januari 2006


Kvinnor/feminism&Motvallstanten31/01 01:51

liberalism2

Angående prostitution, se även mitt inlägg på Gamla Motvallsbloggen

Ej kategoriserad30/01 15:46

Jag vet förstås inte vad som hände Anna Sjödin, men den här, och många andra liknande händelser som man hör talas om titt som tätt, föranleder mig att undra om poliser och väktare inte får lära sig hur människor tenderar att bete sig och reagera när de blir hårt fasthållna, eller om de faktiskt vet det och använder sig av sådant fasthållande för att just provocera fram våld och motstånd.

Det är nämligen så att vi alla tenderar att reagera med att försöka komma loss om vi hålls fast hårt. Detta är en ren reflex och något de flesta av oss gör utan att vi ens är riktigt medvetna om det. Det är nästan bara redlöst berusade personer som låter sig släpas med utan att försöka ta sig loss för att få gå för egen maskin, samt mycket medvetna icke-vålsdemonstranter som koncenterar sig för att vara helt avslappnade när polisen griper dem och släpar bort dem.

Jag brukar inte använda mig av biologiska förklaringar, men i just det här fallet är det befogat. Även djur reagerar med motstånd när man håller fast dem i ett järngrepp. Det vet alla som försökt hålla fast hundar eller katter exempelvis. De flesta högre ”djur” grips lätt av ren panik när de känner att de sitter fast och försöker reflexmässigt komma loss, så även ”djuret” människa.

Motvallstanten29/01 21:52

liberalt argument

Ej kategoriserad28/01 22:16

Ett undantag igen, från regeln att den här bloggen inte ska handla om mig. Men å andra sidan handlar det här också om 40-talet i allmänhet.

Jag föddes i Eskilstuna något år innan kriget var slut. Min pappa arbetade på Bolinder-Munktell, som tillverkade traktorer (tror jag) och mamma var hemmafru. Fabriken låg några kilometer hemifrån. Vi bodde i en liten tvårummare mitt emot Stenmans, en annan av de stora metallindustrierna i staden, som tillverkade nycklar. Lägenheten hade toalett, vilket i alla fall var halvlyx på den tiden men badkar fanns bara i källaren och var gemensamt för alla i huset boende (många bodde på den tiden i ett spisrum, eller i små lägenheter med dass på gården). Pappa kom hem och åt middag varje dag, och vilade en liten stund innan det var dags att cykla tillbaka till arbetet. Under hans vila fick man inte stimma inomhus.

Storvätten, som gick av stapeln var 8:e vecka, ombesörjdes i husets tvättstuga, som var försedd med en vedeldad kokbunke där vittvätten kokades. Mamma tvättade alltid tillsammans med en grannfru för det behövdes fyra händer för en del av jobbet. Att lyfta upp den kokheta tvätten till sköljkaret, som var ett jättelikt väggfast cementkar, var ett styvt jobb och det klarade de genom att lyfta hela sjok av tvätten från varsin sida med hjälp av två käppar, och sedan gällde det att tillsammans balansera över den kokheta massan till sköljkaret utan att tappa något eller bränna sig. Tvätten hängdes sedan på tork på vinden, tre trappor upp (utan hiss förstås).

Det var fortfarande ransonering på de viktigaste basvarorna, som mjöl, socker, kaffe och annat och grönsaker fanns förstås inte under vintern, med undantag för potatis och morötter. När jag gick och handlade åt mamma, hos handlaren på hörnet, klippte han av en liten ruta på ransoneringskortet, som det fanns ett för varje ransonerad vara. Det gällde att få varorna att räcka hela perioden och tills nästa ransoneringskort kom. Läskedrycker, ja det fanns sådana, men de var ren lyx och förekom bara vid festliga tillfällen, födelsedagskalas och sådant.

Det fanns ännu inte så många bilar, lite lastbilar men vanligt folk hade förstås inga bilar och en hel del frakter i stan skedde fortfarande med häst och vagn. Jag minns de där hästarna som stod och mumsade ur sina tornister utanför affärerna och som jag var lite rädd att passera, för det var så enormt stora djur. Trafiken var alltså gles men när arbetarna och tjänstemännen slutade på Stenmans vällde cyklisterna fram ur fabriksporten och fyllde hela vägens bredd under någon dryg kvart.

