Innan jag skriver ner min åsikt om undersökningen Slagen dam vill jag framhålla följande:

1) Jag har ingenting att göra med några av de personer som gjort undersökningen, eller med några av de personer som tyckt till om denna.
2) Jag är inte engagerad i genusforskning och har aldrig varit det men jag anser mig vara feminist (halva makten hela lönen).
3) Jag kan väldigt lite om genusteori Jag känner alltså inte till de konflikter, teoretiska eller praktiska, som finns inom genusforskningen eller vilka personer som står på ena eller andra sidan.
5) Jag känner inte till de intrigspel som försiggår inom Uppsala universitet men utgår från att sådana pågår där som på de flesta andra universitet.
6) För egen del har jag ingenting att vinna eller förlora på att ha den ena eller den andra åsikten eller på att stötta den ena eller den andra sidan i den här konflikten.

Därmed till saken:
I Slagen dam redovisas resultaten från en vanlig normal enkätundersökning där man skickat ut en enkät till 10.000 slumpvis utvalda kvinnor i olika åldrar. Omkring 70% svarade på enkäten, en bra svarsfrekvens. Metoden har varit korrekt och undersökningen har förberetts noggrant. Vad gäller metoden och proceduren hittar jag således ingenting att anmärka på.

Statistiken som redovisas i undersökningen, den första som gjorts i Sverige av kvinnors upplevelser av manligt våld mot dem, är en guldgruva för dem som vill fortsätta att forska inom området, både för dem som ställer sig kritiska till utgångspunkterna och för dem som anser att dessa är plausibla. Statistiken är utförlig men den väcker trots detta många frågor värda att forska vidare om, något som gör undersökning fruktbar och värdefull enligt allt vetenskapsteoretiskt tänkande.

Utgångspunkterna för undersökningen samt tolkningen av resultaten tycks vara måltavlor för den häftiga kritiken och jag anar att utvärderarna, vars rapport jag återkommer till i ett senare inlägg, önskade hitta statistik som motsade de teser som Eva Lundgren arbetar utifrån och som hon dessutom tydligen blivit internationellt känd för, könsmaktsordningen, att män är överordnade och kvinnor underordnade i vår kultur, normaliseringstesen, som innebär att misshandlade kvinnor till slut kommer att acceptera mannens syn på sig själva, som kvinnor som inte förtjänar bättre, att det är deras fel att de får stryk, samt tesen om våld som en kontinuerlig variabel med lindrigare våld i ena änden av skalan och svårt fysiskt våld i den andra.
I rapporten väljer forskarna dock att skilja mellan två typer av våld mot kvinnor, dels vanligt fysiskt våld, dels sexuellt eller sexualiserat våld.

Undersökningen handlar om kvinnors upplevelser av våld från män. Forskarna (för de är flera, inte bara Eva Lundgren som man lätt får intryck av när man läser inlägg om den här undersökningen) har inte, vad jag kan finna, försökt kartlägga varför män våldför sig på kvinnor, som exempelvis utvärderarna, och andra kritiker tycks anse att de borde ha gjort istället.

Utifrån dessa utgångspunkter är sedan frågebatteriet konstruerat och frågorna och analysen måste därför förstås mot bakgrund av utgångspunkterna. Jag finner inte mycket i rapporten som är ologiskt eller konstigt redovisat i relation till utgångspunkterna. (Det gör faktiskt inte utvärderarna heller fast de låtsas som om de funnit anmärkningsvärda svagheter i det avséendet.)

Forskarna för sedan inga mer utförliga teoretiska resonemang kring den statistik som redovisas, bara kortare sådana, men på några punkter förefaller resultaten inte stämma överens med utgångshypotesen och där för de fram troliga orsaker till detta.
Så säger exempelvis en stor majoritet av kvinnorna att våldet mot dem föder ilska och hat och detta tycks motsäga normaliseringstesen, eftersom de enligt denna tes borde betrakta våldet mot dem som riktigt efter en tid och alltså känna mer skuld och skam än ilska och hat.
Å andra sidan visar statistiken att ”kvinnorna nästan alltid lever i mindre våldsamma förhållanden just nu”, medan flera av dem tidigare levt i mer våldspräglade förhållanden. Hur kan det komma sig, frågar forskarna, och gissar att det är lättare att fördöma den våldsman man kommit ifrån än den man just nu lever med, vilket inte låter orimligt. Här finner vi alltså data som är åtminstone synbarligen motstridiga och därför ett område värt mer ingående studier.
Det ska dock noteras att forskarna inte på något sätt försöker dölja den statistik som visar de här motstridiga tendenserna, vilket tyder på att de inte är överdrivet ivriga att ”bevisa” att de har rätt. Att de försöker finna en förklaring av dessa motsägelser som stämmer med utgångshypotesen är fullkomligt rimligt, även om förklaringen skulle visa sig vara felaktig vid närmare undersökning.

