april 2013


Akvareller30/04 14:26

En käck liten borderterrier som växte fram under min pensel:

digitalis

En trevlig valborgsmässoafton önskar jag alla mina besökare.

/Kerstin

Ideologier/propaganda&Internationell politik29/04 03:08

Till skillnad från de totalt ensidiga bilderna vi har fått från krigen, tidigare i Libyen och nu i Syrien, i våra svenska media, har somliga amerikanska och engelska tidningar, i alla fall ibland, gett glimtar av andra berättelser. Det är redogörelser som stämmer bättre både med vad Ghadafi sade om upprorsmakarna i Libyen och vad Assad säger om de stridande i Syrien. I själva verket var båda dessa herrar mycket noga med att hålla islamistiska extremister på mattan och dessutom att informera USA och Väst var sådana fanns i MÖ. (*)

Nu skriver The New  York Times att det knappast finns några sekulära oppositionella i ”FSA”, de stridande styrkorna som underhålls av USA; Frankrike, Storbritannien, Saudiarabien och Qatar. Det tycks som om ledarna i USA nu börjar tvivla på att det är så bra att stötta de islamistiska extremister som verkar vara de enda stridande i Syrien idag:

Across Syria, rebel-held areas are dotted with Islamic courts staffed by lawyers and clerics, and by fighting brigades led by extremists. Even the Supreme Military Council, the umbrella rebel organization whose formation the West had hoped would sideline radical groups, is stocked with commanders who want to infuse Islamic law into a future Syrian government.

Nowhere in rebel-controlled Syria is there a secular fighting force to speak of.

(Min översättning: Överallt i rebellkontrollerade områden i Syrien finns det islamiska domstolar, bemannade med advokater och präster och med stridande brigader ledda av extremister. Till och med Högsta Militära Rådet, paraplyorganisationen för rebellerna vars skapande Väst hade hoppats skulle åsidosätta radikala grupper, är full av anförare som vill införa islamisk lag i Syriens framtida regering.

Ingenstans i Syriens rebellkontrollerade områden finns det några sekulära styrkor att tala om.)

Så har man då i USA äntligen erkännt det som de som satt sig in i händelserna i Syrien, och tidigare i Libyen, vetat hela tiden och det som Syriska regeringen sagt hela tiden, liksom Ghadafi sade det.

Man kan inte låta bli att undra om de styrande i USA verkligen varit så uselt underrättade eller om de struntat i den saken. Eller är det så att händelserna i Libyen på senare tid, det faktum att samtliga västliga ambassader har utsatts för bombattentat eller attacker där (2), den engelska, den amerikanska (med flera dödsoffer) och den franska, fått USA med västliga vasaller, att tvivla på att de regimer som man för till makten  i dessa länder blir så roliga att ha med att göra eller så lättstyrda som man tänkte sig. Så här låter det alltså idag, enligt New York Times (1):

Mr. Heydemann (min ann:  a senior adviser at the United States Institute of Peace, which works with the State Department)  acknowledged, however, that the current momentum toward radicalism could be hard to reverse.

The challenge, he said, is to end the conflict before “the opportunity to create a system of governance not based on militant Islamic law is lost.

(Min översättning: Mr Heydeman (min anm: En senior rådgivare vid USA:s Institut för fred, som arbetar på Utrikesdepartementet) erkände, emellertid, att de nuvarande tendensen mot radikalism kan vara svår att vända.

Utmaningen, sade han, är ett avsluta konflikten innan ”möjligheten att skapa ett system för regering som inte baseras på militant islamiska lagar har gått förlorad.”)

Artikeln fortsätter med att berätta om vad en av de s.k. rebellerna säger. Nämligen att:

“We all want an Islamic state and we want Shariah to be applied,” said Maawiya Hassan Agha, a rebel activist reached by Skype in the northern village of Sarmeen. He said a country’s laws should flow from its people’s beliefs and compared Syrians calling for Islamic law with the French banning Muslim women from wearing face veils.

(Min översättning: Vi vill alla ha en islamisk stat och vi vill att sharialagar ska tillämpas, sade Maawiya Hassan Agha, en rebellaktivist nådd via Skype i det nordliga samhället Sarmee. Han sade att landets lagar skulle bestämmas av folkets tro och jämförde syriers krav om islamisk lag med Frankrikes förbud för kvinnor att bära slöja.)

Får fransmännen bestämma hur de vill ha det, måste vi också få göra det menade rebellen ifråga, enligt fortsättningen.

