augusti 2007


Massmedia&Politik/ekonomi31/08 01:56

Forts från del II

Den här genomgången är förstås en mycket övergripande sådan, utvecklingen på området i stora drag.

Massmeida börjar svartmåla invandrare och flyktingar
I slutet av 80-talet öppnade massmedia fördämningarna och fram vällde en svart stinkande sörja av journalistfördomar mot invandrare och flyktingar. De människor, flyktingarna, som för bara ett decennium sedan var värda vårt stöd och vår hjälp, de där som flytt från tortyr, krig och eländen, förvandlades med svindlande hastighet, i massmedia, till lögnaktiga, tjuvaktiga, arbetsskygga och lata männskor som just bara kom hit för att utnyttja det svenska trygghetssystemet. Birgit Friggebo trädde så småningom, efter den borgerliga regeringens tillträde 1991, fram och menade att det nog ”fanns något i kosovoalbanernas kultur som gjorde dem mer benägna att stjäla”.

Sven-Olle Olsson från Sjöbo, mannen som 10 år tidigare hade begabbats för sin rasism, framträdde nu i Kanalen, radioprogrammet som föregick dagens Studio Ett, och fick allt deltagande man kunde tänka sig från radiojournalisten: ”Det kunde ju inte ha varit roligt att bli kallad rasist, hur hade det känts?” ”Inte bra alls och nu förstod alla att han hade rätt hela tiden”, kunde han svara, utan att någon protesterade.

Vad man fick höra i radion, se på TV och läsa i de större dagstidningarna trotsar alla beskrivningar. Plötsligt blev det helt acceptabelt att släppa fram nynazister och rasister att vädra sina fördomar, både i radio och i TV. Journalisterna bemötte den mycket sparsamma kritik de fick för sin halvrasistiska propaganda (lustigt nog kritiserades de mest från ungliberalerna, från vilka man numer hör helt andra tongångar) med att de ”bara beskrev hur det var, så här tyckte folk”. Föreställningen att journalister också hade uppgiften att påvisa felaktigheter i det som folk trodde på det här området, tycktes inte förespegla dem. De verkade alla vara övertygade om att verkligheten var vad folk trodde om densamma. Några fakta fanns inte att rapportera, helt i enlighet med den slappa postmodernism som utgår ifrån att världen bara är våra berättelser och att ingen kan hävda att han/hon har en sannare eller bättre berättelse än någon annan.
Sade fördomsfulla människor att flyktingarna åkte omkring i dyra bilar och hade massor med pengar, samtidigt som de fick fina bostäder och massor med pengar av oss svenska skattebetalare, så var det deras berättelse – och sant för dem. En verklig verklighet, där detta var rena fördomarna och vandringshistorier, som det var, och där flyktingarna fick allt sämre villkor i Sverige, som faktiskt var fallet, mindre hjälp, mindre pengar att röra sig med, den existerade inte.

Flyktingar och invandrare attackeras, mördas och misshandlas
Under tiden började Lasermannen skjuta invandrare och nynazister och skinheads att misshandla och utsätta invandrare för attacker av olika slag. Somliga mördades. Nynazzarna och skinheadsen kände att nu blåste vinden deras väg, bara att sätta seglen. Snart skulle alla förstå vad de själva redan hade förstått, att invandrarna var allvarliga hot mot Sverige och svenskarna, var det inte det som massmedia visade helt klart just nu – och äntligen.

Inte nog med det, samhället slösade, enligt massmedia, enorma pengar på flyktingarna och invandrarna. Flyktingarna ”bodde på hotell”, påstods det i massmedia. De kom hit i charterbussar, från kriget i fd. Jugoslavien, hävdade man – alltihop rena lögner. Visst, man ordnade inkvartering i hotell, men att ”bo på hotell” innebär något annat än att inkvarteras i byggnader som tidigare, eller vid andra tider på året, fungerar som hotell. Flyktingarna fick ingen rumspassning. De bodde ofta ganska många i samma rum. De fick städa själva och levde ingalunda några lyxliv.

Kort sagt, efter 1987, den sista undersökningen i vilken invandrarfientligheten minskade, ökade främlingsfientligheten/invandrarfientligheten alltså. Detta utan att något annat hade hänt än att massmedia började beskriva invandrarpolitiken och flyktingpolitiken som ett enormt problem, ett som kostade svenska skattebetalare enorma summor och så småningom börjat tala om invandrarna och flyktingarna som brottsliga, som kriminella, som lata och slöa och som människor man måste ställa krav på och sluta dalta med.

I ett opublicerat manus (undrar någon varför det förblev opublicerat?) från nyåret 1991-92 skrev jag att det här bara var början och att de attityder som man nu upparbetade gentemot invandrarna och flyktingarna snart skulle komma att användas även mot infödda svenskar – vilket också blev fallet inom inte så många år. Så här skrev jag då:

Med anledning av hur det sett ut hittills i massmedia på det här området‚ och hur man flyttat fram positionerna successivt och bedrivit en allt värre hetskampanj mot invandrare och flyktingar och mot vår flyktingpolitik‚ förefaller nästa steg‚ och det naturliga steget‚ vara att man börjar förorda att flyktingarna lämnas åt sina öden och får klara sig bäst de kan i vårt land‚ om det så ska leda till att de tvingas tigga på gatorna. I Oktober 93 antydde Maciej Zaremba‚ i ett intervjuprogram i radion med anledning av att en sådan politik‚ som han i likhet med Rojas förordade‚ kommer att leda till fattigdom och allvarlig utslagning av framför allt invandrare‚ att vi i Sverige borde vänja oss vid att se tiggare på gatorna och han tycktes anse vår ovilja att ha det så i Sverige var något löjligt och provinsiellt.

Sverige är i raskt takt på väg in i inhumanitetens samhälle‚ dolt i ett orddis om valfrihet och eget ansvar. Det är USA och England som är modellen för Sverige idag – och hur det ser ut där vet åtminstone de som inte är förblindande av ord som ”frihet” och ”eget ansvar” utan som inser vart dagens politik leder och vad man använder dessa vackra ord för att dölja.

