Idéhistoria/filosofi&Infrastruktur&Kvinnor/feminism07/01 12:05

Vi drabbades igår av meddelandet att Annika Tiger har lämnat oss.

Annika Tiger var något av en pionjär inom svenska internet på 90-talet och en bra bit in på 2000-talet, både med sin HTML-skola och med sin blogg, som många av oss lärde oss mycket av. Hennes ansträngning, vad gällde att lära ut användningen av nätet och tillverkning av hemsidor, ligger till grund för mina hemsidor och därmed indirekt, även om jag inte snickrat ihop den själv, till denna blogg.

Annika hjälpte och stöttade alla som var intresserade av nätet och dess möjligheter men framför allt ivrade hon för att flickor och kvinnor skulle ge sig in på området och inte överlämna det åt männen. För detta drabbades hon, som så många andra duktiga kvinnor, genom åren av många manliga näthatare.

Jag träffade Annika bara en gång, i samband med en sammandragning på g:a riksdagshuset organiserad av S, inför valet 2006 men vi hade en del telefonkontakter därefter. Även om jag inte kan säga att jag kände henne väl så lärde jag känna henne tillräckligt för att konstatera att hon var en mycket ödmjuk människa som var värd att känna ett betydligt större självförtroende än hon faktiskt gjorde. Hon var duktig, ja enastående inom området på den tiden, och hon lämnar ett stort tomrum efter sig, inte bara för sina närstående utan även för oss andra, vi nätanvändare som har henne att tacka för så mycket.

Så tack, tack Annika för vad du gav oss andra, tack.

/Kerstin

Alliansfusk/lögner&Kvinnor/feminism&Politik/ekonomi15/06 00:00

En film om vad Alliansen sade inför 2006 års val och hur det blev:
Reinfeldts Sverige – siffror och berättelser från ett förändrat land

Jag vet vad jag förlorat på denna regering.

Man kan jämföra dagens situation med vad Reinfeldt sade om oss svenskar för 20 år sen:

Fredrik Reinfeldt ”Svenskarna är mentalt handikappade!”

/Kerstin

Kvinnor/feminism&Politik/ekonomi09/01 19:04

Centerpartiets medlemmar är förstås jätteglada för bl.a. förslaget om månggifte. Framsynt som det är. När vi nu med stormsteg är på väg tillbaka till medeltiden, då fattiga bönder tvingades spänna frugan för plogen, passar förslaget naturligtvis väldigt bra in. Tänk att istället kunna spänna tre eller fyrspann för plogen och betänk vilken lindring det skulle bli för böndernas fruar om de var flera som drog.

Även andra har naturligtvis nytta av förslaget, mycket enklare borde det ju vara för kvinnorna att få sina livspussel, som Centern ju värnat om sedan Maud Olofssons dagar, att gå ihop om det fanns en hemmafru i huset också, som inte kostade stora pengar.

Jag tycker bara att C har glömt grädden på moset, förslaget att männen får dra av sina fruar på skatten, ett fler-FRU-avdrag alltså.

/Kerstin

Ideologier/propaganda&Kvinnor/feminism&Massmedia23/11 03:38

En kort video om den wahabitiska kvinnosynen. Wahabismen är den form av islam som det otroligt reaktionära saudiska kungahuset omfattar och påbjuder i Saudiarabien, en av de stater som med liv, själ och stora pengar stödjer jihadisterna som krigar och mördar för att ”befria” Syrien. Går kanske Västvärldens manliga journalister och politiker omkring och avundas de män som kan och får resonera och agera på det här sättet? Är det därför de stödjer de wahabitiska legoknektarna i Syrien kanske? För att det är detta män i Väst betraktar som befrielse?

Videon är textad på engelska:

(Utlagd 6/9 2010)

Var det inte något liknande ett par kvinnor fick höra från några imamer i ett par svenska moskéer för något år sedan, som vi fick se i ett TV-program? Då verkade det inte finnas män här som instämde. Men de har kanske ändrat sig på sistone.

För att detta inte ska användas i främlingsfientligt syfte eller användas i antiislamistiskt syfte vill jag tillägga dels att detta handlar om en extrem muslimsk inriktning, den som praktiseras i världens mest odemokratiska land, Saudiarabien, dels att exakt samma åsikter återfinns hos en del kristna extrema sekter.

Dessutom ska vi inte glömma att det finns alldeles för många hedenhössvenska män som misshandlar sina fruar. En hel del av dessa män tycks inte vara så noga med att inte slå mot ansiktet. Skillnaden är att dessa svenska män slår i strid mot våra lagar och den allmänna samhällsmoralen, medan för den här wahabiten är det inte bara tillåtet utan moraliskt föredömligt att göra det, bara man slår på rätt sätt.

att slå sin fru.

