februari 2008


Ideologier/propaganda&Politik/ekonomi29/02 05:56

Härligt när även en och annan ekonom börjar tala ur skägget och kommer fram till slutsatser som varit klara för alla som inte varit förblindade av de senaste 30 årens nyliberala nationalekonomiska ortodoxi, eller som inte värnar om denna endast för att de räknar med att stå vid köttrytorna under den allmänna omfördelningen från vanligt folk till den ekonomiska eliten.

Via bloggen Ekonomikommentarer, ett inlägg där som diskuterar och protesterar mot föreställlningen att frihandel löser alla länders ekonomiska problem, och via en kommentar på inlägget av Jan Wilund, hittar jag en artikel skriven av den norske ekonomen Erik Reinert. Han har också skrivit en bok i vilken han tillbakavisar de numer nära nog allenarådande föreställningen att frihandel och en totaltprivatiserad stat är den enda vägen till lycka och frälsning för alla världens länder.

I en artikel (länk nedan) skriver han bl.a.

All nations which have escaped poverty have protected and subsidised an industrial or manufacturing sector in which economies of scale can be accomplished, before successfully opening up for free trade.

Och lite längre ner i artikeln kan man läsa att:

In three historical periods, economics has degenerated to a profession where “free trade,” regardless of context, has been advanced as policy: in France during the 1770s and 1780s; in Europe in the 1840s; and throughout the world in the 1990s. In all three cases, social havoc ensued.

Detta, som han numer inte är helt ensam om att säga tom offentligt, kan jämföras med vad Johan Norberg skriver i sin uppsats om liberalismens historia och som jag tänkt fortsätta min en kritik av för länge sedan:

De franska fysiokraterna, med namn som Quesnay och Turgot gjorde från mitten av 1700-talet upp med den gamla reglerande, ”merkantilistiska” tull- och regleringsvänliga ekonomiska politiken, och förklarade att samhället mådde bäst av laissez-faire-politik där staten låter näringarna vara i fred. Fysiokraterna hade ibland fel, bland annat trodde de att jordbruket var den enda skapande näringen, men deras pedagogiska förklaringar av varför en fri ekonomi ger välstånd för alla parter spreds snabbt. Flera länder, främst England, började frigöra sina ekonomier. Jordbruken privatiserades (”skiftades”) och bönderna fick nu behålla resultatet av sina insatser. Det ledde till ny teknik och bättre odlingsmetoder, och en livsmedelsproduktion som ökade mycket snabbt. Svältproblemet var snart ur världen i de moderna, liberala länderna.

Så småningom kommer Norberg fram till denna fantastiska slutsats:

Mot slutet av 1800-talet hade liberalismens idéer befriat stora delar av Europa från förtryck och fattigdom. Slaveriet och bördsprivilegierna var på väg att bli ett minne blott. För första gången i världshistorien höll det stora folkflertalet på att få en dräglig tillvaro – tack vare att de tillerkändes den grundläggande rätten att slippa tvång!

Jag undrar såå vilken historiebok Norberg läst som gett honom denna uppfattning om människornas levnadsvillkor under senare halvan av 1800-talet. jag har nämligen aldrig träffat på maken till historieskrivning: Norberg fortsätter:

Liberalismen började sakta förändras inifrån under trycket från olika yttre krafter. En liberal filosof och ekonom som John Stuart Mill leddes av sin utilitarism till att bortse från det principiella behovet av frihet. Där de liberala tidigare tänkt i grundläggande termer om vilka förutsättningar som ger vilka resultat fokuserade man nu bara på resultatet – och ville gärna lagstifta fram dem. Man skulle nu pröva sig fram och utvärdera effekterna efteråt. Där man tidigare ansåg att ökad produktion och innovationer skulle ge ökad rikedom, ville man nu ta genvägen att ge ökad rikedom politiskt – genom att ta från produktionen! Mill själv betraktade sig även mot slutet av sitt liv som anhängare av laissez-faire, men han bidrog till att öppna dörren mot socialdemokratiska idéer om omfördelning och regleringsiver.