Den stora krisen – kronförsvaret
Slutligen drabbades Sverige av den stora krisen – kronförsvaret, som kom 1992, med dess utslagning av 60.000 företag och med ännu mer besparingar i offentlig sektor, med ty åtföljande gigantiska arbetslöshet, den värsta vi sett sedan 30-talet. Detta kom med den borgerliga regeringen Bild som tillträdde 1991, med stöd av det fascistiska partiet ny demokrati i riksdagen (som fick omkring c:a 6% av rösterna vid det valet). Detta parti har i efterhand fått klä skott för propagandan mot invandrarna i slutet av 80-talet och början av 90-talet. Men sanningen är att det var massmedia, med de stora drakarna i spetsen, som gick före och att ny demokrati bara hakade på och kunde utnyttja en trend som massmedia redan skapat och värva röster på den tilltagande främlingsfientligheten. Det ska också sägas att socialdemokraterna stödde den borgerliga regeringen vad gällde kronförsvaret, där den enda som kritiserade detta faktiskt var Ian Wachtmeister, ny demokratis ene ledare, som ansåg att man skulle ha låtit kronan flyta mycket tidigare, och som hade rätt här, det enda vettiga jag hörde honom hävda.

När den borgerliga regeringen så hade beslutat att asylsökande skulle få tillstånd att arbeta under väntetiden, som massmedia hade börjat kräva redan flera år tidigare, var denna åtgärd ett rent slag i luften. Nu fanns det inga jobb, varken för svenskar eller invandrare och flyktingar. Asylsökande fick också, genom den borgerliga regeringens försorg, rätt att bosätta sig var de ville under väntetiden. Dessa båda beslut lade grunden till uppkomsten av de invandrarghetton vi nu har, med mängder av isolerade arbetslösa invandrare. Precis det som Rojas hade förespråkat som något gott alltså, fast han hade tänkt sig att invandrarna skulle skapa sig egna samhällen med invandrarägda affärer och verksamheter som gjorde invandrarområdena mer eller mindre självförsörjande och självgående, ungefär som Chinatowns i USA, som han tydlligen ansåg mycket lyckade.

Forsättning följer i del IV.

Del I
Del II
Del III
Del IV

Kvinnor/feminism&Rättsväsendet30/08 02:13

Hör på Ekot att de s.k stureplansprofilerna inte kommer att åtalas eftersom brott inte kan styrkas. Så nu börjar jag undra vad det handlar om här. Är hela historien en vanlig massmediaanka, en lögn av samma kaliber som man har utsatt Eva Lundgren för? För visst, massmedia ljuger som hästar travar.

Eller hade kvinnan verkligen de skador massmedia har hävdat, så att det handlar om det gamla vanliga; Kvinnor är skit, de har inga rättigheter, deras ord är aldrig tillförlitliga och kvinnor kan man behandla precis hur som helst – enligt lagen, och i massmedia?

Ja, precis som fallet var med Eva Lundgren alltså, som faktiskt blivit intellektuellt våldtagen av massmedia. I båda fallen handlar det om kvinnoförakt, och vad som än är fallet med den av stureplansprofilerna officiellt ”inte våldtagna kvinnan”.

Berätta, den som vet! Jag litar numer inte på ett enda ord som står i tidningarna, liksom jag inte hyser mycket tilltro till rättsväsendet heller numer.

Länk:
Inget åtal mot Stureplansprofiler, Ekot, P1
Våldtäktsmål nedlagt mot ”Stureplansprofil”, DN

Ideologier/propaganda&Internationell politik29/08 01:32

Så har då Teheran tyckt till om Vilks Muhammedbild. Nerikes Allehanda har ju haft ”det stora modet” att publicera denna, i tryckfrihetens namn. Nu väntar vi bara på att någon tidning, i samma tryckfrihets namn, publicerar hans senaste teckning, som lär finnas på hans hemsida, den med judesuggan.

För min del väntar jag fortfarande på en teckning av Vilks föreställande Jesus som rondellhund. Vi har ju en hel del tokkristna i Sverige som gärna skulle se att lagstiftningen kom att ligga mer i linje med Bilbens ord. Dem kunde man ju protestera mot och häckla lite – eller?

Men det är klart, varken judar eller tokkristna svenskar sitter på världens största oljereserver, de där som USA vill kontrollera, i varje fall är inget kristet land för närvarande måltavla för USA-regimens aggression och mest ondsinta propaganda. Dessutom stödjs ju Bush, och hans krigande i muslimska oljeländer, just av de tokkristna i USA.

Länkar:
Irans president uttalar sig om Muhammedbild, SvD

Och DN tar i så livstycket spricker:
Ingen svensk reaktion på Irankritik, DN
Iran: Sionister publicerade hundbild, DN
Muhammedteckningar belönas, DN
Ny islamsk protest mot Örebrotidning, DN
Bush varnar för ”nukleär förintelse”, DN
(jo vi minns ju Saddams massförstörelsevapen, de där som man har hittat massor av i Irak – eller!)

Milda makter, det går inte längre att göra statir över världen, den ÄR ju en enda stor satir! En mycket blodig sådan.

Tidigare länkar på Motvallsbloggen om Vilks och hans bilder:
Om den försåtliga antiislamismen, Motvallsbloggen 15/8, 07
Varför inte Kristus som rondellhund?, Motvallsbloggen, 20/8, 07

Ej kategoriserad28/08 00:56

Under flera år har jag med mycket stor behållning läst Klas Sandbergs inlägg på Lennart Franzells blogg Det Progressiva USA. Nu ser jag till min glädje att han har startat en egen blogg, under namnet Vindskupan. Naturligtvis har jag genast lagt in en länk till denna i min länkrulle. Jag rekommenderar alla som är intresserade av politik att titta in där. Jag kommer givetvis att läsa hans blogg regelbundet.

Ideologier/propaganda&Politik/ekonomi27/08 23:14

(forts från del I)

Invandrarfientligheten avtar
Man gjorde tre stora undersökningar om svenskarnas attityder gentemot invandrare, åren 1968, 1982 och 1987. Under hela denna tid avtog invandrarfientligheten. Jag vill mena att det var framför allt tre orsaker till denna utveckling, massmedias agerande, utbyggnaden av offentlig sektor och det faktum att det fanns gott om jobb.