/Kerstin

Kvinnor/feminism&Massmedia&Politik/ekonomi18/01 17:43

Ska komma med några egna synpunkter på drevet mot drottningen på grund av vad hennes far gjorde. Så låt mig direkt säga att jag är republikan och anser att ämbeten i landet inte ska ärvas utan man ska få dem på egna meriter. Detta sagt så vill jag ändå kritisera drevet mot drottningen.

Frågan sönderfallet i flera frågor:
För det första, är det rätt att somliga kan ärva sina ämbeten, är det rätt att högste ämbetet i Sverige ärvs inom en enda familj? Den frågan har jag redan besvarat. Det är det inte.

För det andra har vi frågan om hur ämbetet sköts eller har skötts, om personen som innehar det gör det jobb skattebetalarna, villigt eller motvilligt, betalar dem för att göra. Här finner jag ingen anledning att kritisera drottning Silvia. Hon har, vad jag kan bedöma, skött sin uppgift att representera Sverige och göra insatser för svenskt näringsliv med den äran. Detta tycks också media ha ansett under åren då man alltid betonat hennes insatser som positiva för Sverige. Hon hade dessutom mycket väl kunnat vinna ett eventuellt allmänt val av drottning i synnerhet som hon varit mycket vacker och människor tenderar att upphöja vackra personer och föredra sådana framför mindre vackra.

För det tredje har vi frågan om arvtagarnas, kungafamiljens, ansvar för vad deras föräldrar har gjort, och denna fråga har jag redan besvarat. Något sådant ansvar kan man inte lägga på dem.

För det fjärde har vi frågan om drottningen har varit ärlig om faderns roll under nazitiden. Hon har offentligt sagt och menat, att han endast var ett oskyldigt offer för sin tids ruskiga maktapparat, medan sanningen tycks vara att han var en medveten partimedlem och dessutom en av dem som kunde dra ekonomisk nytta av judefördrivningen och judeutrotningen. Här inställer sig då frågan om drottningen var i god tro när hon friskrev pappan från all skuld. Denna fråga har jag avhandlat här, där jag säger att det inte finns någon anledning att ta för givet att hon ljög medvetet. Under alla omständigheter kan vi inte påstå att hon gjorde det, för det har vi inga belägg för. Och visste hon ingenting då är det poänglöst att kräva av henne att skulle ha redovisat saken tidigare. Det är också poänglöst att, som gjordes i Studio Ett idag, kräva av henne att hon ”borde ha tagit reda på saken”. Man tar normalt inte reda på om ens föräldrar begått allvarliga brott eller betett sig etiskt förkastligt om man inte anser sig ha skäl att misstänka att de gjort det. Man kan därmed inte kräva av drottningen att hon tog reda på något hon sannolikt tog för givet inte var för handen.

Slutligen ett feministiskt perspektiv på drevet
Så till min sista och riktigt ilskna kritik av drevet: Varför kom utkrävande av ”ansvar” från drottningens sida inte tidigare? Varför anser man det helt rätt att kritisera henne för hennes bakgrund idag, när hon inte längre är samma unga och lysande skönhet som hon varit?

För mig framstår det här som utslag av den sexism vi ständigt ser omkring oss, den som gör att makthavare gärna värnar om unga vackra kvinnor samtidigt som de gärna rackar ner på och försöker mobba ut lite äldre, mer erfarna, mer kompetenta men inte längre lika vackra kvinnor. Jag ser alltså detta drev som en del av den otäcka åldersdiskriminering, framför allt av kvinnor, även om den idag också drabbar en del män, som vi ser överallt i samhället.

I TV-program, som leds av en man och en kvinna står nästan undantagslöst en ung vacker eller söt kvinna sida vid sida med en äldre, ofta tämligen ocharmig medelålders eller äldre halvt eller helt flintskallig man. I reklamen, på filmer, överallt är det unga kvinnor som visas upp och som anses ha något värde, vid sidan av de äldre makthavande männen. Överallt ser vi  hur diskrimineringen mot lite äldre och mycket kompetenta kvinnor slår till, medan de yngre kvinnorna omhuldas och kramas. De unga kvinnorna utgör på intet sätt något hot mot de manliga makthavarna, dels på grund av sin ungdom, dels på grund av att de inte hunnit skaffa sig en gedigen kompetens och imponerande meriter. Däremot gillar dessa män att vila ögonen på något ungt och vackert och gärna att lägga armarna om de unga kvinnorna dessutom, eller ännu värre, få dem med sig i sängen. När dessa samma kvinnor blir äldre och ett reellt hot på arbetsplatserna, då får de se en annan sida av de stöttande och uppmärksamma ledande männen där.