Nu var det förstås så att eländet blev totalt i England under 1800-talet, och fattigdomen förvärrades kollossalt, bl.a. på grund av den av Norberg prisade jordreformen, som drev massor av människor från jordbruket och in i städerna. Det var nämligen lönsammare för storgodsägarna att använda marken till fårbete än att låta torpare och småbrukare använda den för att skaffa sig föda, som de och deras förfäder gjort sedan urminnes tid. I praktiken innebar detta att storgodsägarna stal mark från sina medmänniskor.

Det elände som blev följden av att människor blev av med både sina bostäder och sin utkomst bl.a. och som innebar en enorm omfördelning av landets tillgångar till de bättre ställda, fick till slut en del liberaler att reagera. De kunde inte se människor lida en sådan nöd, varför de började anse att samhället måste ta ett visst ansvar för dem som var egendomslösa, och varför de, precis som J S Mill, började förorda en aktivare ”välfärdspolitik” (om man nu kan kalla den så).

Men Norberg han ser 1800-talet, liberalismens århundrade, i rosenrött – helt obegripligt om man betänker att han har ett antal akademiska betyg (en fil.mag) bl.a. i idéhistoria och därmed borde veta bättre. Det han skriver i den här uppsatsen kan bara förstås på ett av två sätt: Han har lyckats skaffa sig en akademisk examen utan att lära sig något, alternativt: Han är en genomgjuten cyniker och medvetet propagandistisk och då är sanningen inte så viktig. Jag föreslår det senare.

Jag ska återkomma med en diskussion om Norbergs åsikter om J S Mill och Herbert Spencer, och vad han glömt berätta om Spencer, som han uppenbarligen anser är en sann liberal, till skillnad från avfällingen J S Mill.

Så ett upplyftande citat från Erik Reinerts artikel, i motsats till Norbergs fantasier:

When economists admit—as Collier implicitly does—that some comparative advantages lead nations into specialising in being poor, then we can return to a framework that was once accepted by the members of the UN: the 1948 Havana charter, which counted full employment, economic and social progress and development among its objectives. Let’s try to agree on what we are in favour of, not haggle to save face over past mistakes.

Även tidigare försök att införa total ”låt-gå-politik” misslyckades redan på halva vägen alltså, och fick humanitärt inriktade och socialt ansvarstagande människor att söka andra svar på frågor om hur man skapar dräglig levnadsförhållanden för det stora flertalet av människor.

Så kan vi sluta med ett av de avslutande avsnitten i Norbergs uppsats:

I takt med att andra ideologier har visat upp sina mänskliga och ekonomiska katastrofer har frihetsalternativet åter uppmärksammats. Numera har socialliberaler börjat kalla sig liberaler igen, och även många konservativa och socialdemokrater vill gärna kalla sig liberaler. De egna ideologierna är allt för diskrediterade, efter årtionden av överhetsstyre och nonchalans mot människors frihet.

Jag vill nog envist hävda att den frihet min generation upplevde, innan samtliga politiker blev överens om att omfördela landets resurser, från vanligt folk till några få av de allra rikaste, innan de blev nyliberala alltså, och då vi hade full sysselsättning, kan nog inte dagens unga människor ens göra sig en föreställning om. Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Att kunna be en odräglig chef dra så långt pepparn räcker på fredagen och ha ett nytt anständigt betalt arbete på måndagen – det ger frihet, den största friheten de flesta kan drömma om.

PS 5/3: Men det är klart att Johan Norberg inte minns den tiden då vi hade full sysselsättning och innan Sverige hade följt England och USA i spåren, för då tultade han fortfarande omkring med blöjor och när den stora arbetslösheten bröt ut, den värsta vi sett sedan 30-talet, under den förra borgerliga regeringens tid – den med den enda vägens politik, då var han fortfarande bara en tonåring, närmare bestämt 17-18 år gammal, och hade fortfarande inte börjat ta ansvar för sig själv ens.

Begåvat folk brukar dock ha en viss förmåga att lära sig hur det sett ut före dras egen födelse. Det har jag gjort exempelvis, som vet ganska väl hur det var under 30-talets arbetslöshet – då mina föräldrar var unga. De har nämligen berättat för mig hur det var då. Sedan finns det böcker och sånt att läsa och lära sig från – för den som vill lära sig och förstå.

