Måste få dela med mig av den här musiken. Den är en lisa för själen i tider av eländen.
Lyssna och njut.
/Kerstin
Kerstin Berminge och Dan Gunnemark bloggar om samhällsfrågor, politik och filosofi |
Alla åsikter som förs fram på den här bloggen är helt och hållet bloggarens egna. De representerar på intet sätt Albas hållning.
om oss bloggare om cookies |
Måste få dela med mig av den här musiken. Den är en lisa för själen i tider av eländen.
Lyssna och njut.
/Kerstin
Det finns små o det finns stora bekymmer – om att bli mjölkko åt läkemedelsbolagen
Så är det min tur att bli mjölkko åt läkemedelsbolagen.
Konstaterar att jag inte längre är en tänkande människa med eget ansvar för mitt liv och min hälsa och inte är en människa som behöver veta vad man (vårdinstanserna) gör med mig och med min kropp eller varför de gör det. Nu utsätts jag för den moderna s.k. evidensbaserade behandlingen, dvs samma behandling som alla andra med liknande sjukdomshistoria som jag (utifrån grundtanken att alla människor är och reagerar likadant – är en slags robotar alltså). Sannolikt är de tester som gjorts av preparaten testade på 80-kilos män. I värsta fall på friska sådana och högst sannolikt är de preparat jag fått inte testade tillsammans, bara var och en för sig, i bästa fall två tillsammans. Rätta mig den som vet bättre.
Först en bärkasse mediciner från hjärtintensiven, varsågod och ät, du har recept för denna drös tabletter för ett år. Dem hade man gett mig de dagar jag låg inne på intensiven och vårdpersonalen, som var väldigt trevlig, talade nogsamt om för mig vad preparaten var till för: Det skulle göra att hjärtat inte överansträngde sig, det skulle läka hjärtat, det skulle ta ner blocktrycket, det skulle göra så att jag inte fick blodproppar.
OK det var bara sex olika sorter. Två sänker blodtrycket, en sänker hjärtats arbetstakt, pulsen alltså, två är antikoagulationsmedel, en är för magen mot acetylsalisylsyran, som finns i en av de andra tabletterna, som kan skada mag-tarmhinnorna och så har vi storsäljaren, statinen som ska sänka kolesterolhalten i blodet.
Jag konstaterar vad alla läkare numer erkänner, att det inte finns någon medicin utan att den också har biverkningar, somliga riktigt otrevliga, men dem berättar man inte så mycket om. Så när min kropp börjar reagera konstigt så googlar jag förstås.
Betablockerare mot högt blodtryck, kanon, sänker puls, gör att hjärtat går långsammare och sänker därmed prestationsförmågan. Denna medicin följde med en uppmaning från vården att konditionsträna för det mår hjärtat så bra av! Problemet är att jag inte orkar motionera och får kramp i vaderna när jag gått 500 meter i rask, eller i normal promenadtakt. Pulsen är normalt mellan 50 och 55 och när jag cyklar så snabbt jag kan är den uppe i 83-4 och sen vägrar den att gå upp mer. Det tar mig 1/3 längre tid att cykla en km än det gjorde innan min infarkt behandlades. Jag är konstant väldigt trött. Tack, tack för den.
Sen finns det andra otrevliga möjliga biverkningar med betablockerare. Senast igår diskuterade jag mitt försämrade minne med mannen, det skrämmer mig att jag plötsligt glömt sådant jag kunnat hela mitt liv och kom ihåg för bara några månader sen. Läser så, av en slump, att betablockerare kan resultera i försämrat minne och att de ibland används som psykmedicin. Jag går nästan i taket.
Dessutom, och vid sidan av sånt jag inte tar upp här, kan de ge sömnsvårigheter – jo det är bara förnamnet. Läge för sömntabletter också alltså – men inte jag. Sådana ska de inte få i mig.
Flera av de medikamenter jag fått ger diarré som biverkan, enligt bipacksedlarna – och gissa om jag drabbats av detta otrevliga tillstånd. Första veckan varje dag sen sådär varannan dag och det handlar inte om lös mage utan om en situation där jag måste ha en toalett inom 5 sekunders räckhåll och under sådär en fem timmar – innan tarmen är helt tömd. Jag kan alltså inte lämna huset före klockan 2 på eftermiddagen. (Förstår nu varför många gamla ”måste” ha blöjor!) Läkaren som jag talade med om detta, en mycket sympatisk man, förstod inte. Han hade varken hört talas om kraftig diarré som biverkan eller om kramp i ben. (Diarrén startade kvällen innan jag skickades hem från hjärtintensiven. Jag nämnde den inte.) Och hör och häpna, jag går upp i vikt trots denna ihärdiga diarré, inte mycket men två kilo på två månader.