Det fanns ett garage på gården där vi bodde, och en fabrikör som bodde någon kilometer längre bort, farbror Olle, hade sin bil i detta garage. Till helgerna hände det att han hämtade sin bil för att göra en bilutflykt tillsammans med sin fru och då kunde vi barn få åka med honom till hans bostad, om vi satt stilla i bilen. Sedan fick vi förstås gå hem igen. Att få åka bil – det var fest om så bara en knapp kilometer.

Söndagarna var annars fortfarande heliga. Ingenting var öppet, inga lastbilar eller hästar på gatorna och då var det nästan helt trafikfritt på gatorna. Det enda som hördes under sommarsöndagarna, förutom kyrkklockorna vid högmässan, var gråsparvarnas eviga och intensiva tjattrande. Det fanns massor av dem i städerna på den tiden. Hästarna lämnade ju föda till dem på gatorna även om man städade upp hästlortarna regelbundet. Söndagarna var inte bara tysta, de var evighetslånga och ofta händelselösa för oss mindre barn. Man skulle iaktta något slags allvarligt lugn och tänka på vilodagen så att man helgade den (fast mina föräldrar var inte religiösa och gick inte i kyrkan). Ibland besöktes släktingar och det var inte så kul. Då skulle man ha bästa klänningen på sig och fick inte smutsa ner sig och de andra barnen på gården var ofta inte hemma på söndagarna så det fanns ingen att leka med ute på gården om man själv var hemma.

Då och då kom skärsliparen och slipade upp mammas, och de andra fruarnas knivar och saxar på sina verktyg, som han ställt upp nere på gården, och ibland kom pappersinsamlingen, en lastbil med några unga män som sprang i trappuppgångarna och samlade in de tidningsbuntar som de boende hade lagt ner till dem. Ibland kom det en eller ett par gårdsmusikanter och spelade och sjöng en stund på gården. Då lade en del av tanterna, som bodde runt gården, en slant i ett litet papperspaket och kastade ner till dem. Sådant var stora händelser i livet och roliga avbrott i den vanliga lunken. Vi barn kunde följa musikanterna från gård till gård och hjälpa dem att samla upp de där små slantpaketen som singlade ner från fönstren.

Det fanns förstås bio, men sådant var inte vardagsmat precis. Mitt första och enda biobesök på fyrtiotalet tog pappa med mig på. Vi såg Snövit som matinéföreställning. Det var fantastiskt, fast filmen var ju väldigt otäck förstås, med den hemska häxan (då visades den ocensurerade versionen) som skrämde nästan slaget på mig. Jag tror att jag var omkring 4 år gammal och minns ännu hur jag kröp över till pappas knä när häxan började planera sitt hemska dåd mot Snövit.

Ibland var det marknad i stan och då kunde det hända att pappa köpte en gasballong åt mig. Det var också fest. Besvikelsen var förstås stor när ballongen hade rasat ner till golvet morgonen därpå. Och leksaker då? Vad hade man? Jag hade en docka och en dockvagn och mamma som var duktig att sy, sydde fina dockkläder åt dockan, av stuvbitar och gamla avlagda kläder och pappa snickrade mig ett dockskåp av en gammal byrå i femårspresent. Det blev ett väldigt fint dockskåp och han hade till och med monterat in elektrisk belysning i det. Det var stor lyx för det fanns nästan inte sådant i dockskåp på den tiden. Så fick jag tidigt ett ritbord som var gjort för en pappersrulle där man drog fram papperet varefter. Jag har ju ritat och kluddat mig igenom nästan hela livet. Våren när jag hade fyllt sex år fick jag en splitter ny cykel och gissa om det var sensation och om jag blev lycklig. För övrigt lekte man med vad man hittade i omgivningen.

Fyrtiotalet tog slut och femtiotalet kom, ransoneringen tog slut och allting blev bättre och bättre och nu gick det framåt med rasande fart. 1957 köpte pappa vår första bil och några år därefter inköptes TV, men då hade vi flyttat från Eskilstuna för länge sedan och då var jag redan tonåring.

Fackföreningar/företag27/01 01:49

General Motors går dåligt och det är ju illa. Man försvarar sig med att det beror på att en viktig underleverantör har gått i konkurs.
Kan väl aldrig ha berott på att General Motors pressat underleverantören så svårt att denne inte klarade mer? Det är ju annars precis vad de stora företagen gör just nu, även här hemma i Sverige.

Det här får mig att tänka på vad den kvinnliga ekonom som satte stopp för Enrons svindlerier berättade i TV häromdagen, nämligen att man hade pressat en av sina större kunder så hårt att företaget kursade. Det, menade hon, var inte så smart.

