februari 2010


Internationell politik&Politik/ekonomi28/02 03:13

Via Lasses blogg 1) får jag tips om en blänkare i Svenska Dagbladet 2) om att USA vill använda ett område i Norrbotten för att öva flygbombning. För mig låter detta fullständigt skräckinjagande.

Vill verkligen svenska folket att regeringen tillåter detta?

Förstår våra politiker vad det innebär om man tillåter sådant?

För tjugo år sedan hade jag ansett det helt uteslutet att en svensk regering skulle gå med på en sådan begäran. Men idag utgår jag från att både den regering vi har nu och den vi kanske kan få efter valet skulle tycka det var jätteskojigt och känna sig väldigt smickrade över en sådan uppmärksamhet från det stora imperalistlandet i Väster och att de alla gärna går med på saken. Möjligen skulle V känna viss olust inför ett sådant godkännande.

Undrar dessutom vad ryssarna tycker om det här blir verklighet? De som sett hur USA ständigt flyttar fram sina militära och politiska positioner i Rysslands omgivning och som redan har reagerat tämligen skarpt mot den saken.3)

Det här verkar alltså var ett sätt för USA:s militär att få in en fot även i Sverige, för nog har de tillräckligt med egna obebodda områden, stora öknar exempelvis, som de kunde öva flygbombning i. Därför kan vi nog vara ganska säkra på att det inte handlar om något så oskyldigt som lite övningar utan om att USA med den här ”foten i Sverige” vill kunna genomföra en demonstration just gentemot Ryssland. Det Ryssland som ju inte blev det ekonomiska schlaraffenland USA tänkte sig när Sovjet bröt samman och då man avsåg att göra Ryssland till ett nyliberalt mönsterland, men vars naturresurser man alltså inte fick den fria tillgång till som man drömde om och planerade för. Det slängs nog hungriga blickar  från USA på dessa tillgångar fortfarande och man räknar högst sannolikt med att man ska kunna lägga vantarna på dem förr eller senare.

Släpper vi in USA för de här ”övningarna” kan vi nog utgå ifrån att Ryssland kommer att betrakta oss som fientligt inställda gentemot Ryssland vilket kan vara nog så obehagligt, för att inte säga bli farligt i framtiden.

/Kerstin

Länkar:
1) Bombat så in i norden, Lasses blogg
2) USA vill öva bombflygning i Vidsel, SvD
3) Ett nytt och mycket obehagligt kallt krig, Motvallsbloggen, 9/8 2008
3) Bakdörren som stängdes, Vindskupan 26/8 2008
- But Obama still set to Bait Russians. Orange RevolutionTosses in Trashcan, counterpunch
- Därför är det rätt att kritisera USA, Jan Guillou, AB
- Apropå NATO-övningen – är vi beredda på konsekvenserna? Motvallsbloggen, 14/6 2009
-  Sverige krigar äntligen igen – hurrra! Motvallsbloggen, 23/2 2007

Politik/ekonomi&Teknik/teknologi27/02 16:06

Näringsminister Maud Olofsson tycks inte ha en aning om varken energi eller ekonomi. Nu tänker regeringen föreslå en lag om att eldistributörerna måste avläsa elmätarna varje timme i stället för en gång i månaden. Ett intressant förslag, vars konsekvenser bör utredas ordentligt innan det genomförs. När Olofsson intervjuas om detta i Eko- sändningen säger hon:

Skulle man till exempel minska energianvändningen i en vanlig villa med tjugo procent, så skulle man ha en förtjänst på runt 6 000 kronor.

Här vet inte Olofsson vad hon pratar om. För det första så handlar timmätning inte om att spara energi, inte ens om att spara el. Timmätning av elförbrukning, och eventuellt olika pris för olika tider på dygnet, handlar om att omfördela elförbrukningen till de tider då belastningen på elnätet är lägre.

För det andra så är normalförbrukningen av hushållsel för en vanlig villa, enligt Energimyndigheten, 6 100 kilowattimmar per år. För att spara 6 000 kronor måste alltså villahushållet ta bort cirka 90 procent av sin elförbrukning.

Men näringsministern kanske själv bor i en stor villa uppvärmd med direktel, så att hon tycker att detta är det normala? I så fall kan hon mycket väl ha en elräkning på 30 000 per år, och kan räknat på vad hon skulle tjäna om hon sparade 20 procent. Då kan jag informera henne om att denna typ av boende idag är mycket ovanligt. De allra flesta som hade direktel har idag konverterat till en annan värmekälla eller kompletterat med värmepump eller ved för att ha råd att bo kvar i sina hus.

Eko-redaktionen sväljer Maud Olofssons yttrande utan kommentar. I rubriken på webben fortplantas till och med hennes utsaga i förkortad form: ”Elmätning varje timme ska spara energi”.

/Dan Gmark

(Inlägget finns också på Second Opinion)

Länk:

Elmätning varje timme ska spara energi, SR Ekot

Infrastruktur&Politik/ekonomi25/02 20:21

Det finns faktiskt de som har skrivit om hur det gick till när SJ slaktades.(1)

Det som idag kallas ”privatisering” och/eller ”outsourcing” kallades tidigare ”företagsslakt”. De som idag kallas riskkapitalister kallades följaktligen ”företagsslaktare”. Här ser vi vad vi sett inom många områden de senaste 20 åren, hur den som behärskar media bestämmer språkets användning och därmed den samhälleliga dagordningen eftersom orden och språket, vad man kallar saker och ting, bestämmer människornas sätt att tänka.

