februari 2013


Forskning/vetenskap&Vård/omsorg26/02 22:16

Inledningsvis: Det är förstås inte jag som påstår att SSRI inte fungerar så bra som man hävdat. Det är inte jag som säger att SSRI ger biverkningar som kan vara hemska för en del människor. Det är inte jag som säger att det kan vara ett rent elände att sätta ut pillren. Det är andra människor som berättar om detta. Dels är det forskare, som inte är betalade av läkemedelsföretagen, som visar att medlen inte är speciellt effektiva. Dels är det människor som ätit pillren som berättar om problemen som ofta följer med dem, eller som berättat om nonchalanta läkare.

Så här började mitt intresse för SSRI och andra lugnande medel: Redan på 70-talet, när kritiken mot mentalvården och psykiatrin var stark, skaffade jag mig en viss om än ganska oengagerad skeptiscism mot psykofarmaka och lugnande preparat. Att min pappa dessutom avskydde psykiatriker och inte hade något till övers för sådana bidrog säkert också till min inställning. Han var nämligen mycket intresserad av krigshistoria och var insatt i händelserna i Tyskland, före och under kriget, där just psykiatrikernas ageranden hade varit förfärligt, som när de började avliva utvecklingsstörda människor. Det verkliga startskottet för mitt djupare intresse för området kom emellertid först när min mamma drabbades av Alzheimers när hon var 80 år gammal, för omkring 13 år sedan, och när jag så småningom insåg vad man gjorde mot henne med de lugnande preparat man stoppade i henne, antipsykotiska preparat, sömnmedel, bensodiazepiner och SSRI. Om detta skriver jag i uppsatsen: Mamma och äldrevården. Hennes situation resulterade i att jag började studera området, skaffade mig all information jag kunde hitta på nätet om både bensodiazepiner och SSRI samt om schizofrenimediciner. Sedan dess har jag bekämpat den ohämmade, slarviga och oansvariga förskrivningen av dessa preparat och här fortsätter jag.

Också Cornucopia , som jag hänvisade till i det förra inlägget, har skrivit ytterligare ett inlägg om området.

För något halvår sedan skrev jag en recension av boken Anatomy of an Epidemic: Magic Bullets, Psychiatric Drugs, and the Astonishing Rise of Mental Illness in America (2010), av medicinjournalisten Robert Whitaker. Jag lovad då att återkomma till boken. Det har inte blivit av men nu kommer det en fortsättning, kanske kommer det fler framöver:

Whitaker har bl.a. tittat på antalet patienter på mentalsjukhus förr och nu och också på frekvensen av botade patienter. Vad gäller depression refererar han flera undersökningar som visar att av de patienter som behandlats med SSRI blir färre friska än av dem som inte behandlats med några medikamenter.

1997 fann brittiska läkare att av 95 icke- medcinbehandlade patienter ansåg 62% att deras symtom hade minskat efter sex månader. Av SSRI-behandlade patienter ansåg endast 33% att deras symtom hade avtagit efter samma tid. I en holländsk studie som spände över 10 år, fann forskare att 76% av icke-behandlade patienter blivit återställda och att de inte fått några återfall i jämförelse med 50% av dem som hade stått på SSRI. En kanadensisk forskare ställde upp en databas över 9.500 deprimerade patienter och han fann att medicinerade patienter var deprimerade i genomsnitt 19 veckor mot elva veckor för dem som inte medicinbehandlades. Så skriver Wihtaker:

These findings, Patten wrote, were consistent with Giovanni Fava’s hypothesis that ”antidepressant treatment may lead to a deteriorating in the long term course of mood disorders” (sid 164-5)

(Min översättning: Dessa resultat, skrev Patten, överensstämde med Giovanni Favas hypotes att ”behandling med antidepressiva kan leda till ett försämring  av känslomässig störning över längre tid.”)

Det finns inte så många undersökningar av långtidsverkningar av SSRI-behandling men de som finns verkar alla peka åt samma håll, färre av de SSRI-behandlade blir bra än av de icke-behandlade. Whitaker räknar upp den ena undersökningen efter den andra och konstaterar att samtliga kommer fram till samma resultat, människor som inte behandlats är genomsnittligt bättre efter en lite längre tid medan en större andel av dem som behandlats är lika dåliga eller sämre efter samma tid. Många av dem som börjar som deprimerade och behandlas med SSRI får snart värre psykiska problem och medicineras ännu kraftigare och tillfrisknandefrekvensen är betydligt lägre idag än den var före SSRI-tiden. Men, säger Witaker också, bruket av marijuana och kokain har också bidragit till att de här sjukdomarna ökat och blivit allvarligare.

Att förskrivningen ökat med raketfart visar han också, samt hur det sett ut och nu ser ut på mentalvårdsområdet i USA: 1995 fanns 38.200 personer på mentalsjukhusen på grund av depression vilket ger 1 per 4.345 personer. Idag är depressionstillstånd den ledande orsaken till arbetsoförmåga i USA. Omkring15 miljoner amerikaner står på antidpressiva och av dessa är c:a 50% arbetsoförmögna, 7 miljoner således. (s 170)  USA har alltså, menar Whitaker, drabbats av en formlig epidemi av psykiska sjukdomar.

Även djurstudier har uppvisat alarmerande resultat. Hos råttor som fått höga doser av SSRI under fyra dagar ”svullnade neuronerna och krullade sig som korkskruvar”. Varför och vad som hänt med deras nerver vet man ännu inte.

Om det faktum att psykiatrikerna utvidgar sitt revir genom att sätta sjukdomsdianoser på alltfler tillstånd läser vi att:

First, by greatly expanding diagnostic boundaries. psychiatry s inviting an ever-greater number of children and adults into the mental illness camp. Second. those so diagnosed are then treated with psychiatric medication that increase the likelihood they will become chronically ill. (sid 209)

(Min översättning: För det första, genom den enorma expansionen av gränserna för diagnoserna, bjuder psykiatrin in en allt större mängd barn och vuxna i sjukdomslägret. För det andra, de som diagnosticeras behandlas med psykiatrisk medicin som ökar risken (sannolikheten) för att de blir kroniskt sjuka.)