Länkar:
bloggen Ekonomikommentarer
Artikel av Erik S Reinert, ett genmäle
”The growth of nations”, recension av Reinerts bok How Rich Countries Got Rich… and Why Poor Countries Stay Poor, Financial Times
Liberalismens. De individualistiska idéernas historia, J Norberg
Liberalism a la Johan Norberg del I e, Motvallsbloggen 27/11 2007

Rekommenderad läsning om villkoren för småfolket i 1800-talets England:
Karl Marx, Kapitalet del I, som är en fantastisk källa till insikter om hur folk hade det på den tiden.

Politik/ekonomi28/02 03:17

Just nu har jag fullt upp med annat. Dessutom är politiken som förs av alliansen så eländig att jag inte vet var jag ska välja att gnälla om längre. Regeringen försämrar allting i en sådan svindlande hastighet att man inte vet vad man ska börja protestera mot, vilket är precis vad som är meningen. Den vet att de flesta reagerar på kaos genom att bli totalt rådvilla eller rent apatiska.

Just nu känner jag mest för att bara försöka övervintra, även om jag inser att den politiska vintern är här för att stanna, och sannolikt blir ännu kallare med åren.

Politik/ekonomi&Teknik/teknologi25/02 00:05

Hur gick det nu, i stormen? Jo, c:a tre minuter efter att jag skickat min förra postning till bloggen försvann elen, för att vara borta 20 timmar. Alltså satt jag då åter där en kväll och en halv natt i sterainljusens sken och läste. (Jag hatar numer sterainljus och vet inget värre än ”romantiska middager” med levande ljus på bordet).

Hur som helst, jag gick ut och kollade hur stormen verkade, efter att jag hade postat bloggningen, och blev förskräckt. Den körare som kom just då var precis lika skrämmande som dem vi såg under Gudrun (fast det blev inte så väldigt många lika hårda vindbyar den här gången) och granarna runt huset var halvvägs ner till backen i vindbyn.
Jag försökte ringa mannen för att säga till honom att inte köra hem utan stanna i stan över natten. Jag ville, som sagt, inte att han skulle bli sittande i bilen ute i skogen och genom hela natten. Han hade dock redan gett sig iväg och svarade i telefonen halvvägs hem. Han hade turen att komma hem utan allvarligare incidenter. Men det kunde lika gärna ha gått så illa som jag varit rädd för, att han blivit fast i skogen mellan nerblåsta trän. När jag på lördagen åkte in till byn för att handla kunde jag nämligen konstatera att det hade blåst ner stora trän tvärsöver vägen på fyra-fem ställen (de var bortsågade när jag åkte vägen).

Tidigt på lördagens eftermiddag fick vi tillbaka elen, och det var ju trevligt, men sedan försvann den igen på söndagskvällen och var borta åtta timmar till. Jättekul! Nu sitter jag här och förväntar mig nästan att elen ska försvinna i natt igen.Det blåser nämligen rätt friskt även nu. Hoppas jag får fel i denna negativa förväntan.

Hittills en död, på grund av stormen, drabbad av nedfallande träd över bilen.

Politik/ekonomi22/02 16:59

Bara att hälla upp vatten i hinkar och förbereda sig på en TV-lös kväll och i värsta fall helt strömlös sådan. Ingemar skäller, och helt korrekt så, på Telia vars e-postservrar har en tendens att braka ihop då och då, och som tydligen inte fungerar just nu, inte där jag bor i alla fall. Tekniken går framåt, åtminstone om man menar att ju bättre teknik, desto mindre områden och desto färre människor får tillgång till infrastrukturen.

En gång i tiden, på den gamla analoga TV-tiden, kunde vi se TV vare sig det blåste eller inte. Det kan vi inte nu. När vinden friskar i försvinner både bild och ljud – hurra för framåtskridandet. Andra har blivit av med sin telefon, som de haft sedan 1947 ”på grund av utvecklingen”, som Lasse skriver om.