Inte ens i Irak fick man någon idealisk regering. Där tillsatte man en shiaregim, bara föra att Saddam var sunnimuslim och för att skapa inre splittring, och till all olycka, för USA, fick Iran därmed en bundsförvant i Iraks högsta ledning, det Iran som man ju har tänkt sig att attackera härnäst för nertagning av dess regering. I Irak har man lyckats så bra att landet  nu står inför något som tycks utveckla sig till ett allvarligare inbördeskrig.(3) Intressant nog har Irak dessutom stoppat Al Jazeeras sändningar, den kanal som Västvärldens styrande tagit till sitt hjärta sedan den började fungera som trutförlängare för de västliga attackerna på Libyen och Syrien. Intressant är dessutom att Svenska Dagbladet berättar om den saken, liksom att SR gör det.(4)

Så ska man veta att Libyen, Irak och Syrien, alla var sekulära stater med sekulär lagstiftning, som gav kvinnor samma rättigheter som män och som alla såg till att utbilda hela sin befolkning. Dessa länder hade MÖ:s mest välutbildade befolkningar tidigare. Dessutom var de en slags välfärdsstater. Det är förstås slut med det nu i Irak, där fattigdomen är enorm och där analfabetismen, som var nästan utrotad, nu ökar katastrofalt eftersom många barn inte längre kan eller får gå i skola. (5) Sannolikt händer samma sak i Libyen idag. De var diktaturer alla tre, men med vissa försonande drag alltså. Som vi vet diskrimineras kvinnor förfärligt i Saudiarabien.

/Kerstin

Länkar: (Fler länkar kan tillkomma)
1) Islamist Rebels Create Dilemma on Syria Policy, Ben Hubbard, The New York Times, 27/4 2013
NYT: ”Nowhere in Rebel-Controlled Syria is There a Secular Fighting Force to Speak Of”, 27/4 2013, Land Destroyer
2) The Literal Diplomatic Blowbacks In Libya, Moon of Alabama, 23/4 2013 (Citat: The hope of all three nations was to increase their diplomatic leverage and economic advantages by installing a friendly puppet government in Libya. Since then all three nations had to learn that there diplomats are not welcome in Libya.
On July 11 2012 the British ambassador convoy was attacked in Benghazi. The ambassador escaped the assassination attempt but two man of his protection detail were wounded.
On September 11 an attack on a U.S. ”consulate” that was a cover for a large CIA station killed the U.S. ambassador to Libya.
Today a car bomb exploded in front of the French embassy in Tripoli and wounded two of the embassy security detail as well as a Libyan civilian.
The three nations that intevened all had their diplomats attacked by very same jihadist insurgents they ”helped” to take over the country.
)
– Libyens UD omringat av banditer, Nyhetsbanken 28/4 2013 (I artikeln kan vi också läsa: I Washington pågår intensiva diskussioner om huruvida USA ska gå in militärt i Syrien, för att störta ännu ett land i Mellanöstern i kaos. Republikanerna kräver detta och Obama är dömd att ge efter, som han alltid gett efter för militaristiska lösningar. Vadå, undrar man, Västmakterna har redan skapa kaos och inre elände i Syrien.)
Störtandet av Kadaffi – två olika bilder – vilken stämmer bäst? Anders Romelsjö på Jinge.se 26/4 2013
3) Iraq bombing wave kills dozens days before vote, CBC News, 15/4 2013
4) Irak sparkar ut al-Jazira, SvD 28/4 2013 (Citat:  Enligt myndigheterna har tv-bolagen använt ”språk som uppmuntrat till våld och sekterism”. Klart att Al Jazeera har gjort det. Irak är shia-styrt och Qatar, liksom Saudiarabien är sunnistyrt. Vad vi sett och ser är ett systematiskt religiöst krig mot shiastater från just Saudiarabiens och Qatars sida, som utnyttjar Väst för sina egna religiösa och maktpolitiska syften. Möjligen ogillas detta inte av Väst, som ju har en trogen bundsförvant i Saudiarabien.)
Irak drar in al-Jazeeras sändningstillstånd, SR 28/4 2013
5)  Kriget mot Iraks kultur, Motvallsbloggen 21/8 2012
–  Vad människor fick lära sig i Irak, Motvallsbloggen 13/4 2013
*) Susan Lindauer, (tidigare CIA asset med uppdrag att för inofficiella förhandlingar med Ghadafi och Assad bl.a.) Extreme Prejudice (bok)
Prostitution och människohandel i krigets spår, Proletären 23/4 2013
Danska jihadister kan vänta åtal, Nyhetsbanken 24/4 2013
Oil Wars—Nusra’s Expanding Reach—Syrian Taliban, Matthew Barber and the Syria Video team, Syria Comment 27/4 2013
PS 29/4: Å andra sidan förefaller Väst mer beslutsamt än tidigare att löpa linan ut i Syrien och skapa samma förhållande där som i Irak och Libyen, kaos, rättslöshet och totalt raserande av kulturen: Se:
EU oljar terrormaskin, Nyhetsbanken 22/4 2013
Och vad sysslar USA med – egentligen?
Tsarnajev på USA-kurs i Kaukasus, Nyhetsbanken 24/4 2013 (Citat: Izvestija uppger idag att Tamerlan Tsarnajev enligt en tjänsteman vid det georgiska inrikesministeriets kontraspionage 2001 deltog i ett seminarium som anordnades av ”Kaukasiska fonden”, som samarbetar med den amerikanska ideella organisationen ”Jamestown” (i styrelsen för denna NGO ingår en tidigare ideolog för USA:s utrikespolitik, Zbigniew Brzezinski). Fonden arbetade med att rekrytera folk från norra Kaukasus att arbeta för Förenta staterna och Georgien.)
Why Iraq May be Worse Than Syria. The Civil War in Iraq has Already Begun, Patrick Cockburn, counterpunch 6/5 2013