Inte nog med det. De mentalt sjuka dör tidigare de senaste 15 åren än de gjorde förr. De dör av blodkärlssjukdomar, andningsproblem, metaboliska sjukdomar, diabetes, njursvikt osv. Dessa sjukdomar tenderar att poppa upp, skriver Whitaker, när människor står på antipsykotiska preparat eller ”drogcocktails” under åratal. Han beskriver flera fall med hemska åkommor. Ett av fallen han beskriver har problem som liknar dem man får när man missbrukar heroin. Det handlar om en ung kvinna som började med sådana här preparat när hon var 16 år gammal. Tolv år senare stod hon fortfarande på antidepressiva (SSRI).

Och nu exploderar förskrivningen av de här preparaten till ungdomar och barn. Man har ju, som bekant, dessutom identifierat sjukdomen ADHD, som man kan ge droger mot. Det framställs som att först nu har man instrument (som utgörs av frågeformulär) att diagnosticera de barn och ungdomar som lider av dessa defekter. Så nu startar läkemedelsföretagen patientföreningar på löpande band för dem som drabbats och lobbar för att skolor ska söka efter drabbade barn med hjälp av screeningprogram, frågeformulär alltså. Det är fantastiska mjölkkor man ringar in här. Men det är värre än så, i USA diagnosticeras numer så små barn som tvååringar som deprimerade och sätts på SSRI. I Sverige tar läkemedelsföretagen nu ett steg i taget för att få igenom samma praxis här, och de har helt klart Alliansregeringen på sin sida, eller i sin hand.

Psykiatriker, som börjat se mer kritiskt på oskicket att droga ner alltfler människor, blir ofta förföljda av psykiatrikersällskapet APA i USA. Vi kan nog ta för givet att samma sak händer svenska psykiatriker som inte ordnar in sig i ledet.

Det här är bara en liten bråkdel av det som man får veta när man läser Whitakers bok och varenda människa som förskriver SSRI och antipsykotiska droger borde läsa boken. Egentligen borde den ingå som kurslitteratur på läkarutbildningarna. Boken är faktaspäckad från första till sista sidan. Författaren leder läsaren genom en genomgång av de antipsykotiska och lugnande medlens historia, fram till våra dagars fullkomliga drogvanvett.

I boken beskrivs också hur psykiatrin och läkemedelsbolagen samarbetade för att bättra på psykiatrins rykte, som inte var gott på 60- och 70-talen. Nu skulle psykiatrin förvandlas från en lite skum och luddig verksamhet till något som liknande den vanliga läkarvetenskapen. Dess skamfilade rykte skulle ersättas av en image av medicinsk vetenskap som vilade på samma solida grund av hårddata som medicinen. Man lyckades. Idag tror massor av människor, inte minst många läkare och psykiatriker, att psykiatrin är precis lika vetenskaplig som läkarvetenskapen i övrigt. I själva verket är den fortfarande ett sammelsurium av tyckande och åsikter, om än av demokratiskt beslutade sådana, nämligen hur alla de olika tillstånden som psykiatrin säger sig kunna bota, ser ut och ska kunna skiljas från varandra. Sjukdomarna blir bara fler och fler och de flesta påstås kunna bli botade med SSRI, av det senare tillkomna preparatet SNRI eller av andra, antipsykotiska medel.

/Kerstin

Länkar: (Fler länkar kan komma.)
(För att läsa tidigare inlägg på Motvallsbloggen om SSRI, skriv in SSRI i sökfunktionen till höger.)
– Who cares in Sweden? Tre filmer om SSRI som alla berörda eller intresserade borde se? (utlagda 2012)
– Fredagsmys: Vem bryr sig i Sverige? Cornucopia 22/2 2013 
– Läkare är ”raljerande, arroganta, fåfänga, nedlåtande och inhumana”. Cornucopia 25/2 2013
– The Dreadful Secret at the Bottom of Psychiatry’s Rabbit Hole, Jon Rappoport (Infowars.com( *Extreme Prejudice 25/2 (Citat: Read the staggering statistics reported by Robert Whitaker, the author of Mad in America: “The number of adults, ages 18 to 65, on the federal disability rolls due to mental illness jumped from 1.25 million in 1987 to four million in 2007. Roughly one in every 45 working-age adults is now on government disability due to mental illness.
“This epidemic has now struck our nation’s children, too. The number of children who receive a federal payment because of a severe mental illness rose from 16,200 in 1987 to 561,569 in 2007, a 35-fold increase.”……

For example, clinical trials of psychiatric drugs were being done over very brief periods of time; in some cases, the trials were as short as six weeks. This was the case with Xanax. A brief testing period would hide many of the adverse effects of the drugs.
But then I also saw how clinical trials that were failures, that revealed how badly the drugs were performing, could be hidden altogether, as if they’d never happened. The results of these trials weren’t published at all. A pharmaceutical company, running a number of studies on a drug, could cherry pick a few studies that looked good and shelve the others…….

Om psykiatribibeln DSM IV: The Wired interview was explosive, to say the least. The most influential psychiatrist in America (Dr. Frances, min anm) was confessing that you couldn’t clearly define mental disorders…….Barkely (en annan psykiatriker, min anm.) confirms that no mental disorder has a lab test to back up a diagnosis. It doesn’t matter what disorder you pick. Schizophrenia, ADHD, Bipolar, clinical depression. None of them can be tested for. No blood test, no urine test, no saliva test, no brain scan, no genetic assay. That is a titanic fact. And being a fact, it destroys the whole DSM and everything it stands for. It destroys the validity of every one of the 297 official mental disorders.)
– Robert Whitaker intervjuas om SSRI /antidepressiva medel. Motvallsbloggen 11/10 2012
– Psykiatrins och läkemedelsbolagens gigantiska bluff om lugnande medel och antidepressiva, Motvallsbloggen 10/10 2010
Sexual Side Effects of SSRI’s: Is the Blindfold Coming Off? Clinical Pshychology and Psychiatry: A Clooser Look 14/5 2008

Forskning/vetenskap&Vård/omsorg24/02 15:34

OBS: Ett tillägg nederst i inlägget.