De flesta som är under 45 idag har mycket dimmiga begrepp om vårt lands ekonomiska historia och om de har fått ett intryck av denna på grundval av det språkbruk som högern och de ekonomiska eliterna har lyckats pådyvla oss de senaste 20 åren, är denna historia endera dold eller helt obegriplig för dem.

Kooperativa organisationer

I början av 1900-talet, ja redan under slutet av 1800-talet, då den arbetande och egendomslösa befolkningen hade det eländigt, mycket eländigare än de flesta kan föreställa sig idag, började denna befolkningsgrupp organisera sig för att skapa sig anständiga levnadsförhållanden. Man organiserade fackföreningar, som skulle arbeta för bättre löner och säkrare arbetsförhållanden för den arbetarkader som arbetade under många gånger hemska förhållanden, med farliga arbetsplatser och omänskligt långa arbetsdagar.

Man organiserade sig i  inköps- och försäljningsorganisationer, s.k. konsumentföreningar (Konsum) och lantmannaföreningar. De senare för att kunna köpa  utsäde, gödsel mm, så billigt som möjligt och för att behärska försäljningen av sina produkter. Konsum skulle köpa in mat och andra livsnödvändiga varor och sälja dem till självkostnadpriser till sina medlemmar, så billigt som möjligt. I början grundades många små konsumföreningar runtom i landet, som styrdes lokalt.

Socialdemokraternas maktinnehav

Så småningom gav kampen resultat och när vi fick lika och allmän rösträtt 1919/1921 (dock ej för de fattigaste som fick sin rösträtt först 1945)  resulterade detta så småningom  i det långa socialdemokratiska regeringsinnehavet. Det var ingen slump att Socialdemokraterna satt tämligen stadigt vid makten, så länge vanligt folk mindes hur det var dessförinnan och dessutom kunde se hur de alla fick det bättre under många år.

Från början hade Socialdemokraterna det socialistiska samhället som målsättning, men vägen till målet skulle inte vara en våldsam revolution utan ett långsamt strävande mot målet där samhället/staten bit för bit såg till att fördela  samhällets resurser mer jämlikt mellan människorna.

Efter andra världskriget påbörjades det som idag förhånas som ”den sociala ingenjörskonsten”. Man började bygga bättre bostäder. Många människor bodde på den tiden i usla omoderna bostäder och vanligt folk var dessutom mycket trångbodda.

Man skapade en enhetlig statligt styrd skola för alla. Tidigare hade skolan varit mycket olika i olika kommuner. Så sent som under femtiotalet hade vi fortfarande olika lång skolplikt i olika kommuner. Somliga hade 6-årig skolplikt, andra 7-årig och andra åter hade 8-årig sådan. Min pappa, som gick i skolan på trettiotalet gick 6 år varannan dag i den obligatoriska skolan, min mamma, som var lika gammal som pappa men som bodde i Eskilstuna, gick i en åttaårig obligatorisk sexdagarsskola. Universitets- och högskoleutbildning var i princip bara möjlig för överklassens barn.

Staten tog på sig alltfler uppgifter för samhällets utveckling. Den byggde ut infrastruktursystemet, som skulle ligga till grund för en teknisk och därmed ekonomisk utveckling av samhället. De statliga och även de kommunala verksamheterna, allt från husbyggnationer över elnätsutbyggandet till vägbyggande mm. skulle ge alla medborgare tillgång till infrastrukturen, och så billigt som möjligt. Vi har lagar som förbjuder statliga verk och kommunala verksamheter att gå med vinst.  Detta var ett sätt att låta alla medborgare, som ju varit med och betalat systemens uppbyggnad, ta del av vinsterna.

Men, Sverige blev inte socialistiskt och ännu mindre kommunistiskt, som somliga unga människor tycks tro idag och som den borgerliga propagandan försöker få alla att tro. Sverige förblev en kapitalistisk stat som gav sina innevånare en allt större frihet genom att människorna fick det ekonomiskt och materiellt bättre.

Skattebetalarna byggde alltså, genom sin regering, upp stora infrastruktursystem. Dessa gav arbeten och löner till befolkningen. Men, och det är det viktiga, de gav också stora privatägda företag, de där som numer är multinationella och/eller utsålda, Wallenbergs företag, LM Eriksson, ASEA m.fl. möjligheter att sälja sina produkter i stor skala. De här företagen kunde alltså växa sig stora tack vare enorma statliga satsningar på infrastrukturen, byggandet av heltäckande elnät och telenät exempelvis, liksom bostads- och vägbyggnationer.  Järnvägarna gav företagen bättre möjligheter att frakta sina produkter. Svenska folket och inte minst de stora företagen fick ett välfungerande och billigt infrasystem. Utan ett sådant kan inget land utvecklas och som regel kräver det en så stor ekonomisk insats att privata företag inte är villiga att satsa på sådana, i synnerhet som de inte kommer att generera omedelbara och höga vinster.

Visst, vi kunde inte välja mellan flera elbolag, men vi hade billigast tänkbara el i våra väggkontakter. Vi slapp dessutom ägna en massa tid åt att försöka jämföra i princip ojämförbara eller ogenomskådliga alternativ. Vi hade inte allvarligt segregerade skolor eller segregerat boende. De flesta av oss fick en god grundläggande skolutbildning och en allt större del av ungdomsgenerationerna fick en möjlighet att studera vidare efter grundskola och gymnasium.

