Om Sverige före och efter den nyliberala tsunamin
Det finns faktiskt de som har skrivit om hur det gick till när SJ slaktades.(1)
Det som idag kallas ”privatisering” och/eller ”outsourcing” kallades tidigare ”företagsslakt”. De som idag kallas riskkapitalister kallades följaktligen ”företagsslaktare”. Här ser vi vad vi sett inom många områden de senaste 20 åren, hur den som behärskar media bestämmer språkets användning och därmed den samhälleliga dagordningen eftersom orden och språket, vad man kallar saker och ting, bestämmer människornas sätt att tänka.
De flesta som är under 45 idag har mycket dimmiga begrepp om vårt lands ekonomiska historia och om de har fått ett intryck av denna på grundval av det språkbruk som högern och de ekonomiska eliterna har lyckats pådyvla oss de senaste 20 åren, är denna historia endera dold eller helt obegriplig för dem.
Kooperativa organisationer
I början av 1900-talet, ja redan under slutet av 1800-talet, då den arbetande och egendomslösa befolkningen hade det eländigt, mycket eländigare än de flesta kan föreställa sig idag, började denna befolkningsgrupp organisera sig för att skapa sig anständiga levnadsförhållanden. Man organiserade fackföreningar, som skulle arbeta för bättre löner och säkrare arbetsförhållanden för den arbetarkader som arbetade under många gånger hemska förhållanden, med farliga arbetsplatser och omänskligt långa arbetsdagar.
Man organiserade sig i inköps- och försäljningsorganisationer, s.k. konsumentföreningar (Konsum) och lantmannaföreningar. De senare för att kunna köpa utsäde, gödsel mm, så billigt som möjligt och för att behärska försäljningen av sina produkter. Konsum skulle köpa in mat och andra livsnödvändiga varor och sälja dem till självkostnadpriser till sina medlemmar, så billigt som möjligt. I början grundades många små konsumföreningar runtom i landet, som styrdes lokalt.
Socialdemokraternas maktinnehav
Så småningom gav kampen resultat och när vi fick lika och allmän rösträtt 1919/1921 (dock ej för de fattigaste som fick sin rösträtt först 1945) resulterade detta så småningom i det långa socialdemokratiska regeringsinnehavet. Det var ingen slump att Socialdemokraterna satt tämligen stadigt vid makten, så länge vanligt folk mindes hur det var dessförinnan och dessutom kunde se hur de alla fick det bättre under många år.
Från början hade Socialdemokraterna det socialistiska samhället som målsättning, men vägen till målet skulle inte vara en våldsam revolution utan ett långsamt strävande mot målet där samhället/staten bit för bit såg till att fördela samhällets resurser mer jämlikt mellan människorna.
Efter andra världskriget påbörjades det som idag förhånas som ”den sociala ingenjörskonsten”. Man började bygga bättre bostäder. Många människor bodde på den tiden i usla omoderna bostäder och vanligt folk var dessutom mycket trångbodda.
Man skapade en enhetlig statligt styrd skola för alla. Tidigare hade skolan varit mycket olika i olika kommuner. Så sent som under femtiotalet hade vi fortfarande olika lång skolplikt i olika kommuner. Somliga hade 6-årig skolplikt, andra 7-årig och andra åter hade 8-årig sådan. Min pappa, som gick i skolan på trettiotalet gick 6 år varannan dag i den obligatoriska skolan, min mamma, som var lika gammal som pappa men som bodde i Eskilstuna, gick i en åttaårig obligatorisk sexdagarsskola. Universitets- och högskoleutbildning var i princip bara möjlig för överklassens barn.
Staten tog på sig alltfler uppgifter för samhällets utveckling. Den byggde ut infrastruktursystemet, som skulle ligga till grund för en teknisk och därmed ekonomisk utveckling av samhället. De statliga och även de kommunala verksamheterna, allt från husbyggnationer över elnätsutbyggandet till vägbyggande mm. skulle ge alla medborgare tillgång till infrastrukturen, och så billigt som möjligt. Vi har lagar som förbjuder statliga verk och kommunala verksamheter att gå med vinst. Detta var ett sätt att låta alla medborgare, som ju varit med och betalat systemens uppbyggnad, ta del av vinsterna.
Men, Sverige blev inte socialistiskt och ännu mindre kommunistiskt, som somliga unga människor tycks tro idag och som den borgerliga propagandan försöker få alla att tro. Sverige förblev en kapitalistisk stat som gav sina innevånare en allt större frihet genom att människorna fick det ekonomiskt och materiellt bättre.
Skattebetalarna byggde alltså, genom sin regering, upp stora infrastruktursystem. Dessa gav arbeten och löner till befolkningen. Men, och det är det viktiga, de gav också stora privatägda företag, de där som numer är multinationella och/eller utsålda, Wallenbergs företag, LM Eriksson, ASEA m.fl. möjligheter att sälja sina produkter i stor skala. De här företagen kunde alltså växa sig stora tack vare enorma statliga satsningar på infrastrukturen, byggandet av heltäckande elnät och telenät exempelvis, liksom bostads- och vägbyggnationer. Järnvägarna gav företagen bättre möjligheter att frakta sina produkter. Svenska folket och inte minst de stora företagen fick ett välfungerande och billigt infrasystem. Utan ett sådant kan inget land utvecklas och som regel kräver det en så stor ekonomisk insats att privata företag inte är villiga att satsa på sådana, i synnerhet som de inte kommer att generera omedelbara och höga vinster.
Visst, vi kunde inte välja mellan flera elbolag, men vi hade billigast tänkbara el i våra väggkontakter. Vi slapp dessutom ägna en massa tid åt att försöka jämföra i princip ojämförbara eller ogenomskådliga alternativ. Vi hade inte allvarligt segregerade skolor eller segregerat boende. De flesta av oss fick en god grundläggande skolutbildning och en allt större del av ungdomsgenerationerna fick en möjlighet att studera vidare efter grundskola och gymnasium.