Under mitten av sextiotalet kom den första s.k. strukturrationaliseringen, just vid den tiden då främlingsfientligheten tilltog och massmedia började agera mot denna. Företagen rationaliserades, slogs samman, lades ner och människor varslades och blev av med sina arbeten. Dock kom rädslan för arbetslöshet att leda till att vi fick en lag om reglerad invandring i början av 70-talet. Därefter kunde inte vänner och mer avlägsna släktingar komma till Sverige och börja arbeta. Om jag inte missminner mig var LO aktivt vad gällde att implementera denna lag.

Det var inte så konstigt att invandrarfientligheten tilltog just under den tiden. Men från den första undersökningen, 1968, och framåt avtog den alltså kontinuerligt fram till sista året på 80-talet, då den tilltog igen. En av de viktigaste orsakerna till denna utveckling, var den massmediakampanj mot invandrarfientligheten som jag skrev om i del I, dels massmedias sätt att skriva om de flyktingar som började anlända under första halvan av 70-talet. Om det jag här kallar “massmediakampanjen för invandrarna” var medvetet organiserad eller bara gemensam och spontant uppkommen, vet jag inte, tror dock mig minnas att den första delen av den (den under 60-talet) var organiserad och att jag läste om den saken då. Vilketdera som var fallet spelar ingen roll emellertid. Skriverierna kom ändå att fungera som en samlad kampanj.

Utbyggnaden av den offentliga sektorn
I samband med den första stora strukturrationaliseringen inom svensk industri insåg somliga att industrin skulle komma att behöva allt färre anställda framöver. Lösningen på det problemet blev utbyggnaden av den offentliga sektorn. Man började bygga ut barnomsorgen, sjukvården, åldringsvården och man hade ju redan beslutat om den 9-åriga grundskolan (kallad enhetsskolan från början). Alla dessa verksamheter sög under 70-talet upp den arbetskraft som blev övertalig i den alltmer mekaniserade industrin. Det behövdes ju därmed fler barnskötare, fler personer i sjuk-och socialvården, fler lärare och annan personal i skolan. Den här utvecklingen gav dessutom fler arbetsplatser för kvinnorna att gå ut till, samt möjlighet för dem att även arbeta inom andra sektorer. Vi kan säga att utbyggnaden av offentlig sektor i hög grad handlade om att församhälleliga kvinnors arbeten, de där som tidigare hade utförts inom hemmets väggar. Det innebar dessutom att kvinnor för första gången i historien fick betalt för traditionellt kvinnliga sysslor som barnpassning, matlagning, hemmavård av sjuka och äldre. Därmed kom utbyggnaden av den offentliga sektorn också att innebära en ökad ekonomisk jämställdhet mellan könen. Den kan sägas ha varit ett sätt att omfördela samhällets resurser från männen till kvinnorna, verka jämställande alltså.

Kort sagt, arbetslösheten ökade inte nämnvärt, trots industriernas personalnerdragningar. Mätta och trygga människor tenderar i fredstid alltid att vara mindre främlingsfientliga, ja överhuvudtaget att vara mer toleranta än otrygga människor. Men deras förhållningssätt i sådana här frågor har förstås också med de rådande samhällsnormerna att göra. Vi hade då ideal som talade om människors lika värden, om jämlikhet och jämställdhet och som hävdade varje människas rätt att delta i samhället, efter förmåga. Dessa värderingar, ursprungligen socialliberala och socialdemokratiska ideal, genomsyrade samhället, skolan och givetvis speglades de i massmedia.

Händelser i omvärlden – massmedias agerande
Allt frid och fröjd i början av 70-talet alltså. Vi hade fått ett generellt invandringsstopp med lagen om reglerad invandring som kom 1972. Därefter tog vi i stor endast emot flyktingar och anhöriginvandring. De hade förstås kommit flyktingar, men inte stora grupper av dem, hela tiden sedan andra världskriget, mest ifrån de forna Öststaterna. En större grupp kom efter Ungernkrisen 1956 exempelvis. Men de var så relativt få att de inte märktes i samhället och de kunde få arbeten nästan direkt. Dessutom såg de här människorna likadana ut som svenskar och kunde egentligen inte skiljas från oss i gatubilden.

Men, så hände något och nu hade en ny situation uppstått. Dels kom kuppen i Chile, 1973, dels fick vi fascistiska regeringar i flera Sydamerikanska stater under 70-talet, och nu fick vi för första gången en större flyktinginvandring, framför allt från de här länderna, men vi hade också tagit emot flyktingar från de fascistiskt styrda staterna Grekland, Spanien och Portugal.

Tidigare hade det varit svårt, för att inte säga nästan omöjligt, för människor att fly över halva jordklotet, men nu hade flygtrafiken byggts ut och det modernare kommunkationssystemet möjliggjorde för människor att fly hit från länder som låg mycket avlägset, och det började de göra nu. De nya flyktingarna från Sydamerika togs väl emot. Ytterst få svenskar klagade över att de kom hit, eller över att “kostade oss alldeles för mycket”. I tidningarna och från TV och radio hade vi fått utförliga rapporter om hur de fascistiska regimerna, som de här människorna flydde från, förföljde, fängslade, torterade och mördade oliktänkande. På den tiden var vi inte så vana vid rapporter om tortyr, och ytterst få svenskar försvarade sådan, som vi ju ser att somliga, dessvärre från grupper som tidigare var klart emot sådan, gör idag. De flesta svenskar förfärades och tyckte att vi måste ställa upp för de här människorna. De togs alltså väl emot i Sverige och även om allting i vårt mottangande inte fungerade väl så fanns den goda viljan och få svenskar betedde sig rent oanständigt mot de här flyktingarna. Sådant som alldeles för många gör mot dagens flyktingar, eller mot invandrare som varit i landet länge, ja även mot människor som fötts i Sverige, såg vi inte då.