Via Cornucopia fick jag länken till tre filmer om SSRI-förskrivning i Sverige.  Det är filmer som borde visas på TV men det kan vi nog inte förvänta oss. De är ganska långa, tre timmar tillsammans, men jag rekommenderar dem verkligen (filmerna är gjorda för en svensk publik så endera talas det svenska eller så är de engelsktalande som medverkar svensktextade). Man hittar dem på websajten Who cares in Sweden? De handlar om den ansvarslösa förskrivningen av SSRI och om läkemedelsföretagens ohämmade propaganda för försäljning av de här preparaten. Det är glädjande att Cornucopia, som har avsevärt många fler besökare än den här bloggen, tar upp det här problemet. Även RFHL:s sida innehåller information om saken.

Jag har skrivit många inlägg tidigare på Motvallsbloggen om det här området under de snart åtta år som jag har bloggat. Vill man läsa tidigare inlägg kan man skriva in SSRI i sökfunktionen till höger. I de tidigare inläggen hittar man också mängder av länkar om SSRI.

Istället för att det blir bättre på det här området, mindre förskrivning av SSRI och mer ansvarsfull förskrivning av preparaten ifråga (Zoloft, Cipramil, Seroxat m.fl. s.k. antidepressiva medel) samt bättre uppföljning av de patienter som får medlen, har förskrivningen ökat från år till år. Det märkliga är att samtidigt som denna förskrivning ökat (1) har alltfler, inte minst tämligen unga människor, förtidspensionerats på grund av depression.(2) Om de här medlen vore så förträffliga som påstås borde vi inte se ett enda sådant pensionsfall, tycker man. Dessutom borde man inte se den förfärande ökningen av elchockbehandlingar (3) som vi ser nu.

Lögnerna om preparatens förträfflighet är otaliga och trots att det redan i försök visats att deras effekter är obetydligt bättre, för några få, än placebopreparatens, oftast inte alls bättre, så envisas många läkare fortfarande med att hävda att medlen är en välsignelse.(4)

Varje tänkande person borde inse att det är något fel på den teori om preparatens verkan som läkemedelsförsäljarna tutar i läkarna och psykiatrikerna, att depression beror på för lite serotonin i hjärnan. Logiken säger helt enkelt att det är något fel på en teori som måste räddas med hjälp av diverse mer eller mindre fantasifulla bortförklaringar när den inte fungerar som den borde göra enligt teorin, som denna bortförklaring: När en person mår allvarligt illa av preparaten i början och ibland drabbas av allvarliga självmordstanker eller till och med tar livet av sig, eller av andra, så förklaras detta med att personen blivit bättre och nu orkar försöka göra något åt sin depression/sin situation. Det kan naturligtvis inte förhålla sig så att man mår bättre när man börjar vilja ta livet av sig eller faktiskt gör det. Det inser varenda förnuftig människa. Om man åtminstone sade att först blir patienten sämre och mår sämre men det går över efter några veckor hos de flesta, så skulle det ju ligga en liten förnuftig tanke bakom. När man däremot hävdar att en person som mår bättre plötsligt vill ta livet av sig då är det fel på teorin: ”Förra veckan mådde jag pest men nu mår jag betydligt bättre så nu tar jag livet av mig.”

Läkare och läkemedelsföretagen försöker inbilla oss att det är med depression som med diabetes och sköldkörtelbesvär, kroppen, hjärnan i depressionens fall, lider brist på ett ämne och tillförs detta ämne, eller luras kroppen att lagra upp mer av det, så blir patienten bra. Diabetespatienter får insulin och bli bra, de som lider av sköldkörtelinsufficiens lider brist på thyroxin och får de kontinuerligt tillskott av detta ämne lever de som friska igen, lider de av brist på serotonin och får mer av den varan, SSRI alltså, så mår de bättre. Problemen med den här teorin, som förresten visades vara felaktig redan i slutet av 60-talet, är:

1: att man aldrig mäter förekomsten av serotonin i hjärnorna på dem man sätter på SSRI, medan man mäter förekomsten av insulin respektive thyroxin i blodet, både före och efter insättandet av dessa ämnen och man ser till att den tillförda mängden är den rätta. I fallet med den påstådda serotoninbristen mäter man varken före eller efter insättandet av det serotoninhöjande preparatet. I det fallet har man ingen aning om vad man gör egentligen. Man har bara hört, sannolikt från läkemedelsföretagens försäljare, att preparaten inte ger några biverkningar, att de är ofarliga, att de inte är vanebildande, samt, som många säger, att de måste tas resten av livet för att patienten inte ska återfå i sin sjukdom.

2: att alla som lider brist på insulin eller thyroxin blir bra när de får dessa ämnen tillförda utifrån och förbättringarna är i vissa fall snabba och dramatiska, medan serotoninökning i hjärnan på grund av ett preparat kan resultera i lite vad som helst hos dem som utsätts för sådana preparat. Vilken reaktion man kommer att få i varje enskilt fall har läkaren ingen aning om i förväg. Det värsta är att de flesta läkare inte förstår det. Istället envisas de med att tro att om patienterna klagar över biverkningar eller över att de mår sämre så är det ”bara” inbillning eller så är det tecken på att patienterna behöver högre doser av preparatet eller ytterligare ett preparat, behöver äta två eller ännu fler preparat alltså. Ibland skriver de ut ett annat SSRI-preparat istället för det som patienten klagar på. De kommer nästan aldrig på idén att den patient som klagar över biverkningar inte alls ska äta sådana här medel. För att inte tala om att de ganska ofta vägrar att tro på vad patienten berättar om de biverkningar denne drabbats av och mår allvarligt dåligt av. Istället skyller då många läkare på inbillning och här blir det verkligt skumt.

Psykiatriker, och läkare i allmänhet, hävdar, och säkert med rätta, att alla känslolägen har med kroppens biokemi att göra. Fel slutsats här drar de bara om de tror att ingenting av denna biokemi påverkas eller utlöses av omgivningsfaktorer, som en nära anhörigs död, stress på arbetet etc. Men när de inte vill kännas vid de biverkningar som patienter berättar om utan viftar bort dessa som ”inbillning”, då föreställer de sig tydligen en utomkroppslig, icke-fysiologisk process, något metafysiskt som de kallar inbillning, som alltså inte skulle ha en biokemisk orsak. Frågan blir då förstås hur de kan veta att den depression de påstår sig bota med ett biokemiskt verksamt preparat inte är en ren inbillning också den och alltså inte har någon biokemisk, fysiologisk grund?