Så kom den nyliberala tsunamin
Med den nyliberala tsunamin, som sköljde över världen från slutet av 70-talet och i Sverige från slutet av 80-talet, som även Socialdemokraterna sveptes med i, skulle allt skötas i privat regi eller enligt företagsekonomiska principer. Ingen kapitalägare satsar pengar i något som inte ger vinst. Alltså skulle allt generera vinst, även de statliga verken och de kommunala verksamheterna, som nu skulle ut och konkurrera med privata företag dessutom. Eftersom lagen förbjöd dem att generera vinst omvandlade man ett antal av dem till bolag. Det innebar att man dessutom slapp den insyn i offentliga verksamheter som offentlighetensprincipen innebar, en utarmning av demokratin alltså. Somliga av de här verksamheterna skulle dessutom förberedas för utförsäljning. Staten och kommunerna började leka affär med områden som inte lämpar sig för denna lek. (2)
Inom de sålunda omvandlade verksamheterna skar man nu ner på personalen och på alla kostnader, vilket oundvikligen lett till att vi får allt sämre samhällsservice för varje inbetalad skattekrona (samt en stor arbetslöshet). En del av de ekonomiska vinster som staten gjorde användes till skattesänkningar, framför allt för de rikaste. Systemet med skattefinansierade profiter för de privatföretag som tog över driften av offentliga verksamheter, vård, skola mm, var genialt, sett ur kapitalägarnas synpunkt. Därmed blev kundunderlaget mycket större och möjligheterna till vinster och företagens expansion bättre än om tjänsterna skulle betalas ur vars och ens egen plånbok.
Förlorarna är det svenska folket, utom de allra rikaste, eftersom det nyliberala ekonomiska systemet lett till raka motsatsen mot vad det påstods leda till, att pengarna skulle sippra ner till dem längst ner i den ekonomiska hierarkin. Istället forsar pengarna nerifrån och uppåt i denna hierarki samtidigt som de offentligfinansierade verksamheterna ofta missköts och i värsta fall får förfalla helt. De senaste 25 åren har vi sett en närmast exempellös omfördelning av landets resurser från de sämre ställda till de rikaste. I just järnvägsfallet ser vi nu konsekvenserna av det som borde kallas ”slakten av offentliga verksamheter”.(3) De på grund av vanskötsel stillastående tågen drabbar idag till och med företagen själva, de som varit de ivrigaste förespråkarna för privatiseringarna, då de inte får fram sitt gods i tid och både produktion och export blir lidande.
Ett land utan välfungerande infrastruktur är helt enkelt ett land på fallrepet, ett land som befinner sig på en ekonomisk och teknologisk utförslöpa. Vi ser det tydligt i USA, vars infrastruktursystem i många fall är utomordentligt vanskötta och illa fungerande.
Dessutom förlorade vi den demokratiska kontrollen över de skattefinansierade verksamheter som sköts av privata företag i och med att meddelarskyddet fortfarande inte gäller för personal i de företag som på beställning utför allmän samhällsservice. De här företagen kräver lojalitet mot företagen, för företagens profiter, till skillnad mot vad som var fallet då stat och kommuner tillhandahöll samhällsservicen direkt. Då ansågs det att de som arbetade inom dessa verksamheter skulle vara lojala mot dem som betalade dem, mot brukarna, skattebetalarna, mot svenska folket, och att de därför utan risker skulle kunna avslöja fusk eller oegentligheter inom verksamheterna.
Dimridåer om orsakerna till snökaoset på järnvägarna
Idag påstås snön och den kalla vintern förorsaka de dåligt fungerande järnvägstransporterna. Så är alltså inte fallet. Eländet beror på uppsplittringen av SJ:s verksamheter som av allt att döma är förberedelser till utförsäljning. (1) Vi har haft många kalla och snöiga vintrar under mitt 66-åriga liv, och visst har det kunnat uppstå problem med framkomligheten på järnvägen ibland, men inga problem som varit i närheten av det kaos som vi ser idag. Sak samma med den vanliga snöröjningen, som aldrig var lika usel för omkring 25 år sedan som den är idag.
Visst, ingenting var eller är perfekt, men bara för att somligt inte fungerade perfekt tidigare behöver man ju inte försämra systemet ännu mer. Det var förvisso så förr att den vänstra handen inte alltid visste vad den högra gjorde men nu vet inte ens lillfingret på vänsterhanden vad ringfingret på samma hand gör.
Vad värre är, Socialdemokratin sålde sig till Belsebub för 25 år sedan. Det är alltså inte konstigt att unga människor ansett att partiet har förstört landet. För dem är socialdemokrati något helt annat än det är, eller i varje fall var för oss som minns vad partiet stod för och åstadkom fram till omkring 1975. Ännu värre är det faktum att partiet tenderar att fjäska ännu mer för Belsebub ju sämre det går för det, att företrädarna för partiet tror att det är honom svenska folket önskar sig, inte en riktig och solidarisk välfärdsstat med en fungerande jämställdhetspolitik och ett välfungerande infrastruktursystem – för alla i Sverige. De har grundligt fel men att ha ordentligt fel kan vara oerhört lönsamt för vissa individer, både för den ekonomiska eliten och för politiker i det här fallet.
/Kerstin
Länkar:
1) Drömmen om marknaden drev SJ till ruinens brant, DN 7/4 2003
2 ) Kaos istället för service och säkerhet, Ett Hjärta Rött
3) Korståget mot välfärden eller Den svenska elitens våldsamma revolt, Dan Josefsson
- Överge den ansvarslösa avregleringen, Dagbladet
- ”Marknaden” är problemet, Dagbladet
25/02 22:24 at 22:24
Informativt, verkligen, läse även den sista länken (nr 3) mkt intressant för en 42åring som ändå ser sig som relativt vaken. Den där Freidman =/
(och bankerna förstås.)
25/02 22:53 at 22:53
För det första – det är något ruttet med elbranschen och jag är väldigt skeptisk till den avreglering som skett. Jag är också skeptisk till utförsäljningen av Apoteket.
Men jag kan inte säga att jag saknar företag som Vin&Sprit, Telia eller alla de andra företag som sålts ut. Dessutom undrar jag vem som idag tycker att det var en dum idé att avreglera mobil/tele-, TV- eller flygmarknaden. Vad gäller Posten så lider jag överhuvudtaget inte av att kunna hämta paket på ICA eller köpa vissa enklare läkemedel där samtidigt som jag handlar mat. Jag är lite osäker på vad referensen till Konsum har med det hela att göra, de verkar på en synnerligen konkurrensutsatt marknad och det tror jag alla är glada för. Att alla utom en elit skulle fått det sämre finns det inget som helst stöd för.