Med andra ord, forskarna tror på sina utgångshypoteser och försöker i några fall hitta en förklaring till varför resultatet inte tycks bekräfta utgångshypotesen. Detta förhållningssätt, som kritiseras av utvärderarna som om det vore en allvarlig vetenskaplig synd, är tämligen normalt i forskarvärlden, och som jag hävdat i en kommentar tidigare, ingenting att förfäras över, snarare bra för prövning av hypoteser.
Karl Popper, 1900-talets store vetenskapsteoretiker/filosof, skulle visserligen säga att det är dålig forskning att göra så eftersom en god forskare, enligt honom, alltid ska försöka att falsifiera sina hypoteser. Thomas Kuhn, som Margareta Hallberg i alla fall tidigare uttryckt sin beundran för, säger istället att detta är normalt under paradigmatisk forskning, som det kan sägas handla om här, och att paradigmatisk forskning (normalforskning) är själva förutsättningen för upptäckter av felaktigheter och för att man ska komma vidare inom vetenskapen.

Jag finner alltså ingenting i undersöknigen som är undermåligt eller anmärkningsvärt och definitivt ingenting som gör det befogat att utsätta Eva Lundgren och hennes medforskare för den häxjakt som man utsatt dem för, och detta trots att jag tycker att somliga av deras utgångspunkter är ifrågasättbara men samtidigt intressanta att diskutera, vilket jag ska återkomma till i ett senare inlägg.

Istället anser jag idag att massmedia gett en mycket vinklad och gravt felaktig bild av undersökningens resultat när man kort och gott gick ut och förklarade att de här forskarna hade kommit fram till att nästan hälften av alla kvinnor hade utsatts för manligt våld. Man undvek att berätta om hur forskarna bakom Slagen dam definierade våld, nämligen betydligt vidare än vi är vana vid att använda begreppet. Därmed gav man lyssnare en tämligen felaktig bild av vad enkätundersökningen faktiskt visade.

Jag minns att jag också reagerade när jag hörde de här siffrorna på radion då rapporten kom, och först sedan jag nu har läst undersökningen förstår jag vad som avses. Det har alltid sina risker att ge invanda begrepp en ny innebörd, som forskarna har gjort här, och de har också fått smaka på konsekvensen av detta förfarande. Det innebär dock inte att det är automatiskt fel att förfara på det sättet. Ibland kan en sådan omdefinition visa på sådant som inte varit synligt på grund av att den tidigare definitionen har dolt det. Delvis tycker jag att det förhåller sig så i det här fallet.

För visst är det så att många av oss kvinnor har fått respekten för mäns överlägsna styrka och överordning i ryggmärgen. Så självklar finner många av oss den, och så självklart anpassar vi oss efter denna ordning att vi till slut inte ens tänker på att vi gör det. Vi bara är försiktiga i vårt umgänge med män. De kvinnor som råkat ut för lite grövre våld någon gång blir troligen ännu mer medvetna om att män kan ”sätta dem på plats” om de vill, och att de kan komma att göra det utan att våldet har kunnat förutses, och de kommer troligen att anpassa hela sin livsstrategi efter denna insikt och att göra detta faktum helt självklart (normalisering alltså). För att inte tala om kvinnor som råkat ut för allvarligt fysiskt eller sexuellt våld, som undantagslöst leder till rena trauman och förlorad tillit.

Det räcker till och med att ha blivit uppfostrad av en far som, även om han inte slåss, klart och tydligt visar att det är han som bestämmer och att ingen kvinna ska tro att hon kan få rätt gentemot honom, för att man som kvinna ska ha fått könsmaktsordningen i ryggmärgen, vill jag hävda! Men allt detta måste man kanske vara kvinna för att förstå, ja kanske till och med kvinna med vissa erfarenheter men erfarenheter som tämligen många av oss har, vilket jag menar att den här undersökningen visar.