Ideologier/propaganda&Internationell politik27/04 19:31

George Galloway on Syria – 2013 (publ. 11/2 2013)

Bra, fast för mig låter det som ett tal som han höll för ganska länge sen.

/Kerstin

Ideologier/propaganda&Internationell politik26/04 21:11

OBS: Tillägg nederst.

The Syrian Communist Party (Unified) about the Syria crisis (Publ. 29/3/2013)

Lustigt att det syriska kommunistpartiet inte tar parti för dem som försöker ”befria” Syrien. Vad är det som inte stämmer?

Tillägg 27/4 kl. 03.45
Anders Romelsjö har skrivit ett mycket bra blogginlägg om anfallet på Libyen och dödandet av Ghadafi. Jag rekommenderar det starkt: Störtandet av Kadaffi – två olika bilder – vilken stämmer bäst?

/Kerstin

Ideologier/propaganda&Internationell politik22/04 02:44

Patriot Act – Free Speech Criminalized! (publicerad 21/4 2013)

Filmen är ganska lång med värd att ses. Susan Lindauer visar att man inte alls hade behövt attackera Irak utan att det hade gått bra att förhandla sig fram till en lösning, och till ett system som var demokratiskt och med Saddam ute ur bilden. Men den vägen ville USA inte gå.

Den visar dessutom att USA tar till precis de åtgärder mot obekeväma personer som vi alltid lärde oss  var typiska för det ofria, kommunistiska och förtryckande Sovjet, nämligen att psyksjukförklara dem och sätta in dem på psyket. De som tror att USA är frihetens stamort på jorden borde tänka om.

Det värsta är att vad som händer i USA brukar hända i EU och i Sverige så småningom. Så det är ingen dum idé att känna till det här och förstå vad det handlar om när det blir vår tur, när liknande lagar föreslås här – för vår trygghet.

fyrklöver Till höger ser vi omslaget till Susan Lindauers bok om vad som hände henne. Det är en riktig rysare och väl värd att läsas. Jag rekommenderar den varmt.

 

Boken kan beställas via Amazon Books.

/Kerstin

Akvareller&Ideologier/propaganda&Internationell politik20/04 18:13

Detta är en liten duktig kelpietik, badglad som synes:

kelpie

För övrigt rekommenderar jag följande artiklar till läsning:

The US Continues to Undermine Democracy in Venezuela, Daniel Kovalik, counterpunch 19-21/4 2013 /

USA vägrar att erkänna Maduro som president i Venezuela på grund av att konservativa därstädes hävdar att han vann på grund av valfusk. Här är en berättelse om saken från en som var där som valobservatör, och som jämför med hur valen kan gå till i USA, samt att ett antal presidenter blivit presidenter med betydligt färre rösters marginal. Maduro vann med 250.000 röster, Bush med bara några hundra röster, sedan högsta domstolen vägrat gå med på omräkning av röster i Florida där det påstods att valfusk hade förekommit. Det är till att ha olika standarder för USA och andra stater.

US Leads Pack in Military Spending. Investing in War, Lawrence S. Wittner, counterpunch.org 19-21/4 2013

/Kerstin

Ideologier/propaganda&Internationell politik17/04 15:09

Det är bara att välja, endera är nästan hela svenska journalistkåren lurad eller så vet den att den far med lögner. Jag kan som vanligt inte avgöra vilket.