Nå, det här torde hänga ihop med nylberalismen och att det privata kapital, som fått köpa stora delar av infrastrukturen, men även de offentligt ägda företagens numer, första målsättning numer inte är en välfungerande sådan, utan profiten. I det läget är det mer lönsamt att strunta i de delar av infrastrukturen som inte har ”så många kunder”. En gång i tiden var målsättningen en annan, nämligen att ”alla medborgare” skulle ha tillgång till en välfungerande infrastruktur. Denna målsättning, som i hög grad förverkligades, var exempelvis förutsättningen för att landet skulle utvecklas och för de otroliga framsteg som gjordes under 1900-talet.

En icke-fungerande infrastruktur är orsaken till att den ekonomiska utvecklingen inte varit lika lysande i exempelvis Afrika. Konstigt nog har de privata kapitalägarna inte varit speciellt intresserade av att bygga upp en välfungerande sådan där. De har helst velat ha statligt uppbyggd sådan, eller i varje fall stora statliga subventioner för att bygga sådan. I Afrika har de alltså nöjt sig med att bygga vägar och järnvägar som varit användbara för att frakta ut de naturresurser som de lagt beslag på (för det mesta genom massmördande och stöld av resurserna). När resurserna varit uttdömda har vägar och järnvägar fått förfalla och med den ekonomiska politik som Världsbanken tvingat på Afrika numer, får de ju inte göra som vi gjorde en gång, använda offentliga medel för att bygga ut sin infrastruktur. Hurra för frihandel, som alltid endast har inneburit Västvärldens frihet att plocka ut och göra profit av alla resuser de önskat, överallt i världen.

Hur som helst, hör just på radion att flera tusen är strömlösa härnere just nu, så det är bäst att avsluta bloggandet innan min ström också går. Ljuset har blinkat oroväckande ett tag nu. Jag kan sedan bara hoppas att mannen kan komma hem från arbetet idag och inte blir sittande i bilen ute i skogen någonstans tills han blir framsågad.

Länk:
Ingemars Blogg
Lasses blogg

Ej kategoriserad&Ideologier/propaganda&Politik/ekonomi20/02 15:50

Under sextiotalets strukturrationaliseringar började många svenskar bli irriterade på de invandrare som hade rekryterats till industrierna från slutet av femtiotalet och framåt. Då hördes åter obehagligt främlingsfientiga åsikter i samhället. Svaret den gången, från etablissemangets sida, dit jag räknar massmedia, var att starta en intensiv kampanj mot främlingsfientligheten. Man slutade att skriva ut kriminella personers nationalitet i tidningarna och man började, i alla massmedia, tala om för oss ”ursvenskar” hur viktiga invandrarna var för oss och för vår välfärd. Denna kampanj fick effekt. Främlingsskepticismen avtog, enligt de attitydundersökningar som gjordes, och den fortsatte att avta ända fram till 1987. Några år därefter vände attityderna igen. Det var i samma veva som massmedia bestämde sig för att ”lyfta på locket”, som journalisterna kallade det. Man började åter skriva ut nationlitet på kriminella personer (ja inte om de var svenskar förstås). Man började beskriva dem som ett stort problem och man började släppa fram nynazister i radio och TV.

Det var förstås bättre när massmedia drev kampanjen i andra riktningen, då under 60-och 70-talen, men man använde sig den gången flitigt av ett speciellt och i grunden frånstötande argument. Man hamrade formligen in i oss argumentet att ”de tog de jobb vi svenskar inte ville ha”. Vi skulle alltså vara tacksamma mot dem för att de kom hit och nöjde sig med att befinna sig längst ner i samhällshierarkin, att de arbetade inom de värsta låglönesektorerna och ofta tog det hårda slitet i samhället. Det var ju inte ett speciellt trevligt argument även om det var alldeles sant.

Invandrarna ska fortfarande fylla samma funktionen i samhället, den att utgöra bottenskiktet i samhället. Det är bara det att denna funktion ser annorlunda ut idag. Med dagens nyliberala antiiflationspolitik ska vi ha ett visst antal arbetslösa i samhället eftersom det anses pressa ner lönerna och hålla inflationen nere. Minsta lilla arbetslösheten sjunker under en viss nivå, som betraktas som ”den naturliga arbetslöshetsnivån”, ser den numer från allt socialt ansvar befriade Riksbanken till att höja räntan så att investeringarna sjunker och arbetslösheten hålls uppe. Vad är mer passande i detta läge alltså, än att se till att invandrare och flyktingar, som kommer hit, får fylla den för Sverige nya och ”viktiga” funktionen att utgöra arbetslöshetskadern, att vara utgruppen, avskräckningsgruppen.