Massmedia bidrog förstås till att skapa dessa positiva och humana värderingar som de flesta svenskar var besjälade av då. Följaktligen kunde man alltså i undersökningen 1982, om svenskarnas attityder gentemot flyktingar och invandrare, avläsa en positivare inställning till flyktingar och invandrare hos det svenska folket än vid den förra attitydundersökningen.

I början av 80-talet fick vi en period av tilltagande arbetslöshet, framför allt bland ungdomarna. Men detta ledde inte till tilltagande invandrarfientlighet. Ännu hörde vi få rop om stopp för invandring och flyktingmottagande.

Mot mitten av 80-talet började det också komma flyktingar från andra delar av världen, huvudsakligen från arabländerna och sådana som flydde efter revolutionen i Iran. De högutbildade, oftast sekulariserade iranierna drabbades hårt av den strängt religiösa regim som infördes i Iran och började fly därifrån. Vi började också få hit flyktingar från andra delar av arabvärlden och från Afrika, från krigsskådeplatser och oroshärdar längre bort alltså.

Nya tongångar
Massmedias, och journalisternas engagemang för flyktingarnas sak kom snart att uppfattas som problematisk av det politiska etablissemanget. Varje flykting prövades förstås, om den hade skäl att fly, innan den fick permanent uppehållstillsånd (PUT). Många, ja de allra flesta av dem, drabbades av utvisningsbesked efter en lång tids väntan på besked. Svenskar över hela landet engagerade sig för dem som till slut utvisades och massmedia tog upp deras fall, beskrev dem som ömmande och pressade därmed politikerna att ändra på besluten om utvisning. På den tiden var det nämligen regeringen som hade sista ordet i den saken.
För att komma tillrätta med detta, som politikerna ansåg vara problematiskt, vidtog de åtgärder för att få stopp på protesterna mot utvisningarna. Man började således isolera asylsökande (=de som sökt asyl och ännu inte fått PUT alt. utvisats) flyktingar från svenskar, genom att inte låta dem bo ute i samhället och genom att inte låta dem delta i undervisningen i svenska för flyktingar och invandrare med PUT. Det fick önskad effekt. I och med att svenskarna nu inte lärde känna enskilda flyktingar kom dessas situation i medieskugga. Tidningarna slutade i stort sett att skriva om upprörande fall av utvisning. Allt verkade vara frid och fröjd, sett ur politikernas synpunkt. Det blev nära nog helt tyst om flyktingar och invandrare i massmedia under några år.

Samhällsutvecklingen sedan 60-talet / förändrad ekonomisk politik
Det hade förstås också hänt en hel del i samhället sedan 60-talet. Industrierna hade fortsatt att rationalisera och robotisera. Datorn gjorde sitt intåg på arbetsmarknaden på bred front. Det här innebar att det inte längre blev lika lätt att placera ut nyinvandrade i företagen. När de manuella arbetena blev färre krävdes mer av svenskkunskaper för att integrera invandrare och flyktingar i arbetslivet. Det gick inte att bara ställa dem vid en maskin när de anlände. Dessutom kom nu en annan kategori människor. Många av flyktingarna var välutbildade personer och skulle de ha en chans i Sverige, måste de få lära sig en god svenska.

Från början av 70-talet, hade invandrare rätt till 240 timmars undervisning i svenska, som företagen, som anställde dem, var skyldiga att betala. Nu blev dessa allt ovilligare att anställa människor som inte kunde tillräckligt bra svenska. Från mitten av 80-talet fick vi av bl.a. denna orsak, en ny lag om undervisning i svenska för invandrare och flyktingar. De fick rätt att lära sig svenska upp till en viss kunskapsnivå, och kommunerna blev skyldiga att tillse att de fick den undervisning som krävdes för att nå denna kunskapsnivå. (Den här svenskundervisningen /sfi/ var förresten ett pilotprojekt vad gällde kommunaliserad undervisning).

Vidare hade Sverige lagt om sin politik, avreglerat penning- och finanssektorn och börjat dra ner på offentlig sektor. Det verkade fungera perfekt de första åren. Mot slutet av 80-talet gick Sverige som tåget några år. Fram till den totala kraschen i början av 90-talet, såg det mesta ljust ut.

De asylsökande fick ännu inte bosätta sig var de önskade, de fick ännu inte arbeta under asyltiden. Det var full snurr på arbetsmarknaden – ännu några år. Därför hade de flesta fortfarande inga problem att få arbeten när de väl hade PUT, fast de välutbildade fick nöja sig med arbetsuppgifter långt under deras formella kompetenser.

Flyktingarna intressanta för massmedia igen
Så började massmediafolk få syn på de asylsökande igen, som, som man uttryckte saken, ”satt i s.k. flyktingläger” (som förvisso inte var läger utan diverse tillfälliga boendeformer, men givetvis var de inte inlåsta, som det kan låta). Asylsökande fick inte ta anställning på den tiden. De kunde få vänta i flera år på besked om PUT eller utvisning och det var givetvis en förfärligt påfrestande situation för dem. Somliga var gravt traumatiserade redan då de anlände, och att bara vänta på besked utan något att göra var givetvis en rent omänsklig situation.
Journalister började alltså skriva om och för de asylsökande mot slutet av 80-talet, och de stora tidningsdrakarna började nu kräva att asylsökande dels skulle få bosätta sig var de önskade, dels skulle få ta anställning under väntetiden. För att få politiker, och säkert också för att få svenska folkets stöd för dessa krav (som också låg i linje med den nyliberala ideologi som börjat vinna insteg, med krav om nerbantad, ja i grunden avskaffande av offentlig sektor), började man tala om vilka stora besparingar en reform av det slaget skulle medföra, hur mycket invandrarna kostade oss – alldeles i onödan etc. Med det som jag då uppfattade som en ren massmediakampanj för besparingar på flyktingar och invandrare, vände man trenden, vad gällde svenskarnas inställning till invandrare och flyktingar

