förstå orsakerna till deras belägenhet eller gå samman och protestera mot den förda politiken, en politik som är djupt kvinnofientlig, och kvinnofientlig på många plan, ja som egentligen är djupt människofientlig, eftersom det bara är de politiska och ekonomiska eliterna som tjänar på den. När man lyckats få unga kvinnor att betrakta möjligheten att ha billiga pigor som en jämställdhetsfråga, då har man lyckats lura många kvinnor att tro på tomten.

Ett lands största rikedom, sade någon på 1700-talet, är en stor och fattig befolkning. Det är inte svårt att inse vilka människor ”landet” bestod av och för vilka den arbetande befolkningens fattigdom utgjorde rikedom. De arbetande människorna ansågs inte förmer än oxar, och för dem skulle det inte finnas någon rikedom. Dessa människor ansågs lata och loja och ovilliga till arbete och därför ansågs det rätt att piska dem till sådant.
Och idag? Arbetslösa kvinnor – ja vad använder man dem till i ökande utsträckning? Vilken är en av världens snabbast växande branscher – jo prostitutionen och slavmarknaden för kvinnor i sexhandeln! Inte beror detta på att kvinnor får det allt bättre i nyliberalismens himmelrike – det är nämligen ett himmelrike endast för de manliga eliterna – och för några av de kvinnor dessa eliter hyr att föra deras krig mot kvinnorna och mot underklassen.

******

PS tillagt idag: Jag skulle aldrig ha vågat sätta barn till världen om jag vore ung idag.

Länkar:
– Lyxfrun ska lyda, DN
– Vårdnadsbidrag döden för dagis, AB