Så kom den nyliberala tsunamin

Med den nyliberala tsunamin, som sköljde över världen från slutet av 70-talet och i Sverige från slutet av 80-talet, som även Socialdemokraterna sveptes med i, skulle allt skötas i privat regi eller enligt företagsekonomiska principer. Ingen kapitalägare satsar pengar i något som inte ger vinst. Alltså skulle allt generera vinst, även de statliga verken och de  kommunala verksamheterna, som nu skulle ut och konkurrera med privata företag dessutom. Eftersom lagen förbjöd dem att generera vinst omvandlade man ett antal av dem till bolag. Det innebar att man dessutom slapp den insyn i offentliga verksamheter som offentlighetensprincipen innebar, en utarmning av demokratin alltså. Somliga av de här verksamheterna skulle dessutom förberedas för utförsäljning. Staten och kommunerna började leka affär med områden som inte lämpar sig för denna lek. (2)

Inom de sålunda omvandlade verksamheterna skar man nu ner på personalen och på alla kostnader, vilket oundvikligen lett till att vi får allt sämre samhällsservice för varje inbetalad skattekrona (samt en stor arbetslöshet). En del av de ekonomiska vinster som staten gjorde användes till skattesänkningar, framför allt för de rikaste. Systemet med skattefinansierade profiter för de privatföretag som tog över driften av offentliga verksamheter, vård, skola mm, var genialt, sett ur kapitalägarnas synpunkt. Därmed blev kundunderlaget mycket större och möjligheterna till vinster och företagens expansion bättre än om tjänsterna skulle betalas ur vars och ens egen plånbok.

Förlorarna är det svenska folket, utom de allra rikaste, eftersom det nyliberala ekonomiska systemet lett till raka motsatsen mot vad det påstods leda till, att pengarna skulle sippra ner till dem längst ner i den ekonomiska hierarkin. Istället forsar pengarna nerifrån och uppåt i denna hierarki samtidigt som de offentligfinansierade verksamheterna ofta missköts och i värsta fall får förfalla helt. De senaste 25 åren har vi sett en närmast exempellös omfördelning av landets resurser från de sämre ställda till de rikaste. I just järnvägsfallet ser vi nu konsekvenserna av det som borde kallas ”slakten av offentliga verksamheter”.(3) De på grund av vanskötsel stillastående tågen drabbar idag till och med företagen själva, de som varit de ivrigaste förespråkarna för privatiseringarna, då de inte får fram sitt gods i tid och både produktion och export blir lidande.

Ett land utan välfungerande infrastruktur är helt enkelt ett land på fallrepet, ett land som befinner sig på en ekonomisk och teknologisk utförslöpa. Vi ser det tydligt i USA, vars infrastruktursystem i många fall är utomordentligt vanskötta och illa fungerande.

Dessutom förlorade vi den demokratiska kontrollen över de skattefinansierade verksamheter som sköts av privata företag i och med att meddelarskyddet fortfarande inte gäller för personal i de företag som på beställning utför allmän samhällsservice. De här företagen kräver lojalitet mot företagen, för företagens profiter, till skillnad mot vad som var fallet då stat och kommuner tillhandahöll samhällsservicen direkt. Då ansågs det att de som arbetade inom dessa verksamheter skulle vara lojala mot dem som betalade dem, mot brukarna, skattebetalarna, mot svenska folket, och att de därför utan risker skulle kunna avslöja fusk eller oegentligheter inom verksamheterna.

Dimridåer om orsakerna till snökaoset på järnvägarna

Idag påstås snön och den kalla vintern förorsaka de dåligt fungerande järnvägstransporterna. Så är alltså inte fallet. Eländet beror på uppsplittringen av SJ:s verksamheter som av allt att döma är förberedelser till utförsäljning. (1) Vi har haft många kalla och snöiga vintrar under mitt 66-åriga liv, och visst har det kunnat uppstå problem med framkomligheten på järnvägen ibland, men inga problem som varit i närheten av det kaos som vi ser idag. Sak samma med den vanliga snöröjningen, som aldrig var lika usel för omkring 25 år sedan som den är idag.

Visst, ingenting var eller är perfekt, men bara för att somligt inte fungerade perfekt tidigare behöver man ju inte försämra systemet ännu mer. Det var förvisso så förr att den vänstra handen inte alltid visste vad den högra gjorde men nu vet inte ens lillfingret på vänsterhanden vad ringfingret på samma hand gör.

Vad värre är, Socialdemokratin sålde sig till Belsebub för 25 år sedan. Det är alltså inte konstigt att unga människor ansett att partiet har förstört landet. För dem är socialdemokrati något helt annat än det är, eller i varje fall var för oss som minns vad partiet stod för och åstadkom fram till omkring 1975. Ännu värre är det faktum att partiet tenderar att fjäska ännu mer för Belsebub ju sämre det går för det, att företrädarna för partiet tror att det är honom svenska folket önskar sig, inte en riktig och solidarisk välfärdsstat med en fungerande jämställdhetspolitik och ett välfungerande infrastruktursystem – för alla i Sverige. De har grundligt fel men att ha ordentligt fel kan vara oerhört lönsamt för vissa individer, både för den ekonomiska eliten och för politiker i det här fallet.

/Kerstin

Länkar:
1) Drömmen om marknaden drev SJ till ruinens brant, DN 7/4 2003
2 ) Kaos istället för service och säkerhet, Ett Hjärta Rött
3) Korståget mot välfärden eller Den svenska elitens våldsamma revolt, Dan Josefsson
- Överge den ansvarslösa avregleringen, Dagbladet
- ”Marknaden” är problemet, Dagbladet

Infrastruktur&Politik/ekonomi24/02 16:44

Söndagen den 21 februari lade vi ut bloggposten om vad som ligger bakom att denna hårda vinter fått så mycket större konsekvenser för järnvägstrafiken än tidigare kalla och snöiga vintrar. Nu börjar även gammelmedia röra på sig.

