december 2005


Ej kategoriserad31/12 20:46

Amir Sariaslan har utmanat mig och några andra med nedanstående frågor. Nu är jag nog ingen festlig person att ställa de här frågorna till men jag ska försöka besvara dem i alla fall :-)

När du blickar tillbaka på ditt liv under 2005 – vad kommer du att tänka på då?
På det personliga planet: Att det varit ungefär som de 10 senaste årens och så var man ännu ett år närmare döden – och fortare och fortare går det.
Vad gäller samhällsutvecklingen och den internationella politiken: Bedrövelse över att man fortsätter att montera ner välfärden och demokratin och tagit stora kliv mot att utveckla Västvärlden till ett ”STASI-samhälle”, blott med modernare kontrollteknologi, samt förstås över de vidriga beteenden som stater i Västvärlden uppvisar i Irak, Afghanistan, på Guantanamo etc.

Vilken var den mest inflytelserika bok du har läst under 2005?
Antar frågan avser vilken bok som påverkat mig mest, inte den mest inflytelserika i samhället – eller? I så fall kanske jag skulle välja Susan Faludis Backlash, som jag just håller på att läsa om – mycket intressant att läsa den idag, i ljuset av vad som sker i Sverige sedan några år.

Vilket var det mest inflytelserika musikalbumet under 2005?
Inget alls. Jag köper inte musikalbum.

Skall du avge några nyårslöften?
Nix, det var många år sedan jag slutade avge sådana :-)

Ej kategoriserad31/12 15:33

gottnytt

Ej kategoriserad31/12 04:36

Fler regler kan komma att införas på det här inlägget vartefter behoven uppstår.

Jag har hittills inte skrivit ut några regler för kommentarer på Motvallsbloggen men från och med nu kommer alla kommentarer som innehåller svordomar eller som betecknar medmänniskor, enskilda eller i allmänhet, med nedsättande ord som idioter, dårfinkar etc, att strykas.

Tillägg 1/1 2006: Jag kommer i fortsättningen att stryka kommentarer där en och samma person upprepar samma sak gång på gång, alternativt att korta ner dem.

Jag kommer vidare att stryka längre kommentarer som inte ha något med frågorna i mina ursprungliga inlägg att göra. Den eller de som önskar driva sina egna hjärtefrågor och som vill skriva långa epos om dessa, rekommenderar jag att istället starta en egen blogg eller en egen hemsida för det syftet.

Tillägg 11/2 2006: Jag stryker givetvis också att alla rasistiska inlägg.

Tillägg 20/3 2006: Eftersom jag nu kommer att stryka mer konsekvent, och i enlighet med reglerna för kommentarer på bloggen, slutar jag nu att skriva ut antal strukna inlägg.

Vård/omsorg31/12 00:12

Jag väljer att också lägga ut Agnetas kommentar som vanligt inlägg. Hon är inte ensam om att ha upplevt liknande effekter av de här preparaten.

Agneta skriver:

Fram för fler motvallskärringar när det gäller dessa hjärnskadande SSRI-preparat. Själv fick jag för några år sedan ett dylikt utskrivet pga stress. Det gick bra ett tag och sedan började kroppen säga ifrån med kroniska diarréer, kraftig viktuppgång, högt blodsocker och så småningom kramper, svår oro och rastlöshet. Detta var dock bara småpotatis i jämförelse med vad utsättningen gjorde med min kropp och mitt nervsystem, mycket plågsamma skador som består, inte erkänns och troligen aldrig läker.

Dessa medel ska trappas ner mycket långsamt men hur hanterar man situationen när man redan utvecklat svåra och farliga biverkningar? Man hamnar mellan Skylla och Karybdis och sitter i en rävsax mellan vidriga biverkningar och ännu värre utsättningsreaktioner! Jag valde det senare alternativet eftersom jag försäkrades om att de skulle avklinga snabbt och jag trodde att det i längden skulle vara bättre att upphöra med en ”medicinering” som redan orsakat svåra biverkningar.