Det är minst sagt en onyanserad bild som här målas upp, jag skulle snarare säga att en del har varit dåligt men mycket har varit synnerligen bra.
Men vill man sitta och drömma sig tillbaka till den som varit så står det var och en fritt, men oftast har den värld man tror sig minnas aldrig existerat.
26/02 08:22 at 08:22
Martin: Jag skulle vilja nyansera ytterligare. Det blir lite obegripligt med den socialdemokratiska tvärvändning som Kerstin målar upp. Varför ändra ett vinnande lag? Om det nu inte vore så att det socialdemokratiska välfärdsbygget hade en, en enda, svag punkt. Men den var så mycket svagare!
Hela modellen byggde ju på att den rörelse som bar upp den demobiliserades! Socialdemokraterna kunde ta makten 1932 för att Sveriges arbetarklass under 20-talet var världens mest militanta, och den svenska underklassen i gemen var världens mest politiserade. Men denna militans, och denna politisering, var bara till besvär för det kommande socialdemokratiska maktinnehavet. Så socialdemokratiska partipampar gjorde allt för att folk skulle hålla käften. Och därmed förföll den maktstruktur som hade burit fram dem själva.
Under tiden förändrades det socialdemokratiska ledarskiktet. Det hade börjat som verkliga folkledare, militanter inom fackförenings- och andra rörelser. Men efterhand som de fick välbetalda statliga tjänster började denna sorts karriär te sig lockande för folk som bara var ute efter pengar. Det var den sortens folk som bar upp den socialdemokratiska politikförändringen efter 1975 som Kerstin talar om. Såna som Feldt och Dahlsten, som inte brydde sig om vilka de tjänade, bara de tjänade bra på det själva.
Jag gjorde mina första politiska läroår i början av 70-talet, inom miljörörelse och hyresgäströrelse. och de första jag då stötte på som försvarade de missbruk jag kunde lägga märke till, var socialdemokrater. När jag och många andra försökte stoppa gentrifieringen i Stockholms innerstad och bevara den som en blandad stadsdel för alla slags människor var det socialdemokrater i Hyresgästföreningen som stödde fastighetsägare som slängde ut fattigt folk och sålde ut husen som bostadsrätter. Det hade gått så långt redan då, även om det stora politikskiftet dröjde ytterligare några år.
Jag vill inte utmåla någon som ond eller skylla på personer. Felet var strukturellt. För att kunna bilda regering var socialdemokraterna tvungna att sluta fred med kapitalet. Och för att få fortsätta att regera måste man strypa sin egen maktbas. Annars hade kapitalet gått i strejk, som det gjorde i Chile före 1973. Det alternativ SAP hade framför sig var att göra antingen som det gjorde, eller driva utvecklingen mycket mycket längre, och expropriera kapitalet. Det tordes det inte. Och vem kan anklaga dem för det? Det skulle ha varit att ta en stor risk; de gick in för en billigare förändring. Tyvärr betydde billig i det här fallet också mindre hållbar.
26/02 14:17 at 14:17
Jan Wiklund:
Intressant kommentar. Tack för den.
Liknelsen med Allende låter som om du menar att Sverige (S) tom utsattes för internationella påtryckningar??
Annars såg jag förstås också det där som du skriver om ovan, hur S stod mer på kapitalägarnas sida redan då, och jag var rejält arg på S vid den tiden, men lika förtvivlat, det var bättre för fler människor då, relativt sett, då jämlikheten var bättre än idag även om den var långtifrån total. Nu barkar det käpprätt åt andra hållet och fort går det.
Sedan var det väl under slutet av 60-talet och början av 70-talet som den positiva utvecklingen för vanligt folk började avta, varför vi fick en borgerlig regering 1976, som satt två perioder (6 år totalt) dessutom.
Det är ju lite konstigt det där att 70-talet idag beskrivs som ett väldigt rött årtioende medan det i själva verket var det motsatta, medias kulturdebatter och ungdomsgruppers politiska aktiviteter var en sak, arbetande människors uppfattning och röstande en helt annan. Sällan man talar om den saken idag.
26/02 14:20 at 14:20
@Martin H:
Det är inte avreglering utan framför allt den tekniska utvecklingen på mobil/tele- och TV-marknaden som gjort dessa tjänster bättre. Och så är det säkerligen på många andra avreglerade marknader. Man kan ju undra hur de hade sett ut om de inte blivit avreglerade.
Och till skillnad från dig så lider jag när jag ska använda ”Posten”, där kassörskor ska leka postmästare. Det tar tid, de vet inte hur man gör, det blir fel… Det har hänt mer än en gång att jag lämnat butiken/posten i vredesmod.
Telia är inte helt utsålt, och det får absolut inte ske förrän hela accessnätet, alltså sista bilen kabel mellan växelstation och abonnent, helt särskiljs och läggs i separat bolag. Om inte det sker så får vi ytterligare ett privat monopol, med alla dess förödande konsekvenser.
26/02 15:35 at 15:35
Visst, det politiska klimatet var oerhört mycket bättre då, fram till ungefär 1973 då högkonjunkturen tog slut.
Men förändringen började tidigt. Det är nog omöjligt att bestämma någon gräns, alla framgångsrika folkrörelser drar till sig ”skuggrörelser” av folk som gärna vill hjälpa till att förverkliga de minst kontroversiella delarna av rörelsens mål och kombinera detta med fördelar åt sig själva. Brytningar mellan rörelsen och skuggrörelsen förekommer ständigt. Ibland lyckas en rörelse pånyttfödas men om skuggrörelsen vinner för många gånger töms rörelsen på själ.
Internationella påtryckningar – ja, vi lever i ett globalt system och har alltid gjort så. Glöm inte att ”välfärdsstaten” finansierades av export och Marshallpengar.
26/02 15:38 at 15:38
PS jag har utvecklat det här på en massa ställen, t.ex. http://www.folkrorelser.nu/texter/atertill.doc eller http://www.folkrorelser.nu/inenglish/swedishsocial.html
Inom kort kommer dessutom en bok som heter Demokratins bärare.