Idag på morgonen intervjuade radion Lars Yngström. Han berättade att de viktigaste åtgärderna för att få järnvägen att börja fungera igen är att ploga järnvägslinjerna och ta bort snön från de stora bangårdarna. Han berättar vidare att tågen måste avisas regelbundet. För detta har det byggts stora uppvärmda hallar där tågen kan stå när de inte används, t.ex. nattetid. Men dessa används inte.

Här måste jag kanske ge lite bakgrund. När SJ splittrades upp 1988 skapades ett särskilt bolag, Jernhusen, som fick alla stationsbyggnader och andra byggnader som hörde till järnvägen. Det dagliga underhållet av tågen, städning m.m., privatiserades, d.v.s. upphandlades från olika bolag. Jernhusen skulle gå med vinst och satte rejäla ”marknadshyror” för dem som ville använda byggnaderna. Städ- och underhållsbolagen ville också gå med vinst och föredrog att ställa upp tågen utomhus. Slutresultatet har blivit att uppställningshallarna står tomma och att tågen inte blir avisade varje vecka, vilket Yngström rekommenderar.

Sedan kommer radion in på de 30 ”snöplogslok” som anskaffades på grund av erfarenheterna från snövintern 1965/66. Banverkets Tommy Johnson ska ”undersöka om de kan användas mer”. Jag kan ge lite bakgrund även här. Omkring 1970 levererades alltså 20 snöplogningslok littera Tc för linjetjänst till SJ. Vid samma tid levererades 10 tyngre snöplogningslok littera Tb, speciellt avsedda för att röja stora bangårdar från snö. Idag är två, eller kanske tre, av de 20 ursprungliga Tc-loken i drift. Av de 10 Tb-loken finns, enligt de uppgifter jag har, fyra stycken som skulle kunna användas. Om något av dem används för snöröjning idag vet jag inte.

Även en lokal radiokanal har hakat på. SR Östergötland har ringt upp Infranord, som tidigare hette Banverket Produktion, och frågat vad de egentligen sysslar med. I sitt svar kommer Niclas Reinikainen, Vd på Infranord, med några felaktiga uppgifter. Att de återinvesterar i den takt det behövs är ju uppenbart lögnaktigt. Om de hade investerat tillräckligt i ny snöröjningskapacitet så hade järnvägen inte haft så stora problem denna vinter. Påståendet att Tb- och Tc-loken har tjänat ut som lok är också fel. 2009 satt det en arbetsgrupp som skulle utreda behovet av snöplogningslok och gruppen rekommenderade att alla kvarvarande lok skulle renoveras och vara kvar i drift. Trots detta skrotades ytterligare ett Tc i november.

Mellan 1968 och 1987 levererades 123 stycken T44-lok, med samma grundkonstruktion som Tb, och nästan alla av dessa är fortfarande i drift. Man håller nu på och moderniserar ett antal av dem, så att de ska fungera i ytterligare kanske 20 år.

I mitt förra inlägg tog jag också upp de stora kostnader som det innebär om man inte kan hålla i gång järnvägssystemet vid snö och kyla. Även beträffande detta hade radion en del att säga på morgonen, men redan igår hade Svensk Åkeritidning samma sak på sin hemsida under rubriken ”Green Cargo klarar inte godstransporterna på järnväg”. (Green Cargo är det bolag som fick hand om godstrafiken när SJ splittrades.)

Green Cargos informationsdirektör menar att den snöröjning som förr gjordes av banorna mellan stationerna måste återupptas. Han sammanfattar: ”Det är en samhällskritisk situation som slår mot både Sveriges import och export. Vi kan inte längre serva landets industrier med insatsvaror och nu kommer produktionsneddragningar och produktionsstopp inom näringslivet.”

Slutligen kan jag meddela att ”En avreglerad och konkurrensutsatt snövinter” kommer att tryckas som debattartikel i det nummer av ETC Göteborg som utkommer på fredag. Artikeln ligger redan ute på deras webb. På samma webbplats har Johan Ehrenberg idag lagt ut en artikel på temat trafikkaosets kostnader.

/Dan Gmark

Länkar:
- Sveriges Radio
Järnvägens snöplogslok skrotas, SR P4 Östergötland
- Banverket utvärderar kontrakt, SR P4 Östergötland
– Svensk Åkeritidning
– En avreglerad och konkurrensutsatt vinter, ETC Göteborg
– Johan Ehrenberg: Vad kostar trafikkaoset? ETC
- Miljöpartiet vill storsatsa på järnvägen, DN
- Kaos kostade 150 miljoner på en dag, GP
- Green Cargo kräver skadestånd för snökaos, E24
– Kaos istället för service och säkerhet, Ett Hjärta Rött

Infrastruktur&Politik/ekonomi&Teknik/teknologi21/02 13:56

I februari 1972 fanns 20 snöplogningslok utplacerade på strategiskt belägna stationer i det svenska järnvägsnätet, i beredskap för att rycka ut för snöröjning på järnvägslinjerna. I februari 2010 finns bara 2 av dessa snöplogningslok kvar i sådant skick att de kan användas för snöröjning. Av de ursprungliga 20 har 11  skrotats och de övriga står avställda i väntan på skrotning eller reparation. Inga ersättningslok har anskaffats, endast mindre snöröjningsmaskiner som inte räcker långt när det blir en riktig snövinter.