Men nu har det kommit en ny DSM, nr V (Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders). DSM är psykiatrikernas diagnosbibel. Diagnoserna fastställs genom omröstning i det amerikanska psykiatrisällskapet APA. Sedan när, undrar man alltså, är vetenskaplig sanning en fråga om en majoritetsåsikt? I denna nya DSM V tycks läkare/psykiatriker dock ha fått en ny diagnos att sjukförklara dem som lider av biverkningar eller av hemska utsättningsproblem och som förvandlar dessa tidigare metafysiska icke-fysiologiskt betingade inbillningar till en tänkt  fysiologiskt grundad psykisk sjukdom. Denna nya psyksjukdom verkar mest ha tillkommit för att ge läkarna incitament att förskriva mer SSRI till de här patienterna. Diagnosbilbeln är för övrigt numer så rik på psykiska diagnoser att snart sagt varenda människa kan förklaras psykiskt sjuk. Är man det minsta missnöjd med något så är man psykiskt sjuk. Varför kommer jag att tänka på den allvarliga sjukdomen drapetomi (drapetomania) (5), som antog epidemisk karaktär i Amerika under mitten av 1800-talet och som bara drabbade svarta slavar och yttrade sig som ”den sjukliga lusten att springa hemifrån”? Epidemin dog ut, kan man tänka, när slaveriet avskaffades.

Läkare är inte alltid så kunniga om vetenskap och om vetenskaplig forskning som de själva och många andra tror att de är. En sådan okunnig person träffar vi på i en av filmerna som jag länkar till ovan, nämligen en känd svensk kvinnlig psykiatriker och SSRI-entusiast. Hon svarar, på frågan om läkare rapporterar om biverkningar, att det är ju ingen mening med att anmäla biverkningar som alla redan känner till, som ex. ökad självmordsbenägenhet i början av medicineringen med SSRI. Hon inser uppenbarligen inte att med den inställningen påverkar läkare statistiken över biverkningar och ger en falsk bild av verkligheten. Om alla läkare gör som hon så innebär det att det aldrig kommer fram hur vanlig den här biverkan är, att den förefaller ovanligare än den faktiskt är. Eller ska vi utgå från att hon försöker lura oss, vet vad hon gör och att hon är en del av läkemedelsföretagens propagandamaskin?

Eftersom jag inte kan svara på Cornucopias blogg, besvarar jag här en av dem som kommenterar inlägget där om SSRI, nämligen en person som kallar sig Oscar T och som säger sig vara legitimerad läkare (vilket jag inte har anledning att betvivla att han är). Han lägger indirekt fram en helt ny idé om vad depression beror på och om hur kroppen fungerar vad gäller brist på serotonin. Tidigare har läkare och psykiatriker oftast hävdat att de som börjar med SSRI får räkna med att stå på preparaten resten av livet. Detta implicerar att den serotoninbrist de påstås lida av endera har blivit en kronisk brist på serotonin, eller att det skulle vara en genetiskt ärvd för låg produktion av ämnet ifråga. Oscar T menar emellertid nu att medlet ska sättas ut när patienten är symtomfri igen. Detta är en idé om att SSRI fungerar ungefär som antibiotika, man tar det en kort tid och sen fungerar hjärnan som den ska igen och då behöver man inte preparatet mer. Problemet här är bara alla de där människorna som berättar om hemska utsättningsproblem, även efter en kort tids SSRI-användning, och som av somliga läkare förklaras inte vara friska än men som av andra förklaras vara drabbade av inbillning. Ett annat problem är alla de där läkarna som vägrar att stötta sina patienter vid utsättandet av preparaten.

Överhuvudtaget verkar just missnöje vara bra att medicinera bort med SSRI, som omvittnat av många, tar bort medkänsla/empati och insikten om verklighetens beskaffenhet och som gör att många människor som äter sådana preparat inte bryr sig, inte oroar sig för något. Vad kan vara bättre för makten i ett samhälle som försämrar människornas levnadsvillkor än en medicin som gör att de inte bryr sig? Den biologiska ingenjörskonsten firar bara fler och fler triumfer. För alla människor som drabbas och för samhället som helhet är denna verkan av SSRI däremot rent förödande. Dels för att människor inte protesterar när makten förtrycker dem allt mer, dels för alla anhöriga som drabbas hårt när deras nära och kära börjar personlighetsförändras och till slut, i vissa fall, blir omöjliga att ha med att göra. Jo jag har sett ett antal av dessa fall och det är lika dystert varje gång. Men läkarna har ju sina diagnoser att ta till, så nu har de här människorna blivit ”bipolära”. En del av dem har inte ens börjat äta SSRI för att de lidit av någon psykisk åkomma utan för helt andra rent kroppsliga åkommor, som urinvägsinfektion ex.

Det är dessutom fler kvinnor än män som luras börja knapra de här pillren. I grunden handlar det om att läkarvetenskapen ännu inte frigjort sig från den över 100 år gamla föreställningen om hysterin, en psykisk sjukdom förorsakad av livmodern, som mot mitten av 1900-talet förvandlades till föreställningen om SVB (sveda-värk och bränn) som inbillningssjuka kvinnor drabbades av. Jag har förstås också blivit utsatt för försök att ställa mig på SSRI för en åkomma som inte hade något alls med psyket att göra, nämligen en muskelinflammation som uppstod när jag målade vindskivor och kröp under dessa, som låg upplagda på ett par pallar, varvid jag råkade vrida nacken och skaffa mig nackvres, samma sak som ryggskott men i nacken alltså. För detta behövde jag starka värktabletter några dagar, men inte några antidepressiva preparat. Så nej, jag tog inte emot receptet.

Mängder av människor, både kvinnor och män, som börjat äta SSRI på läkares ordinationer har bittert ångrat att de lät sig luras, en del av dem har berättat om sina erfarenheter på den här bloggen. Idag finns det dock för läkarkåren fler tröstande diagnoser, på dessa människor.

Alla som är intresserade av problemet med de här medlen och med läkemedelsjättarnas lögnaktiga och förföriska propaganda, för att inte tala om deras politiska makt, kan också läsa om området i bl.a. följande böcker:

- Anatomy of an Epidemic: Magic Bullets, Psychiatric Drugs, and the Astonishing Rise of Mental Illness in America, Robert Whitaker, 2012
- Pillret, Ingrid Carlberg, Norstedts 2011
- Piller & profiter : memoarer från en industri med dödlig biverkan. John Virapen, (2008)
- Sjuka pengar – En svensk insider skakar läkemedelsindustrin, Peter Rost, Optimal förl. 2007

Här kan man läsa om de tillfällen då läkare försökt skriva ut lugnande preparat till mig, om mina panikattacker och om hur jag botade dem – utan lugnande eller antidepressiva medel.

