En vanföreställning om 50, 60- och 70-talen
Såg programmet om barnhemspojkar på TV2 i kväll (”uppfostringsanstalter” i folkmun, ett ord som klart talar om att man ansåg sådana vara en ren bestraffning). Det var förfärligt. Ska inte skriva om detta just nu dock, utan om en annan sak som fick mig att haja till. Det var när Maja Runcis påstod att vi svenskar tidigare ju var så övertygade om att ”stat och kommun tog hand om oss på bästa sätt”. Det var med förlov sagt en rejäl lögn om oss! Eller talar hon för sin egen generation?
Jag har alltså inte riktigt insett att yngre människor tror att ”vi (läs 30- och 40-talister) har vant oss vid att staten tar hand om oss från vaggan till graven”, men när jag hörde henne säga detta slog det mig att det är precis detta unga människor tycks tro idag. Det här är alltså ytterligare ett område där yngre människor bibringas en alldeles felaktig föreställning om hur det var för 35-50 år sedan och hur vi levde och tänkte då.
Vi trodde inte alls att myndigheterna skulle ta hand om oss. Tvärtom hyste de flesta av oss en genuin misstänksamhet gentemot myndigheterna och vi var mycket kritiska till överhetens behandling av de ”små” människorna. Denna behandling var i själva verket, som vi såg det, ett utslag av det gamla klassamhället, att det fortfarande fanns kvar en massa unkna idéer från trettiotalets biologistiska era, idéer om hur mänskligheten höll på att degenerera, hur somliga människor var mer värda än andra.
Det var alltså vi 30- och 40-talister som började protestera mot byråkratiska övergrepp och vi protesterade våldsamt – mot statliga och kommunala övergrepp på ”vanligt folk”. Mängder av oss engagerade oss i människor som blivit illa behandlade av myndigheterna, hjälpte dem att protestera och att överklaga och det var vår generation, framför allt de inom vänstern, som tvingade fram en hel del förändringar inom områden som det som avhandlades i det här TV-programmet. Det var vår generations unga journalister som började syna överheten och ta de ”små människornas” parti mot kommunpampar och statliga byråkrater. Vi var med andra ord inte alls liknöjda i förvissning om att samhället skulle ta väl hand om oss.
Undrar just hur dagens yngre människor har kunnat få denna underliga uppfattning om oss som var unga under 60- och 70-talen? Jag har mina aningar.
28/11 10:30 at 10:30
Bra inlägg! Precis så var det. Det lustiga är att när den generationen kämpade för sin frihet bekämpades de med argument som att de var vänstervridna…!
Även jag har mina aningar!
28/11 14:08 at 14:08
Lasse:
Jo, det var ju vänstervridet (då) att inte lita på stat och kommun, att inte acceptera hur otrevlig behandling som helst (sådan drabbade ju nämligen bara de mindre bemedlade, de som hade haft den dåliga smaken att låta sig födas av fattiga föräldrar).
De läkare, jurister, lärare m.fl. som befolkade byråkratierna då, var definitivt inte anfäktade av idéer om demokrati eller om alla människors lika värde. De var som regel genuint borgerliga och ansåg att folk skulle lära sig veta hut och att hålla tyst
Det blev väl lite bättre en tid, men sedan 90-talets arbetslöshet slog till har vi åter fått se hur byråkrater börjat trakassera och trycka ner dem som drabbas. Arbetslösa och sjuka jagas med blåslampa, förnedras, föraktas, förföljs och utarmas ekonomiskt. Gamla kan behandlas hur illa som helst och hyrs ut till lägstbjudande igen, precis som man gjorde med både barn och gamla förr, fast inte i industriell skala.
Myten om det lata och liknöjda svenska folket (som våra massmedia beredvilligt bygger under) som inget hellre önskar än att samhället tar hand om det, fyller den viktiga funktionen att legitimera detta nygamla överhetsförtryck och det orättssamhälle som växer fram igen. Här gäller det åter att stipulera exempel, att skrämma människor till underdånighet. Det lata och bortskämda folket måste återigen uppfostras.