Nu ser vi vad som händer när järnvägen inte har tillräcklig kapacitet för snöröjning. Nästan all järnvägstrafik i Mellan- och Västsverige är inställd idag på förmiddagen, ”för att man skall kunna återhämta och snöröja på ett säkert sätt”, enligt Banverket. Ett antal tåg med passagerare blev stående i flera timmar under natten i väntan på att banorna skulle kunna öppnas.

Varför har man då inte längre beredskap för att hålla järnvägarna öppna och rensade från snö även när det snöar mycket och länge? Varför har man skrotat fullt fungerande snöplogningslok och struntat i att underhålla dem som finns kvar?

Det första som hände var att SJ, som en gång var till för att tillhandahålla pålitliga transporter för människor och gods, delades upp. Banverket skulle sköta infrastrukturen, inklusive underhåll av spåren och snöröjning. SJ skulle köra tågen. Och eftersom både Banverket och SJ ålades att spara pengar, så blev snöröjning en kostnad som ingen ville ta på sig. Den uppgiften hamnade mellan stolarna.

I nästa steg bildades Banverket Produktion, som en egen resultatenhet inom Banverket med uppgift att utföra själva det fysiska arbetet med spåren. Denna enhet skulle naturligtvis ”konkurrensutsättas”. Då gällde det att sänka kostnaderna på alla sätt, så att man kunde vara med och slåss om kontrakt på nybyggnad och underhåll med bolag från hela Europa. Den första åtgärden var att avskeda personal. Kostnaden för snöröjningslok, som bara stod i beredskap en stor del av året, måste man naturligtvis också bli kvitt. Att helt enkelt skrota loken var en enkel och radikal metod.

Där står vi nu. Från den 1 januari 2010 är Banverket Produktion ett eget bolag och heter Infranord AB. Och man kan väl inte begära att ett bolag, som ska konkurrera på lika villkor med andra bolag, samtidigt ska hålla en massa snöplogningslok i beredskap? Man kan väl inte heller begära att SJ, som ska konkurrera med andra tågoperatörer, samtidigt ska hålla lok och vagnar i reserv för snövintrar som bara inträffar vart tionde år? Alltså kommer ingenting att fungera bättre nästa gång vi utsätts för en ovanligt kall eller snörik vinter.

Men detta är inte något man talar om, i artiklar i den ”fria pressen” eller i intervjuer med ansvariga politiker och tjänstemän. De borgerliga partierna, den socialdemokratiska ledningen och mediaetablissemanget har ju varit överens om att avreglering och privatisering kommer att leda till lägre kostnader och bättre service.

Min bestämda åsikt är att denna nyliberala politik på många områden har lett till högre kostnader och sämre service. Snövintern 2009 – 2010 är bara ett exempel. Hur stora är egentligen de totala kostnaderna för försenade och inställda tåg? För samhället, för företagen och för de enskilda människorna?

/Dan Gmark

Källor: Svenska lok och motorvagnar med personvagnar 2009 (Svenska Järnvägsklubbens skriftserie nummer 82) , sid. 44, 45 och 262.

Länkar:
– Järnvägshistoriskt Forum
Ett av de två snöplogloken för linjeplogning fanns i Nässjö i natt
Banverkets Trafikinformation
– Göteborgsposten om stillastående tåg och blockerade vägar
- Många tåg och pendeltåg ställs in, DN
- ”Punktligheten kan bli bättre”, Åsa Torstensson, AB

PS från Kerstin: Men här på tomten fungerar snöröjningen, trots att den är privatiserad: Bra tycker Seaton, vår korthårscollie. Slitigt tycker snöröjarna.
bild

Ideologier/propaganda&Politik/ekonomi21/02 02:40

Europa går på knäna och vad de styrande än försöker lura i oss så är den ekonomiska krisen inte över. Den har istället bara börjat för oss vanliga dödliga. Det skärs alltså ner i välfärdssystemen runtom i Europa i dessa dagar. Konstigt eftersom glada nyliberaler envist hävdar att Naomi Klein hade helt fel i sin bok Chockdoktrinen. En av dem har tom skrivit en bok om hur fel hon har. Konstigt för det är precis tillämpningen av chockdoktrinen vi ser just nu.

Runtom i Europa strejkar hundratusentals människor i protester mot nedskärningar och nedmontering av välfärdssystemen. I Sverige nöjer vi oss med att att blogga – och/eller åt att knapra antidepressiva, allt medan de ekonomiska eliterna berikar sig ännu mer – på krisen.

Läs: Missnöjets vinter härskar i Europa av Olle Svenning, Aftonbladet

För övrigt rekommenderas ett inlägg på Vindskupan: En biståndsorganisation tvångsvärvas, om hur regeringen vill militarisera Sida i Afghanistan, enligt amerikanskt mönster.

/Kerstin

Länkar:
– EU:s demokratier kör över sina väljare, Ett Hjärta Rött
- En påtvingas union, Nemokrati
- EMU blir valfråga, jonas sjostedt.se
Rika blir rikare, fattiga blir fattigare. Ekonomikommentarer
- Tufft läge för flera länder i EMU, Stefan de Vylder, SvD

Djur/natur20/02 18:21

bild
Soluret ur funktion tills vidare.