26/02 16:15 at 16:15
Jag undrar om inte ”guldåren” efter Andra världskriget betydde en del. För första gången kunde massor av ”vanliga” människor bygga upp en egen ekonomi med lönearbete och få det bra, och då var det nog lätt att bortse från de strukturer som höll välståndet uppe. Det verkade som om man gjorde allt själv, kunde klara sig själv. Det fanns ju hur mycket jobb som helst! Men nu rasar strukturerna, samhället ser ut som det ser ut bakom fasaderna, och en del får inse att man inte kan fixa allt själv. Man är beroende av andra.
Jag gick ofta förbi Verkstadsklubbens lokal på det stora företaget där jag jobbade under förra årtusendet. Ibland kom styrelsen ut. På något vis såg de inte förtroendeingivande ut. Men hela gänget hade naturligtvis partibok. Det var den sortens betonghäckar som i mycket gjorde att socialdemokratin sjönk. Idag finns inte verkstaden kvar för övrigt.
26/02 17:09 at 17:09
Bra artikel som förmodligen i stora drag väl beskriver utvecklingen. Allmän välfärd och att vanligt folk fick rättfärdig del av tillväxt och produktivitetsökningar har inte kommit av sig själv utan för att folk slagits för det. Nu var det ju inte bara i Sverige denna utveckling skedde utan i större delen av den industrialiserade värden. Speciellt i efterkrigstidens enorma välståndsutveckling har det i stort varit likartat i den industrialiserade världen med utveckling av infrastruktur för hela folket, allmän sjukvård, utbildning och sociala skyddsnät.
Tillbakarullningen av detta var också en internationell företeelse.
Redan i slutet av 60-talet eller om det var tidigt 70-tal började de nyliberala strömningarna dyka upp på ekonomiska seminarier och fora, denna verklighetsbeskrivning verkar tidigt ha plockats upp av även S unga med en viss akademisk bildning, samtidigt svartmålades den rådande ordningen och de olika internationella problem som seglade upp beskrevs som att dessa berodde på att vanligt folk fått för stor del av kakan. Få vet nog att t.ex. Assar Lindbäck var en socialdemokratisk ekonom och Palme närstående.
Som jag uppfattade var det inte av nödtvång man sk slöt fred med kapitalet utan en betydande falang av S aktiva svalde med hull och hår den nya verklighetsbeskrivningen. Att t.ex. andra länder som Tyskland och en del andra faktiskt fortsatte att utveckla sina välfärdsamhällen fram till 90-talet och medborgarna där i många fall åtnjöt bättre reallöner och sociala förmåner på 80-talet talades mycket tyst om här i landet, va var ju världsbäst och i utlandet var det eländigt. I den här självbilden kan man spåra Margots Wallströms förvåning att det fanns utmärkt allmän sjukvård i Belgien, människan hade avverkat en rad minister poster före detta och hade en sådan märklig omvärldsbild.
26/02 17:36 at 17:36
Björn Nilsson:
Vet inte om du avser det, men jag har (också) ansett att den socialdemokratiska politiken var i grunden mycket individualistisk fast man påstår att den var kollektivistisk och därmed förtryckande: Skaffa egen tvättmaskin så slipper du samsas med andra i den gemensamma tvättstugan, skaffa egen bil så slipper du trängas med andra på bussen/tågen. Självförverkligandet var ju högsta mode för den tidens vänster exempelvis.
Å andra sidan fungerade allt det här stöttande för de stora företagen, de slapp fixa daghemsplatser för sina anställda, deras anställda orkade mer när de kunde fixa allt mer av hemarbetet på enklare sätt, resa längre till arbetsplatserna etc. De slapp utbilda sin personal i egna verkstadsskolor eller genom att ta lärlingar osv.
Detta var på den tiden då industrierna ropade efter arbetskraft alltså och kvinnorna kom ut i förvärvslivet i ökande grad. Idag behöver industrierna inte så mycket arbetskraft, alltså vill företrädarna för desamma absolut inte vara med och betala för den offentliga välfärden längre. De behöver inte välfärden längre eftersom de kan suga ut det bästa ur sin personal, sparka den och anställa yngre och fortfarande friska och starka människor när människorna har slitits ut.
Så allting har ju två sidor.
Sett ur den senare aspekten så förde förstås S en politik som framför allt gynnade de stora företagen. Det gick ju an när även de enskilda små människorna fick det bättre på kuppen, men när man gör samma sak idag, då framstår S-poltiken även över tiden inte lika socialt human och värnande utan mer som just det eviga månandet om storfinansens och kapitalets intressen som bara under en kort tid råkade ge bättre levnadsförhållanden även för ”småfolket”.
lasse:
Ledsen att jag missade din kommentar först.
Förefaller helt troligt att det var de unga inom S som först var beredda att köpa de nyliberala tongångarna. Det brukar ju vara så att den yngre generationen vill förkasta allt som den äldre stått för. Varje generation ska ju begå sitt intellektuella fadermord. Synd bara att de ofta kastar ut barnet med badvattnet när de förkastar allt ”gammalt”. I det här fallet förkastade de det för något som var ännu äldre och som hade misslyckats kapitalt flera gånger redan.
Förvånar mig inte att höra att ministrar i Sverige är gravt okunniga om omvärlden. De kan vara gravt okunniga om allt möjligt – som de beslutar om. Så går det som det går också.
26/02 17:56 at 17:56
Jan Wiklund (nr 7)
Har läst ditt sammandrag om Sveriges historia och tycker att det är mycket intressant. Tack alltså för länken.
26/02 19:47 at 19:47
Andelen sysselsatta inom industrin kulminerade på 50-talet med ca 40 % av sysselsättningen, sysselsättningen inom jord och skogsbruk var 1940 ca 30% och i brant fallande men ändå så mycket som kanske 15 % när industrisysselsättningen toppade. Sen 80-talet har sysselsatta inom jord och skogsbruk minskat till några procent, ett område som i mitten av 1800-talet var där uppemot 75 % av de sysselsatta arbetade. Potentaterna inom jord och skogsbruk försökte naturligtvis klamra sig fast vid sin betydelse för landets ekonomi men ingen skulle väl i dag drömma om att låta denna sektor ensidigt bestämma den ekonomiska makropolitiken här i landet. Att sysselsättningen inom industri globalt minskar beror på en fantastisk produktivitetsutveckling som gjort dessa varor lättare och på alla sätt mindre resurskrävande att tillverka, det är en utmärkt utveckling. Deras betydelse för den totala ekonomin minskar. Att vi skulle behöva avstå välfärd och utveckling för att varuproducerande industri produktivitetutvecklats är en felsyn.