Vid det laget hade tidningarna inte på flera år talat om vad flyktingarna som kom hit flydde ifrån. De hade varit närmast en icke-fråga under ett antal år. Istället kom de att i massmedia framställas som ett gigantiskt ekonomiskt problem som lätt kunde lösas om asylsökande bara fick klara sig själva och slapp det ohanterliga samhälleliga mottagningssystemet. Det ena gav det andra, och omkring 1990 hade flyktingarna förvandlats till gigantiska problem i massmedia. Snart kunde vi, i stort sett varje vecka, läsa om hur sådana strömmade in i landet, forsade in i landet, hur de åkte charter in i landet och hur illa myndigheterna skötte invandrings- och flyktingpolitiken.

rubriker

Inom ett år hade således tonen i artiklar och i radio och TV, gentemot invandrare och flyktingar, förändrats radikalt. Nu var flyktingarna inte längre i behov av vårt stöd och hjälp, nu behövde vi dem inte, nu var de problematiska, kriminella, lata och kom mest hit för att utnyttja våra sociala förmåner. Nu måste vi börja ställa krav på dem, nu måste vi sluta dalta med dem, hördes i radioprogram efter radioprogram. Problemen, hävdade journalister, berodde på att vi inte hade talat om dem tidigare, bara sopat dem under mattan. Nu måste det bli tillåtet att diskutera de negativa effekterna av invandring och av att ta emot flyktingar utan att bli betraktad som rasist. Under tiden startade kriget i Jugoslavien och många flyktingar började komma därifrån.

Det faktum att de allra flesta av de flyktingar som nu kom, faktiskt utvisades igen, stod det inte många rader om i våra tidningar, och sades det nästan ingenting om i massmedia. Alltfler människor började tro att vi tog emot hundratusentals flyktingar varje år, och att alla fick stanna i Sverige. Det här var den rakt motsatta kampanjen (som troligen inte var planerad utan bara drev iväg i tangentens riktning) mot den som vi såg mot slutet av 60-talet. Ny demokrati hade serverats sin plattform, och förstod att utnyttja den – till platser i riksdagen, där partiet fungerade som stödparti för den borgerliga regering vi fick 1991. (Utan Ny demokrati hade den borgerliga samlingsregeringen inte kunnat bilda en regering.)

Men redan 1989 började eländet på allvar, attentaten mot invandrare och mot flyktingförläggningarna – och i del III återkommer jag om 90-talet.

Del I
Del II
Del III
Del IV

Internationell politik27/08 01:55

Det talas inte så ofta om saken idag, i den friare tid vi lever i numer, men krigsindustrin (vapenindustrin, flygindustrin), tjänar stora pengar på kriget i Irak, liksom en hel del annan industri. Vad som är tragedier för dem som bombas, dödas och lemlästas, soldater såväl som irakier och andra, blir klirr i kassan hos krigsindustrin, klirr som västvärldens skattebetalare bistår med och som ger miljardbonusar till VD:ar i krigsindustrin – förstås. Finns det överhuvudtaget ord starka nog att uttrycka den avsky man känner inför detta faktum och för de människor (om man nu kan kalla dem människor) som driver det här ”spelet”, de där som gör sig stora förmögenheter på död och elände, och genom att skinna skattebetalare?

Läs mer och få en initierad rapport om saken på den fd diplomaten Craig Murrays blogg.

Att liberaler, nyliberaler, libertarianer (och vad de nu kallar sig) ivrar för att vi alla informeras om förintelsen och om kommunismens synder kan väl inte ha undgått någon. Kan någon förklara för mig varför de däremot aldrig hörs propagera lika ivrigt och intensivt för att vi också får lära oss allt om fascismen, dess ansikte och illdåd?

Länk:
Tony Blairs svanesång, Vindskupan
Krigen gör kulorna dyrare, SvD

Ideologier/propaganda&Politik/ekonomi25/08 23:50

Inledning
‘Med anledning av programmet konflikt, som idag handlar om flyktingarnas situation i dagens Sverige, och om den allvarliga främlingsfientlighet som många svenskar men kanske främst ungdomar och somliga pensionärer, ger öppet uttryck för, ska jag skriva några inlägg om invandringen i Sverige från slutet av 50-talet och framåt, som jag minns saken, och hur invandrare har tagits emot här tidigare jämfört med idag.

Det råder ingen tvekan om att invandrarfientligheten i Sverige har ökat lavinartat de senaste åren. Det har då blivit populärt, från intellektuellt håll, att förklara denna fientlighet med att det ligger i människans natur att vara rädd för och/alternativt driva bort främlingar. Detta är struntprat och det är vad några inlägg kommer att handla om.

Arbetskraftsinvandrarna under 60-talet
I slutet av 50 talet kom många arbetskraftsinvandrare hit till Sverige, framför allt från Finland, Grekland och Jugoslavien, men även från Italien. Finländarna kom hit på eget bevåg tror jag, här fanns gott om arbete till skillnad från i Finland, de stora företagen skrek efter sådan. De stora företagen började därför resa ner till Grekland, Jugoslavien och även till Italien för att värva arbeskraft. Där plockade de ut skickliga yrkesarbetare och importerade dem till Sverige. Till Södertälje, där jag då bodde, kom omkring 1958 den första busslasten till Scania Vabis (som företaget hette då), c:a 20 grekiska unga män.
Jag var tonåring på den tiden och det uppstod förestås diverse kulturkrockar. De grekiska killarna var inte vana vid våra svenska friare umgängesformer och misstolkade från och till oss svenska flickor. Ibland uppstod slagsmål mellan de här grabbarna och svenska grabbar, om de svenska flickorna, i samband med danstillställningar och andra nöjesevenemang.

Så kom det fler, och fler, och fler. Vi hade fri arbetskraftsinvandring på den tiden. Industrierna var närmast omättliga vad gällde behovet av arbetskraft. De första problemen, som även jag drabbades av, gick snabbt över. De inflyttade unga männen lärde sig ganska snart att förstå att ett svar på tilltal från en svensk flicka inte betydde att de hade blivit inbjudna till hennes säng och förklarade senare för sina landsmän, som kom efter, vad som gällde på det området.