De enda tjänster där maktens män gärna tillsätter kvinnor och gärna relativt unga sådana dessutom, och betalar dem bra, är på befattningar där det kan, eller redan från början handlar om att försvara de manliga makthavarnas sjuka ageranden, endera deras miljöfarliga verksamheter, allmänt omoraliska ageranden eller deras diskriminering av kvinnor. Mycket effektivt! Dels räknar man med att en yngre kvinna inte ska angripas lika hårt av offentliga kritiker som en äldre man, då slipper makthavande män stå där med skammen inför offentligheten, dels är det mycket enklare och billigare att offra en kvinna som inte klarar av att försvara makten tillräckligt effektivt.

Så skam över dem i media som inte attackerar och kritiserar drottningen, som ju också är människa, förrän nu när hon inte längre är landets stolthet och ständigt kallas ”vår vackra drottning”, och dessutom för något hon inte har minsta skuld till.

Vad vill man egentligen? Att kungaparet abdikerar till förmån för Viktoria, så att media återigen får en ung och vacker drottning att höja till skyarna och att känna sig stolta över?

/Kerstin

Länkar:

- Nej, jag tror inte att drottning Silvia ljuger om sin far, Motvallsbloggen 2/12 2010

- Silvias beskrivning om sin fars nazistiska kopplingar, Studio Ett

Ideologier/propaganda&Kvinnor/feminism&Miljövård13/12 04:00

Det var ett tag sedan jag skrev de första delarna av ”min svenska historia – som jag minns den och tycker att jag har upplevt den”. Jag lovade en fortsättning. Det tog ett bra tag men här kommer en bit till:

Det är väl allmänt bekant att vänstern var stark i slutet av 60-talet och i början av 70-talet, i det offentliga samtalet alltså. Vad kom det sig att den dog, för det får man nog lov att säga att den gjorde i början av 80-talet? Jag har förstås inte något slutgiltigt svar på den frågan, men har funderat ganska mycket kring den och tror i alla fall att jag har delar av svaret. Jag var aldrig själv en aktiv del av den här vänsterrörelsen men hade förstås många studiekamrater som var det och ägnade självklart många kvällar åt intensiva politiska diskussioner med vänsterfolk under min studietid.

Vänsterns uppgång och fall
Det som huvudsakligen skapade vänstern och som många ungdomar, kanske framför allt universitetsstuderande, enades kring var protesterna mot Vietnamkriget. Det var landet där USA krigade mot kommunismen, mot det lilla vietnamesiska folket, som stred framgångsrikt men under hårda umbäranden. Protesterna mot Vietnamkriget förde med sig studier av Marx skrifter och en allmän vänstervridning. Demonstrerandet och arbetet för Vietnams folk var intensivt. Det bildades massor av vänstergrupper och dessutom vänstergrupper med olika tolkningar av Marx budskap, den s.k. bokstavsvänstern stred mellan boktstäverna om den rätta tron, om det var Lenin, Trotskij, Stalin eller Mao, eller kanske Castro, som stod för den sanna kommunismen. Diskussionerna gick höga på universiteten och över Vinotinto-pavorna på kvällarna.

Så besegrade Vietnameserna amerikanerna, som tvingades fly från Saigon i en oordnad evakuering i april 1975. Detta, tror jag, var början till vänsterns sammanbrott i Sverige. Man firade segern och gladde sig med vietnameserna som nu hade nått sin frihet, äntligen och efter många år av krig mot Västvärldens kolonialmakter, först mot fransmännen, som de besegrade och drev ut 1954, senare mot amerikanerna. Det dröjde inte länge dock, förrän Vietnam började kriga mot Kambodja (1977-78), där Sovjet stödde Vietnam och Kina stödde Kambodja. Det tror jag var ett hårt slag mot vänstergrupperna i Sverige. Det var ju inte för att Vietnamn skulle bete sig som en angripare som svenska vietnamaktivister hade engagerat sig för Vietnams sak. Besvikelsen i den svenska vänstern blev stor när det här kriget utbröt alltså. Kommunister var tydligen inte så fredliga som man hade trott. Tron på kommunismen började säkert vackla här.

Dessutom hade de borgerliga vunnit valet i Sverige 1976. Svenska folket, som många inom ungdomsvänstern faktiskt trodde stod beredda att göra en svensk kommunistisk revolution, var alltså inte alls så vänstersinnade som delar av studentvänstern hade inbillat sig.