Förmodligen inte heller där vi hittar de egentliga konkurrenterna till att vi har offentlig sektor. Den minskande betydelsen av varuproducerande industri har lämnat fältet öppet för mjukare värden inom tjänster, mobiltelefoni består tillstor del av de tjänster man kan använda den till, med det ökade utrymmet för tjänstesektorn har vi sett hur musik, film, datorspel (i någon mening kultur) har blivit de mäktiga storföretagen medan GM, Volvo och liknande går på knäna. Vård är naturligtvis ett megaområde. Det är därför offentlig service skall avregleras det är här det finns pengar att tjäna och möjligheter för kapitalisterna att skära guld.
26/02 21:09 at 21:09
Lasse:
och det hela kokar ner till att de få ska tjäna stora pengar på de många, suga upp deras surt förvärvade pengar som rena profiter istället för att dessa tjänster produceras till självkostnadspris -och så billigt och effektivt som möjligt.
26/02 23:27 at 23:27
Kerstin, jo det var delvis åt det hållet som jag tänkte.
27/02 00:20 at 00:20
Väldigt intressanta funderingar av många här.
Som jag ser det är produktion, fysiska prylar till störstadelen placerad i lågkosnadsländer. Imorgon mjukvaror, sedan kommer högtech-utveckling och annat följa efter.
Kvar i västvärlden kommer tjänster och handel finnas kvar, liksom produkter där närheten är avgörande.
Vården är en av dessa tjänster och vill företagen ha en verksamhet lokalt är det ett attraktivt område för expansion.
Jag gillar iden Kerstin att många av dessa tjänster kan produceras till självkostnadspris. Kan ingen dj-l se till att kooperativ bildas runt detta och ge den privata och kanske det allmänna en rejäl konkurrent?
Ett slags modernt konsum. När vi konsumenter blir tillräckligt irriterade så brukar alternativa lösning utvecklas.
27/02 13:11 at 13:11
Jag skulle bara vilja påminna om att det som drev Europa in i två världskrig, kolonialismen och fascismen, drevs av den brasa som eldades av en cyniskt kapitalistisk system. Effekterna av båda blev förfärliga med enorma mängder döda i närmast astronomiska proportioner och på ett tämligen industriellt vis och man insåg att enda sättet att backa och komma ifrån den enkla roffarlösningen på komplexa problem var att ge vanligt folk drägligt liv så att de inte skulle lockas av dessa sirénsånger.
Minnet är kort tyvärr och under sent 60-tal vädrade de som vi idag kallar för nyliberaler morgonluft och kampanjen började igen, för att demonisera jämlikhetstanken och förgylla kapitalets välgörande kraft. Det handlar inte bara om att vi i Sverige hade lite problem med maktens tjusning bland diverse socialdemokrater. Faktiskt ganska lite. Det som hände skedde på ett högre plan än så. Nyliberalt tankegods slog igenom överallt i västvärlden under 70-talet och kan, som jag ser det, inte förklaras på andra vis än på en stagnering av ekonomin överlag (vilket inte var helt oväntat) och ett behagligt avstånd till de förfärligheter som tvingade fram ett samhälle där skillnaderna mellan fattiga och rika minskade.
Vi ska väl antagligen behöva en ny rejäl och förfärande dos av nykolonialism och fascistiskt tankegods för att inse vad det leder till. Fast den här gången är det inte juden som är svarte petter utan araben (och i Italien romerna som ska placeras i getton) och nykolonialismen handlar inte om faktiskt markinnehav utan om revir, framförallt i Mellanöstern.
Under tiden, medan SvD och DN underblåser islamofobin tom på ledarplats så kommer folk att blunda och sedan förfärat utropa att de inget visste och inte kunde ana. Inget har man lärt från förr.
27/02 20:56 at 20:56
Att undervärdera industrin och främst den exporterande delen är farligt. Det är den som skapar välfärden.Privat tjänstesektor som välfärdsskapare är en omöjlighet, den kräver låga skatter och blir därigenom en konkurrent till offentlig som i sin tur är beroende av ett högt skatteuttag.
Enda sättet att behålla en generell välfärd är en svagt ökande eller minskande befolkning.
Alltså det recept som bör gälla för alla jordens stater.
28/02 03:27 at 03:27
Eva:
Idag är jag rätt övertygad om att nyliberalismen tvingades på alla jordens länder (via IMF) för att USA ansåg sig behöva större marknader och mer kontroll över jordens naturresurser, alltså att amerikanska storföretag inte kunde växa med mindre än de kunde åstadkomma detta.
Jag börjar dessutom alltmer undra vilken press USA satt på de länder som inte var med i svängen från början, för att de skulle öppna sina länder för amerikanskt kapital. Det gjorde vi ju till slut och vips hade amerikaner köpt upp våra stora industrier, och dessutom håller internationella bolag på att provborra efter Sveriges mineraler lite här och där i Sverige, så nu är vi i samma situation som vilket u-land som helst. USA tar vad man vill ha av det vi har nu alltså.
Bo:
Och just den exporterande industrin har fått ta stryk de senaste veckorna med all inställd godstrafik på järnvägarna. Det handlar inte bara om lite försenade leveranser, utan om förtroende. I ekonomier där ”just-in-time-principen” följs, vänder man sig till dem som kan leverera -just in time och byter handelsparner om någon inte klarar den saken.
Så de flesta förstår nog inte riktigt hur illa det är när järnvägarna inte fungerat. Persontrafikens dysfunktion kostar också massor med pengar. Jag gissar att tillsammantaget har de här tågstoppen kostat mycket mer än det hade kostat att hålla mer folk och materiel i beredskap.
28/02 12:19 at 12:19
Vilden av den förändrade sysselsättningen i tjänstesektor och industrisektor är lite missvisande då industrins organisation förändrats. När ett industriföretag outsoursar ingenjörs, ekonomi eller städarbete omklassificeras dessa från att ha varit sysselsatta inom industrin till tjänstesektorn. I sak har inget då i praktiken ändrats.