Stora företag tycks alltså ha en förmåga att krossa det mesta i sin omgivning, sina leverantörer, sina kunder och sig själva. De enda som går skadeslösa, ja fantastiskt mycket rikare, ur förödelsen är företagens VD:ar och styrelseledamöter.

Ej kategoriserad26/01 16:29

Tillägg och sammanfattning:

Här accepteras inte kommentarer som:

- inte följer regler för anständigt språkbruk , omtalar medmänniskor med nedsättande ord som ”idiot”, ”dårfink”, ”dårar” etc. (tillåtet med normal ironi och statir dock)

– innehåller uttalanden som strider mot lagen, ex. hets mot folkgrupp

– innehåller för många länkar eller länkar till sidor där man bryter mot lagen

– inte har med inlägget att göra

– inte är annat än återkommande långa inlägg, som uppenbart är del av en egen kampanj, som bör föras på annan och egen blogg

– inehåller fula eller illvilliga personangrepp

– upprepar samma sak/fråga, trots att kommentaren, eller frågan i denna, redan är besvarad

– på ett fult och insinuant sätt tillskriver mig, eller andra skribenter, åsikter jag/de inte har och aldrig har gett uttryck för på denna blogg

Tillägg 22/4: Strukna kommentarer är strukna, och de kommentarer som sedan tjatar om att jag har strukit kommentarer, kommer också att strykas.


Ursprungligt inlägg:

Det har tyvärr blivit dags att fundera över hur Motvallsbloggen ska skötas. Å ena sidan vill jag inte stryka kommentarer och jag hade hoppats slippa göra det, å andra sidan kan somliga kommentatorer ganska snabbt och lätt göra en blogg helt eller delvis oläslig genom att komma med irrelevanta inlägg, eller inlägg som bara handlar om att trakassera bloggskrivaren, inte om en vilja till en seriös diskussion.

Det senare har flera bloggare som skriver om samhällsfrågor redan kunnat konstatera och några av dem har valt att radera kommentarer som inte är seriösa eller som endast handlar om att okväda eller trakassera bloggaren. Andra, som Ali Esbati, som har många mycket intressanta, viktiga och tänkvärda inlägg, har valt att inte göra det men han har istället fått kommentarer som i praktiken gör all seriös diskussion om hans inlägg omöjlig. Han befinner sig dessutom i den svåra situationen att han inte kan stryka kommentarer med mindre än man tar detta som intäkt för censur och bevis för kommunismens uselhet. Precis som om obundet liberala Dagens Nyheter, eller de andra stora borgerliga tidningarna, inte stryker debattinlägg och insändare i massor, och i synnerhet sådana som inte passar tidningarnas ”profil”.

Det fria ordet handlar inte om, och kan inte handla om att vem som helst har rätt att uttrycka vad som helst i andras medier eller i vilket medium, på vilken blogg han/hon vill. Får man inte plats i de etablerade massmedierna eller på andras bloggar, får man söka andra vägar för att få säga det man vill, starta en egen tidning, skapa en egen hemsida, en egen blogg, börja trycka upp flygblad etc. Det är endast detta det fria ordet garanterar. Dessutom är man, enligt lag, inte fri att säga vad som helst om andra människor även om gränserna är vida.

För några veckor sedan införde jag regler för kommentarer på Motvallsbloggen (se första kategorin till höger här) men dessa verkar inte räcka till. Därför funderar jag på att börja redigera kommentarer lite mer konsekvent, att sköta bloggen på samma sätt som ex. obundet liberala DN och SvD sköts vad gäller debattinlägg och insändare med andra ord. Jag ser ingen annan möjlighet just nu, om bloggen ska förbli läsvärd för seriösa besökare.

Detta innebär inte att jag kommer att stryka kommentarer hej vilt eller bara för att man invänder mot mina uppfattningar. Jag välkomnar sådana, men det ska vara seriösa kommentarer och kommentatorer bör följa diskussionen på en tråd och undvika att ställa frågor eller komma med invändningar som redan framförts eller som redan besvarats på tråden.

Politik/ekonomi25/01 18:01

Varför tar inte kommunister avstånd från kommunismens brott mot mänskligheten, frågar man i massmedia, om och om igen och senast idag i Studio ett på P1.