Högern och SAF mobiliserar
1978 bildades så tankesmedjan Timbro (1) som tog hand om borgerlighetens propaganda och hade den uttalade målsättningen att vrida det politiska klimatet i Sverige i en mer borgerlig, högerinriktad riktning. Från det hållet har det formligen vräkts ut borgerligt propagandamaterial sedan dess och så småningom startade man också radiostationer som huvudsakligen riktade sig till ungdomar, som Radio City. (2) Bakom Timbro stod Svenska arbetsgivarföreningen, SAF, numer omdöpt till Svenskt Näringsliv (SN) med gott om pengar att ösa in. Man inrättade dessutom mängder av underorganisationer för att föra propagandan, organisationer som synbarligen är neutrala, som Ung företagsamhet m.fl. (3), men som alla ingår i det stora propagandaprojekt som SAF stod för. Deras verksamheter måste sägas ha varit otroligt framgångsrika.

Miljörörelsens uppgång och fall
Parallellt med vänsterrörelsen hade vi under 70-talet också en stark miljörörelse, som delvis bestod av vänsteraktivister men också av engagerade människor från andra partier, framför allt från mittenpartierna, Centerpartiet och Folkpartiet, som på den tiden var betydligt mindre högerinriktade än idag. Högerpartister lyste dock mestadels med sin frånvaro. Miljörörelsen hade vuxit fram och inspirerats av Rachel Carsons bok ”Tyst vår” (1962) som handlade om hur biocider och andra miljögifter dödade fåglar och andra djur i naturen. Denna rörelse dog väl egentligen efter Kärnkraftsomröstningen.

Jag var aktiv i denna rörelse och var motståndare till kravet på kärnkraftomröstning. Jag menade att etablissemanget, både Socialdemokraterna och SAF, hade sådana kollossala resurser för propaganda att de med stor sannolikhet skulle vinna en sådan omröstning och vad skulle miljörörelsen göra om vi förlorade omröstningen? Då hade ju svenska folket i val sagt att man ville ha kärnkraften och därefter kunde vi ju inte verka mot densamma utan att bli beskyllda för att vara antidemokratiska. Jag menade att vi i miljörörelsen istället skulle fortsätta att mullvada för miljöarbetet och mot kärnkraftsutbyggnaden inom de befintliga partierna för att vinna på längre sikt. Jag fick emellertid inte gehör inom miljörörelsen för den åsikten.

Så kom den allvarliga olyckan i ett kärnkraftverk i Harrisburg 1979 (4) och plötsligt fick antikärnkraftgrupperna gehör hos politikerna, som beslutade att en omröstning om kärnkraften skulle hållas 1980.(5) Det gick som jag hade väntat mig, och för att garantera en sådan utgång inrättade man tre alternativ. Alla var egentligen avvecklingsalternativ, fast de handlade om olika takt i avvecklingen. Jag brukar säga att man hade linje ja, linje jaså och linje nej. Genom att man räknade samman rösterna från linje ”ja” (högerns linje) och linje ”jaså” (S-linjen) fick man majoritet för att köra vidare. Inga fler reaktorer men de som redan fanns skulle användas tills de var utslitna, eller till omkring 2010 och staten skulle vara majoritetsägare (om jag inte missminner mig).

Så var miljörörelsen oskadliggjord. Vi miljöaktivister hade slitit rejält inför omröstningen och när vi förlorade, eller, som somliga kanske tyckte, hade vunnit en halv seger, för nu skulle ju kärnkraften avvecklas i någon obestämd framtid, så fanns det ingen ork kvar så miljörörelsen dog i stort sett.

Det diskuterades också inom miljörörelsen om man skulle starta ett miljöparti. Även detta talade jag emot (jag var dock inte någon framträdande eller viktig person på riksplanet måste jag väl tala om, även om jag var mycket aktiv i vår lokala miljögrupp och var med på en del möten på riksplanet) och av just skälet att det var bättre att ha en tvärpolitisk miljörörelse som verkade för ökat miljömedvetande inom alla partier. Varken Miljöförbundet och eller MIGRI (de två stora miljörörelser som fanns och som hade uppstått efter en splittring) kom att starta något miljöparti. Det gjorde istället folkpartisten Per Gharton, som hade suttit i riksdagen flera år. 1981 såg vi alltså Miljöpartiet födas. Det kom sedan in i riksdagen 1988. Idag har väl detta parti, som var radikalt vad gäller miljön en gång, urartat till att bli ett parti som alla andra, där kohandel och svek mot idealen blivit en del av partiets verksamhet.