Nu kommer det i alla fall fram, det som man kunnat ta del av på nätet tidigare också om man varit intresserad nog att inte nöja sig med de svenska drakarnas, inklusive  SR:s och SvT:s  rapportering, att den där Abdul Rahman, som sitter i Stobritannien och kallar sig ”The Syrian Observatory for Human Rights”, inte är något annat än USA/EU:s/Natos PR-figur för det krig Väst för mot Syrien, via inhyrda islamistiska jihadister. Även i Libyen lät journaistkåren sig vilseledas av, eller valde att fungera som trutförlängare till den PR-central som hade satts upp i Benghazi redan innan, eller samma dag som upproret där startade, enligt Ola Tunander, som skriver om saken i sin bok om kriget mot Libyen. (Ola Tunander, Libyenkrigets geopolitik. Humanitär intervention eller kolonialkrig? 2012)

i I Al Manar News kan vi läsa om Abdul Rahman under rubriken “Syrian Human Rights Front is EU-Funded Fraud”.(2) Mannen finaniseras alltså av EU, och en EU-stat som han inte vill avslöja namnet på. Författaren till artikeln gissar på Storbritanninen.

Om Abdul Rahman kan man läsa att:

One could not find a more unreliable, compromised and biased source of information, yet for the past two years, his ”Observatory” has served as the sole source of information for the endless torrent of propaganda emanating from the Western media. Perhaps worst of all, is that the United Nations uses this compromised, absurdly overt source of propaganda as the basis for its various reports – at least, that is what the New York Times now claims in its recent article, ”A Very Busy Man behind the Syrian Civil War’s Casualty Count.”(1,2)

(Min översättning: Man kan inte finna en mer opålitlig, komprometterad och vinklad källa för information, ändå har hans ”Observatory” fungerat som den enda källan vad gäller information för den  oändliga ström av propaganda som vi ser i västliga media. Det värsta av allt är kanske att FN använder denna komprometterade, absurt utåtriktade källa för propaganda som grund för olika rapporter – åtminstone är detta vad New York Times nu hävdar (2) i en artikel nyligen, ”En mycket upptagen man bakom beräkningarna av offren för det syriska kriget”. (1)

Vi läser också att:

The New York Times also for the first time revealed that Abdul Rahman’s operation is indeed funded by the European Union and a ”European country” he refuses to identify. (1)

(Min översättning: The New York Times avslöjade också för första gången, att Abdul Rahmans aktivitet verkligen finansieras av EU och ett Europeiskt land som han vägrar att avslöja.)

 Så upplyses vi också om: 

And while Abdul Rahman refused to identify the ”European country,” media reports stated that it is beyond doubt that it is the United Kingdom itself – as Abdul Rahman has direct access to the Foreign Secretary William Hague, who he has been documented meeting in person on multiple occasions at the Foreign and Commonwealth Office in London.

(Min översättning: Och även om Abdul Rahman vägrade att avslöja det europeiska landet rapporterar media att det utan tvekan är Storbritannien – eftersom Abdul Rahman  har direktkontakt med utrikesminister William Hague, som han dokumenterat har haft personliga möten med på Utrikesdepartementets kontor i London vid flera tillfällen.)

Abdul Rahman flydde från Syrien för c:a 13 år sedan, där han suttit fängslad flera gånger, i samband med Hafez al Assads död:

The NYT in fact unfolded that it was the British government that first relocated Abdul Rahman to Coventry, England after he fled Syria over a decade ago because of his anti-government activities…….“Abdul Rahman is not a human rights activist. He is a paid propagandist,” media reports added.

(Min översättning: NYT avslöjade faktiskt att det var den brittiska regeringen som först placerade Abdul Rahman i Coventry, England efter att han hade flytt från Syrien för över ett decennium sen på grund av sina aktiviteter mot regeringen där…..Abdul Rahman är inte en människorättsaktivist, han är en betald propagandist, tilläggs i mediarapporterna.)

Jag förstår att journalister lät sig luras när en ung flicka ställde sig upp i FN och berättade om hur irakiska soldater hade tagit spädbarn ur sina kuvöser i Kuwait och låtit dem ligga på det kalla stengolvet att dö. Det var kanske första gången som en sådan utstuderad PR-kupp spelades upp inför världen. Men sedan falsariet avslöjats och flickan visade sig vara dotter till en ambassadör från Kuwait, samt tränad av en amerikansk PR-byrå att spela upp sin lilla  hjärtknipande och lögnaktiga scen i FN, borde journalistkåren ha lärt sig att vara mer kritisk vad gäller sådan PR, tycker man.

Kanske journalister idag är medvetna om vad för slags källa detta ”Syrian Observatory for Human Rights” i London är, för numer sägs det ofta i medias nyhetsrapportering bara ”enligt en källa i London”. Med detta anser sig tydligen journalisterna rapportera objektivt. De informerar ju inte om hur det är i Syrien, bara om vad Abdul Rahman påstår händer där och det är ju sant att han påstått detta. Det är i så fall inte första gången jag kunnat konstatera att journalister saknar förmåga, eller vilja att skilja mellan vad som påstås om verkligheten och verkligheten själv.