Alltfler blir irriterade på invandrarna
Men det uppstod andra irritationsmoment. Ett av dem var grekernas beteenden på våra svenska barserveringar. De träffades gärna på sådana på fritiden, som de varit vana vid hemifrån, och även om många svenskar, redan då, gärna åkte söderöver på semestern och ansåg att sydländska barer var väldigt charmiga med det myller och glada liv de såg där, så ville de inte ha grekiska eller jugoslaviska barer i Sverige. På hemmaplan ville de ha det tyst på barerna, att alla skulle tala halvviskande för att inte störa folk vid de andra borden. Här ville de inte ha högljudda och vildsint skrattande greker eller jugoslaver när de skulle äta sin mat eller dricka sitt kaffe. Här ville de inte uppleva hur folk ropade till varandra från olika bord i motsatta hörn av lokalen – och på obegripliga tungomål dessutom.

Snart hände ytterligare en sak som bidrog till att skapa motsättningar mellan svenskar och invandrare. Somliga av grekerna och jugoslaverna startade egna verksamheter, pizzerior, affärsrörelser, och alltfler av dem började arbeta inom branscher med skiftjobb (som inte var så vanligt inom industrin på den tiden), som diskare på restauranger på kvällstid, som städare etc, vilket gjorde att många av dem var lediga på dagtid. Då träffades de förstås – visst, på baren. Det födde snabbt misstankar bland svenskarna om att de överhuvudtaget inte arbetade utan att de bara kom hit och levde på socialbidrag. Människor som gjort det har alltid skapat irritation. Före invandrarna var det svenska socialbidragstagare som var illa sedda. Framför allt blev de som inte själva hade det för fett på sina heltidslöner arga och irriterade, ”utan de där latmaskarna kunde de ju betala mindre skatt och klara sig bättre”. En visa som sjungs idag igen.

Ett annat, och ännu allvarligare irritationsmoment uppstod på fabriksgolven. De här unga grekerna och jugoslaverna hade tänkt sig att komma hit, till de välbetalda jobben, bo och arbeta här några år och spara ihop till startpengar för ett eget företag i hemlandet (sedan blev förstås en stor del av dem kvar, men det är en annan historia). På den tiden var ackord den vanligaste löneformen i industrierna, följaktligen arbetade de som små blå vid sina band och spräckte därmed ackorden på löpande band vilket ledde till tidsstudier och sänkta ackord. Givetvis blev de svenska arbetarna ursinniga på invandrarna, som inte förstod vad de gjorde, och inte kunde svenska bra nog för att man skulle kunna förklara det för dem. De svenska arbetarna hade ju, till skillnad från grekerna och jugoslaverna, tänkt sig arbeta kvar i sina industrijobb till pensionen (tills de var 67 år) och de insåg att de inte kunde slita ut sig i förtid. Många av dem var dessutom äldre och orkade helt enkelt inte hålla samma arbetstempo som unga män i sina bästa år.

Nu började det mullra på allvar i arbetarleden och bland svenskarna. Invandrarfientligheten började bli problematisk. Det började cirkulera vandringshistorier om invandrarna: De bröt upp parkettgolven och odlade potatis i vardagsrummen, de slog upp stora hål i väggarna mellan lägenheter för att kunna dela på en telefon et.c, ja så levde de ju på socialbidrag också.

Samlad kampanj för invandrarna och mot invandrarfientligheten
Den intellektuella eliten, massmediafolket, såväl som politikerna, började oroa sig för utvecklingen. Andra världskriget och antisemitismens konsekvenser låg fortfarande så nära i tiden att de flesta i ansvariga positioner hade egen erfarenhet av hur fiendskaper mellan grupper av människor kan utvecklas. För att undvika att invandrarfientligheten tilltog, kom man, såvitt jag förstod, mer eller mindre överens om att vidta åtgärder.
För det första slutade man att skriva ut nationalitet på alla kriminella. För det andra började man att i alla våra massmedia, betona hur viktiga invandrarna var för Sverige och för oss alla. För att svenskarna skulle fås att acceptera invandrarna förklarade man också att dessa ju tog de arbeten som svenskarna själva inte ville ha, varför vi skulle vara tacksamma mot dem. Man startade alltså en ren propagandakampanj för invandrarna och mot invandrarfientlighet. Den fungerade. Inom bara några år kunde man i opinionsmätningar mäta hur skepticismen gentemot invandrarna avtog och acceptansen för dem tilltog.

Det var denna mer eller mindre regisserade kampanj som senare generationers journalister, i slutet av 80-talet och början av 90-taket skulle komma att tala om som ”den tystnad som skapat problemen med invandrarna”, problemen påstod de, bestod just i att man inte fick tala om dessa problem. Men dit har jag inte kommit än, och fortsättningen, som ska handla om vad som hände under 70-och 80-talen, kommer jag till i mitt nästa inlägg om den har saken, i del II.

Del I
Del II
Del III
Del IV

Länk:
Flykten från Irak, Konflikt P1
Maskerade män angrep antirasister, DN

Fackföreningar/företag&Politik/ekonomi25/08 02:27

Läser i GP att värdet på börsbolagens bonusprogram har fördubblats på bara några år – till 100 miljarder.

Högst betald i Västsverige är Volvos VD Leif Eriksson som inkasserar den nätta summan av 18,9 miljoner på ett år. Jag undrar sååå, vad gör han med alla sina pengar? Badar i dem som Joakim von Anka?

Dessutom kan jag inte låta bli att undra hur många timmar det går på Leif Johanssons dygn och om han inte sover en enda minut? För ingen kan ju göra sig förtjänt av så mycket pengar ens på en arbetstid som är dubbelt så lång som en normal sådan och alla måste ju sova några timmar varje dygn i alla fall.

Förr sade man att det inte spelade någon roll om de högst betalda cheferna delade med sig till samhället, för det blev så små summor i alla fall, eftersom de var så få, så det skulle inte göra någon skillnad. Men 100 miljarder, det är pengar som går att göra en hel del med även i en statsbudget. Bara att räkna ut hur många fler man kunde anställa i offentlig sektor, inom vården, skolan eller omsorgen, för de där pengarna. Det är några stycken – som kunde slippa gå arbetslösa och slippa bli sparkade på och bespottade.