(Och här noterar jag något som förstås döljer viktiga skeden i svensk 1900-talshistoria. Varken Miljöförbundet eller MIGRI har några artiklar på Wikipedia. Det var dock ett par ganska stridbara miljöorganisationer på 70-talet och att de inte finns nämnda där döljer det faktum att Sverige hade en mycket energisk och synnerligen aktiv miljörörelse under detta årtionde, som dessutom åtstadkom  en hel del förändringar. Inte underligt alltså att somliga unga miljöintresserade människor idag undrar varför vi 40-talister inte har brytt oss om miljöfrågorna. Det gjorde vi men etablissemanget dödade dessa gräsrotsrörelser som det dödat alla andra folkrörelser under senare delen av 1900-talet. Så var exempelvis inrättande av Naturvårsverket 1967 (6) ett svar på miljörörelsen och på kraven på en mer medveten miljöpolitik. Valfrid Paulsson, den förste generaldirektören för detta verk, agerade dock snarare mot miljön än för den.)

Feminismen urartar och dödas
Feminismen har en lång historia, som jag inte ska gå in på närmare. Bara säga några ord om dess senaste historia. Jag var förstås kvinnosakskvinna, som det hette på sextiotalet när jag var ung. Det handlade om att kämpa för kvinnors rätt i samhället, till fri abbort, till daghemsplats åt alla så att kvinnor kunde arbeta och försörja sig själva och slippa vara bereonde av sina äkta män, eller av att skaffa sig sådana. Det handlade om kvinnors  möjligheter att forska och om att avancera på arbetsplatserna, om lika lön för lika arbeten.

(Här var jag exempelvis med och bildade Forum för kvinnliga forskare i Göteborg, men drog mig ganska snart ur eftersom jag vid den tiden var ensam med ett litet barn och inte hade möjlighet att vara aktiv på kvällstid.)

I början handlade den akademiska feminismen, som man nu började kalla kvinnokampen efter amerikanskt mönster, om att kvinnor borde ges samma möjligheter att forska som män hade, nu när vi var lika många på grundutbildningen ungefär. Argumentationen var att kvinnor kunde se sådant som män inte såg, just för att vi hade andra samhällserfarenheter än män. Så långt var jag med. Men gradvis övergick den här idén i det jag kom att kalla ”livmodermystiken”. Det blev så väldigt speciellt att vara kvinna så ingen enda man kunde åstadkomma vad kvinnor kunde, kunde se vad kvinnor såg och de kunde heller inte förstå, ens om vi förklarade det för dem. Jag reagerade mot den här glidningen, som handlade om att vi var så speciella, och det gjorde jag för att jag såg biologismen stå på lur bakom den här attityden.

Högern tog snart över problemformuleringsprivilegiet på området och höll med: Visst, kvinnor var väldigt speciella och de borde inte bli som män, som de ju försökte bli, hävdade nu borgerliga kvinnor med Timbros benägna medverkan och understöd. Istället för att kämpa för att kvinnor skulle bli som män, eller för att de skulle ta över makten helt, skulle man erkänna kvinnors särart och uppskatta dem för vad de var. I denna uppskattning, anade man, ingick inte betalningen för utförda sysslor utan den syftade istället till att kvinnor skulle förbli vid den kvinnliga lotten, göra vad de var biologiskt mest lämpade för – ta hand om barn, ja och passa upp och vårda frisk man också förstås – och nöja sig med lägre löner och uppskattningen för detta.

Arbetsgivarföreningen anställde snabbt i huvudsak kvinnor för att föra fram detta budskap och för att slå mot sina jämställdhetssträvande systrar – för mycket god betalning dessutom. Så var feminismen oskadliggjord.

Nu kallas vi som hyser samma åsikter i saken som vi alltid gjort, och som kvinnokämparnas förgrundsgestalter hyste, för ”gammelfeminister” och påstås inte passa i en ny tid, fast det i själva verket är förra sekelskiftets kvinnofälla man motar in oss i igen. Samtidigt har man ställt kvinnor mot kvinnor och även yngre kvinnor mot äldre kvinnor och därmed dödat kvinnorörelsen. Ingen kamp lyckas om de kämpande splittras. Det vet alla som kan något om politik, om sociala förhållanden och om hur propagandanslipstenen ska dras, och de kunskaperna köper sig de penningstarka, som aldrig varit så penningstarka som idag.

Fortsättning följer (fast jag vet inte när)

/Kerstin

Länkar:
1) Timbro, Wikipedia
2) Radio City, Wikipedia
3) Ung företagsamhet, Wikipedia
4) Harrisburgolyckan, Wikipedia
5) Kärnkraftsomröstningen, Wikipedia
6) Naturvårdsverket,Wikipedia
- Min svenska historia III (Dagens inhumana människosyn), Motvallsbloggen 29/8 2009

Övrig rekommenderad läsning:
- Så funkar den, arbetslinjen, Ett Hjärta Rött
- Dags att avliva myten om den socialdemokratiska välfärdsmodellen? Utredarna

Kvinnor/feminism&Politik/EU25/04 02:23

Nu har det alltså offentliggjorts att förlovningen mellan prinsessan Madeleine och Jonas Bergström slås upp. Rätt, tycker jag, som inte har mycket till övers för den kungliga seden med älskarinnor och drottningar och prinsessor som måste lära sig att finna sig i att deras män har sex till höger och vänster och att de själva endast har en funktion och skyldighet, att producera fler små prinsar.