Tacka 17 för att läkare inte rapporterar in biverkningar dessutom. Vilket biokemiskt preparat, av alla de sex jag får, ska han rapportera biverkningar om? Jag kan inte heller själv rapportera in sådana, av samma skäl förstås.
Idag fick jag kallelse till en rutinuppföljning av mitt fall – blodprov och EKG. Blodprovet ska tas på vårdcentralen hemma (får själv beställa tid dit), och jag får inte äta eller dricka något från kl 22 på kvällen dessförinnan. Vad är det man ska kolla med blodprovet? Inte ett ord om det förstås.
Före jul fick jag kallelse till sjukgymnastik i slutet av januari, med uppmaning att ta med träningskläder och handduk. Ingenting om ifall det handlar om en gruppövning eller någon slags individuell kontroll och vad är träningskläder? För mig är det skogsutrustning men jag tror inte man tänker skicka ut mig i skogen vid det här tillfället. Så hur ser dagens träningsutrustning ut? För att inte tala om att ett sådant krav måste kännas eländigt för kvinnor med knappa 6.000 i bruttopension. Medicinkostnaderna är ju inte heller fy skam ens med högkostnadsskyddet. Tror att jag slog i taket direkt då jag betalade ung. 1.500 kr för bärkassen, som skulle räcka tre månader.
Det blir inget Gott Nytt ÅR här.
/Kerstin
Jag hade inte planerat att få ålderskrämpor efter att ha levt i dryga 70 år utan att någonsin ha varit ordentligt sjuk. Men nu har de drabbat mig, flera stycken, om än inte så illa som somliga andra äldre drabbas. För drygt ett år sen drabbades jag överraskande av en PMR (muskelreumatism) som var ganska plågsam men som började gå över i våras. Den gjorde dock att jag inte var speciellt inspirerad att skriva, eller göra något annat heller för den delen.
Lagom som jag började kunna röra mig normalt igen fick jag, för drygt en vecka sen, en liten hjärtinfarkt och fick genomgå en ballongsprängning av ett par kranskärl. Det var inte roligt, men det gick ju bra (så här långt) och ingreppet var inte det minsta smärtsamt, trots att jag var vaken och följde operationen på en monitor. Det var faktiskt riktigt intressant. Den här senaste åkomman drabbade mig förra onsdagen och innebar fyra dygns lasarettsvistelse, mitt livs första (om man bortser från en BB-vistelse för 50 år sen). Det dystraste är det berg av tabletter som läkaren tror att jag kommer att stoppa i mig.
Men bort med mina personliga små bedrövelser och hej mina kära besökare, ni som har varit tålmodiga nog att titta in här då och då trots att jag inte har skrivit så mycket det senaste året. Kul alltså att man lever än och nog får möjligheten att träffa några av er igen, om inte annat så i era kommentarer.
Trist är ju utvecklingen i världen dock. Få se om jag grips av en obetvinglig lust att skriva om den framöver.
Det har varit dött på bloggen ett tag. Det har haft två orsaker, dels valpen som tar ganska mycket tid i anspråk, dels det dystra faktum att jag har lidit av något som troligen är en influensa ett tag. Det värsta är kanske över men jag är så trött så trött.
Rätt som det är kommer jag igång igen, till dess: Ha det gott alla besökare.
/Kerstin
70-årsdagen överstökad och om en kär present
En av de käraste presenterna till 70-årsdagen var den här boken. Den är skriven av en god vän till oss och jag fick ett dedicerat exemplar av henne på födelsedagen. Vi räknar henne och hennes man till våra bästa vänner sedan många år tillbaka.
Hon skrev den egentligen för sina barnbarn men det är en bok som många av oss kan ha glädje av att läsa och den är synnerligen aktuell även idag.
Boken, som också finns på finska, handlar om Airas barndom, en barndom där hon skickades till Sverige som krigsbarn från Finland. De var många, somliga av dem råkade illa ut, andra inte. Aira hade tur på många sätt, men visst måste det ha satt spår i henne att som liten flicka plötsligt ryckas iväg från familjen och skickas till ett främmande land och en främmande familj där man talade ett språk som hon inte förstod.