Det går ju inte dock, att i politisk retorik framställa de arbetslösa som människor som oförskyllt drabbas av den förda politiken som hederliga och arbetssamma människor. Därför måste de arbetslösa invandrarna istället demoniseras, förtalas, förnedras, till skillnad mot vad som var fallet på 60-och 70-talen. Det gäller ju att få majoritetens acceptans för att de utgör just bottenskiktet, det avskräckande skiktet i samhället. Denna acceptans får man inte om de arbetslösa beskrivs som arbetsamma, flitiga och oförskyllt drabbade.

Varje regim som skinnar sin befolkning, vilket är vad dagens ekonomiska politik handlar om, är i behov av en fiendegrupp/en utgrupp, en som den kan rikta människors missnöje mot. Behändigt nog finns muslimerna och andra flyktingar där, att fylla denna funktion, på precis samma sätt som sydeuropéer fick fylla funktionen av lågstatusarbetare tidigare. Att härska genom att söndra är en urgammal överhetsprincip i tider då man pressar människor allt hårdare.

Idag har, det ska man inte förneka förstås, även vissa grupper ”ursvenskar”, nämligen de sjuka och de äldre, kommit att skyfflas in i denna underdoggrupp, den grupp som alla ska lära sig att förakta, att se ner på och lägga skulden för samhälleliga tillkortakommanden på. Vi ska alla lära oss att se de arbetslösa, oavsett varför de inte arbetar, som de där misslyckade individerna som enbart har sig själva att skylla för sina samhälleliga belägenheter.

Det är inte de arbetslösa, det är inte invandrarna eller de sjukas fel att de inte arbetar
För ett samhälle en politik där arbetslösheten ska hållas uppe kommer alltid en grupp människor att förbli arbetslösa, alldeles oavsett om de är friska eller sjuka. Då handlar det endera om ren otur om man drabbas av arbetslöshet, eller om en medveten politik för att göra vissa specifika grupper arbetslösa. Man kan då inte klandra dem som är arbetslösa. Detta är en sanning av samma slag som att alla inte kan vinna på lotterier. Lika lite som man kan hävda att det är de som tar nitlotterna som är skyldiga till att de inte vinner, kan man klandra dem som förlorar sina arbeten för att de inte har något sådant.

För man dessutom, som är högsta mode i företagen, liksom inom offentlig sektor, just nu, en politik som handlar om ”management by fear and stress”, då kan man inte klandra dem som blir sjuka, för det blir oundvikligen en stor mängd människor om de stressas och pressas för hårt.

Länk igen:
Majoritetssamhället vill inte ge invandrade svenskar en chans att smälta in i samhället, Alliansfritt Sverige, Olle Kjellin

Ideologier/propaganda&Politik/ekonomi&Skola/utbildning19/02 17:40

Så har Björklund och Sabuni framträtt och avslöjat sin okunskap om sfi. Det var inte första gången Björklund gjorde sig skyldig till detta. Det de säger är en sådan blandning av fördomar, okunskap, rappakalja och vanföreställningar, uppblandat med vanlig grumlig propaganda, att jag inte orkar reda ut alla galenskaper.

Jag upphör aldrig att förundras över hur okunniga alliansens ministrar är, och ännu mer förundras jag över hur omedvetna de tycks vara om sina egna begränsningar. Det är inte många bokstäver de båda fått rätt, varken i presskonferensen eller i artikeln i DN.