Tillägg 25/2 kl 0.45:
Glömde att påpeka något viktigt som berättades i en av filmerna. I Sverige hade vi under flera årtionden en i huvudsak idéell organisation som kallades Kilen. Den hjälpte och stöttade människor som blivit medicinberoende, i början i huvudsak av bensodiazepiner. Det är den äldre typen av lugnande medel som var helt ofarliga i början (!), för drygt 50 år sen, men som senare klassades som narkotika (Valium, Sobril m.fl.) eftersom medlen visade sig vara starkt beroendeframkallande. Dessutom användes de ibland till självmord eftersom man dog av att äta för många tabletter. För omkring 10 år sedan, då det började stå klart att även efterföljarna, SSRI-preparaten, hade baksidor och var beroendeskapande, tog Kilen sig också an SSRI-beroende människor (SSRI introducerades för c:a 25 år sen).

Vid sidan av att Kilen stöttade dessa medicinberoende människor och försökte hjälpa dem att komma ur sitt medicinberoende, registrerade man också de biverkningar som brukarna av de här medlen anmälde till dem. Det fanns ingen möjlighet för patienter att anmäla sådana till något officiellt organ förr.

Nu hände det sig att bara några veckor efter att den borgerliga regeringen tillträdde 2006, drog den in bidragen till Kilen. Jag skrev flera inlägg om den saken på bloggen (här och här bl.a.). I en av filmerna som länkas till i inledningen ovan berättar en av dem som var aktiv i Kilen, som gick i konkurs när Alliansen drog in bidragen till organisationen, att man fick en sista ekonomisk hjälp att lägga ner den – mot löfte att inte starta någon liknande organisation igen. Tydligare än så kan det nästan inte demonstreras att Alliansregeringen fått pengar från läkemedelsföretag för att vidta denna åtgärd, för vilket personligt intresse skulle regeringens medlemmar annars ha haft av att ingen sådan hjälp finns att få för dem som lider av sitt medicinberoende, eller av att det inte finns någon oberoende organisation som registrerar biverkningar som inte kommer fram den officiella vägen, den där som somliga läkare tydligen tycker är helt onödig att använda sig av, som vi sett ovan.

Vi borde alla kräva att de politiska partierna måste redovisa varifrån de får sina penningbidrag. Detta är det normala i andra EU-länder och lag i USA, men inte i Sverige och här motsätter sig Alliansen en sådan lag, möjligen bara Moderaterna, är inte säker här.

/Kerstin

 OBS: Det kan vara livsfarligt att sluta abrupt med lugnande och antidepressiva preparat. De måste sättas ut mycket, mycket långsamt och över mycket lång tid. Försöker du sluta, tro inte på läkaren om han säger att det går på några veckor

Länkar ( i tidigare Motvallsinlägg om SSRI finns fler länkar om området):
1) Även biologismen från 30-talet är tillbaka. Om lugnande medel och läkemedelsindustrins lurendrejeri, Motvallsbloggen 31/3 2008
2)  Alltfler unga sjukpensioneras pga depression, Motvallsbloggen 25/2 2006
2) Självmord bland unga flickor ökar,  Motvallsbloggen 5/10 2007
3) Psykiatriker med underlig föreställning om “vetenskap och beprövad erfarenhet”, Motvallsbloggen 24/11 2009
4) Depression beror inte på serotoninbrist – äntligen ett erkännande, Motvallsbloggen 3/11 2011
4) SSRI – inte så förträffliga som man påstått, Motvallsbloggen 26/6 2007
4) Dålig effekt av antidepressiva, Dagens Medicin
5) Drapetomania, Wikipedia: Om botemedlet mot åkomman skrev dess upptäckare Samuel A Cartwright; If any one or more of them, at any time, are inclined to raise their heads to a level with their master or overseer, humanity and their own good requires that they should be punished until they fall into that submissive state which was intended for them to occupy. They have only to be kept in that state, and treated like children to prevent and cure them from running away.”
- Psykiatrins och läkemedelsbolagens gigantiska bluff om lugnande medel och antidepressiva, Motvallsbloggen 10/5 2010
Ett piller söker sin sjukdom [111024] BOKRECENSION, Kerstin Berminge, Alba  24/10 2011
Långtidsbiverkningar av SSRI, Jonatan Lindh,, Läkartidningen nov 2008 (Det finns nästan inga studier av preparatets verkningar på längre sikt, av naturliga skäl. Det är mest läkemedelsbolagen som gör studier över medlens effekt.)
Initial Severity and Antidepressant Benefits: A Meta-Analysis of Data Submitted to the Food and Drug Administration, PLOS Medicine 26/2 2008

Ideologier/propaganda&Internationell politik&Massmedia18/02 03:23

’People want Assad to stay’

med en text där i alla fall två Assadanhängare i Damaskus intervjuas. ”En massa människor vill att Assad, stannar”, säger en av dem. Det finns alltså de som stödjer Bashar al Assad fast våra media låtsas som om varenda syrier stödjer  den s.k. Fria Syriska Armén, dvs de inhemska upprorsmakarna och de inresta Qatar/Saudibetalda legoknektarna från andra länder.

Det troliga är att gruppen som stödjer Assad är i majoritet i Syrien. (1) Om majoriteten stött upproret hade Assad tvingats avgå för länge sen.

/Kerstin

PS: Bloggarens syn på händelserna i Libyen och Syrien, eller varför jag vägrar att medverka i krigspropagandan

Länkar (fler kan komma):
1) Most Syrians back President Assad, but you’d never know from western media. Assad’s popularity, Arab League observers, US military involvement: all distorted in the west’s propaganda war, Jonathan Steele, The Guardian 17/1 2012

Ideologier/propaganda&Internationell politik&Massmedia14/02 04:12

Syrienblogg hittade jag nedanstående video som jag gärna visar även här. Det är en bra genomgång av hur USA går tillväga för att vinna stöd för avsättning av oönskade regeringar i andra länder. Kvinnan i filmen, som intervjuas, heter Aisling Bryne och är knuten till ett konfliktcentrum i Beiruth.