Länk:
100 miljarder i bonusar, GP
Västsvenska lönetoppen, GP

Tillägg 26/8 07. kl 17.05:
Bara som en jämförelse: År 2005 var den totala kostnaden för grundskolan 71 miljarder och för gymnasiet 28,65 miljarder.

Länkar:
Utgifter för grundskolan, Skolverket
Utgifter för gymnasiet, Skolverket

Ideologier/propaganda&Vård/omsorg24/08 14:00

På den första länken nedan, till en video på YouTube, ser vi Bush, förr och idag, och hur en läkare diagnosticerar honom som predement.

1: Bush 10 Years ago, YouTube:

Den här är också talande:

2: Great Moments In Presidential Speeches Compilation

Läkaren kan förstås ha rätt, även om Bush fortfarande, statistiskt sett, är lite väl ung för att visa tecken på predemens, så förekommer det ju att även yngre människor drabbas, exempelvis av Alzheimers. Jag finner emellertid en helt annan förklaring, som ingen annan kommer att föreslå, mer sannolik, nämligen att han lider av skador förorsakade av läkarförskrivna lugnande och/eller antidepressiva preparat. Det är inte ovanligt att människor som får läkarhjälp, för att komma över sin alkoholism (ja även ibland de som ska hjälpas att sluta röka), blir satta på andtidepressiva (SSRI) eller bensopreparat. För somliga av dessa människor blir detta inkörsporten till ett multimedicinerande med flera olika lugnande och antidepressiva preparat och med allt högre doser av preparaten.

Därför kan det vara intressant att jämföra de här filmerna med Bush förr och nu, med några videos med Elvis, som blev gravt läkemedelsberoende med åren, en från början av hans karriär och en som spelades in en kort tid före hans död. Först inspelningen av den nergångne Elvis:

3: Elvis forgets the words, YouTube:
eller här, Elvis Presley – The Last Concert

Så jämför vi med en film med Elvis 1962, 15 år tidigare alltså:

4: Elvis Presley – Return To Sender

För den som kan sin 1900-talshistoria är det här ett skrämmande perspektiv.

Not: Om Elvis och hans läkemedelsberoende skrev jag det här inlägget nedan.

Tillägg kl. 16.10
Läser just i veckans ETC att amerikanska psykiatriskolade (som tidningen skriver) personer medverkat vid tortyr i Guantanamo och i Abu Ghraib. Det amerikanska förbundet för psykologer ville därför förbjuda sina medlemmar att närvara vid utövandet av tortyr. Förslaget röstades ner. Däremot enades man om att rekommendera att psykologer som närvarade vid sådana tillfällen skulle förrsöka stoppa tortyren och anmäla den till närmaste högre befäl.

För oss som varit med några år förvånar inte uppgiften om att amerikanska psykiatriker närvarat vid sådana här tillfällen, då det var väl känt, för oss som följde med i den internationella politiken i slutet av 60-talet och under 70-talet, att amerikanska läkare och psykiatriker deltog vid tortyr i de sydamerikanska fasciststyrda staterna. i Argentina exempelvis, och att amerikanska tortyrexperter lärde sydamerikaner hur de skulle tortera sina fångar så att det inte syntes utanpå dem att de torterats, när eller om de senare visades upp för allmänheten.

Frågan är om inte psykiatrikerkåren borde utnämnas till den fjärde statsmakten då dennas makt över många människor är rent osannolikt stor.

Länk:
Psykologer i protest mot tortyr, ETC

OBS: Det är livsfarligt att sluta abrupt med lugnande och antidepressiva preparat. De måste sättas ut mycket, mycket långsamt och över mycket lång tid. Försöker du sluta, tro inte på läkaren om han säger att det går på några veckor.

Forskning/vetenskap23/08 05:17

Jag har länge undrat hur det står till med Bo Rothstein. På DN-debatt menar han att Uppsala universitet bör fråntas sin universitetsstatus. Skälet är att ett par professorer i matematik tydligen fått silkessnöret, eller i varje fall hotats med att få det, för att de inte varit chefen till lags, samt att Eva Lundgren fick upprättelse och inte sparkades ut från universitetet.

Jag har hittills inte orkat skriva något om Rothsteins ofta fullkomligt huvudlösa artiklar i massmedia, eller velat skriva vad jag anser om Göteborgs universitet, men nu kan jag inte låta bli längre för med den här debattartikeln tar han priset.

Ska man ta Bo Rothstein på allvar här borde man degradera Göteborgs universitet, och på ungefär samma grunder som dem han drar för sitt krav på degradering av Uppsala universitet.

Jag känner inte Bo Rothstein och vet inte hur han agerar på sin institution, men jag har sett en del av andra institutioner vid Göteborgs universitet – inifrån, och vad jag sett där är inte bättre än vad Rothstein drar fram som graverande för Uppsala universitets del. Han skriver ex:

På ett universitet kan ingen chef beordra en forskare att hävda en ståndpunkt som denne själv inte anser sann. Det centrala bakom denna princip är att kunskapssökande skall stå fritt från politiska, ideologiska, ekonomiska, religiösa eller andra liknande makters påverkansförsök

Jodå Bo Rothstein, det kan visst hända, och det händer ständigt, även vid Göteborgs universitet, fast sätten att tvinga, eller pressa doktorander och andra underlydande att göra just det oftast är ganska subtila, men även rätt grova ibland.

Rothstein verkar besatt av Eva Lundgren
Sedan undrar jag var Bo Rothstein har gjort av sin forskaretik. Han har helt klart inte läst de arbeten av Eva Lundgren (m. många fl.) som han så envetet och benhårt kritiserar. En forskare som är någotsånär seriös yttrar sig inte om en undersökning som han inte har läst. Att han inte gjort det visar följande passus om vad som står i Slagen Dam:

Siffran för hur många kvinnor som utsätts för våld hade överdrivits mellan fem och tio gånger av Lundgren. Den visade också att hennes huvudtes, att det inte finns några skillnader mellan män som utövar våld och de som inte gör så, helt saknade stöd.

Författarna till Slagen Dam har nämligen inte påstått det Rothstein här antyder att de påstår. Alltså kan jag bara sluta mig till att han inte har läst rapporten, för jag får väl i alla fall anta att han kan läsa och förstå en samhällsvetenskaplig forskarrapport om han försöker.

