Min pappa föddes 1919, som oäkta barn i det strängt schartauanska Bohuslän. Min farmor var då 27 år gammal. Hon tjänade piga i en familj och sonen i huset var far till pappa men han fick eller ville inte (jag vet inte vilket) gifta sig med henne eftersom hon inte var fin nog. Hon var småbrukardotter. Jag har idag i min ägo rättshandlingarna i vilka han tilldömdes faderskapet mot sitt nekande.

Det tog många år innan pappa började berätta. Jag levde genom hela min barndom i tron att min farmor och farfar var döda och träffade farmor endast en gång. Då var jag 25 år gammal och pappa hade tagit kontakt med henne igen efter att ha vägrat att ha med henne att göra under många år. För mig var hon en gammal dam, vilken som helst den gången. Någon mer gång blev det inte. Pappa såg dock till att det blev ett fyragenerationsfoto vid tillfället. Farmor dog vid 87 års ålder.

Nå, en gång i början av 70-talet kom föräldrarna på besök till mig och min man, härnere i Västergötland, och när pappa fick syn på spinnrocken, som jag hade införskaffat och mödosamt lärt mig spinna på fast det blev ett ganska ojämnt garn, beordrade han genast fram ull och kardor och satte igång. Han spann som om han inte gjort annat i sitt liv. Jag bara gapade. Det garn han spann var jämnt och fint som vore det maskinspunnet. Jag hade ingen aning om att pappa kunde spinna. Pappa berättade då att han hade suttit och spunnit garn som femåring och farmor hade stickat strumpor av garnet och sålt på torget.

Min pappa var ingenjör och produktionstekniker. Vi hade alltid bott i en stad och jag visste ingenting om hans lantliga bakgrund så jag blev mycket förvånad när han också kunde hantera våra hästar. Visste inte att han hade sådana kunskaper.

När pappa var omkring 6 år gammal hade farmor inte möjlighet att försörja honom längre utan han auktionerades ut till lägstbjudande i kommunen. Den första familjen han kom till behandlades han mycket illa i. Familjen hade en dotter som fick allt. Pappa fick svälta. Han berättade hur han samlade björkkvistar i skogen som han skalade och knöt vispar av, som han sedan sålde och köpte bröd för – i hemlighet. Så småningom fick han byta familj dock, och hamnade hos en familj som behandlade honom anständigt, men arbeta för sitt uppehälle fick han ju göra. Denna familj besökte vi när jag var omkring 12 år, fast jag visste inte då vilken roll den hade spelat i pappas liv.

Pappa gick i varannandagsskola sex år och slutade skolan med stort A (bästa betyg) i alla ämnen (jag har idag i min ägo hans betygsbok), trots sin bakgrund. Hans lärare tyckte att han skulle studera vidare och bli präst, men det var ju inte att tänka på med hans bakgrund och ekonomiska villkor. Sedan vet jag inte vad han gjorde under några år, men jag antar att han stannade hos sin ”fosterfamilj” och arbetade som dräng där tills han blev 17 år då han flyttade till Eskilstuna. Där arbetade han några år som trädgårdsmästardräng och gjorde också sin militärtjänst, inom flottan, dessutom påbörjade han en utbildning till bagare och gick som bagarlärling i två år.

En dag kom en kamrat upp till honom och frågade om han inte skulle följa med och tentera in på tekniska kvällsgymnasiet i Eskilstuna och det tyckte han väl kunde vara kul, så det gjorde han. Han kom in men inte kamraten. Då måste han ha varit omkring 19-20 år gammal. Det skulle ta honom 7 år att avsluta sin gymnasieingenjörsutbildning, en god utbildning på den tiden, som egentligen var femårig. Dels kom beredskapen emellan, ett år då han låg ute vid norska gränsen, dels fick han polio och var sjuk ett år. Han tillfrisknade utan allvarliga men och avslutade sin utbildning när han var i tjugofemårsåldern, eller däromkring. Jag var född då han blev klar. Utbildningen ifråga gick på kvällstid och på dagtid arbetade pappa på Bolinder Munktell. Sista året gick studierna emellertid på dagtid och det året fick han låna pengar till av sin tidigare chef, trädgårdsmästaren, som tydligen hade uppskattat pappa.