Under ett och ett halvt år har jag nu tvingats leva med neurologiska problem i form av kramper, ryckningar och fascikulationer, svår muskelsvaghet, förslappade leder som viker och vrider sig, gångsvårigheter och smärtor, hudskador i form av en märklig klistrig substans över hela kroppen, svåra och mycket besvärande andningsproblem, autonom instabilitet som innefattar bl a mycket instabilt blodtryck samt att impulsen att andas automatiskt helt upphör, ibland under flera dagar, infektionskänslighet, svampangrepp, diarré, svår tinnitus mm mm.

Jag hade inte ett enda av dessa problem innan jag tog SSRI. Vidare har jag personlig kontakt med flera hundra andra drabbade med samma problem. Vi har ingen aning om om vi någonsin tillfrisknar från detta och tvingas dessutom själva försöka hantera våra problem eftersom vi inte ens blir trodda i sjukvården och därmed heller inte ordentligt undersökta. Personligen kan jag bara hoppas att jag så småningom tillfrisknar och om så inte är fallet i alla fall att jag fortfarande står på mina klistriga gelében och har förmåga att andas tillräckligt för att vara vid liv den dag om kanske tjugo eller tjugofem år när våra besvär kan förklaras eller åtminstone erkänns så att vi har möjlighet till upprättelse och ersättning för det svåra lidande som hittills förstört ett par år av mitt tidigare friska och normala liv.

.
Kerstins tillägg: här finns ännu en kommentar från en som har samma erfarenheter som Agneta (kommentar nr. 9) och här finner man samtliga inlägg jag skrivit om saken på nya Motvallsbloggen

OBS, och även om det framgår av texten ovan: Det är livsfarligt att sluta abrupt med SSRI och Benso. Vill man sluta äta dessa medel ska man se till att få sakkunnig hjälp med den saken. Medlen måste trappas ner oerhört långsamt!

Ideologier/propaganda28/12 05:33

tanten2

Kvinnor/feminism28/12 01:57

Innan jag skriver ner min åsikt om undersökningen Slagen dam vill jag framhålla följande:

1) Jag har ingenting att göra med några av de personer som gjort undersökningen, eller med några av de personer som tyckt till om denna.
2) Jag är inte engagerad i genusforskning och har aldrig varit det men jag anser mig vara feminist (halva makten hela lönen).
3) Jag kan väldigt lite om genusteori Jag känner alltså inte till de konflikter, teoretiska eller praktiska, som finns inom genusforskningen eller vilka personer som står på ena eller andra sidan.
5) Jag känner inte till de intrigspel som försiggår inom Uppsala universitet men utgår från att sådana pågår där som på de flesta andra universitet.
6) För egen del har jag ingenting att vinna eller förlora på att ha den ena eller den andra åsikten eller på att stötta den ena eller den andra sidan i den här konflikten.

Därmed till saken:
I Slagen dam redovisas resultaten från en vanlig normal enkätundersökning där man skickat ut en enkät till 10.000 slumpvis utvalda kvinnor i olika åldrar. Omkring 70% svarade på enkäten, en bra svarsfrekvens. Metoden har varit korrekt och undersökningen har förberetts noggrant. Vad gäller metoden och proceduren hittar jag således ingenting att anmärka på.

Statistiken som redovisas i undersökningen, den första som gjorts i Sverige av kvinnors upplevelser av manligt våld mot dem, är en guldgruva för dem som vill fortsätta att forska inom området, både för dem som ställer sig kritiska till utgångspunkterna och för dem som anser att dessa är plausibla. Statistiken är utförlig men den väcker trots detta många frågor värda att forska vidare om, något som gör undersökning fruktbar och värdefull enligt allt vetenskapsteoretiskt tänkande.

Utgångspunkterna för undersökningen samt tolkningen av resultaten tycks vara måltavlor för den häftiga kritiken och jag anar att utvärderarna, vars rapport jag återkommer till i ett senare inlägg, önskade hitta statistik som motsade de teser som Eva Lundgren arbetar utifrån och som hon dessutom tydligen blivit internationellt känd för, könsmaktsordningen, att män är överordnade och kvinnor underordnade i vår kultur, normaliseringstesen, som innebär att misshandlade kvinnor till slut kommer att acceptera mannens syn på sig själva, som kvinnor som inte förtjänar bättre, att det är deras fel att de får stryk, samt tesen om våld som en kontinuerlig variabel med lindrigare våld i ena änden av skalan och svårt fysiskt våld i den andra.
I rapporten väljer forskarna dock att skilja mellan två typer av våld mot kvinnor, dels vanligt fysiskt våld, dels sexuellt eller sexualiserat våld.

