Om Hitlers syn på kapitalismen, apropå tidigare inlägg
Med anledning av tidigare diskussioner på den här bloggen, om huruvida kommunism och nazism är samma sak, presenterar jag följande citat av Hitler, som visar på en av de avgörande skillnader som jag hävdar föreligger mellan dessa båda ideologier eller ”ismer”, vilket man nu vill kalla dem.
Demokratin har lagt världen i ruiner och nu vill ni utsträcka den till den ekonomiska sfären. Det skulle vara slutet på den tyska hushållningen. Kapitalisterna har arbetat sig upp genom sin duglighet och de har rätt att leda, därför att de har särat sig från mängden och enbart det bevisar, att de är av högre ras. Nu vill ni, att ett odugligt regeringsråd eller arbetarråd, som inte begriper någonting, ska ha sitt ord med i laget. Ingen som leder industriföretag skulle tolerera det.” (citat från Alan Bullock: ”Hitler – en studie i tyranni”, bokförlaget Prisma, 1978)
Jag har tagit citat från Wikipedia
Det var förvisso så att även folk i Hitlers egna led från början föreställde sig att nazismen var en form av socialism, på grund av att partiet kallade sig Nationalsocialistiskt (vilket var mycket väl genomtänkt). När Hitler tagit makten förväntade sig somliga av dem att nazisterna nu skulle expropriera de förmögnas egendom. De som trodde det torde ha insett sitt misstag efter denna deklaration. I synnerhet som Hitler så småningom lät mörda bl.a. Gregor Strasser, som var en av dem som krävde ett sådant förstatligande och stödde de kommunister och socialister som strejkade för och begärde detta.
Vad man än vill hävda om den kommunistiska ideologin (ismen), så inte försvarade den kapitalismen, och den sade definitivt inte att kapitalisterna var en högre ras.
Den som vill lära sig mer om hur det gick till när Hitler kom till makten, och om hur han och hans hejdukar resonerade, rekommenderas att läsa William L. Shirers klassiker, The Rise and Fall of the Third Reich. A History of Nazi Germany (1959). Det är ett lite behändigt verk på 1.483 sidor (exklusive noter, finns också på svenska men som flera band).
Jag har just läst om stora delar av boken och vill gärna citera följande från Shirers penna (sid.320, 1963 års ugåva):
It was at that time, in the late summer of 1934, that I came to live and work in the Third Reich. There was much that impressed, puzzled and troubled a foreign observer about the new Germany. The overwhelming majority of Germans did not seem to mind, that their personal freedom had been taken away, that so much of their culture had been destroyed and replaced with mindless barbarism and that their life and work had become regimented to a degree never before experienced even by a people accustomed for generations to a great deal of regimentation……
(några rader längre ner)
A a newly arrived observer was somewhat surprised to see that the people of this country did not seem to feel that they were being cowed and held down by an unscrupulous dictatorship.
På något obehagligt sätt känns detta aktuellt. Även om dagens situation är annorlunda så finns det paralleller.
Jag får anledning att återkomma till somligt i Shirers bok och förmodligen också till nedanstående böcker, som alla står på tur för omläsning. och som jag rekommenderar till läsning:
- Arvid Fredborg, Bakom Stålvallen (1943)
- Peter Philips, The Tragedy of Nazi Germany. The Collapse of Character and Morality Which led to Nazism Can Happen Anywhere (1969)
- Alexander Werth, Russia at War 1941-1945 (1964)
28/11 00:18 at 00:18
Eftersom nazisterna bara styrde Tyskland i 12 år, varav hälften under världskrig och inledningsvis i allians med andra partier, har alla jämförelser med Sovjet (eller andra kommunistiska länder, för den delen) kronologiska problem. Till exempel var Sovjet anno 1929 förvisso en läbbig diktatur, men det totala skräckväldet under Stalin, svältkatastroferna och utrensningarna hade inte blommat ut.
Faktum är dock att de tyska ”dugliga kapitalister” som vågade gå emot ”odugliga regeringsråd” snabbt utsattes för brutala om än administrativa sanktioner. Hade Porsche tillkännagett att hans fabriker aldrig skulle ägna sig åt något så dåligt betalt som stridsvagnstillverkning, samt att detta även gällde honom själv, skulle hans ubermännisko-status inte hjälpa fem minuter mot SA-trupperna.
Kommunism och nazism är inte ”samma sak”. Faktum är att ”kommunism” inte är samma sak – utan kan delas upp i en mängd underavdelningar. Kommunism á la Lenin var inte samma sak som á la Mao eller Castro.
