Det finns faktiskt de som har skrivit om hur det gick till när SJ slaktades.(1)
Det som idag kallas ”privatisering” och/eller ”outsourcing” kallades tidigare ”företagsslakt”. De som idag kallas riskkapitalister kallades följaktligen ”företagsslaktare”. Här ser vi vad vi sett inom många områden de senaste 20 åren, hur den som behärskar media bestämmer språkets användning och därmed den samhälleliga dagordningen eftersom orden och språket, vad man kallar saker och ting, bestämmer människornas sätt att tänka.
De flesta som är under 45 idag har mycket dimmiga begrepp om vårt lands ekonomiska historia och om de har fått ett intryck av denna på grundval av det språkbruk som högern och de ekonomiska eliterna har lyckats pådyvla oss de senaste 20 åren, är denna historia endera dold eller helt obegriplig för dem.
Kooperativa organisationer
I början av 1900-talet, ja redan under slutet av 1800-talet, då den arbetande och egendomslösa befolkningen hade det eländigt, mycket eländigare än de flesta kan föreställa sig idag, började denna befolkningsgrupp organisera sig för att skapa sig anständiga levnadsförhållanden. Man organiserade fackföreningar, som skulle arbeta för bättre löner och säkrare arbetsförhållanden för den arbetarkader som arbetade under många gånger hemska förhållanden, med farliga arbetsplatser och omänskligt långa arbetsdagar.
Man organiserade sig i inköps- och försäljningsorganisationer, s.k. konsumentföreningar (Konsum) och lantmannaföreningar. De senare för att kunna köpa utsäde, gödsel mm, så billigt som möjligt och för att behärska försäljningen av sina produkter. Konsum skulle köpa in mat och andra livsnödvändiga varor och sälja dem till självkostnadpriser till sina medlemmar, så billigt som möjligt. I början grundades många små konsumföreningar runtom i landet, som styrdes lokalt.
Socialdemokraternas maktinnehav
Så småningom gav kampen resultat och när vi fick lika och allmän rösträtt 1919/1921 (dock ej för de fattigaste som fick sin rösträtt först 1945) resulterade detta så småningom i det långa socialdemokratiska regeringsinnehavet. Det var ingen slump att Socialdemokraterna satt tämligen stadigt vid makten, så länge vanligt folk mindes hur det var dessförinnan och dessutom kunde se hur de alla fick det bättre under många år.
Från början hade Socialdemokraterna det socialistiska samhället som målsättning, men vägen till målet skulle inte vara en våldsam revolution utan ett långsamt strävande mot målet där samhället/staten bit för bit såg till att fördela samhällets resurser mer jämlikt mellan människorna.
Efter andra världskriget påbörjades det som idag förhånas som ”den sociala ingenjörskonsten”. Man började bygga bättre bostäder. Många människor bodde på den tiden i usla omoderna bostäder och vanligt folk var dessutom mycket trångbodda.
Man skapade en enhetlig statligt styrd skola för alla. Tidigare hade skolan varit mycket olika i olika kommuner. Så sent som under femtiotalet hade vi fortfarande olika lång skolplikt i olika kommuner. Somliga hade 6-årig skolplikt, andra 7-årig och andra åter hade 8-årig sådan. Min pappa, som gick i skolan på trettiotalet gick 6 år varannan dag i den obligatoriska skolan, min mamma, som var lika gammal som pappa men som bodde i Eskilstuna, gick i en åttaårig obligatorisk sexdagarsskola. Universitets- och högskoleutbildning var i princip bara möjlig för överklassens barn.
Staten tog på sig alltfler uppgifter för samhällets utveckling. Den byggde ut infrastruktursystemet, som skulle ligga till grund för en teknisk och därmed ekonomisk utveckling av samhället. De statliga och även de kommunala verksamheterna, allt från husbyggnationer över elnätsutbyggandet till vägbyggande mm. skulle ge alla medborgare tillgång till infrastrukturen, och så billigt som möjligt. Vi har lagar som förbjuder statliga verk och kommunala verksamheter att gå med vinst. Detta var ett sätt att låta alla medborgare, som ju varit med och betalat systemens uppbyggnad, ta del av vinsterna.
Men, Sverige blev inte socialistiskt och ännu mindre kommunistiskt, som somliga unga människor tycks tro idag och som den borgerliga propagandan försöker få alla att tro. Sverige förblev en kapitalistisk stat som gav sina innevånare en allt större frihet genom att människorna fick det ekonomiskt och materiellt bättre.
Skattebetalarna byggde alltså, genom sin regering, upp stora infrastruktursystem. Dessa gav arbeten och löner till befolkningen. Men, och det är det viktiga, de gav också stora privatägda företag, de där som numer är multinationella och/eller utsålda, Wallenbergs företag, LM Eriksson, ASEA m.fl. möjligheter att sälja sina produkter i stor skala. De här företagen kunde alltså växa sig stora tack vare enorma statliga satsningar på infrastrukturen, byggandet av heltäckande elnät och telenät exempelvis, liksom bostads- och vägbyggnationer. Järnvägarna gav företagen bättre möjligheter att frakta sina produkter. Svenska folket och inte minst de stora företagen fick ett välfungerande och billigt infrasystem. Utan ett sådant kan inget land utvecklas och som regel kräver det en så stor ekonomisk insats att privata företag inte är villiga att satsa på sådana, i synnerhet som de inte kommer att generera omedelbara och höga vinster.
Visst, vi kunde inte välja mellan flera elbolag, men vi hade billigast tänkbara el i våra väggkontakter. Vi slapp dessutom ägna en massa tid åt att försöka jämföra i princip ojämförbara eller ogenomskådliga alternativ. Vi hade inte allvarligt segregerade skolor eller segregerat boende. De flesta av oss fick en god grundläggande skolutbildning och en allt större del av ungdomsgenerationerna fick en möjlighet att studera vidare efter grundskola och gymnasium.