Är det inte så att vi  just nu upplever det stora kriget om de kvarvarande naturresurserna? Jag börjar tro det, och vad värre, jag börjar ana att USA:s styrande hotar andra länder med en variant av Bushs hot: Den som inte är med och stödjer oss i dessa resurskrig kan inte räkna med att få något med av resurserna i framtiden. Det hörde vi att den Libyske nickedockan Jibril sade om kriget mot Ghadafi, ”de som inte stödjer oss nu kommer inte att få någon libysk olja när vårt krig är vunnet”. Vi såg då också en nytillträdd tysk minister rycka ut och mer eller mindre be om  ursäkt för att Tyskland inte hade varit med och bombat Libyen, samt lova att man inte skulle ställa sig utanför dessa nyimperialistiska krig i framtiden.

PS: Sen är CIA uppenbarligen igång att försöka genomföra en kupp i Venezuela nu. Oroligheterna har redan tagit ett antal människoliv och skadat många människor. Detta liknar exakt vad som hände i samband med kuppen mot Allende 1973 och också den kupp man försökte genomföra mot Chavez för flera år sedan, som misslyckades. Dags igen alltså, för USA att försöka ta över kontrollen över Venezuealas olja och lägga beslag på inkomsterna från denna.

Det är en ruskig tid vi lever i. 

/Kerstin

Länkar (fler kan komma senare):
1) “Syrian Human Rights Front is EU-Funded Fraud”. Lokal Editor, Al Manar News 16/4 2013
2) A Very Busy Man Behind the Syrian Civil War’s Casualty Count, NEIL MacFARQUHAR, New York Times 9/4 2013

Akvareller&Djur/natur15/04 01:37

Detta är en akvarell av min första collie, när  hon går ett s.k. sökslag, dvs har skickats ut i skogen  för att söka efter en gömd människa, en sk. figurant. SBK-tecknet, ett s.k. tjänstetecken, som hon bär, ska enligt lag bäras av hunden när den arbetar.

digitalis

En stor del av min fritid och mitt hobbyliv har upptagits av Svenska Brukshundklubben. Det är en frivillig försvarsorganisation som bildades på 40-talet för att utbilda hundar för försvaret.

För att uppmuntra hundägare att dressera sina brukshundar för olika försvarsuppgifter började man anordna tävlingar, s.k. bruksprov. De här tävlingarna och bruksklubbens verksamhet är nog Sveriges mest okända djursport. Man tävlar i olika grenar, bl.a. i spår, sök och rapport. På varje tävling går man dels ett lydnadsprogram dels gör man en specialuppgift, spårar, går ett spår utlagt av en människa, söker ”vilsekomna” personer eller skickar hunden mellan olika ”stationer” som rapporthund, allt efter vilken gren man tävlar i. Det finns också en skyddshundgren, som i princip är polishundsarbete. Man kan också utbilda sin hund till räddningshund inom SBK, en sådan söker människor begravda i rasmassor och liknande. Sökhunden tränas att söka människor som gått bort sig i skog och mark. Dessutom kan man tävla i bara lydnadsmoment på rena lydnadstävlingar.

Jag blev medlem i brukshundklubben när min första hund, collietiken Cleopatra, Cleo kallad, var ett år, 1980, då jag började min första dressyrkurs där. Sedan dess har hunderiet varit en stor del av min fritid. Även om jag inte är lika aktiv i klubben idag som jag var de första tjugo åren så tränar jag fortfarande mina hundar och åker varje år på ett hundträningsläger. Det är ett trevligt sätt att aktivera sig och att komma ut i skog och mark. Jag har tränat mina hundar i lydnadsmoment och i spår och sök, och tävlat i dessa grenar.

Tiken på bilden ovan var lydnadschampion och godkänd i elitklass sök, den högsta brukstävlingsklassen, där hunden också kan bli brukschampion om den lyckats ta tre brukscertifikat, men så högt meriterad blev hon inte att hon blev brukschampion också.

På senare år har Svenska Brukshundklubben även anordnat tävlingar i andra grenar, som agility, där hunden ska ta sig igenom en hinderbana, och diverse andra grenar, som jag inte tränat någon av mina hundar för dock. SBK är fortfarande knutet till försvaret, men de flesta som tränar sina hundar tänker inte på den saken. De tränar och tävlar för att det är roligt att arbeta ihop med sina hundar.

PS kl 14.30:
En akvarell av en annan arbetande collie. Han har letat reda på ett föremål i terrängen och kommer till matte med det här. Det är också en del av det program som ingår i bruksproven/tävlingarna fast jag inte nämnde det ovan:

arbetande collie

/Kerstin

Djur/natur&Livsfrågor14/04 14:39

Låt mig säga det direkt, mina akvareller nedan, hundporträtten, men även naturmålningar som jag har gjort, är inte konst i den meningen som konstkritiker använder begreppet. De är avbildningar målade med akvarellfärger och möjligen acceptabelt bra hantverk. Jag betraktar mig alltså inte som konstnär och har aldrig aspirerat på att bli en sådan eller att betraktas som en sådan. Istället ser jag mig som hantverkare.