Man kan beställa boken, Kabblekor av Aira Bengtsson, från Aira (telefon: 0320 – 48773 pris 240 kr + porto) och kanske lära sig lite om flyktingbarns verklighet, eller om man själv var ett sådant, jämföra erfarenheter och minnen från den tiden. De som är barn eller barnbarn till något av dessa krigsbarn kan ha ett speciellt intresse av att ta del av Airas erfarenheter.
Rekommenderar också recensionen av boken i Borås Tidning, som jag tycker väl fångar innehållet i boken liksom dess relevans för en bredare läsekrets.
Om Aira kan man på baksidan av boken läsa att: ”Aira Bengtsson, född 1935, har varit verksam som speciallärare i över fyra årtionden; är fil.kand. med inriktning på finsk-ugriska språk och historia.”
/Kerstin
En av oss tomtar för grannens barnbarn (det är inte jag/Kerstin), här just väntande på den rendragna droskan, så med detta foto på på tomten och Raska önskar vi våra bloggbesökare en riktigt
/Kerstin & Dan
Dödlig medicin och organiserad brottslighet
Alla som vill förbli friska eller åter bli friska bör se den här filmen. Den kan bespara många av er onödigt lidande:
Deadly Medicines and Organised Crime – Peter Gøtzsche – October 3, 2013
Tack Britt för länken.
/Kerstin
Länkar:
– Psykiatrins och läkemedelsbolagens gigantiska bluff om lugnande medel och antidepressiva, Motvallsbloggen 10/5 2010
– Whitakers avslöjande om SSRI i USA, Motvallsbloggen 26/2 2013
– Fler bloggar tar nu upp SSRI-preparatens förödande effekter, Motvallsbloggen 24/2 2013
– Depression beror inte på serotoninbrist – äntligen ett erkännande, Motvallsbloggen 3/11 2011
Det demonstrerades mot Obamas krigsiver igår
P4 Örebro rapporterar om demonstration mot Obama.
Nabil Mouchi från Syriensolidaritet talade i Örebro.
NT rapporterade om demonstration mot Obama i Norrköping.
GP skriver om demonstration i Göteborg mot Obamas krigsiver. 19 partier och organisationer stod bakom demonstrationen. Ingrid Frejd talade för huvudarrangören Kommunistiska partiet.
Svt berättar om ”Stor demonstration på Medborgarplatsen i Stockholm (och tillåter inte att man kopierar något från deras site och vi som betalar för kanalerna ska inte kunna länka till dem på ett smidigt sätt – BUH för Svt. Så jag länkar inte till Svt. Jag har inte träffat på denna oginhet någon annanstans på nätet än hos Svt. Men vill man inte ha tittare/läsare från nätet så ska inte jag bidra med att ”leverera” sådana. )
– SR rapporterar också om demonstrationer mot Obama i Stockholm.
– Även i Jönköping demonstrerades mot Obamas krigsiver: De protesterar mot Barack Obama, P4 Jönköping 4/9 2013
Dessutom har stora demonstrationer mot Obamas krigsplaner genomförts i många städer runtom i världen, även i USA.
På Björnbrums blogg kan man se bilder från demonstrationen i Stockholm, här och här.
/Kerstin
Länkar till sidor om ämnet:
– Obama förbereder större krig, Stefan Lindgren, 8 dagar 5/9 2013
– Vem har använt kemiska vapen i Syrien?, Anders Romelsjö på Jinge.se 5/9 2013
– As U.S. Pushes For Syria Strike, Questions Loom over Obama Claims in Chemical Attack, Democracy Now 3/9 2013
– A Plea for Peace in Syria, LE MONDE – September 2, 2013
– NATO’s “Humanitarian War” on Libya: Prelude to a Humanitarian Disaster, Greg Shupak, Global Research 3/9 2013 (Citat om tillståndet i Libyen: Reporters observed, “Nothing could survive in here for very long,” that the city was “reduced to rubble, a ghost town filled with the stench of death and where bodies litter the streets,” that it was a place “almost without an intact building,” whose infrastructure “simply ceased to exist,” and resembled “Ypres in 1915, or Grozny in 1995,” or postwar “Leningrad, Gaza or Beirut.” …. A Human Rights Watch investigation concluded that NATO fired on the compound twice, the second time killing 34 civilians who had come to look for survivors —a tactic familiar to those who follow US drone strikes in Pakistan and Yemen—and found no evidence that the target had been used for military purposes…..The most serious indictment of NATO’s rebel allies is their violent treatment of black Libyans and migrant workers from countries in southern Africa…..US Congressman Dennis Kucinich, who later revealed that a peaceful settlement was on the verge of realization but officials in the US State Department deliberately de-railed it…….The Qadhafi regime’s opposition to AFRICOM is a context in which NATO’s decision to intervene on the side of anti-Qadhafi forces must be understood. —-In view of this, it will come as no surprise that in the month of Qadhafi’s murder, the U.S announced it was sending troops to the Central African Republic, Uganda, South Sudan, and the Democratic Republic of Congo. With Qadhafi’s regime gone, AFRICOM announced before Libya could have an election that a new military relationship had been established between AFRICOM and a post-Qadhafi Libyan government that was appointed by the NTC. Furthermore, the U.S established an Office of Security Cooperation at the U.S Embassy in Tripoli to “help coordinate security assistance, international military education and training and other security cooperation.” )
– Libyan people totally dissatisfied, LIBYA AGAINST SUPER POWER MEDIA 5/9 2013 (om en nystartad ”grön” motståndsrörelse i Libyen.