Tillägg 21/2 kl 20.25
Idag ännu mer ur funktion
bild

/Kerstin

Internationell politik&Politik/ekonomi18/02 17:52

Från oktober har stödet för den svenska Afghanistaninsatsen ökat från 34% till 48%, säger man på Rapport (1)

- Jag tror att de mycket tragiska händelser vi har sett har fördjupat känslan hos svenska folket av både allvaret och behovet av vår insats, säger statsminister Fredrik Reinfeldt (M), till Rapport. (1)

Fundera på vad Reinfeldt säger här. Det är nämligen helt absurt.

I Aftonbladet förklaras att:

Vänsterpartiets väljare har svängt kraftigt. I oktober var 18 procent för insatsen, vilket nu ökat till hela 42 procent – men ännu är 43 procent emot.

Stödet bland borgerliga väljare har ökat från 42 till 63 procent. Enda grupp som inte ändrat åsikt är Miljöpartiets väljare. Där är 27 procent för och 45 procent emot, exakt samma fördelning som i oktober.(2)

I Howard Zinns bok Det amerikanska folket historia läser vi att före Gulfkriget mot Irak ”fanns det tecken på en möjlig rörelse (mot ännu ett krig) under de månader som kriget  byggdes upp”. Då förekom det en hel del proteser runtom i USA mot att man gick i  krig mot Irak, både bland vanliga civila amerikaner och bland Vietnamveteraner liksom bland militärer. När kriget så startade, i januari 1991, ökade emellertid det amerikanska folkets stöd för detsamma. Samma fenomen ser vi alltså nu i Sverige.

Vad är det för vidunderliga mekanismer som är i funktion här? Är det vanlig rå nationalism eller är det hämndlystnad som gör att fler stödjer krig i sådana här fall? Bådadera synnerligen primitiva reaktioner som civiliserade människor borde hålla sig för goda att hemfalla åt. Eller är det bara den vanliga, ack så dystra tendensen hos alldeles för många, att helt oreflekterat anamma och ta till sig överhetens propaganda?

I själva verket innebär ett stöd för krigsinsatser av det här slaget att man uttrycker eller tar ställning för den absurda åsikten att har vi väl låtit ett antal av våra egna soldater dö i kriget så kan vi lika gärna fortsätta och låta ytterligare ett antal av dem dö? Det är nämligen just detta man tar ställning för när man anser att två dödade soldater i den egna insatsstyrkan i Afghanistan är skäl att stötta en verksamhet som dels inte alls gagnar oss dels garanterat kommer att leda till att fler av de här soldaterna dödas. Att sedan hävda att detta ställningstagande görs för att hedra de dödade soldaterna – eller ännu värre, för att deras död inte ska ha varit förgäves, är höjden av cynism – mot dem som ännu inte har dött. Eller är det ren dumhet?

Sedan undrar människor hur det som hände i Tyskland kunde hända!

Jag säger det igen: Bästa sättet att hedra de dödade soldaterna är att ta hem de svenska soldaterna – omedelbart och innan fler av dem hinner dö. Det handlar här inte om att skydda svenskar i Sverige, om svenskt territorium  alltså, utan om att stödja USA i ett av USA:s många imperalistiska krig så vi har ingenting i Afghanistan att göra och ingen anledning alls att offra svenska unga män och kvinnor där.

/Kerstin

Länkar:
1) Fler svenskar stödjer insats i Afghanistan, Rapport
2) Stödet för Afghanisaninsats ökar, AB
- Inga fler medaljer från Afghanistan…, Kildén & Åsman
- Svenskar för en FN-insats som inte finns, Stefan Lindgren
- Gräver guld åt USA, Mikael Nyberg, AB

Internationell politik&Politik/ekonomi16/02 21:20

Här sereveras vi den ena fräscha motiveringen efter den andra till varför Sverige ska hålla soldater i Afghanistan, och under NATO-befäl. Vartefter skälen blir inaktuella eller bevisat fel- eller lögnaktiga, hittar man på nya skäl. Det bevisar att det inte handlar om något av de skäl man anger. Så vad är det verkliga skälet? Jo, dels att ge NATO något att samarbeta om, för att NATO inte ska framstå som vad det borde vara, onödigt och krigsskapande, dels för att bistå USA i dess strävan att kontrollera hela jorden och alla dess resurser, vare det jord, olja, metaller, vatten eller transportmöjligheter.

I Studio Ett hävdade Jens Orback idag att det handlade om att ”framtvinga” fred i Afghanistan och att om de utländska soldaterna lämnade området så skulle det utbryta inbördeskrig. I själva verket handlar det just nu (vid sidan om de attacker och det mördande som utförs för tillfället) om att utbilda, utrusta och därmed bygga upp en armé som kan försvara och säkra Karzais regim. Denne Karzai anses förestå en av världens mest korrumperade regeringar och alla vet att han sitter där han sitter på grund av USA:s stöd och valfusk. Det senare innebär förstås att man inte längre kan hävda att soldaterna är där för att bygga demokrati och frihet.

Skulle man, mot förmodan, lyckas bygga upp den här tilltänkta armén, så har världen ännu en USA-stödd, och då även svenskstödd, korrupt regering som går i USA:s ledband, såvida den inte gör som somliga av de regeringar som USA har stött, vänder sig mot USA eller lyckas misskreditera USA så allvarligt att USA får problem. USA har ju haft en otrolig förmåga att stödja och vapenutrusta riktigt snuskiga krigsherrar och diktatorer runtom på jorden, som exempelvis Pol Pot på sin tid, Pinochet och just de talibaner man nu bekrigar, m.fl.