Konst, eller stor konst, är sådant som Picasso och Chagall målade ex. Jag ska inte säga att det alltid är så, men akvarellfärgerna lämpar sig inte så bra att måla abstrakt eller göra underfundiga motivexperiment med, även om det finns akvarellister i Sverige som lyckas med den saken och även om det finns sådana akvareller även från Picassos och Chagalls händer. De flesta som målar akvarell, och jag tror att det är vanligare i England ex., även i USA, än i Sverige att göra det, målar mer eller mindre naturalistiskt.

Jag har visat de här akvarellerna (se tidigare inlägg) även på Face Book och där har många varit snälla och välvilliga och dessutom menat att jag borde ställa ut mina ”tavlor”, vilket förstås gör mig glad. Men eftersom jag inte ser mig som konstnär och inte tycker att mina akvareller är något mer ambitiöst än just naturalistiska avbildningar, så har jag inte varit så intresserad av att ställa ut dem. Dessutom är det väldigt dyrt att ställa ut akvareller eftersom inglasning och inramning kostar mycket pengar. Ovanpå detta ska en person, som vill betrakta sig som konstnär, utveckla en personlig stil och tavlor på en utställning ska inte se ut som om de vore målade av en person  med allvarlig personlighetsklyvning, alltså med många olika stilar. Jag har aldrig utvecklat någon sådan egen och enhetlig stil och inte heller haft lust att göra det. Det kan bero på att jag inte målat så intensivt och kontinuerligt. Jag har alltid målat och kladdat för mitt eget nöjes skull och velat måla som det faller mig in för dagen, vackert ibland, fult ibland, petigt och exakt ibland, snabbt hopkomna färgskisser ibland. Det blir inte en bra utställning av så disparata målningar.

Om vi går tillbaka flera hundra år i tiden var målningarna oftast just avbildningar. Eftersom man inte hade kameror anlitades konstnärer/målare för att föreviga rika människor och för att dekorera de rikas hem, och offentliga byggnader, med vackra tavlor. Sedan kom kamerorna, i slutet av 1800-talet, och målandet utvecklades då i en mer abstrakt riktning. Visserligen hade de franska impressionisterna redan börjat frigöra sig från motiven och att experimentera med andra metoder för att få fram ljusskiftningar i deras målningar, redan innan kamerorna kom, men de målade ändå  fortfarande mestadels naturalistiskt. När kamerorna kom behövdes målarna inte längre för att göra exakta avbildningar och i början av1900-talet utvecklades den abstrakta, ibland absurda konsten, av bl.a. Picasso som var en föregångare här. Idag är situationen alltså en annan än för några hundra år sedan. Även om alla är imponerade av Mona Lisa, och hennes leende, och anser att hon representerar stor konst så skulle sannolikt en konstnär som målade på det sättet idag göras ner totalt av våra dagars konstkritiker, eller man skulle bara förbigå målaren med vad man skulle anse vara en välvillig tystnad.

Ganska snart började fotografer ställa ut sina bilder som konst. De försökte då fotografera sina objekt på sådant sätt att bilderna blev mer av konstverk än enkla avbildningar. De experimenterar med ljussättning, de maskar bilderna i kopieringen, de experimenterar med exponeringar och med att mörka eller ljusa sina foton i mörkrummet etc. Ett enkelt avbildande foto, så nära originalmotivet som möjligt, anses inte vara fotokonst. Sådant kan varenda människa åstadkomma sedan kameran började bli var mans egendom. Fotografer arbetar visserligen på andra villkor än målare, men de som vill åstadkomma fotokonst har också försökt att frigöra sig från originalet och skapa något eget av sina foton. Konst och enkla avbildningar är alltså inte samma sak, varken för målaren eller för konstfotografen.

Med detta vill jag säga att mina akvareller inte ska bedömas som om de gjorde anspråk på att vara konst. De ska bedömas utifrån om de liknar originalmotiven, och märkvärdigare än så är de inte. Så för att sluta som jag började här, jag är hantverkare kort och gott, inte konstnär.

/Kerstin

Ideologier/propaganda&Internationell politik13/04 02:22

I början av kriget mot Irak skrev en kvinna en blogg, som blev känd och som hette Baghdad Burning. Sedan flydde hon från Irak och det blev tyst från henne. Inget nytt blogginlägg efter 22/10 2007. Men 9/4 i år skrev hon ytterligare ett inlägg, det sista hon kanske skriver, säger hon. I detta inlägg talar hon om vad irakierna upplevt och lärt sig de senaste 10 åren. Det är ingen munter läsning. Det är i själva verket en svidande kritik av de attackerande och ockuperande makterna även om kritiken förs fram med en uppgiven och nästan försynt ton. Det kommer säkert en dag när vi får läsa liknande förfärliga berättelser från Libyen och vem vet, kanske till och med från Afghanistan, i värsta fall även från Syrien. Alla dessa länder har slagits sönder och Väst, med USA i spetsen har förvandlat dem till veritabla helveten för dem som bor där.