Nå, alla kan inte kunna allt, men ministrar har ju faktiskt möjligheten att omge sig med rådgivare som kan, eller vända sig till människor som är experter på de områden de uttalar sig om eller vill förändra. Sådan noggrannhet verkar vara helt främmande för alla partier i regeringen, den här gången liksom den förra gången vi hade en borgerlig regering. Ministrarna kan ofta inte vad de borde kunna om områden den ger sig på. De bryr sig inte om att informera sig och de bryr sig inte om att försöka förutse konsekvenserna av de förslag de lägger fram. Istället grundar de sina beslut på fördomar och vanföreställningar, om de inte grundas i rent folkförakt. Kunskapsförakt är det mest passande epitetet på alliansministrarnas förhållningssätt. Just kunskapsförakt har alltid varit en viktig och central del i den traditionella, klassiska konservatismen. Däremot var den tidigare inte en äkta del av liberalismen, som den blivit numer.

Förutom en massa galenskaper menar Björklund och Sabuni att man måste utbilda sfi-lärarna. Det är väl gott och väl men tänk, det gjorde man förr, innan stora privatiserings- och besparingshysterin inträdde. Därefter började man privatisera sfi-undervisningen. Det skulle ju bli så mycket bättre på det sättet, sade man och menade nog egentligen bara att det skulle bli mycket billigare. Nu är det så att på nästan alla områden gäller att ju billigare desto sämre kvalitet. Det gäller, inte särskilt förvånande, även på sfi-området. Vi får väl anse att marknadsfanatiker känner till detta och ställa oss frågan vad som är deras egentliga agenda.

Vem tror att kommuner och studieförbund kan hitta kvalificerade lärare om man erbjuder dem en lön som inte ens är i närheten av vad andra lärare tjänar samt erbjuder dem arbetsvillkor som är sämre än dem alla andra lärare har?

För några år sedan sökte jag ett arbete som sfi-lärare i en grannkommun. Undervisningen var uthyrd till ett studieförbund som i kontraktet skrivit på att det skulle anställa behöriga sfi-lärare (sådana fanns tydligen då men behörighetsbeteckningen har avskaffats numer och ersatts med kommunernas egna bedömningar av vem som har ”behörighet”, också en förbilligande åtgärd kan man nog utgå ifrån). Man erbjöd 17.000 kr/mån och för denna summa skulle jag ansvara för två grupper, eftersom den andra gruppen inte skulle få en behörig sfi-lärare. Hur många lärare på gymnasierna har den lönen?Dessutom har sfi-lärare fler arbetstimmar/år än andra lärare? Var och en förstår att de flesta föredrar att arbeta som lärare i andra skolformer där de kan få mellan 3 och 10.000 kronor mer/månad samt längre semestrar.
För att få behörighet som sfi-lärare krävdes tidigare, då behörighet existerade, akademisk utbildning, i princip en vanlig gymnasielärarutbildning, plus 40 poäng sfi från universitetet, alltså en längre utbildning än vanliga gymnasielärare har. Dessa figurer skulle sedan arbeta för lägre löner och med sämre arbetsvillkor än andra lärare med motsvarande utbildningar.

Ovanpå detta slog man sönder de exempel på välorganiserad sfi-undervisning som existerade. Detta lyckades man med både i Göteborg och i Stockholm, där Björklund var inblandad dessutom. Det har blivit kroniskt det här, att alliansen går till storms mot konsekvenser av den politik som de själva fört och försöker skylla dessa på socialdemokraterna.

Den som vill läsa ett lite längre epos om vad det är att lära sig svenska, eller att främmande språk, kan läsa avsnitttet INVANDRARNA OCH DET SVENSKA SPRÅKET – MYTER OCH FÖRDOMAR ur det tidigare omtalade byrålådsmanuset om ”massmedia, flykting- och invandringspolitiken från 1993, som jag tidigare har publicerat en del avsnitt ur på bloggen Avsnittet skrevs i ilska förra gången man skällde på flyktingpolitiken och på sfi-undervisningen i massmedia. Det är lika aktuellt idag. Inget förnuft har visats på området sedan dess, tvärtom.

På bloggen Alliansfritt Sverige, en av kommentarerna, kan man dessutom läsa ett svar till Sabuni/Björklund som är skrivet av Olle Kjellin, en av Sveriges få verkliga experter på området, väl känd bland alla oss som arbetat med sfi under många år och som varit intresserade av ämnet och av att ständigt förbättra våra metoder. Hans meriter på området är gigantiska. Honom borde Björklund konsultera, men det förutsätter förstås att man låter kunskap gå före politisk populism och det ligger ju inte för den här regeringen, och sorgligt nog inte den tidigare socialdemokratiska regeringen heller vad gäller den här frågan.