Så kom den nyliberala tsunamin
Med den nyliberala tsunamin, som sköljde över världen från slutet av 70-talet och i Sverige från slutet av 80-talet, som även Socialdemokraterna sveptes med i, skulle allt skötas i privat regi eller enligt företagsekonomiska principer. Ingen kapitalägare satsar pengar i något som inte ger vinst. Alltså skulle allt generera vinst, även de statliga verken och de kommunala verksamheterna, som nu skulle ut och konkurrera med privata företag dessutom. Eftersom lagen förbjöd dem att generera vinst omvandlade man ett antal av dem till bolag. Det innebar att man dessutom slapp den insyn i offentliga verksamheter som offentlighetensprincipen innebar, en utarmning av demokratin alltså. Somliga av de här verksamheterna skulle dessutom förberedas för utförsäljning. Staten och kommunerna började leka affär med områden som inte lämpar sig för denna lek. (2)
Inom de sålunda omvandlade verksamheterna skar man nu ner på personalen och på alla kostnader, vilket oundvikligen lett till att vi får allt sämre samhällsservice för varje inbetalad skattekrona (samt en stor arbetslöshet). En del av de ekonomiska vinster som staten gjorde användes till skattesänkningar, framför allt för de rikaste. Systemet med skattefinansierade profiter för de privatföretag som tog över driften av offentliga verksamheter, vård, skola mm, var genialt, sett ur kapitalägarnas synpunkt. Därmed blev kundunderlaget mycket större och möjligheterna till vinster och företagens expansion bättre än om tjänsterna skulle betalas ur vars och ens egen plånbok.
Förlorarna är det svenska folket, utom de allra rikaste, eftersom det nyliberala ekonomiska systemet lett till raka motsatsen mot vad det påstods leda till, att pengarna skulle sippra ner till dem längst ner i den ekonomiska hierarkin. Istället forsar pengarna nerifrån och uppåt i denna hierarki samtidigt som de offentligfinansierade verksamheterna ofta missköts och i värsta fall får förfalla helt. De senaste 25 åren har vi sett en närmast exempellös omfördelning av landets resurser från de sämre ställda till de rikaste. I just järnvägsfallet ser vi nu konsekvenserna av det som borde kallas ”slakten av offentliga verksamheter”.(3) De på grund av vanskötsel stillastående tågen drabbar idag till och med företagen själva, de som varit de ivrigaste förespråkarna för privatiseringarna, då de inte får fram sitt gods i tid och både produktion och export blir lidande.
Ett land utan välfungerande infrastruktur är helt enkelt ett land på fallrepet, ett land som befinner sig på en ekonomisk och teknologisk utförslöpa. Vi ser det tydligt i USA, vars infrastruktursystem i många fall är utomordentligt vanskötta och illa fungerande.
Dessutom förlorade vi den demokratiska kontrollen över de skattefinansierade verksamheter som sköts av privata företag i och med att meddelarskyddet fortfarande inte gäller för personal i de företag som på beställning utför allmän samhällsservice. De här företagen kräver lojalitet mot företagen, för företagens profiter, till skillnad mot vad som var fallet då stat och kommuner tillhandahöll samhällsservicen direkt. Då ansågs det att de som arbetade inom dessa verksamheter skulle vara lojala mot dem som betalade dem, mot brukarna, skattebetalarna, mot svenska folket, och att de därför utan risker skulle kunna avslöja fusk eller oegentligheter inom verksamheterna.
Dimridåer om orsakerna till snökaoset på järnvägarna
Idag påstås snön och den kalla vintern förorsaka de dåligt fungerande järnvägstransporterna. Så är alltså inte fallet. Eländet beror på uppsplittringen av SJ:s verksamheter som av allt att döma är förberedelser till utförsäljning. (1) Vi har haft många kalla och snöiga vintrar under mitt 66-åriga liv, och visst har det kunnat uppstå problem med framkomligheten på järnvägen ibland, men inga problem som varit i närheten av det kaos som vi ser idag. Sak samma med den vanliga snöröjningen, som aldrig var lika usel för omkring 25 år sedan som den är idag.
Visst, ingenting var eller är perfekt, men bara för att somligt inte fungerade perfekt tidigare behöver man ju inte försämra systemet ännu mer. Det var förvisso så förr att den vänstra handen inte alltid visste vad den högra gjorde men nu vet inte ens lillfingret på vänsterhanden vad ringfingret på samma hand gör.
Vad värre är, Socialdemokratin sålde sig till Belsebub för 25 år sedan. Det är alltså inte konstigt att unga människor ansett att partiet har förstört landet. För dem är socialdemokrati något helt annat än det är, eller i varje fall var för oss som minns vad partiet stod för och åstadkom fram till omkring 1975. Ännu värre är det faktum att partiet tenderar att fjäska ännu mer för Belsebub ju sämre det går för det, att företrädarna för partiet tror att det är honom svenska folket önskar sig, inte en riktig och solidarisk välfärdsstat med en fungerande jämställdhetspolitik och ett välfungerande infrastruktursystem – för alla i Sverige. De har grundligt fel men att ha ordentligt fel kan vara oerhört lönsamt för vissa individer, både för den ekonomiska eliten och för politiker i det här fallet.
/Kerstin
Länkar:
1) Drömmen om marknaden drev SJ till ruinens brant, DN 7/4 2003
2 ) Kaos istället för service och säkerhet, Ett Hjärta Rött
3) Korståget mot välfärden eller Den svenska elitens våldsamma revolt, Dan Josefsson
- Överge den ansvarslösa avregleringen, Dagbladet
- ”Marknaden” är problemet, Dagbladet