– The law case of the century: Indictment against NATO military and political leaders, Director and Chief Editor Portuguese Version, Sandra Barr, Nada Pejnovic and Tatjana Dimitrijevic, Christopher C. Black, Barrister, Canada, Pravda nu 6/11 2011.
– Syria: Obama Makes New Military Action Vow, Sky News 4/9 2013
– Brutality of Syrian Rebels Posing Dilemma in West, C. J. Chivers, The New York Times 5/9 2013
– Obama nobbar Putin – träffar gayaktivister, AB 5/9 2013 (Anm: Obama är inte bara en krigsivrare av stora mått utan också en ynkrygg. Han vågar alltså inte träffa Putin, som kan ha information om vilken typ av gas det handlade om i Syrien. Ännu en demonstration och en aktion i demoniseringskampanjen mot Ryssland och Putin. Vi som varit med några år vet vad sådana kampanjer syftar till i slutänden.)
Mina akvareller och om skillnaden mellan konst och hantverk
Låt mig säga det direkt, mina akvareller nedan, hundporträtten, men även naturmålningar som jag har gjort, är inte konst i den meningen som konstkritiker använder begreppet. De är avbildningar målade med akvarellfärger och möjligen acceptabelt bra hantverk. Jag betraktar mig alltså inte som konstnär och har aldrig aspirerat på att bli en sådan eller att betraktas som en sådan. Istället ser jag mig som hantverkare.
Konst, eller stor konst, är sådant som Picasso och Chagall målade ex. Jag ska inte säga att det alltid är så, men akvarellfärgerna lämpar sig inte så bra att måla abstrakt eller göra underfundiga motivexperiment med, även om det finns akvarellister i Sverige som lyckas med den saken och även om det finns sådana akvareller även från Picassos och Chagalls händer. De flesta som målar akvarell, och jag tror att det är vanligare i England ex., även i USA, än i Sverige att göra det, målar mer eller mindre naturalistiskt.
Jag har visat de här akvarellerna (se tidigare inlägg) även på Face Book och där har många varit snälla och välvilliga och dessutom menat att jag borde ställa ut mina ”tavlor”, vilket förstås gör mig glad. Men eftersom jag inte ser mig som konstnär och inte tycker att mina akvareller är något mer ambitiöst än just naturalistiska avbildningar, så har jag inte varit så intresserad av att ställa ut dem. Dessutom är det väldigt dyrt att ställa ut akvareller eftersom inglasning och inramning kostar mycket pengar. Ovanpå detta ska en person, som vill betrakta sig som konstnär, utveckla en personlig stil och tavlor på en utställning ska inte se ut som om de vore målade av en person med allvarlig personlighetsklyvning, alltså med många olika stilar. Jag har aldrig utvecklat någon sådan egen och enhetlig stil och inte heller haft lust att göra det. Det kan bero på att jag inte målat så intensivt och kontinuerligt. Jag har alltid målat och kladdat för mitt eget nöjes skull och velat måla som det faller mig in för dagen, vackert ibland, fult ibland, petigt och exakt ibland, snabbt hopkomna färgskisser ibland. Det blir inte en bra utställning av så disparata målningar.