Att tro att förändringen till att allt fler är sysselsatta inom tjänstesektorn är betydligt mer komplext än att folk skulle försörja sig på att torka skit hos Louis Vuitton folket. Det handlar om att kunskap har lyfts fram som det stora värdet. Förändringen i värdet hos de stora företagen, för något decennium sedan var en betydande del av värdet fabriker och maskiner i dag har denna delsjunkit och patent, copyright, goodwill, innehållet i databaser, organisation, dvs immateriella världen är det stora i värdet, kort och gott kunskap. Det är därför som också skyddet av sådan här värden är ett hett ämne på den globala dagordningen.
Att bara hårda saker skulle skapa värden är med förlov sagt helt bakvänt. Kunskap är den enda reala värdeskaparen.
Det är naturligtvis bättre ju högre upp förädlingskedjan man befinner sig som exportnation, det gör det ju mindre ansträngande att byta til sig tex bananer som vi inte kan producera här. Ju högre upp på förädlingskedjan desto mer kunskapsintensivt.
28/02 13:34 at 13:34
[…] Tågkaoset är ett exempel. Friskolorna ett annat där -Vinsterna skapas genom att privatskolorna ofta har lägre lönekostnader, att lärarna schemaläggs för ”maximal nytta”, genom avsaknad av specialpedagogisk kompetens, liksom studie- och yrkesvägledare, skolkuratorer och bibliotek. En del av dessa skolor har även fått ta över lokaler till förmånliga priser.(Svensson, Röda Malmö) […]
28/02 14:55 at 14:55
Jättebra beskrivning. Ska länka upp din sida.
28/02 14:55 at 14:55
Intressant inlägg, intressanta kommentarer.
Jag tror däremot att du drar åldersgränsen lite väl högt. Du skriver samtidigt att den ”nyliberala tsunamin” drabbade Sverige under sent 80-tal, vilket betyder att även vi som är födda på 1970-talet har minnen från tiden innan det. Varför vår uppfattning om den ekonomiska historien skulle vara dimmigare än andras förstår jag inte.
Sen om borgarregeringarna 1976-1982 så var de av ett något annat snitt än dagens skumraskstyre under Alliansen. Klyftorna minskade i Sverige tills 1981 och var relativt små historiskt sett även vid det följande maktskiftet – detta skedde alltså under borgerligt styre. Medan klyftorna ökade under Göran Perssons S-regeringar.
Färgen på regeringarna verkar ha haft mindre betydelse för politiken än de rådande ekonomiska doktrinerna.
28/02 16:42 at 16:42
lasse:
Därför är det ytterst allvarligt att vi börjar spara på skola och utbildning, och lägger ut den på profitmaximerande utförare. Det kan också ses som en del av rivningen av infrastruktur, en slags intellektuell sådan.
Eva Berglund:
Tack, roligt att du uppskattar mitt inlägg.
Ekonominkommentarer:
Naturligtvis har du rätt i att det inte finns någon absolut åldersgräns här, som gäller alla, men jag tror att den, generellt och sådär mellan tummen och pekfingret, ligger där någonstans, men förstås med många undantag.
28/02 17:36 at 17:36
Regimerna i slutet av 70-talet i grunden skulle ha varit hederligare ställer jag mig tveksam till. Utgångsläget var annorlunda för dem i vad som var möjligt att göra, tidsandan var annorlunda. Man kan iofs nog även tillskriva de borgerliga lite mer av traditionell konservatism där intresset för nationens helhet gick före strikt ideologisk dogmatism och även till en del rent snävt egenintresse. Det är troligen också viktigt var de politiska motståndarna står, man kan inte avlägsna sig allt för långt från detta.
Här är ett utdrag ur Torsten Sverenius ”Vad hände med sveriges ekonomi efter 1970″ SOU 1999:150, om Grassmanaffären. Det var i princip här grunden las för den omställning som sen kom, det dröjde förvisso innan proppen gick ur men riktningen var utstakad.
”Grassmanaffären är emellertid intressant ur flera aspekter. Den är ett koncentrat av de ideologiska och ekonomisk-politiska spänningarna i samhället som uppstod i slutet av 60-talet och accentuerades på 70- och 80-talen.”
…
”Grassmanaffären reser också några frågor kring sambandet mellan vår ekonomi och demokrati.”
För det första. Hur kunde regering och riksbank utelämna så viktiga storheter i beräkningen av bytesbalansen, utlandsställningen, företagens driftsöverskott och våra exportandelsförluster att den officiella statistiken kom att avvika med flera hundra procent från de verkliga siffrorna?
För det andra. Hur kommer det sig att alla avvikelser gick i samma riktning, det vill säga att de utmålade Sverige som mer krisdrabbat än i realiteten? …
För det tredje. Varför kämpade regeringen och Riksbanken emot Grassmans tolkning och siffror så länge, långt efter det att man visste att den egna statistiken var behäftad med grova fel? I stället fortsatte man från regeringen Fälldin att presentera de felaktiga siffrorna. …Trots detta fortsatte ekonomiministern Gösta Bohman att låta de felaktiga siffrorna ligga till grund för politiken och debatten.
För det fjärde. När Grassman vann kampen och Sveriges nationalbokföring reviderades – varför gjordes aldrig någon så kallad ”affär” av detta? Varken regering, riksbank eller massmedier direkt basunerade ut saken. Inget land i världen har i modern tid haft oegentligheter av den här storleken i nationens bokföring.
Då behövde man ju ta till felaktig statistik om landet ställning för att dra åt svångremmen på folk, i dag behövs inte det man behöver inte ens låtsas att utförsäjningar av Apoteket och Bilprovningen skulle handla om att de skall bli billigare utan man säger rent ut att det skall bli dyrare annars kan man slumpa bort det till ”marknaden”. Fram till början av 90-talet var det ganska mycket i den politiska debatten som handlade om varför olika makroekonomiska grepp svar ”nödvändiga” sen dess är det i stort sett helt tyst i den allmänna politiska debatten om de olika makroekonomiska storheterna i debatten.
28/02 18:44 at 18:44
lase:
Nej då, jag inbillar mig inte att politiker var hederligare förr. De ljög för oss, de slingrade sig, de vidtog åtgärder som vi inte visste om. Ett aktuellt exempel är ju hur Sverige spelade under täcket med USA hela tiden, något den dåvarande regeringen S envist förnekade, men som man idag, när den politiska agendan har ändrats jämsöver hela det politiska fältet, snarare skryter med.