Jag har levt genom minst 20 år av avståndstagande från Stalins utrotningar, från de flesta inom vänstern, som trots detta gång på gång tvingats och tvingas be om ursäkt för Stalins illdåd utan att det anses vara tillräckligt. Under denna tid har jag inte en enda gång hört högern ta avstånd från högerns brott, (liberalerna har aldrig begått några illdåd vet vi nu eftersom liberaler per definition aldrig begår sådan och låt gå för det).

Om det inte har varit några liberaler som begått alla de illdåd runtom i världen, som inte kommunisterna har begått, och det finns ju ett ansenligt antal sådana illdåd, så måste det ju ha varit högern (eller möjligen någon obestämd center) som begått alla dessa brott, utrotning av urbefolkningar runtom i hela världen, bekrigande av alla dem i Afrika, Asien och Sydamerika, som velat ha makt över de egna ländernas naturtillgångar och som velat ha mat på borden eller som velat slippa tortyr och förtryck.

När tog högern avstånd från Pinochet och de andra fascistiska regimerna i Sydamerika, från Franco, från Salazar, från Diem etc. etc. och idag från USA:s och Englands torterande, dödande och fängslande av människor som inte gjort sig skyldiga till något. När hörde vi högern ta avstånd från sin egen svenska historia under vilken den motsatte sig allt som kom att bidra till att göra Sverige till en demokratisk stat under 75 år, allmän rösträtt, kvinnlig rösträtt, samt alla övriga reformer som ledde till att vanligt folk fick det bättre?

Och framför all, varför envisas man idag, och i intensifierad skala, med att det i huvudsak är Stalins illdåd som ska diskuteras och ingenting annat och trots att vänstern tagit avstånd, gång på gång på gång (även om det faktiskt fanns de som inte gjorde det under 60- och 70-talen)? Jo, idag får allt fler människor i Västvärlden det allt sämre, pressas alltmer (vi har omkring 20 miljoner arbetslösa i Europa, eller fler) och då börjar de ekonomiska makthavarna återigen känna att de riskerar att förlora forfästet, för att inte tala om den trygghet som störtande av Sovjet ingav dem, i synnerhet som inte så få ryssar idag börjar hävda att det var bättre under Sovjettiden, liksom det inte längre är helt ovanligt att irakier börjar säga att det var bättre under Saddam (observera att det inte är jag som säger eller tycker detta). Det säger inte lite om vad Västvärlden lyckats åstadkomma de senaste 10 åren och detta alldeles oavsett om Västvärldens stater betecknar sig som marknadsliberala, socialdemokratiska, konservativa eller bara så där i största allmänhet demokratiska.

Det finns bara en sak som de ekonomiska eliterna har anledning att frukta, och det är rasande och till vansinne uppretade folkmassor. De börjar till sin fasa se sådana igen. Mot sådana kan de inte försvara sig, om massorna är tillräckligt stora, även om de skjuter mängder av människor.

Ej kategoriserad&Ideologier/propaganda25/01 15:19

Vi 40-talister får återigen höra att vi är gnidiga, snåla och missunnsamma (Debatt TV1 24/1). ”Ni 40-talister fick allt, kommande generationer fick ingenting”, sägs det i något som är en ren kampanj mot oss som råkade födas på 40-talet. Där satt en ensam man och skulle försvara oss 40-talister, mot 4 som anklagade honom och en 50-talist som ställde sig mer på 40-talisternas sida. Ren offentlig mobbingmentalitet.

Och jo, det fanns arbete när vi var unga och det innebar en frihet som inte kan underskattas, och som, det kan jag garantera alla som är yngre, ingen av oss genomsnittliga 40-talister (allså vi som inte är VD:ar eller styrelseledamöter i de större företagen) missunnar dem som är yngre. För övrigt började de flesta av oss också med tomma händer, liksom varje ung generation har gjort sedan urminnes tider, mycket tommare än de flesta av dagens ungdomar om man ser till exempelvis utbildning, där senare generationer har fått mycket bättre sådan än de flesta av oss fick. Vi hade usla ungdomslöner och somliga av oss, framför allt vi kvinnor, hade inte råd att äta hela månaden för att lönen inte räckte till, inte råd att gå till tandläkaren och nya kläder – ha! Dessutom fanns det inga lägenheter när vi skulle flytta hemifrån heller. Det var 10-15 år långa bostadsköer, som dåvarande beslutande, 10-talisterna, försökte åtgärda med miljonprogrammet. Vi bodde i omoderna rivningsfastigheter med toalett på gården och endast kallt vatten, var inneboende hos familjer som hade ett extra rum till uthyrning, vilket innebar att vi inte hade kök och fick dela toalett med dem vi hyrde rummet av, smyga oss in dit för att störa så lite som möjligt. Många bodde i ett rum i snabbuppförda arbetarbaracker med delat kök och toalett. Dessutom fick vi också be våra föräldrar om hjälp, vi fick låna pengar av dem till och från, vi fick hjälp att köpa oss lägenheter etc. Menar dagens unga att deras otroligt rika föräldrar vägrar att bistå dem ekonomiskt?