I Sydeuropa, huvudsakligen i de katolska länderna, ja vi behöver bara gå till Tyskland, har man egentligen samma norm som de kungliga familjerna haft sedan urminnes tider, att män har en massa sex utanför äktenskapet alltså. Där är det vanligt att män går till prostituerade, även gifta sådana, så vanligt att det måste anses som en kultur av ett slag som vanligt folk i Sverige inte har haft på mycket länge och där trohet inom förhållanden länge ansetts som idealet (även om många inte lever upp till detta ideal utan vänstrar lite då och då).

Där man har denna prostitutionskultur får kvinnorna finna sig i att deras män besöker bordeller då och då. Det är manligt och macho att göra det och nästan ett måste för männens anseendet att de gör det, och där är det liksom en del av kvinnans naturliga biologiska lott att inse att hennes man ”behöver mer sex än hon förmår att ställa upp med” och man skiljer sig bara inte eller slår upp förlovningar.

Det här får mig att tänka på alla dessa liberaler och liberatarianer som ivrar så energiskt för avskaffandet av sexköpslagen och för en prostitution som inordnas under skattesystemet som vilket annat arbete som helst, för den viktiga friheten att fritt få sälja sin kropp alltså.

Att somliga män kan tycka att det här är en god idé kan jag till nöds förstå, men att kvinnor finner idén vara superb och prostitution vara höjden av frihet och en frihet värd att kämpa för, det förstår jag inte.  Är det så att de liberala och libertarianska kvinnor som så intensivt ivrar för fri prostitution i själva verket är så trötta på sina män att de skulle betrakta det som en ren avlastning, eller en befrielse, om deras män gick till prostituerade istället för att begära att de själva ställer upp. Att de anser att mannens enda värde är som försörjare och som sådan vill de ha kvar honom, men sex med honom – helst inte.

Eller är de så naiva att de tror att det inte är just deras män som skulle gå på bordeller utan bara de där handikappade männen eller männen som är för fula för att få ”egna kvinnor”, eller andra kvinnors män?

Eller är de så trötta på sina tråkiga, spolformiga hel- eller halvfeta män att de själva vill ha friheten att köpa sig sex av en ung och stilig gigolo?

Det må vara hur det vill med den saken, mitt huvudskäl att vara absolut emot fri prostitution och för sexköpslagen är att där fri prostitution och legitimerade bordeller förekommer där ökar också ”försäljningen” av vålds- och tvångsprostituerade, trafficingen alltså.

Men åter till de kungliga normerna som är desamma som prostitutionskulturerna söderöver: Madeleine verkar vara en modern, ”alldeles vanlig” (nåja) svensk kvinna alltså, som inte vill finna sig i vad alla kungliga damer fått tåla i alla tider. Hon verkar alltså vägra att acceptera de urgamla kungliga normerna om kvínnorna som själlösa bihang, som avelskossor, och att kungliga kvinnors män gör som de vill. Det tycker jag hedrar henne. Hon har aldrig imponerat på mig, men nu steg hon några pinnhål i min aktning i och med den uppslagna förlovningen, till skillnad från storasyster som sjönk i densamma för ett par dagar sen då hon bestämde att hennes bröllop skulle följa en sed som symboliserar just den totalt ofria kvinnan.

Den första kungligt gifta kvinna som offentligt protesterade mot den äkta mannens otrohet var väl prinsessan Diana i Storbritannien, som inte ville finna sig i att bara vara avelskossa. Men hon var en ”vanlig” kvinna, som inte var uppfostrad till att tåla vad kungliga damer fått lära sig tåla i alla tider. Senare såg vi antagligen samma sak hända med den ingifta danska prinsessan, också en ”vanlig” kvinna. Madeleine är väl den första födda prinsessa som vägrat inordna sig i normen om att de kungliga damernas män har rätt att ha hur många sexuella eskapader som helst och som vägrar betala det priset för att vara prinsessa.

Befria prinsessorna alltså – avskaffa kungahuset!

/Kerstin

Länkar:
- Madeleine och Jonas bryter förlovningen, AB
- Tora: ”Jag ångrar att jag berättade, AB
- Monarkifri zon, G Bergdahl, Hälsingborgs Dagblad
Rekommenderad annan läsning:
- Finanskrisen, några siffror, Storstad
- Forskare och ekonomer sågar alliansens jobbpolitik, Ett Hjärta Rött
- Femtio procents kraschrisk, Ekonomikommentarer

Kvinnor/feminism&Politik/ekonomi24/04 00:36

Prinsessan Viktoria vill amerikanisera Sverige ännu mer, som med att införa eller auktorisera den amerikanska ärkekonservativa seden att pappan ”överlämnar”  dottern till mannen vid altaret. Jag har tidigare fått ett ganska positivt intryck av Viktoria som person, men nu sjönk hon flera pinnhål i min aktning.