En video om USA:s ”informationskrig” (utlagd 15/10 2012/ 25 minuter)

När USA:s indoktrinerande propaganda gjort sitt tar journalister vid, som vi ser tydliga exempel på i Sverige, somliga troligen utan att de förstår vilket spel de utnyttjas som brickor i, att de agerar nyttiga idioter för USA:s nyimperialistiska politik som syftar till kontroll över hela jorden.

De s.k. färgrevolutionerna i flera av de f.d. sovjetiska och nu fria republikerna, var resultat av amerikanskt manipulerande där USA använde sig av och betalade inhemska grupper inne i dessa länder för att de skulle skapa en sådan oro att regeringarna föll. I Iran försökte man med en ”grön revolution” för några år sen men misslyckades. I filmen nämns NGO:er som agerade i Ryssland före det senaste valet. Vi hörde en hel del om Golos, som är en sådana amerikanskfinansierad upprorsgrupp. När Ryssland instiftade en lag som tvingade dessa grupper att registera sig som utlandsfinaniserade organisationer förfasade sig svenska media och beskrev Rysslands agerande som ett utslag av diktatoriskt agerande. Vad skulle samma media säga om Ryssland betalade grupper och organisationer i Sverige för att få till stånd allvarlig social oro i Sverige i akt och mening att avsätta den svenska regeringen, undrar man? Skulle de finna detta vara helt i sin ordning?

En hel del av de metoder som de här betalda grupperna använde sig av och som berörs i intervjun i filmen ovan, som att sammankalla stora demonstrationer och förse de demonstrerande med flaggor, oranga i ett land, gröna i ett annat och den gamla Idrisflaggan i Libyen (1) ex, flaggor som passligt nog alltid finns till hands – i massor, kommer från Gene Sharps bok om hur man gör en fredlig revolution. För dessa råd fick Gene Sharp (2) det alternativa fredspriset.

Det finns mycket att säga om det här amerikanska agerandet. Kanske återkommer jag till området senare, om jag drabbas av tillräcklig ork.

/Kerstin

Noter och länkar:
1) Kungariket Libyens flagga (kallad ”Idrisflaggan” ovan) var den flagga som kung Idris använde sig av när Libyen blev fritt 1951. Så här beskriver Wikipedia den tidens Libyen:  Libyen slöt också avtal med Storbritannien och USA som tillät dessa att hålla militärbaser i landet i utbyte mot bistånd. Den viktigaste av USA:s installationer i Libyen var Wheelus Air Base, nära Tripoli. Idris regering förde en huvudsakligen konservativ inrikespolitik. I praktiken var Idris en väststyrd marionett. Bara detta borde gjort varje vänstermänniska misstänksam när ”revolutionen” utbröt där 2011, för inte skulle en socialistisk eller kommunistisk revolutionär rörelse ha tagit denna flagga som sin symbol.
2) Gene Sharp: Wikipedia
2) The Right Livelihood Award till bl.a. Gene Sharp. Motvallsbloggen 3/10 2012

Ideologier/propaganda&Internationell politik&Massmedia10/02 17:37

Det är otroligt att våra journalister är så illa underrättade och/eller tänker så lite, alternativt är så korrupta att de frivilligt för ut maktens krigspropaganda till oss.

Låt oss göra ett tankeexperiment: Vad skulle den svenska regeringen göra om några i den omkring 50% stora oppositionen i Sverige, skulle sammankalla stora fredliga demonstrationer mot regeringens politik och sedan sätta ut krypskyttar på taken som började skjuta på demonstranterna, började döda och hänga poliser och politiker? Vad skulle media skriva om saken? Att det är regeringen som skjuter på oskyldiga civila?

Finns det verkligen någon som tror att regeringen i det läget skulle stå passiv för att sedan avgå och erbjuda de skjutgalna upprorsmännen att ta över regeringsmakten? Finns det en enda regering i Väst som skulle agera på det sättet? Naturligtvis inte. Varje västlig, och varje annan regering också förresten, skulle beordra ut polisstyrkor och sedan militären att försöka skjuta bort de ”oppositionella” som dödar människor.

Men vi skulle luras att tro att sådana här upprorsgrupper i Libyen representerade hela det libyska folket och att det var den libyska regeringen som började döda människor. Idag ska vi inbillas att de massmördande upprorsmännen i Syrien representerar alla syrier och att det är regeringen som står för allt dödande. Detta är rent löjligt. Hade de här regeringarna haft hela sina folk emot sig hade de fallit inom några veckor. De hade inte haft en chans att stå emot så länge som Libyens regering gjorde, och som Syriens regering gör nu. Inte nog med det, upprorsmännen hade inte haft en chans att fortsätta sitt dödande under så lång tid om de inte hade fått stöd utifrån, från USA, EU, Qatar och Saudiarabien, hjälp med både vapen, pengar och personella resurser och inte minst med propaganda för dem och deras sak.

Vi ska också luras att anse att när regeringen i Libyen till slut, för det var inte den som började döda människor (påståendet att så var faller har redan bevisats vara lögner av samma kaliber som anklagelserna mot Irak för framtagande och innehav av massförstörelsevapen), inte har rätt att försöka slå ner ett fullkomligt hänsynslöst och i grunden rasistiskt uppror och att regeringen i Syrien ska avgå, snällt och lydigt och utan protester och låta de mördande upprorsmännen ta över regeringsmakten. De oppositionella i de här länderna har alltid rätt, om vi ska tro våra media, oavsett hur mordiska de är och oavsett vilken politisk agenda de har. Vi ska tro, och våra journalister gör allt för att övertyga oss, att dessa upprorsmän vill ha demokrati, vilket också är en grov lögn.

Vi ska vidare luras att tro att det inte fanns andra möjligheter än att medverka till och stötta masslakt av oskyldiga människor i de här länderna, trots att Ghadafi erbjöd sig att ordna allmänna val med internationella observatörer och Syrien faktiskt har anställt sådana val med en majoritet för den sittande Assad-regeringen och dess förslag. I det första fallet svarade USA med att hävda att det var för sent, nu skulle Ghadafi bort bara, (underförstått: kosta vad det kosta ville i människoliv och förstörelse av landet). I fallet Syrien låtsas man bara inte om de här valen och resultaten av dem.