För övrigt kan man inte skylla på ”40-talister” i allmänhet för att det ser ut som det gör i Sverige idag. Vi har förstås inte arbetslöshet för att majoriteten av oss 40-talister vill att våra barn och barnbarn ska gå arbetslösa och för att vi vill att de ska må illa. Det är närmast osannolikt ointelligent och fruktansvärt oförskämt att påstå eller tro något sådant. Möjligen skulle man kunna kritisera oss för att vi inte begår självmord allihop men det är väl lite väl mycket begärt av oss tycker man. Att hävda att 40-talister av ren oginhet sitter och bromsar alla unga och har det så ohemult bra, är dessutom lika klyftigt som om vi 40-talister skulle hävda att de unga är ena riktigt giriga sällar, titta bara på hur IT- ungdomar och unga börsmäklare roffar åt sig rena fantasilöner. Något sådant kunde ingen i vår generation drömma om ens. Det finns 40-talister som svälter idag, som inte har råd med mer än livets nödtorft och en hel del av oss är också arbetslösa och utan hopp om att någonsin mer få ett arbete – för på arbetsmarknaden, det lilla som finns kvar av den, är det ungdom som gäller. Många av oss, framför allt vi kvinnor, kommer dessutom att få mycket sämre pensioner än våra föräldrar har idag och jag kan garantera att detta inte heller är något som vi vanliga 40-talister beslutat att vi vill ha, om inte annat borde de yngre som klagar på oss inse den saken.

Arbetslöshetseländet beror inte på ”40-talister” sådär generellt, utan på att svenska politiker lade om den ekonomiska politiken från mitten av 80-talet (socialdemokraterna med Kjell Olof Feldt, 30-talist, i spetsen), och började anse att ingenting var viktigare än att undvika inflation, vilket innebar att arbetslösheten skulle stiga för att man skulle kunna pressa ner lönerna för vanligt folk och de flesta 40-talister är vanligt folk. Uppenbarligen trodde man att det bara skulle bli en kort tid av arbetslöshet, och sedan skulle de underbara effekterna av total underkastelse under de liberala marknadsmekanismerna ge många fler arbetstillfällen. Det varnades reda då för att arbetslösheten skulle bita sig fast istället, eftersom detta var vad man sett i länder som före Sverige genomförde detta systemskifte.

Detta systemskifte, vad gällde den ekonomiska politiken, som också handlade om att sänka skatter för de rikare, blev vi väljare aldrig tillfrågade om. Den beslutades utan att någon av oss hade en chans att påverka saken. De flesta förstod inte ens vad som pågick eller vad det handlade om eftersom de flesta inte är fullfjädrade nationalekonomer, än mindre förstod de konsekvenserna av den nya politiken. De lurades istället att tro vi hade en kris som krävde uppoffringar av oss, och ställde upp och slet alltmer, för vi skulle arbeta oss ur krisen, sades det, exportera oss ur den. De trodde att sedan skulle det bli bättre igen, och insåg inte, att nu hade politikerna administrerat fram den ständigt pågående krisen, den som skulle pressa människor allt hårdare.

Inte nog med det, systemskiftet mottogs med hurrarop från liberaler och moderater i alla åldrar, samt från de så kallade yngre förnyarna i det socialdemokratiska partiet, såsom Vidar Andersson mfl., som inte var 40-talister. Det skulle bli så mycket bättre för oss alla med detta systemskifte, sades det. Många, av de få, som insåg vad som skulle bli effekterna av den nya politiken och som varnade för den, var 40-talister. Större delen av de yngre brydde sig överhuvudtaget inte, för de tyckte och tycker att politik är tråkigt. De protesterar inte ens nu när man i snabb takt bygger om Sverige till en polisstat. Istället uppmuntras de att lägga skulden för allt elände på 40-talisterna.