Undersökningen handlar om kvinnors upplevelser av våld från män. Forskarna (för de är flera, inte bara Eva Lundgren som man lätt får intryck av när man läser inlägg om den här undersökningen) har inte, vad jag kan finna, försökt kartlägga varför män våldför sig på kvinnor, som exempelvis utvärderarna, och andra kritiker tycks anse att de borde ha gjort istället.

Utifrån dessa utgångspunkter är sedan frågebatteriet konstruerat och frågorna och analysen måste därför förstås mot bakgrund av utgångspunkterna. Jag finner inte mycket i rapporten som är ologiskt eller konstigt redovisat i relation till utgångspunkterna. (Det gör faktiskt inte utvärderarna heller fast de låtsas som om de funnit anmärkningsvärda svagheter i det avséendet.)

Forskarna för sedan inga mer utförliga teoretiska resonemang kring den statistik som redovisas, bara kortare sådana, men på några punkter förefaller resultaten inte stämma överens med utgångshypotesen och där för de fram troliga orsaker till detta.
Så säger exempelvis en stor majoritet av kvinnorna att våldet mot dem föder ilska och hat och detta tycks motsäga normaliseringstesen, eftersom de enligt denna tes borde betrakta våldet mot dem som riktigt efter en tid och alltså känna mer skuld och skam än ilska och hat.
Å andra sidan visar statistiken att ”kvinnorna nästan alltid lever i mindre våldsamma förhållanden just nu”, medan flera av dem tidigare levt i mer våldspräglade förhållanden. Hur kan det komma sig, frågar forskarna, och gissar att det är lättare att fördöma den våldsman man kommit ifrån än den man just nu lever med, vilket inte låter orimligt. Här finner vi alltså data som är åtminstone synbarligen motstridiga och därför ett område värt mer ingående studier.
Det ska dock noteras att forskarna inte på något sätt försöker dölja den statistik som visar de här motstridiga tendenserna, vilket tyder på att de inte är överdrivet ivriga att ”bevisa” att de har rätt. Att de försöker finna en förklaring av dessa motsägelser som stämmer med utgångshypotesen är fullkomligt rimligt, även om förklaringen skulle visa sig vara felaktig vid närmare undersökning.

Med andra ord, forskarna tror på sina utgångshypoteser och försöker i några fall hitta en förklaring till varför resultatet inte tycks bekräfta utgångshypotesen. Detta förhållningssätt, som kritiseras av utvärderarna som om det vore en allvarlig vetenskaplig synd, är tämligen normalt i forskarvärlden, och som jag hävdat i en kommentar tidigare, ingenting att förfäras över, snarare bra för prövning av hypoteser.
Karl Popper, 1900-talets store vetenskapsteoretiker/filosof, skulle visserligen säga att det är dålig forskning att göra så eftersom en god forskare, enligt honom, alltid ska försöka att falsifiera sina hypoteser. Thomas Kuhn, som Margareta Hallberg i alla fall tidigare uttryckt sin beundran för, säger istället att detta är normalt under paradigmatisk forskning, som det kan sägas handla om här, och att paradigmatisk forskning (normalforskning) är själva förutsättningen för upptäckter av felaktigheter och för att man ska komma vidare inom vetenskapen.

Jag finner alltså ingenting i undersöknigen som är undermåligt eller anmärkningsvärt och definitivt ingenting som gör det befogat att utsätta Eva Lundgren och hennes medforskare för den häxjakt som man utsatt dem för, och detta trots att jag tycker att somliga av deras utgångspunkter är ifrågasättbara men samtidigt intressanta att diskutera, vilket jag ska återkomma till i ett senare inlägg.