Det är helt klart att hade Västvärlden, med USA i spetsen, haft andra motiv än förtryck och utsugning av dessa länder och deras folk, så hade det varit fullt möjligt att skapa bättre förhållanden för människorna där med hjälp av förhandlingar och mildare påtryckningar, och utan att anställa och bidra till massmord och att förorsaka total förstörelse av de här ländernas infrastrukturer. Detta gällde även Irak och Afghanistan. Men de här länderna ska bara bombas tillbaka till stenåldern, av rent imperialistiska skäl.

/Kerstin

Länkar:
– Skriv in ”Libyen” i sökrutan ovan till höger. Där kan man hitta och läsa tidigare inlägg på Motvallsbloggen om kriget i Libyen. Vill man läsa tidigare inlägg om Syrienkriget skriver man in Syrien i sökfunktionen.
Länksamling på nätet om Libyen, Wikileak
Läkare med döden i hälarna, anders Romelsjö, Läkartidningen 6/2 2013
A cri de coeur from a student at Damascus University…“Mr. Obama, Tear Down These sanctions!”, Franklin Lamb Damaskus 13/1 2013
Liar’s Poker – Obama and Cameron on Syrian WMD, COTO Report 10/12 2012
The Good Intentions That Pave The Road To War, Diana Johnstone, Counter Currents 6/2 2013
Turkey-Israel Collusion In Syria Strike, Counter Currents 5/2 2013
Empire’s Treacherous Web.The Ominous US Presence in Northwest Africa, Sheldon Richman,counterpunch.org 1-3/2 2013
Damascus Street Notes. Syria’s First Line of Defense: Dial 133,Fanklin Lamb Damaskus 1-3/2 2013
Slouching Towards Sirte: NATO’s War on Libya and Africa, recension av en bok, skriven av Stephen Gowans, Global Civilians for Peace, 8/11 2012 (en mycket läsvärd bok som klargör.)
US Officials Confess to Targeting Iran’s Civilian Population, Franklin Lamb, Information Clearing House 10/2 2013 (Citat: Both of the US officials (min anm: Joe Biden och Hillary Clinton), in discussing US relations with the Islamic Republic, openly admitted that the US-led sanctions against Iran (and Syria) are politically motivated and constitute a ”soft-war” against the nearly 80 million people of Iran (23 million people in Syria) in order to achieve regime change.)
Britamgate: Staging False Flag Attacks in Syria, Voltairenet.org 4/2 2013
In Washington, no one is responsible for the Syrian fiasco, Thierry Meyssan, voltairenet.org 11/2 2013
Hur kriget i Syrien började? Åtta dagar 13/2 2013

Djur/natur&Ideologier/propaganda05/02 17:22

För att hålla vargstammen frisk, säger regeringen, måste man skjuta av en del så att man förhindrar inavel. För det syftet har det utgått påbud att företrädesvis en i ett ”alfapar” ska skjutas.

Hur ska detta kunna bidra till att minska inaveln och inavelsorsakad degeneration? Vad tänker man sig?Att det alfadjur, som alltså är en av föräldrarna i den flock som består av ett föräldrapar och dessas avkomma, ska skaffa sig en ny make/maka att fortplanta sig med? Detta är sannolikt ett grovt feltänkande, av flera orsaker. Men å andra sidan kanske det här bara handlar om att slå blå dunster i ögonen på allmänheten och i synnerhet på oss som inte vill se avskjutning av vargar så länge de inte är fler.

Hur ska man nu veta vilka djur som är så inavlade att de bör skjutas ut? Enda sättet att försäkra sig om den saken är att bedövningsskjuta vargarna och ta DNA-prov från dem för att sedan avliva de individer som man ser eller anser bär på allvarliga defektgener. Istället rekommenderar man avskjutning av en av föräldrarna i en vargflock/familj. Vi ska tro att detta ska leda till att de överlevande alfadjuren, den överlevande föräldern i en vargflock/vargfamilj, ska välja sig en ny partner från en annan flock. Men denna tanke grundar sig knappast i kunskaper om vargars levnadsmönster. Hur vet man, dessutom, att vargarna i denna eventuella andra flock inte är nära släkt med den varg som den tänks lämna en ny make eller maka till?

Det är nämligen förenat med livsfara för en varg att försöka ta sig in i och bli accepterad i en befintlig vargflock/vargfamilj även om det kan fungera ibland. Det är inte ovanligt, enligt forskare som studerat vargars beteenden, att en varg som försöker komma in i en befintlig flock blir dödad – om den inte lyckas fly. Sannolikheten när man skjuter en av föräldrarna är stor för att den som överlever utskjutningen istället väljer att para sig med någon annan i flocken nästa parningssäsong, en avkomma alltså. Detta leder inte till mindre inavel utan till mer sådan alltså.

Vargar lever ofta kvar i sin födelseflock/familj tills de är omkring två (bland tre) år gamla, i vissa fall ett år. De måste lära sig effektiv jakt innan den är mogna att klara sig och att skaffa sig en partner att para sig med och skaffa avkomma tillsammans med. När ungvargarna känner att de inte längre vill underordna sig sina föräldrar beger de sig ofta ut på jakt efter en partner att bilda en egen familjeflock med. De ensamma vargar som vandrar långa sträckor är troligen sådana vargar och eftersom det är glest mellan vargarna kan de ströva långa sträckor och över stora områden utan att finna någon partner. Vi kan inte utesluta att en del av dem vi ser nära bebyggelse drar sig till sådan på grund av lukter från våra löpande tikar. De här ensamma vargarna kan ha svårigheter att jaga större vilt ensamma och frestas att ge sig på tamdjur istället. Att skjuta ut en av föräldrarna kan också leda till att flocken blir mindre effektiv att jaga och istället ger sig på lättfångade byten, tamdjur i inhägnader.

Nu uppvisar vargar lite olika beteendemönster i olika områden så egentligen kan man inte säga att de beter sig si eller så, punkt slut.(1) I somliga områden och under vissa tider lever de i stora flockar, sannolikt släktingar allihop, i andra lever de i mindre familjefamiljeflockar med ett föräldrapar och deras avkomma. I Sverige är det senare det vanliga, skulle jag tro. Jag har i alla fall inte hört talas om förekomsten av jättestora vargflockar här.