Och visst är kampanjen mot 40-talisterna finurlig: Jätteproppen Orvar, Köttberget, artiklar i de större tidningarna om 40-talisternas girighet och egoism, TV-program av samma slag. Jättebra med ett generationskrig och att generationerna börjar skylla på varandra, så riktas missnöjet garanterat mot något annat än mot de få som faktiskt har ansvaret och som skulle kunna göra något åt eländet. Härska genom söndring – någon som hört det förut?

Motvallstanten24/01 19:27

liberalism

säpo

Ideologier/propaganda24/01 04:24

För den som tror att ingenting planeras och att han/hon aldrig faller för, eller låter sig luras av propganda kan det ibland vara omvälvande, eller chockerande, att gå tillbaka i tiden och se vad som skrevs eller initierades för några år sedan.

Ira Mallik skrev en mycket belysande artikel i ETC år 1999, om vad Timbro sysslade med och vad man åstadkommit.
Artikeln rekommenderas men jag ska bjuda på några små smakprov:

Sture Eskilsson lade upp en plan för hur opinionen skulle påverkas. I ett PM som läckte ut till pressen drog han upp riktlinjerna 1971.
Sture Eskilsson sneglade på hur vänstern verkade. Och vänstern hade en intellektuell bas som högern inte hade. Vänstern gav ut böcker, tidskrifter och anordnade seminarier. Det fördes en debatt och diskussion inom vänstern, som även fick genomslag i den allmänna samhällsdebatten och i tidningarna.
Sture Eskilsson bestämde sig för att en liknande ideologisk bas skulle byggas inom högern för att förändra debatten.

Och vidare:

I promemorian understryks vikten av att få fram kurslitteratur till universiteten som ska präglas av högertankar, ”motböcker”, som de kallas. ”Det viktigaste slaget utkämpas just nu i skolan”, skriver Eskilsson. SAF siktade därför på att nå ut i grund- och gymnasieskolan med informationsmaterial.
SAF skulle förändra Sverige.

Så 1978 startade Sture Eskilsson Timbro, finaniserat av SAF (dåvarande ”Svenska arbetsgivarföreningen” numer ombildad)

Och i slutet på 70-talet började näringslivets opinionsbildare starta nya organisationer och tidningar.
Timbro, Ratio, Opinion, Näringslivets Presstjänst, Näringslivets Energiinformation, Näringslivets Ekonomifakta, Ung Företagsamhet, Managementgruppen, Marknadsekonomiskt alternativ för Sverige, 4 oktober-kommittén är bara några exempel. (Se faktaruta)
SAF köper också tjänster från närliggande föreningar, som stödjer deras intressen, t ex Patrik Engellaus Den nya välfärden.
Fördelen med många organisationer är att SAF kan driva flera olika sorters kampanjer samtidigt. När tidningen Opinion i slutet av 70-talet häcklade socialdemokraterna i bitska artiklar med dåligt faktaunderlag föll inte skuggan direkt på SAF. Aggressiva kampanjer kunde skyllas på andra, även om det egentligen var SAF som finansierat dem.

Så forsätter det:

Timbro, tankesmedjan och bokförlaget, har däremot inte burit sina egna kostnader, utan har subventionerats av SAF och Näringslivets fond. Det tycker Sture Eskilsson är ganska självklart:
– Den sortens verksamhet går inte att driva med vinst på ett traditionellt sätt, utan den är ju beroende av finansiering. Det går inte att driva tankesmedjor med vinst.
Något som är rätt ironiskt med tanke på att Timbro förespråkar fria marknadskrafter och är emot subventioneringar.

När man kunde skriva illasinnat om LO-bidrag till socialdemokraterns valkampanjer förteg man i massmedia:

Sammanlagt hade företag stött moderaterna med 26 miljoner kronor. Och Carl Bildt visade sig ha skrivit tiggarbrev till näringslivet där han bett om bidrag. Trots att Hökmark sagt att moderaterna inte tar emot bidrag från näringslivet. Och moderaternas valbudget går inte ihop. I valet 1994 uppgav partiet att de spenderat 25 miljoner i valrörelsen. Men enbart reklamplatsen som partiet köpte i radio, dagspress och på stortavlor gick på 45 miljoner. (Arena 5/98)
Och det är här det verkligt märkliga inträffar. Näringslivets bidrag till moderaterna blev ingen stor nyhet. Det ledde inte till några tv-debatter. Institutet mot Mutor kritiserar inte. Nyheten försvann.

Läs hela artikeln. Den är mycket informativ och avslöjande.

Nästa sida »


Motvallsbloggen
lades ut 10/2 2005

Webmaster