Istället anser jag idag att massmedia gett en mycket vinklad och gravt felaktig bild av undersökningens resultat när man kort och gott gick ut och förklarade att de här forskarna hade kommit fram till att nästan hälften av alla kvinnor hade utsatts för manligt våld. Man undvek att berätta om hur forskarna bakom Slagen dam definierade våld, nämligen betydligt vidare än vi är vana vid att använda begreppet. Därmed gav man lyssnare en tämligen felaktig bild av vad enkätundersökningen faktiskt visade.

Jag minns att jag också reagerade när jag hörde de här siffrorna på radion då rapporten kom, och först sedan jag nu har läst undersökningen förstår jag vad som avses. Det har alltid sina risker att ge invanda begrepp en ny innebörd, som forskarna har gjort här, och de har också fått smaka på konsekvensen av detta förfarande. Det innebär dock inte att det är automatiskt fel att förfara på det sättet. Ibland kan en sådan omdefinition visa på sådant som inte varit synligt på grund av att den tidigare definitionen har dolt det. Delvis tycker jag att det förhåller sig så i det här fallet.

För visst är det så att många av oss kvinnor har fått respekten för mäns överlägsna styrka och överordning i ryggmärgen. Så självklar finner många av oss den, och så självklart anpassar vi oss efter denna ordning att vi till slut inte ens tänker på att vi gör det. Vi bara är försiktiga i vårt umgänge med män. De kvinnor som råkat ut för lite grövre våld någon gång blir troligen ännu mer medvetna om att män kan ”sätta dem på plats” om de vill, och att de kan komma att göra det utan att våldet har kunnat förutses, och de kommer troligen att anpassa hela sin livsstrategi efter denna insikt och att göra detta faktum helt självklart (normalisering alltså). För att inte tala om kvinnor som råkat ut för allvarligt fysiskt eller sexuellt våld, som undantagslöst leder till rena trauman och förlorad tillit.

Det räcker till och med att ha blivit uppfostrad av en far som, även om han inte slåss, klart och tydligt visar att det är han som bestämmer och att ingen kvinna ska tro att hon kan få rätt gentemot honom, för att man som kvinna ska ha fått könsmaktsordningen i ryggmärgen, vill jag hävda! Men allt detta måste man kanske vara kvinna för att förstå, ja kanske till och med kvinna med vissa erfarenheter men erfarenheter som tämligen många av oss har, vilket jag menar att den här undersökningen visar.

Kvinnor/feminism26/12 02:45
bok1

.
Två av julklappsböckerna genomlästa.
Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra
av Liza Marklund och Lotta Snickare samt
En sexists berättelser. ”Jag visste inte att det var så illa”
av Lars Einar Engström.

Båda utgivna 2005 och båda mycket intressanta. Borde läsas av alla män – med eftertanke.

Alla unga kvinnor, som fortfarande tror att det inte förekommer diskriminering av kvinnor på arbetsplatserna, läs dem inte. Behåll era illusioner några år till, tills ni blir riktigt kompetenta och erfarna och då männen och cheferna på era arbetsplatser börjar känna sig allvarligt hotade av er.
Ni som redan sett hur det är, läs dem och känn er bekräftade.

Ej kategoriserad25/12 20:24
kopp – När jag fick se den där, sade dottern lyckligt då jag hade packat upp muggen, tyckte jag att ja – det där, det är mamma, och då kunde jag inte låta bli. Speciellt ögonen tycker jag är precis på pricken.
Det var tacken för bullarna det, håna sin gamla mamma för att hon råkar vara morgontrött :-).
Kvinnor/feminism22/12 23:37
bullar Har förstått att en ”riktigt kvinna” är en som bakar bullar till barnen, så eftersom det är jul i övermorgon har jag beslutat att vara en riktig kvinna ett par dagar och börjat med att baka kanelsnurror med saffran – till barnet (dryga 40) som firar julafton med oss.

Men jag lovar att jag kommer att vara mitt vanliga elaka och typiskt okvinnliga jag igen om bara ett par dagar – om jag kan hålla mig så länge.

Djur/natur21/12 21:57

julkort

Nästa sida »


Motvallsbloggen
lades ut 10/2 2005

Webmaster