Fler inlägg på Motvallsbloggen om sfi-undervisningen kan läsas här

Länkar:
”Krav på svenskkunskaper skärps för invandrare”. DN debatt
Skärpta krav på svenskkunskaper, AB
Tre års betalda studier är knappast snålt”, SvD

Tillägg kl 20.40
Lite vidare efterforskningar visar att förebilden för den sfi-undervisning som Björklund/Sabuni föreslår och vill införa återfinner vi i Danmark. Kanske inte så konstigt. Det är ju där fp har sitt systerparti, dansk folkeparti.

Vidare kan man se Björklund tala om sitt sfi-förslag här

Ideologier/propaganda&Politik/ekonomi18/02 19:04

På Ekot kvart i sex hör jag Billström förklara hur bra det är att skicka tillbaka flyktingar till Irak, samt hur de ska kunna söka pengar för att starta om i Irak när de kommit tillbaka.

Tänk. senaste i natt hörde jag en nationaldemokrat, i programmet ”Från gatan in i parlamentet”, i Södertälje föreslå precis detta förfarande. Knappast en ren slump men ytterst sorgligt att återigen tvingas konstatera att alliansen låter sig inspireras av extremhögern.

Vem vill förneka att alliansen blir allt brunare?

Länkar:
Från gatan in i parlamenten del 1 – om tyska och svenska högerextremister, P1, Dokumentärredadktionen, 2/2 2008
Från gatan in i parlamenten del 2 – kampen om inflytande, P1, Dokumentärredadktionen, 2/2 2008
Ekot 17.45 – 18/2

Ej kategoriserad18/02 04:48

Konstaterar att man numer inte kan kommentera på Blogger-bloggarna med mindre än man registrerar sig på Google eller har ett bloggerkonto. Jag gjorde ett försök att registrera ett sådant där Google-konto får något år sedan men fick det inte att fungera. Så då får det vara för min del. Lite ledsamt är det dock, men på den här bloggen kan man fortfarande kommentera utan registrering eller andra krångligheter, liksom på de flesta Word Press-bloggarna, om nu någon trott något annat, ja om man inte gjort sig omöjlig förstås men det gäller bara några få personer.

Politik/ekonomi17/02 01:09

Carl Bildt imponerade stort på journalisterna de första åren han var statsminister. Han påstods vara såå kunnig och påläst, ända tills någon avslöjade att han grep siffror direkt ur luften. Därmed var hans rykte som kompetent och kunnig statsminister spolierat. Nu har vi en finansminister som gör på samma sätt. Undrar hur många år det kommer att ta innan någon journalist kommer på att kontrollera vad han säger?

Anders Borg säger nämligen i lördagsintervjun att: ”Omkring 94-95 procent av transporterna sker på vägar”. Med detta vill han säga att det är bilvägar man måste satsa på i första hand, inte järnvägar. Dessvärre var siffran felaktig. Av godstranporterna i Sverige sker cirka 35% på vägarna, 25% på järnväg och 40 % på sjön. Av persontransporterna sker en större andel på väg: ca 85 % görs med bil eller buss. Borgs siffror är uppenbarligen tagna ur luften, men han uttalar sig lugnt och säkert, precis som Bildt, och lurar därför många människor att tro att han vet vad han talar om. Det gör han uppenbarligen inte – såvida han inte är ute för att medvetet vilseleda svenska folket förstås.

Länkar:
-Lördagsintervjun, Anders Borg, SR
SCB, om godstransporter

Enligt SIKA reser svenskarna 363 miljoner kilometer en vanlig dag. 64 % av denna sträcka sker med bil.
Länk till SIKAs resvaneundersökning

Ideologier/propaganda&Internationell politik16/02 05:46

Mer intressant läsning på Klas Sandbergs blogg: Nr 8 i serien om USA:s neokonservativa. Som vanligt rekommenderar jag läsning av de här avsnitten.

Nästa sida »


Motvallsbloggen
lades ut 10/2 2005

Webmaster