Känner man till USA:s moderna imperialistiska historia så vet man att USA på intet sätt kräver demokrati och hederliga val, som man påstår att man gör, av de regimer som man stöttar. USA kräver bara två ting, allmän lydnad gentemot USA och fri tillgång till naturresurserna och transporter för amerikanska företag i de områden nickedockorna behärskar.

Jag spår alltså att ett av två ting kommer att inträffa i Afghanistan framöver:

1: USA (NATO) lyckas, vilket dock förefaller osannolikt, att bygga upp en afghansk armé som förmår kontrollera hela det område som vi kallar Afghanistan, för Karzais räkning, och sedan struntar både USA och resten av Västvärlden i om Karzai upprättar vad vi betraktar som en fungerande demokrati eller inte. Man kommer att strunta i om Karzai sätter mängder av politiska fångar i fängelser eller läger och torterar och/eller dödar dem, så länge USA får vad man vill ha ut av landet och så länge Karzai verkligen behärskar området.

I det fallet har Sverige aktivt bidragit till upprättandet av ännu en ruskig USA-trogen regim.

Alternativt:

2: Man lyckas aldrig få ihop den där fungerande armén. Endera för att de tänkta soldaterna i den deserterar och/eller sällar sig till ”fienden” och därmed istället vänder sig mot de ockupationsstyrkor vars kontrollerande uppgifter de skulle överta. Då tvingas NATO förr eller senare att lämna området. Ju senare man lämnar det desto fler människor kommer att dö, både av ockupationssoldaterna och av den afghanska befolkningen. Den dagen man ger upp och lämnar Afghanistan kommer sannolikt det där inbördeskriget att bryta ut i alla fall, och då har de stridande utrustats och utbildats av NATO och kan föra ett betydligt blodigare och långvarigare inbördeskrig.

I det här fallet har Sverige bara bidragit till att fler människor har dött och att förloppet blivit mer utdraget, att dödandet pågått under längre tid.

Min slutsats sålunda: Sverige bör omedelbart ta hem sina trupper från Afghanistan. Deras uppgift må framställas som hedersam och som viktig för säkerheten hemma, så framställer de styrande alltid alla sina krigare, även dem som deltar i överfalls- och erövringskrig, men de är i själva verket en skam för alla oss svenskar.

/Kerstin

Länkar:
- Gula bandet. Stöd till döds, Vindskupan
- Veckans citat: Mord på reglerad arbetstid, Motbilder (som har många viktiga inlägg om A-kriget)
- Hedra de döda soldaterna – ta hem trupperna, Kildén & Åsman
- Karzai i London, Kildén & Åsman
- Nej till kriget i Afghanistan, Olle Svenning, AB
- Talking Ourselves out ot Afghanistan, Jeff Huber (som skriver mycket om kriget i A)
- Bomliberalernas sista vapen: sorg och patriotism, Jan Guillou, AB
- Obamas storoffensiv i Afghanistan: Vi kommer i fred. 12 civila varav fem barn dödade, Det progressiva USA.
- Vilka är de nya talibanerna, schlaug.se
- Inga fler medaljer från Afghanistan…, Kildén & Åsman
Gräver guld åt USA, Mikael Nyberg, AB

Fackföreningar/företag&Idéhistoria/filosofi&Ideologier/propaganda&Politik/ekonomi14/02 04:35

För varje ny bok om historia som jag läser går det upp en ny talgdank. Mycket av vad Karl Marx sade kan verka konstigt eller lite överspänt idag, men går vi tillbaka i historien blir det mesta han sade tämligen begripligt, och dessutom högst befogat. För att inte tala om att det återigen är högst aktuellt.

När kommunisterna talade om revolution talade de inte om att ta makten med vapen. Men sade de, om arbetarna försöker ta över produktionsapparaten så kommer inte kapitalisterna att låta detta ske utan de kommer att börja skjuta på folk. I det läget, menade de, måste vi arbetare försvara revolutionen med våld. Att de förutsatte att kapitalisterna skulle ta till våld för att försvara vad de betraktade som sin rättmätiga egendom förstår man när man exempelvis läser Howard Zinns berömda bok Det amerikanska folkets historia (1980, på svenska 1999, Ordfronts förlag).

Det var mycket jag inte visste om USA:s historia före 1940. Den har jag, inser jag nu, bara haft väldigt övergripande, eller ska vi säga dimmiga begrepp om. Jag hade exempelvis inte alls klart för mig hur illa människor for i de amerikanska industrierna under 1800-talet och i början av 1900-talet, fast jag borde förstått det eftersom jag vet hur de engelska arbetarna och barnarbetarna hade det och även de svenska. Jag hade inte heller klart för mig hur många och stora strejker arbetarna genomförde i USA under detta sekel och in på 1900-talet. Inte heller hade jag klart för mig hur många strejkande som sköts av militär och polis eller som avrättades som våldsmän (den tidens ord för terrorister) under den här tiden. Det måste ha varit något tusental sammanlagt. Levde man mitt i denna blodiga historia så tvivlade man förstås inte på att kapitalisterna skulle försvara sitt stöldgods med hur våldsamma metoder som helst.

Vadå, stöldgods? Ja det rikas ”egendomar” och rikedomar kan faktiskt inte kallas något annat. Även här förstår jag först nu den verkliga innebörden i Proudhons uttalande om att ”Egendom är stöld”. Först fördrev man ursprungsbefolkningen, dödade stora delar av indianerna och lade beslag på deras land, vilket de flesta av oss förstås vet redan men kanske inte har insett den fulla vidden av, och därvid förstörde man förstås deras möjligheter att försörja sig. När man sedan exempelvis hittade guld på något av de områden dit man flyttat indianerna och lovat dem att de skulle få bo i i evärderliga tider, stiftade man en lag som förbjöd indianer att bryta och handla med guld och tvingade dem återigen att flytta på sig.