Eftersom rapporten handlar om allt våld som de i rapporten tillfrågade kvinnorna säger att de har utsatts för, inklusive om mildare våld som knuffar, hot och sexuella trakasserier, så kommer totalsifforna förstås att bli höga. Själv anser jag mig aldrig ha varit allvarligt utsatt för något våld, men med det våldsbegrepp som används i undersökningen, så visst har jag blivit sexuellt trakasserad, visst har jag hotats av män, om än inte allvarligt – i min ungdom. Räknar man in allt sådant i begreppet ”våld”, då får man höga siffror. Däremot påstår inte forskarna att så många som 45% av kvinnorna har utsatts för grovt våld, alltså det som vi vanligen menar när vi talar om kvinnomisshandel. Där kommer de fram till en siffra som bara obetydligt skiljer sig från den officiella siffran, som, vad jag förstår, grundar sig på polisanmälningar.

Ska forskare inte rapportera det som respondenter svarar i en enkätundersökning?
Här har ett antal forskare, Eva Lundgren var som sagt bara en av dem, lagt upp en stor enkätundersökning och ställt 115 frågor om olika typer och grader av våld till 10.000 kvinnor, varav de fick in omkring 7.000 svar. På dessa svar har de sedan gjort statistik över hur många kvinnor som utsatts för vilken typ av allt det de inkluderar i sitt våldsbegrepp. Vad menar nu Rothstein? Att c:a 6.800 av dessa kvinnor blåljög? Det säger i så fall mer om Rothsteins kvinnosyn än om undersökningen.

Alltså undrar jag, vad gör han själv om eller när han gör enkätundersökningar, friserar svaren för att han inte tycker om dem, inte vill att de ska se ut som de gör, eller för att han anser att respondenterna ljuger? I så fall är det definitivt dags att frånta Göteborgs universitet dess universitetsstatus. Så får och kan ingen forskare göra och har man forskare som gör på det sättet då ska man inte kalla sig universitet – även enligt Rothsteins egen åsikt dessutom. Och ingen har hävdat eller påvisat att alla de forskare som var inblandade i undersökningen Slagen dam, eller statisiska centralbyrån, fejkade svaren.

Göteborgs universitet inte bättre än Uppsala universitet
Nu ska jag inte föreslå att Göteborgs universitet fråntas sin universitetsstatus, utan bara hävda att Göteborgs universitet inte är ett dugg bättre än Uppsala universitet, om man synar det lite i sömmarna. Det har förekommit en hel del otillbörliga saker där. En del av dem har vi läst om i massmedia. Dessutom har jag själv sett åtskilligt av sådant som man borde slippa se vid ett universitet, på den tiden jag doktorerade och arbetade där.

Jag har sett hur forskarstuderande antagits på politiska meriter eller på lägre meriter bara för att de är kompisar till professorn. Jag har sett hur professorer försökt stoppa begåvade doktorander för att de inte haft den rätta politiska färgen. Jag har sett hur män lyckats skaffa sig docentkompetenser utan att ha gjort det som krävs för att få en sådan. Jag har sett hur professorer ljuger om doktorander och anställda, för att frånta dem tjänster. Jag har sett hur kvinnor sextrakasserats. Jag har sett hur man manipulerar regler och gått runt sådana, för att bara nämna lite av det jag vet om Göteborgs universitet.

Vad jag sett är emellertid preskriberat vid det här laget eftersom jag lämnade universitetet för tio år sedan, men av deras vittnesmål att döma, som jag fortfarande har kontakt med och som är kvar vid universitetet i Göteborg, är det inte bättre idag.

Alla akademiker vet dessutom att universiteten inte enbart är de högsäten för kunskapssökande, som de allra flesta av dem vill låtsas att de är, utan lika mycket ställen för intriger, rufflande, ryggkliande och ojusta konkurrensmetoder. Så vore jag Bo Rothstein skulle jag inte ta munnen så full.

Tillägg 23/8 07, kl. 21.00
Har just fått en mejl från en mycket initierad person som vill påpeka att Eva Lundgren aldrig har sagt, jag citerar Rothstein, ”att 100-tals barn i Sverige ritualmördats i sexuella orgier,”. Hon sade att hon hade intervjuat 100 personer om rituella övergrepp, vilket, som min informant påpekar, är en helt annan sak. Så inte heller detta har Bo Rothstein fått rätt.
Det som idag sägs om Eva Lundgren börjar alltmer likna vandringssägner, eller det som blir resultatet av viskningsleken. Lögnerna har börjat leva sina egna liv och en av dem som gett dessa lögner liv är just Bo Rothstein. Konstigt att ingen synar hans kort eller kommer de som gör det inte fram i massmedia kanske?

Jag tycker dessutom att det börjar bli dags för Göteborgs universitet att syna Rotsteins vetenskapliga hederlighet alternativt noggrannhet. Universitet bör ju se till att deras forskare lever upp till i alla fall ett minimum av både hederlighet och noggrannhet i sina uttalanden om andra forskare och deras forskning.

Länkar
”Uppsala universitet måste läggas ned”, B Rothstein, DN
Kräver att Uppsala universitet läggs ner, SvD
Slagen Dam

Tillägg 24/8 07, kl. 23.50:
Ser nu att Jenny Westerstrand, en av dem som var med i undersökningen ”Slagen dam”, har skrivit klargörande om saken på sin blogg. Här är en länk till hennes blogg:
Goa gubbars högskola on crazy repeat, J Westerstrand,

Läs också vad jag skriver om ”fallet Eva Lundgren” på dessa inlägg (i datumordning)
Så har Eva Lundgrens forskning “utvärderats”, 18/12 2005
Vad vetenskap är eller inte är, 19/12 2005
Slagen dam – en helt annan historia än massmedia ger intryck av, 21/12 2005
Nu har jag läst Slagen dam av Eva Lundgren m.fl. 28/12 2005
Om utvärderingen av Slagen dam, 19/1 2006

Nästa sida »


Motvallsbloggen
lades ut 10/2 2005

Webmaster