Tänk om det var så att den socialdemokratiska regeringen hade kravallungar i färskt minne, liksom industrins företrädare, och ansåg sig inte våga ta sig för med vad som helst, men så småningom lärde man sig av USA att man kunde leda folk dit man ville med effektiv propaganda samt genom de små stegens politik och genom att förtiga de stora förändringar man vidtar. Som även andra påpekat, vi hade troligen Sovjet att tacka för uppbyggnaden av välfärdstaten. Nu har Sovjet rasat samman och därmed kan eliterna ta tillbaka vad de anser att de har förlorat.
Att förleda folk går jättebra, ända tills stora delar av medelklassen drabbas mycket allvarligt av den förda politiken eller tills en stor del av befolkningen är så utarmnad att den inte anser sig ha något att förlora på att just skapa kaos eller delta i hårda protester och kravaller.
28/02 18:56 at 18:56
[…] och Ropen skalla – subventionerade pigor åt alla? av Ett hjärta rött Om Sverige före och efter den nyliberala tsunamin av Motvallsbloggen När plånboken får styra av Annarkia – Moderaterna byter […]
01/03 15:26 at 15:26
Det finns ju ett talesätt som säger ungefär ”Den som inte är vänster som ung, har inget hjärta; den som inte vrider åt höger när han blir äldre, har ingen hjärna”. (Jag tror det har tillskrivits alla möjliga typer som brukade komma med så’na där aforismer, alltså åtminstone Winston Churchill; troligen också Oscar Wilde, Gladstone och/eller Disraeli, Bertrand Russell, och kanske rent av Benjamin Franklin. Alla apokryfiskt.)
Själv blev jag ”gammal nog att ha hjärna” ganska tidigt: Upp till tio-tolv års ålder sådär lusläste jag Metallarbetaren och Gnistan och trodde på vartenda ord; i tonåren blev jag sedan en mörkblå liten megafon för Uffe Adelsohn.
Så den nyliberala ”tsunamin” är åtminstone till viss del mitt fel. Förlåt!
Fast jag har märkt att talesättet funkar baklänges också: I takt med att jag blivit *ännu* mycket äldre, har mina politiska åsikter vridit allt mer tillbaka mot vänster till. Eller, ja, att man vill att samhället ska vara som det var när man var barn (dvs i mitt fall, på det grundmurat socialdemokratiska sjuttiotalet), det är väl snarast konservativt, eller t.o.m reaktionärt… Är det ”vänster”?
01/03 16:25 at 16:25
Christian R. Conrad:
Fast det är forfarande mer reaktionärt att vara nyliberal eftersom låt-gå-idealet är äldre än socialismen, som var en reaktion på de eländiga levnadsförhållanden som det första försöket att genomföra låg-gå-ekonomi resulterade i.
01/03 23:07 at 23:07
Intressant diskussion som Kerstin initierat. Socialdemokratins framgångar bör nog sättas in i ett historiskt utvecklingsperspektiv. Partietets storhetstid sammanföll med efterkrigstidens rekordår som slutade kring 1975. Ett land som kunde skörda frukterna efter Andra Världskriget och år efter år skapade god tillväxt i ekonomin som kunde delas ut till svenska folket och satsas på stora nationella investeringar. Armeer av verkstadsarbetare som dag ut och dag in vandrade till fabriksportarna och utförde sitt mervärdeskapande arbete.
Denna guldålder är förbi. Sverige är numera ett land som ser ut som de flesta andra länder i Västeuropa. För 30 år sedan skulle väldfärdsstatens budget räcka till för att försörja ca 10 procent av befolkningen i ”utanförskap”. Det gick bra. Idag är det ca 20 procent som har behov av statens bidragssystem. Det går inte lika bra.
Socialdemokratin behöver en blomstrande och tillväxtskapande marknadsekonomi för att vara framgångsrik. Utan en sådan faller hela konceptet.
Det finns idag ingen politisk kraft av betydelse som har förmåga formulera en vettig politik för framtiden.
Jag kan det inte heller.
02/03 03:35 at 03:35
Bosse:
Men sanningen är en annan, nämligen att Sverige som nation, allt som allt alltså, aldrig har varit rikare än idag. Det är bara fördelningen av rikedomen som är annorlunda idag och den beror på politisk vilja, inte på ekonomisk nödvändighet. Vi har nämligen haft en tillväxt i landet på sådär en 2-3% varje år, tills förra året. De flesta av de här åren har vi dessutom haft handelsöverskott.
Vad vi hade råd med fram till 1975 har vi alltså råd med även idag – om viljan funnes.
02/03 18:39 at 18:39
”Det finns ju ett talesätt som säger ungefär “Den som inte är vänster som ung, …”
Det är väl snarast en omskrivning för sedvanlig opportunism som passar bra för alla de som lyckats med klassresor, speciellt under den tiden när tillväxt och produktivitet spreds över alla (40-talister). Själv har jag nog förhållit mig så att jag alltid varit skeptisk och kritisk till rådande dogmer ”sanningar”.
”Armeer av verkstadsarbetare som dag ut och dag in vandrade till fabriksportarna …”
Jo visst var det så att femtiotalet var då vi hade störst andel sysselsättning inom industrin, sen har produktivitetsutveckling och effektiviseringar minskat detta. Tyskland hade lika stor och betydligt modernare industri när kriget tog slut, vad man hade brist på var arbetskraft då ett stort antal unga män offrats, den tyska industrin spenderade då i huvudsak sina investeringar på utvidgning av denna kapacitet. Arbetskraftsbristen löste man med stor arbetskrafts invandring. De som drabbades hårdast av förstörelse av kriget var i öst där det huvudsakliga slagfältet för andra världskriget utspelade sig. Den ekonomiska ordningen var likartad i väst efter kriget och det vi såg av stora nationella investeringar i infrastruktur, utbildning sjukvård mm var likartad. Klart att det var bra för Sverige att inte ha offrat stora mängder unga män och pojkar på slagfälten. På 50 och 60-talet utgjorde den svenska exporten relativt BNP ca 20 % och nettot av export/import balanserade runt nollstrecket dvs var i balans, det var ju också reglerna i Bretton Woods att underskottsländer straffades och några stora obalanser inte kunde ske. I dag utgör exporten mer än 50% relativt BNP och exportöverskotten är sen lång tid stora är efter år. Inte ens det kraftiga BNP och exportfallet 2009 rubbar på detta.