Däremot har praktiskt, tillämpad kommunism och nazism en mängd gemensamma drag och egenskaper. Från att de är diktaturer via trenden att bygga upp paralella system för stat och Parti till intoleransen mot potentiella konkurrenter i samhällslivet. Att både Tyskland och Sovjet förbjöd scoutrörelsen och gjorde nazist/kommunistpartiets ungdomsorganisation till det enda alternativet med knappt ett års mellanrum var ingen slump.
28/11 01:12 at 01:12
Gertkvist:
Håller nog med dig om det mesta här, så oss emellan föreligger nog inga meningsskiljaktigheter.
Möjligen undrar jag om stridsvagnstillverkning var en så dålig affär som du menar att den var. Man fick ju, i alla fall så småningom, tillgång till väldigt billig arbetskraft gissar jag. Men detta kanske du vet mer om – berätta i så fall.
28/11 23:07 at 23:07
”Shareholder value” i stridsvagnstillverkning var antagligen urusel. Däremot fick de företag och företagare som spelade med i ”Låt oss upprusta Tyskland och invadera världen” makt och inflytande i en skala de inte hade drömt om.
Stålverksindustrin ville intressant nog inte spela med i Hitlers spel, varpå något som kan liknas vid löntagarfonder på steroider förvandlade de tidigare ägarna till minoritetsägare utan rösträtt. Medan den kemiska industrin snabbt anpassade sig till den nya regimen.
Så att citera Hitler är lika meningsfullt som att citera Stalin, Saddam eller Yassir Arafat. Man bör studera vad de gjorde istället.
Och då noterar vi att de dugliga kapitalisterna hade samma ställning som alla andra: så länge Nazi-Tyskland hade nytta av dem och de inte protesterade fick de leva. Det vill säga samma ställning deras sovjetiska motsvarigheter hade under NEP.
29/11 01:26 at 01:26
Gertvist:
Hur många industrimän avrättade Hitler faktiskt ?
01/12 03:59 at 03:59
Återigen Gertkvist:
Hur många industrimän avrättade Hitler faktiskt?
Du antyder ju att han gjorde det och jag känner inte till detta, så fram med svaret. Var inte buskablyg nu. Jag är mycket intresserad av svaret på denna fråga.
02/12 15:27 at 15:27
Troligtvis var det under perioden 1933-39 mycket få industrimän som avrättades, primärt för att det inte fanns något behov: nazisterna stal istället på legal väg deras företag.
Hade tredje riket fått hålla på i 74 år istället för 12 skulle vi säkert fått se motsvarigheter till NEPs avskaffande, femårsplaner (med åtföljande förstatligande) och Moskvarättegångar. Men Hitler behövde bygga upp Tyskland och militären snabbt. Då var det ineffektivt att slakta byggarna. Men när dessa arbetsuppgifter fullbordats skulle kapitalisternas ställning säkert ändrats.
02/12 16:48 at 16:48
Vadå Hitler ”behövde”? Han hade varken behövt bygga upp någon militär eller starta något krig.
03/12 17:43 at 17:43
Hitler hade mycket tydliga och konkreta mål: återupprusta Tyskland militärt, fixa spetsteknologi inom bla. stridsvagnsvapnet (men även mer obskyrt som V-raketer) och utnyttja denna vapenmakt för att tvätta bort skammen av Versaille-fördraget och erövra lebensraum.
För att nå dessa mål behövdes typer som Hitler egentligen ogillade/inte litade på. Den preussiska officerskåren, formad långt före 1933, var inte något Hitler älskade – men den var dels omöjlig att ersätta med kort varsel, dels rackarns bra på att föra krig, så von Runstedt & co behölls.
På samma sätt var det med industrifolket (samt egentligen alla professioner): de behölls så länge det inte fanns någon bra nazistisk ersättning.
Hela Hitlers politiska karriär och vision byggde på återupprustning och krig. Ingen rimlig analys av Hitler eller Tyskland under 1930-talet kan ignorera detta faktum.
03/12 19:31 at 19:31
Gertkvist:
Du skrev att Hitler ” behövde bygga upp Tyskland och militären snabbt”. Det hade han inte alls behövt göra om han inte hade velat kriga. Att han sedan var inställd på och hade som mål att just kriga är en annan fråga och det har jag väl liksom aldrig förnekat, tvärtom.
Därmot förnekar jag att socialdemokratiska partiet i Sverige alltid velat kriga. Det är en av orsakerna till att jag hävdar att socialdemokratin inte kan beskyllas för att vara ”samma sak som kommunism som är samma sak som nazism”, som somliga försöker göra gällande.