Om hon nu absolut vill vara amerikansk och bo i lilla Amerika, så kunde hon ju ta steget fullt ut och rekommendera att man avskaffar kungahuset på en gång, så att Sverige blir precis som USA – i alla avseenden.

/Kerstin

Forskning/vetenskap&Kvinnor/feminism12/03 04:08

Via Jenny Westerstrands blogg (1) får jag tips om en artikel i Dagens Juridik.(2) Den handlar om ett projekt som syftar till att utreda och stötta våldsutsatta kvinnor samt partners i samkönade relationer.

Det framkommer i artikeln att c:a 45% av de kvinnor som anmälde sina partners för våld var akademiker, vilket ger en annan än den gängse bilden av hustrumisshandlaren. Det står dock ingenting om hur många av dessa kvinnor som lever i heterosexuella relationer och hur många som lever i en samkönad relation, men jag tror att man kan utgå ifrån att den första kategorin är i majoritet, i synnerhet tror jag det som artikeln har den rubrik den har och på grundval av texten i densamma. (1)

Nästan hälften av de kvinnor som utsätts för våld i nära relationer är akademiker med välbetalda yrken, enligt en ny undersökning. – Det är ingen traditionell bild av brottsoffer som har kommit fram, säger Annika Rejmer, rättssociolog.

Undersökningen bygger på enkätundersökningar och intervjuer med kvinnor som polisanmält att de utsatts för våld av en närstående.

Eftersom hela Sverige gick i taket när samma sak hävdades av de kvinnliga forskare som låg bakom den förtalade rapporten Slagen dam, för några år sedan, så väntar jag nu på att Bo Rothstein ska rycka ut igen och ta heder och ära av de organisationer och institutioner som nu hävdar samma sak som påvisades i Slagen dam, nämligen att det ingalunda bara är utslagna män som misshandlar. För vi kan nog utgå ifrån att de flesta av de här kvinnorna inte lever tillsammans med utslagna män och män på samhällets botten.

Bo Rothstein initierade nämligen en ren förföljelsekampanj mot en av de kvinnliga forskarna bakom rapporten Slagen dam, Eva Lundgren,(3) bl.a. genom att han felaktigt (4) hävdade att rapporten var totalt ovetenskaplig och slutsatserna alldeles galna och att hela Eva Lundgrens forskning var oseriös. Nu är det alltså dags för honom att ge sig på nedanstående projekt.

Projekt Karin är ett samarbete mellan Malmöpolisens familjevåldsrotel, Kvinnokliniken UMAS, Rättsmedicinalverket i Lund och Malmö stads verksamheter Kriscentrum för våldsutsatta kvinnor och deras barn samt Embla, ett skyddat boende för offer för hedersrelaterat våld.

………..
Projektet är ett regeringsuppdrag inom ramen för handlingsplanen för att bekämpa mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och våld i samkönade relationer.

/Kerstin

Länkar:
1) You can fool some forskare some time, Jenny W:s blogg
2) Våldsutsatta kvinnor vill hjälpa sina män, Dagens Juridik
3) Fusk på vanlig svenska, DN
4) Bo Rothstein sitter i glashus. Motvallsbloggen 23/8 2007

Kvinnor/feminism&Livsfrågor16/10 02:11

Så är då burkor och niqabs på tapeten igen då en centerpartist har föreslagit att det ska lagstiftas mot heltäckande kläder som döljer ansiktet. Det är förstås ett helgalet förslag som man hoppas att riksdagen säger nej till. Men det finns många men här också.


“Ingen har rätt att bestämma över andras klädsel”, menar de muslimer som anser att de här heltäckande kläderna bör accepteras överallt i samhället och att det är diskriminering av muslimer att inte tillåta sådana på alla arbetsplatser.


Men vadå? Det är helt enkelt inte så att man kan klä sig hur som helst eller hur man vill även om man är hedenhössvensk. Vi har massor av klädregler som vi svenskar måste följa om vi vill bli accepterade inom olika områden. Ingen anställer en ung kvinna som chefsassistent, som har ring i näsan och håret uppsatt i lila tofsar på huvudet exempelvis. 