Faktum är, det ser man klart när man studerar kapitalismens historia, att ingen har blivit rik på eget arbeta. De rikedomar som somliga samlade på sig under 1700- och 1800-talen och som sedan gått i arv och dessutom förmerats sedan dess, skapade man dels genom att man lade beslag på den bästa jorden, dels genom att man med diverse finter och finurliga metoder skuldsatte stora delar av småbondebefolkningen, så att denna till slut blev tvungen att sälja sina marker till storgodsägarna. Dessutom utnyttjade man svarta slavar för att få ihop förmögenheter på plantagerna i södern och tvingade övriga vita att arbeta 10-12 ja upp till 16 timmar/dag, för så låga löner att de närmast svalt. Detta är också en stöld, stöld av människors arbetskraft. Dessutom stiftade man lagar som gynnade de rika och arbetare hade inte stora möjligheter att få rätt gentemot en arbetsgivare. Lagarna syftade uttalat till att de rika skulle kunna samla på sig ännu större förmögenheter och att dessa skulle vara skyddade.

Man stal dessutom inte bara arbetarnas och slavarnas arbete. Vid sidan av att man stal deras frihet stal man också många människors liv, genom att de tvingades arbeta utan säkerhetsanordningar och i mycket hälsovådliga lokaler. År 1904, skriver Zinn, dödades 27.000 arbetare i och av sina arbeten. Under ett år inträffade 50.000 olyckor bara i New Yorks industrier. Någon ersättning fick arbetarna förstås inte om de skadade sig pga arbetet, eller änkor och barn om fadern omkom på arbetet. Men kapitalistfamiljerna samlade på sig enorma förmögenheter, förmögenheter som sedan gått i arv. Här hittade vi redan under 1800-talet klanen Rockefeller, Carnegie, J.P. Morgan m.fl. De hade inte kunnat skapa sig sådana enorma förmögenheter om de inte stulit från indianerna, från de fattiga och från de svarta slavarna. Om vi ser oss omkring inser vi att dessa familjer, och ett antal andra frälseklaner, håller på att lägga under sig alla naturresurser i hela världen idag. Somligt krigar USA sig till åt dem. Annat kan de köpa upp för spottstyvrar när den nyliberala politiken stipulerar att allting ska privatiseras och ingenting ska göras i offentlig regi och när IMF går in och tvingar skuldsatta stater att skära ner och spara.

Inte underligt att Karl Marx kommunistiska utopi kom att utgöra en lockelse för de människor som slet som djur, nästan dygnet runt och för svältlöner. Den ingav hopp, den inspirerade till strejker, som faktiskt ledde till vissa, om än blygsamma förbättringar en bit in på 1900-talet, men till priset av många döda arbetare. Utan en lång strid hade arbetarna inte fått uppleva några sådana. Vi måste försöka sätta oss in i deras villkor och den verklighet arbetare och egendomslösa levde i för att förstå det här. De hade inte sett Stalin förstöra den kommunistiska utopin. De hade inte sett det åsiktsförtryck som somliga kommunistiska regimer senare skulle utsätta sina befolkningar för. De såg bara en rent ofantlig utsugning av sina egna, ett antal sjukt förmöga krösusar som levde gott på deras arbete och att deras egna löner inte ens räckte till det nödvändigaste och en strimma hopp om ett anständigt liv, i den kommunistiska utopin.

Slutligen ett citat från boken. 1890 höll folktalaren Mary Ellen Lease ett tal där hon bl.a. sade något som låter bekant även i våra dagar, inte konstigt eftersom USA drabbades av den ena bankkrisen efter den andra under sista halvan av 1800-talet fram till krisenn 1929:

Wall Street äger landet. Det är inte längre en stat av folket genom folket och för folket  utan en stat av Wall Street, genom Wall Street och för Wall Street. (sid 269)

Intet är nytt under solen, och det som var historia 1975 är inte historia längre. Det är  nutid, och blev det efter att nyliberalismen blev dominerande ekonomiskt teori – igen, under 70-talet. Så nu ser vi återigen kris på kris och idag, liksom då, kan de rika eliterna berika sig ännu mer på grund av och efter varje kris, medan de sämre ställda får det allt sämre. Vi lever kort och gott i de rika eliternas revolution, i en period då de tar tillbaka vad de ansåg sig tvingade att ge ifrån sig efter revolutionen i Ryssland.

Så här skriver således Mikael Nyberg (Kapitalet.se) om en rapport från Aspeninstitutet, den ekonomiska elit som trumfat igenom nyliberalismen och privatiseringarnat:

Åtta timmars arbetsdag fem dagar i veckan är en ”historisk abnormitet” och full sysselsättning ”bör inte accepteras som ett mål i sig och naturligtvis inte som något absolut gott som ska uppnås till varje pris”. Men i omställningen till bestående arbetslöshet riskerar samhället att upplösas i vilda strejker, sabotage och politisk oro. ”Om vi inte är kloka nog att förhindra det, kan trettiotalets klasskrig lätt blossa upp på nytt och förvärras.” (s.143)

De är kloka nog. De kallar det åtgärder för att skydda oss mot terrorism.

Jag får nog anledning att återkomma om den här boken.

/Kerstin

Nästa sida »


Motvallsbloggen
lades ut 10/2 2005

Webmaster