Om vi går tillbaka flera hundra år i tiden var målningarna oftast just avbildningar. Eftersom man inte hade kameror anlitades konstnärer/målare för att föreviga rika människor och för att dekorera de rikas hem, och offentliga byggnader, med vackra tavlor. Sedan kom kamerorna, i slutet av 1800-talet, och målandet utvecklades då i en mer abstrakt riktning. Visserligen hade de franska impressionisterna redan börjat frigöra sig från motiven och att experimentera med andra metoder för att få fram ljusskiftningar i deras målningar, redan innan kamerorna kom, men de målade ändå fortfarande mestadels naturalistiskt. När kamerorna kom behövdes målarna inte längre för att göra exakta avbildningar och i början av1900-talet utvecklades den abstrakta, ibland absurda konsten, av bl.a. Picasso som var en föregångare här. Idag är situationen alltså en annan än för några hundra år sedan. Även om alla är imponerade av Mona Lisa, och hennes leende, och anser att hon representerar stor konst så skulle sannolikt en konstnär som målade på det sättet idag göras ner totalt av våra dagars konstkritiker, eller man skulle bara förbigå målaren med vad man skulle anse vara en välvillig tystnad.
Ganska snart började fotografer ställa ut sina bilder som konst. De försökte då fotografera sina objekt på sådant sätt att bilderna blev mer av konstverk än enkla avbildningar. De experimenterar med ljussättning, de maskar bilderna i kopieringen, de experimenterar med exponeringar och med att mörka eller ljusa sina foton i mörkrummet etc. Ett enkelt avbildande foto, så nära originalmotivet som möjligt, anses inte vara fotokonst. Sådant kan varenda människa åstadkomma sedan kameran började bli var mans egendom. Fotografer arbetar visserligen på andra villkor än målare, men de som vill åstadkomma fotokonst har också försökt att frigöra sig från originalet och skapa något eget av sina foton. Konst och enkla avbildningar är alltså inte samma sak, varken för målaren eller för konstfotografen.
Med detta vill jag säga att mina akvareller inte ska bedömas som om de gjorde anspråk på att vara konst. De ska bedömas utifrån om de liknar originalmotiven, och märkvärdigare än så är de inte. Så för att sluta som jag började här, jag är hantverkare kort och gott, inte konstnär.
/Kerstin
Billström har gått ut och yttrat sig rasistiskt. Jag orkar inte ens skriva om eländet.
Mycket tyder på att Väst (läs USA/England/Frankrike) försöker organisera en s.k. false flag-händelse i Syrien, attacker med stridsgas som kan skyllas på regeringen för att få anledning att börja bomba i Syrien. Jag orkar inte skriva om det heller. Vad hjälper det att skriva om alla de lögner som Västvärlden använder för att få oss vanliga medborgare att acceptera mördande av människor i andra världsdelar i våra namn? Slätt inte alls. Människor, i alla fall de flesta, tror på vad storebror säger, och detta även om lögnerna avslöjas gång på gång, och de som inte tror på dem struntar i dem.
Det var länge sen nu som vi konstaterade att höns minns minst ett år, människor i allmänhet minns tre månader – som mest.
Jodå jag är misantrop numer. Brukar säga att om jag någon gång skulle skriva mina memoarer så skulle titeln vara ”Från altruist till misantrop”, men jag ska inte skriva några sådana.
I snart 50 år nu, har jag haft en innerlig önskan, att jag kunde koppla bort all politik och allt som händer i världen och bara bry mig om min egen situation, som oftast varit ganska bra. Men det går inte. Jag kan inte sluta bry mig om alla människor som utsätts för lidanden. Gener? Socialt arv? Jag vet inte, vet bara att det inte går att strunta i världen och det är verkligen korkat, för ingenting förändras av vad jag tycker, vill eller i min blygsamma skala försöker göra något åt. Det är bara jag själv som mår dåligt av det här engagemanget.
Under de här femtio åren har jag dessutom fått erfara hur människor blir alltmer egocentriska och allt mindre intresserade av att verka för en human politik, härhemma såväl som i världen i övrigt. Under dessa femtio är har jag fått uppleva hur mitt en gång fredliga Sverige blivit en krigarnation igen, utan att de flesta svenskar ens tycks förstå det. Under dessa femtio år har jag fått uppleva hur samhällsklimatet har förändrats, från att ha varit allmänt socialt och med omtanke som en självklar del av detsamma, till ett klimat där inget annat än jaget existerar: Vad kan jag vinna på det här – attityden. Sjuk? Vem fan bryr som om dem som är det? Gammal och hjälpbehövande. Vem fan bryr sig om sådana? Fattiga och svältande. Vem fan bryr sig om folk som är det? Bombas ständigt, vem fan bryr sig?
Jag inser att jag kommer att dö i en grymmare värld än den jag levde i som ung och att ingenting som jag gjort eller gör kommer att förändra den saken. Så varför kan jag inte strunta i saken och bara njuta av den tid jag har kvar?
/Kerstin
PS: Jag är inte döende eller sjuk, vad jag vet.
Motvallsbloggen
|
Webmaster |