Om sin vistelse i Syrien, som hon flydde till då kriget i Irak blev för påfrestande, skrev hon 2007:

Syria is a beautiful country- at least I think it is. I say “I think” because while I perceive it to be beautiful, I sometimes wonder if I mistake safety, security and normalcy for ‘beauty’. In so many ways, Damascus is like Baghdad before the war- bustling streets, occasional traffic jams, markets seemingly always full of shoppers… And in so many ways it’s different. The buildings are higher, the streets are generally narrower and there’s a mountain, Qasiyoun, that looms in the distance.

(Min översättning: Syrien är ett vackert land  -åtminstone tror jag det. Jag säger ”tror” eftersom jag uppfattar det som vackert, men samtidigt undrar jag om jag blandar ihop trygghet och normalitet med ”skönhet”. På så många sätt liknar Damaskus Bagdad före kriget – larmande gator, tillfälliga trafikstockningar, marknader som alltid verkade vara fulla av shoppande människor…Och på så många sätt är det olika. Byggnaderna är högre, gatorna vanligtvis smalare och här finns att berg, Qasiyoun, som reser sig på avstånd.

Det var då det, skulle jag säga, innan de stora vidriga rovdjuren anfallit även Syrien fast med hjälp av legoknektar, ännu inte med hjälp av USA:s och Storbritanniens egna arméer och bombplan.

Den 9:e april i år, i nästa bloggpost, skriver hon om Irak och vad irakierna fått erfara under de gångna tio åren. Det låter inte som om Irak blivit den demokratiska mönsterstat som USA hävdade att det skulle bli bara storebror  USA fått avsätta den hemska Saddam Hussein, han som började handla olja i Euro istället för i dollar, vilket måste ha varit hans enda brott mot Västvärlden, dvs mot USA, vid den tid då USA beslutade att anfalla, bomba, ockupera och förgöra Irak.

Om situationen i Irak då, skriver hon:

Back in 2003, one year seemed like a lifetime ahead. The idiots said, “Things will improve immediately.” The optimists were giving our occupiers a year, or two… The realists said, “Things won’t improve for at least five years.” And the pessimists? The pessimists said, “It will take ten years. It will take a decade.”

(Min översättning: Då, 2003, verkade ett år av framtiden som en livstid. Idioterna sade. ”Det kommer att bli bättre direkt.” Optimisterna gav våra ockupanter ett år eller två….Realisterna sade, ”Det kommer inte att bli bättre förrän om minst fem år”. Och pessimisterna sade, ”Det kommer att ta tio år. Det kommer att ta ett årtionde”.

Livet är inte rättvist, konstaterar hon men det är mer orättvist mot en del. Sen läser vi:

We learned that you can be floating on a sea of oil, but your people can be destitute. Your city can be an open sewer; your women and children can be eating out of trash dumps and begging for money in foreign lands.

(Min översättning: Vi lärde oss att man kan flyta på ett hav av olja, men folk kan vara utfattiga. Din stad kan vara ett öppet avlopp; kvinnor och barn kan äta ur soptummor och avfall och tigga pengar i främmande länder.)

Detta hade hänt med ett land där folk hade fri sjukvård, fri skolgång ända upp och till och med universitet och högskolor, där man hade subventionerad elektricitet, bensin och vissa basvaror för hushållet (precis som i Libyen) – innan USA krossade landet och förstörde det mesta, infrastruktur, elsystem, vattenreningssystem, skolor, universitet, sjukhus etc. Innan oljan delades ut till västerländska oljegiganter och betalningen för oljan hamnade i korrupta styrandes fickor. Men detta vet de allra flesta inte, att Irak var ett av de mest välutvecklade arabländerna med nästan total frånvaro av analfabetism. Idag växer många barn upp utan att få lära sig läsa.