Min mamma berättade hur de var så fattiga när pappa blev klar med sin examen att då avslutningsbalen skulle gå av stapeln rev hon ner gardinerna i vardagsrummet och sydde sig en balklänning av dem. Mamma arbetade visserligen, men hennes lön var väl inte fet och dessutom grävde metallstrejken 1945 (då jag var ett år gammal), nog ett djupt hål i deras ekonomi. Mamma arbetade då på dåvarande Stenmans, som tillverkade nycklar (senare ASSA) och var medlem i metallfacket.

Åren gick och pappa fick det allt bättre, som de flesta fick efter kriget då Sverige gick på högvarv. Mamma blev hemmafru ganska snart eftersom pappa bytte anställningar titt som tätt. Det innebar att jag fick flytta med mina föräldrar runt hela södra Sverige som barn, vilket jag inte kan säga att jag uppskattade.

Han slutade som produktionsteknisk chef på ett större företag och fick en god ekonomi så småningom. Dessutom arbetade han utomlands flera år, dels i Brasilien dels i Lissabon, men minnet av fattigdomen bar han med sig hela livet och det präglade han nog in i mig ganska effektivt.

Han var inte någon stödjande pappa. Han ställde lika stora krav på sina medmänniskor som på sig själv och var av den bestämda uppfattningen att högmod går före fall, så jag skulle inte berömmas för något. Det är väl det enda jag kan anklaga honom för. Han insåg nog själv så småningom att han kunde ha varit en mer uppmuntrande fader. När han såg mig pyssla om min lilla dotter vid ett tillfälle då hon var i tvåårsåldern, sade han eftertänksamt att: ”Ja den saken är ju klar, att om jag hade fått dig nu, då skulle jag ha behandlat dig helt annorlunda, jag var alldeles för hård mot dig när du var liten”.

Dock, trots hans tämligen kärva och resoluta utansida var han innerst inne en medkännande människa som man kunde lita på. Han drog sig aldrig för att hjälpa andra i nöd och var noga med att skilja mellan sak och person. Följaktligen försvarade han även sina ovänner om han ansåg dem illa eller orättvist behandlade och han var hela livet besjälad av en social medkänsla med lidande och sämre ställda människor.

Först när jag var i fyrtioårsåldern började jag förstå somligt hos min pappa och först efter att jag hade fått veta lite mer om hans bakgrund, som varit helt förborgad för mig under min uppväxttid. Sina politiska preferenser behöll han alltid för sig själv. Han vägrade absolut att tala om för mig vilket parti han röstade på. Jag skulle bli 25 år innan jag förstod den saken. Det gjorde jag när han vid ett tillfälle förklarade att ”det är ju lättare för en person som tjänar 100.000 om året (vilket var en hög lön på den tiden) att betala 50.000 i skatt än det är för den som tjänar 10.000 att betala 1.000 i skatt”. Och tänk så rätt han hade i den saken. Men då var jag redan gediget indoktrinerad i borgerlig ideologi, av de skolor jag gått i. Det skulle jag komma att ändra på efter några års universitetsstudier, bl.a. i sociologi och statskunskap.

Som barn var jag nog lite rädd för pappa och jag kan verkligen inte säga att jag stod honom nära då men med åren kom jag att uppskatta honom alltmer. Det blev honom jag kunde diskutera mer intellektuella frågor med så småningom och få intressanta och utvecklande synpunkter ifrån. Fast visst, även tidigare hade han gett mig många insikter som jag bär med mig än idag. Han var sträng men han slog mig aldrig och ville jag veta något så var han alltid beredd att ta sig tid att förklara.

Pappa drabbades av en hjärnblödning när han var 60 år gammal och genomgick ett antal hjärnoperationer. Därefter blev han aldrig mer sig själv, den mycket handlingskraftige och målmedvetne person han hade varit. Vid 72 års ålder tog en ny hjärnblödning hans liv.

Och idag, då han är borta sedan snart 20 år, ångrar jag så att jag inte frågade honom mer om hans barndom och tidigare liv. Men nu är det för sent.