Vad gäller inaveln så är jag övertygad om att naturen själv är bättre på att förhindra att sådan ger allvarliga hälsokonskvenser än vi människor och att vi inte ska försöka oss på en reglering av vilda djurstammar för att stärka stammarna. De individer i naturen som begåvas med gener för försvagande defekter sållas normalt ut av naturen, som också är mycket bättre än vi människor på att sålla fram de livskraftiga individerna.

Istället för det här vanvettiga och rent slumpmässiga avskjutandet så bör staten avlöna speciella vargjägare som har till uppgift att skjuta rätt vargar. Det är de som är alltför orädda och som regelbundet kommer för nära mänskliga boningar. Dessa yrkesjägare ska också skjuta ut någon eller några av de individer i flockar som ger sig på tamboskap. Vargar är synnerligen kloka och läraktiga djur. Om en flock lär sig att det är livsfarligt att ge sig in en fårflock ex. så är chansen större att de överlevande lär sig att låta bli att riva tamboskap. Inte nog med det, denna insikt kan sedan fortleva som socialt inlärd kunskap i flera generationer. Men den här principen för avskjutning kräver tålamod och noggrannhet och att man skjuter just när vargarna är igång med att jaga tamdjur. De lär sig ingenting av att man skjuter någon av dem vid helt andra tidpunkter.

Och visst är vargar fantastiska djur.
BBC Wolf Pack (c:a 50 minuter)

De här vargarna har alltså en gång satts ut i naturen och kan tänkas ha med sig ett annat socialt mönster än naturligt uppvuxna vilda vargar. (1)

Sen ska man komma ihåg att en hel del av det vi ser i den här filmen, såväl som i andra filmer och i berättelser om studier av vargar, är tolkningar, tolkningar som kan vara riktiga med lika gärna vara felaktiga. Filmer kan också vara sammansatta så att bilderna stämmer med ett i förväg skrivet manus, som ofta är fallet med djurfilmer. Enligt min uppfattning är djurfilmer ofta, om än omedvetet från filmarnas sida, ett sätt att åskådliggöra mänskliga politiska ideologier mer än de ger en sann bild av hur vilda djur lever och beter sig. (2)

/Kerstin

Länkar:

1) – David Mech’s Theory on the Alpha Role. Wolves in captivity behave differently than in the wild…
(Citat: There have been several conflicting theories on how the hierarchical structure of a wolf pack is structured. One of the very first theories was based on the observations of a wolf pack in captivity…1947 at the Zoological Institute of the university of Basel in Switzerland. His observations suggested that the pack was led by an authoritarian figure known as the ”alpha wolf”. ……David Mech. His studies started in 1986 by watching a pack of wild wolves in natural settings on Ellesmere Island, in North-West Canada. His 13 summers spent there, carefully observing the pack’s interactions brought a whole different picture to the table. Unlike Shenkels’ studies, David Mech noticed that the leader role was not carried out by a single authoritarian ”alpha wolf” but rather, by an ”alpha couple” which comprised a male and female wolf. David Mech compared Schenkels’ studies on wolf behavior in captivity to studying human behavior in refugee camps…..Interestingly, when mating season arrived, pack members by default recognized the alpha pair’s right to reproduce.To prevent conflicts, or perhaps, driven by a natural instinct, most adult wolves by the age of three voluntarily left the pack to form their own family pack
2) Djurfilmer som propaganda, Kerstin Berminge, 2002 
- Alpha” Wolf? David Mech, YouTubefilm (här menar D Meech att begreppet ”alfavarg” har blivit omodernt för att det var missledande.)
Whatever Happened to the Term Alpha Wolf? David Mech
Fakta om varg? Vargfakta 24/7 2011
Hur stor är en varg? Vargfakta 21/7 2011 (Den svenska vargen är tydligen rejält mycket större än de vargar som finns i Syreuropa.)
Usla vargskyttar – skamlig statistik – dålig jaktetik, ADAM SKEVSTAD – om jakt i Sverige 9/2 2013

Böcker:
David Mech, The Wolf: The Ecology and Behavior of an Endangered Species, University of Minnesota Press 1970
Never Cry Wolf, Farley Mowat (Boken finns även på svenska, tror att dess titel på svenska är ”Ropa inte på vargen”. Den rekommenderas varmt till alla som är intresserade av vargar. Den är både rolig och lärorik.
På bokus.com kan man hitta fler böcker av David Mech om vargar

Massmedia&Politik/ekonomi04/02 01:44

Niklas Svensson, reporter på Expressen, har fyllt 40 år, med buller och med bång, Han firade födelsedagen med en fest för 300 personer dit stora delar av den svenska politiska gräddan var inbjuden.(1) I programmet Media i P1 (2) igår togs hans fest upp till diskussion och det ifrågasattes om det var lämpligt att så öppet frottera sig med och umgås privat med de politiker som man har till uppgift att granska som journalist. Niklas Svensson såg, enligt radiojournalisten, inget fel i att umgås med politiker privat på det här sättet. Det gav, påstås han ha svarat, möjligheter till information som han annars inte skulle kunna få.

40 år och inte det minsta medveten om vad han sysslar med, om hur människor agerar och reagerar eller om hur propaganda bedrivs? Inser han verkligen inte att han på det sättet bara blir en sträng som politikerna kan spela vad de vill på och utnyttja till vad de vill? Ska vi tro på det? Eller ska vi istället utgå ifrån att han mycket väl vet att han därmed automatiskt inte blir och inte är något annat än maktens trutförlängare.

Tänker man efter så inser man förstås att Sverige inte ens är en ankdamm, vad gäller bekantskapsrelationer mellan journalister och politiker, utan en plastbalja för plastankor, som jag nog sagt någon gång tidigare på den här bloggen, och att det mesta som sägs i media är noga regisserat och inte har mycket med verklig nyhetsförmedling att göra längre.

/Kerstin

Länkar:
1) Niklas Svensson (expressen) firade 40 år med tyskimporterad sprit, Dagens Opinion28/1 2013
2) Ska journalisterna bjuda makten till dans? Media, P1 3/2 2013


Motvallsbloggen
lades ut 10/2 2005

Webmaster