We are learning that corruption is the way to go. You want a passport issued? Pay someone. You want a document ratified? Pay someone. You want someone dead? Pay someone.
We learned that it’s not that difficult to make billions disappear.
We are learning that those amenities we took for granted before 2003, you know- the luxuries – electricity, clean water from faucets, walkable streets, safe schools – those are for deserving populations. Those are for people who don’t allow occupiers into their country.
(Min översättning: Vi lär oss att korruption är sättet att leva. Vill du ha ett pass? Betala någon. Vill du ha ett dokument underskrivet? Betala någon. Vill du se någon dödad? Betala någon.
Vi lärde oss att det inte är svårt att få miljarder att försvinna.
Vi lär oss att de bekvämligheter som vi tog för givna före 2003, du vet – sådan lyx som elektricitet, rent vatten från kranarna, gator man kunde promenera på, trygga skolor – detta är för förtjänta befolkningar. Sådant är för folk som inte tillåter ockupanter att komma in i deras land.)
Hon syftar på det faktum att det betalades ut fantasisummor för att börja bygga upp Irak igen – som bara försvann, uppbyggnaden avstannade och blev aldrig genomförd.
Sen kommer det något om det jag brukar tjata om på den här bloggen:
We’re learning that the leaders don’t make history. Populations don’t make history. Historians don’t write history. News networks do. The Foxes, and CNNs, and BBCs, and Jazeeras of the world make history. They twist and turn things to fit their own private agendas.
(Min översättning: Vi lär oss att det inte är ledarna som gör historia. Befolkningarn gör inte historia. Historiker skriver inte historia. Det gör Nyhetsdrakarna. Rävarna (the Foxes) och CNN-folk and BBC-folk och Jezeera-folk gör historia. De vrider till saker och ting så att de passar deras egna privata agendor.)

Jag skulle förstås säga att nyhetsförmedlarna rapar de Västliga ledarnas, huvudsakligen USA:s, propaganda, så att det ändå är ledarna som gör historia, även om de kanske gör en annan historia än de tänker sig att göra. De hade kanske tänkt sig att Irak skulle falla in i det västerländska demokratiska mönstret bara Saddam Hussein, den hemska diktatorn, var borta, i synnerhet väntade de sig det som försökte sätta amerikanska nickedockor med rötterna i Irak, i bästa fall, som ledare där, precis som de gjort i Libyen och nu försöker göra i Syrien.  Det har inte blivit som de tänkt, i så fall, eftersom de där andra sätter sig till motvärn, ibland på de mest improduktiva och destruktiva sätt, så resultaten av USA/Natos bombningar blir inte vad man tänkt, såvida man inte enbart tänkt sig att lägga beslag på oljan och dessutom se till att de här ländernas befolkningar aldrig kan sätta sig upp mot USA:s beslut förstås, för i så fall kanske de faktiskt når de mål de tänkte sig.

Om man tänker efter måste man kanske dra slutsatsen att det är total förstörelse och ett totalt raserande av kulturer USA beslutat sig för att åstadkomma i MÖ, även om man utåt och i propagandan låtsas som om målet är ett annat, eftersom man fortsätter att begå samma fasansfulla krigsbrott mot land efter land trots att alla tänkande människor numer vet att man inte åstadkommer några demokratier av västerländsk modell på det sättet. Inte något annat system heller som är drägligt för människorna där.

Om detta skriver bloggaren:

Those who didn’t know it in 2003 are learning (much too late) that an occupation is not the portal to freedom and democracy. The occupiers do not have your best interests at heart.
We are learning that ignorance is the death of civilized societies and that everyone thinks their particular form of fanaticism is acceptable.
(Min översättning: De som inte visste det 2003 har lärt sig (alldeles för sent) att en ockupation inte är porten till frihet och demokrati. Ockupanterna har inte ditt bästa för ögonen.
Vi lär oss att okunskap är döden för civiliserade samhällen och att varje människa tror att deras speciella form av fanatism är acceptabel.)

Bloggaren vet att det pågår ett systematiskt mördande av allt utbildat folk i Irak, av universitetslärare, av andra lärare, av tandläkare och läkare. (2) Hon vet vad ett sådant mördande betyder och vilka konsekvenser det får. Ingen tycks veta vilka det är som mördar de här människorna men man tror att det är regimen och eller utländska mordpatruller som står bakom morden.

Bloggposten avslutas med en fråga om de ansvariga, amerikanerna, engelsmännen och irakierna, som ställt till detta elände för det irakiska folket, kommer att ställas till svars för vad de gjort och för de många hundratusentals människor de torterat och dödat. Ingen tror det förstås varken hon eller vi andra.

Själv har hon flyttat flera gånger till andra arabländer och är inte längre kvar i Syrien.

Läs hennes bloggpost.

/Kerstin

Länkar:
I’ll meet you ’round the bend my friend, where hearts can heal and souls can mend…Baghdad Burning, 9/4 2013
Syria: human disaster made by West, Finian Cunningham, Press TV 14/4 2013

Några tidigare poster på Motvallsbloggen om Irak:
– Demokrati och rättssäkerhet a la USA, 8/3 2013
2) Kriget mot Iraks kultur, 21/8 2012

Nästa sida »


Motvallsbloggen
lades ut 10/2 2005

Webmaster