Man får klä sig precis som man vill i det privata och på fritiden, ha näsan full av ringar, visa halva brösten, naveln och hela baken, ha lila tofsar på huvudet och missprydande tatueringar på de bara armarna men på många arbetsplatser gäller strikta klädkoder. Vill man inte följa dessa, ja då anställs man bara inte på de där jobben. Då får man välja, endera anpassar man sig till de klädregler/den klädkod som gäller på den arbetsplats man vill verka inom, eller så får man acceptera att man inte kan få vissa anställningar. Så varför ska just muslimska kvinnor kunna kräva undantag från dessa regler? I synnerhet bör de inte ha det som de här heltäckande tälten inte är specifikt muslimska plagg, påbjudna av Koranen, utan har anor betydligt längre tillbaka i tiden än Muhammeds dagar.


Somliga av de klädregler som vi svenskar får finna oss i att underordna oss är av mer estetisk eller moralisk karaktär, som att man inte klär sig utmanande eller slarvigt om man har ett arbete där man representerar ett företag. Andra regler är rent praktiska. Man är en trafikfara som busschaufför i burka exempelvis. Man kan inte sköta somliga industrimaskiner i en sådan utan allvarliga olycksrisker. Man riskerar att sprida farliga bakterier inom sjukvården om man bär långärmat och i synnerhet om man bär burka eller niqab. Där ska man ha bara armar som lätt kan tvättas eller desinficeras och inte alltför vida och fladdrande kläder. 


När vi nu dessutom fått veta att det inte finns några regler i Koranen som påbjuder Burka eller Niqab så kan vi bara konstatera att det finns mängder av propra västerländska kläder att bära om man vill dölja det mesta av sin kropp, och att sådana borde fungera lika väl för muslimska kvinnor, ur religiös synpunkt.


Jag vet inte vilken funktion de där tältliknande plaggen hade från början, de kan ju ha varit praktiska i heta ökenlandskap. De må ha vilken ursprunglig orsak som helst men det är helt klart att de nu tycks ha en huvudsaklig funktion, nämligen att förhindra mänsklig kommunikation. I de muslimska länder där kvinnorna bär sådana plagg utomhus tar de, vad jag förstår, av sig plaggen inomhus och tillsammans med sina familjer. De uppfostrar inte sina barn utan möjlighet till ansiktskommunikation. De pratar inte med varandra enbart genom de där tygsjoken. I dessa länder går flickor i speciella skolor och tar av sig sina heltäckande plagg inom skolans väggar, om jag inte missuppfattat saken. Det finns inte daghem där de arbetar med barnen i heltäckande tygsjok. Sådant vore rent omänskligt och alltså förekommer det inte heller i de muslimska länderna. Där arbetar dessutom inte kvinnor i högre utsträckning utanför hemmen. Det är alldeles klart att man inte ska dölja sitt ansikte för personer som man måste ha nära social kontakt med, som man måste ha på de flesta arbetsplatser i ett modernt västerländskt samhälle. 


Går vi tillbaka i vårt eget samhälle så var det inte mer än hundra år sedan gifta kvinnor skulle dölja sitt hår och kvinnor dessutom gick i långa vida kjolar. Men de här plaggen blev opraktiska när samhället moderniserades alltså började kvinnokläderna förändras på grund av utvecklingen. Kjolarna blev kortare och huvuddukarna försvann. Men så sent som i början av 60-talet fick kvinnor inte bära långbyxor på kontor. När jag började arbeta, vid just den tiden, var detta förbjudet på min arbetsplats, ett försäkringsbolag. Dessutom fick vi kvinnor inte vara barbenta under sommaren utan var tvungna att bära nylonstrumpor oavsett hur varmt det var. 


Lever man i ett modernt samhälle, så blir sådana plagg som burkor och niqabs fruktansvärt opraktiska, och i vissa situationer rent farliga, och hävdar man att man alltid ska få ha sådana plagg på sig, då får man nog finna sig i att man är utestängd från en hel del arbetsplatser. I synnerhet som det inte går att hävda att religionen påbjuder denna klädsel. Det finns gott om anständiga västerländska kläder som uppfyller de påbud som Koranen ställer upp och huvudduk borde nu inte vara något hinder någonstans. 


Men, som sagt, förbjuda de här plaggen ska man förstås inte göra. Kvinnor ska naturligtvis ha rätt att bära dem, men gör de valet att bära dem jämt utanför hemmen, ja då får de finna sig i att inte vara välkomna på vilken arbetsplats som helst. Det får varje hedenhössvensk göra om han eller hon klär sig alltför avvikande och vägrar att anpassa sig till den klädkod som gäller på olika arbetsplatser nämligen. 


Länk:

- “Ansiktsslöja ingår i en patriarkal tradition och saknar stöd i islam”, Svt

Nästa sida »


Motvallsbloggen
lades ut 10/2 2005

Webmaster