Den stora skillnaden i dag mot 50 och 60-talet är inte att kapaciteten och förmågan är sämre, den är tvärtom mycket bättre, den stora skillnaden är hur tillväxt och produktivitet fördelas, då spreds det relativt jämnt över alla idag går det till en liten klick. När det sprids jämnt över alla och det är full sysselsättning uppstår dynamiska effekter som gynnar tillväxt och välstånd, den största biten i förlusten vi gör när tillväxt och produktivitet fördelas över hela landet är den dynamik i ekonomin som stryps.
02/03 20:16 at 20:16
Kerstin – ekonomisk nödvändighet och politisk vilja är ömsesidigt beroende av varandra. Svenskarna betalar nästan mest skatt i världen. De senaste åren, dvs åren mellan IT-kraschen och finanskraschen, upplevde vi en högkonjunktur utan like. Folk fick mer i lönekuverten och köp- och lånefesten pågick för fullt. Ser du inte problemet i att vi idag har en ekonomi där 20 procent av arbetskraften är ”onödig” för produktionens upprätthållande?
Det är en kris för systemet och handlar inte så mycket om vad man ”vill”. Tror jag.
02/03 22:34 at 22:34
Bosse:
Det var så redan under 70-talet att S insåg att industrin skulle behöva allt färre arbetare i framtiden. Alltså frågade man sig hur detta skulle mötas. Jo, menade man, via den offentliga sektorn kan vi möta det här och det kan vi – om viljan finns, istället för att ex. dela ut 100 miljarder i VD-bonusar, befria de rika från arvsskatt och förmögenhetsskatt samt fastighetsskatt etc. kan staten dra in mer av dessa pengar i skatt och skapa sysselsättning i offentlig sektor. Där jobbar istället somliga sig sjuka idag, medan andra mår uselt av att inte ha arbete.
Dessutom betalar ”vi” inte världens högsta skatt. Vanligt folk betalar ganska mycket i skatt, den ekonomiska eliten betalar färhållandevis lite. Vidare så bör man inte stirra sig blind på skatterna, utan se till vad det kostar att leva i ett modernt samhälle, att gå i skolan, att bli sjuk och att bli gammal. Länder som har lägre skatt lägger på varje individ att betala för detta för sig själv, endera via privata försäkringar eller direkt ur den egna plånboken. Dessa system blir som regel dyrare för de enskilda och så dyra att många inte har råd med detta alls. Därför har ex- USA en stor kader mycket fattiga människor, barn som inte får adekvat mat eller utbildning och sjuka som inte får vård. Men försäkringsbolagen tjänar storkovan och de ekonomiska eliterna berikar sig så ofantligt att det är nästan obegripligt för vanligt folk.
Sedan förstår jag inte varför det ska vara så svårt för somliga att förstå att det krävs två för att dansa tango, att ingen enda VD är värd vatten om det inte funnes arbetande människor som slet ihop till deras bonusar och ekonomiska excesser, varför dessa är djupt orättfärdiga. Visst, lite högre lön för högre och längre utbildning och för mer ansvar, men proportionerna idag är bara fullkomligt vansinniga.
Gud, naturen, den onsynliga handen, ingen av dessa har givit överklassen dess rikedomar. De är istället alltid stulna från början. Dem har egentligen alla människor samma rätt till. Jorden skapades inte för att Wallenberg skulle kunna leva i lyx och Anders behöva svälta.
03/03 00:55 at 00:55
Kerstin – jag delar i stort sett din upprördhet över sakernas tillstånd. Problemet är att du inte tycks inse att vårt ekonomiska system kräver just dessa orättvisor för att tuffa vidare. Jag vet att socialdemokratin 1969 la om skattesystemet för att expandera den offentliga sektorn. En miljon nya jobb tillkom på så sätt. Ändå har vi nu en arbetslöshet i Sverige som tangerar 10 procent. Och det ser i stort sett likadant ut i hela Västvärlden.
All politik går i dag ut på att tillfredsställa medelklassens behov. Där är medelklassen som avgör vilka politiker som ska få sitta vid köttgrytan.
Jag är ganska säker på att Alliansen ryker i höst. Då får vi se om det blir nån skillnad.
Vad värre är att vi har nästa finanskris i faggorna. Ett års våldsam expansion av lån och krediter för att hålla ekonomierna i gång kommer att slå tillbaka med värre kraft än under hösten 2008. I stort sett varje delstat i USA har sämre ekonomi än Grekland. Trots federala stödinsatser.
Jag har inga enkla lösningar på dessa problem. Och jag vet ingen annan som har det heller. Läget är minst sagt dystert.
03/03 01:07 at 01:07
Bosse skriver:
Problemet är att du inte tycks inse att vårt ekonomiska system kräver just dessa orättvisor för att tuffa vidare
Jodå det inser jag. Det är därför jag anser att dagens ekonomiska system är förkastligt, skadligt, vidrigt.
Vad värre är att vi har nästa finanskris i faggorna. Ett års våldsam expansion av lån och krediter för att hålla ekonomierna i gång kommer att slå tillbaka med värre kraft än under hösten 2008.
Detta är just beviset för hur ruttet systemet är. Att nästa bubbla just byggs upp beror på att alltför mycket pengar har samlats i allt för få händer, och dessa spekulerar med pengarna istället för att använda dem för produktiion. Samtidigt tvingar man människor att låna, ex. till bostäder, nu när man säljer ut de allmännyttiga bostäderna i rasande takt, varvid folk råkar illa ut vid varje finansbubbla då deras bostäder inte längre är värda vad de belånat dem till. Det betyder att den ekonomiska eliten kan suga upp ännu mer pengar från folk.
Det där går en tid – sedan exploderar det, förmodligen i ett större krig. Frågan är bara hur lång tid det tar innan explosionen kommer.
För som sagt, varje gång man försökt sig på låt-gå-politik så har det tagit en ände med förskräckelse. Förra gången resulterade det i andra världskriget.
03/03 09:19 at 09:19
Kerstin – OK! Då konstaterar jag att vi båda är ganska överens om att vår gemensamma framtid inte ser så värst ljus ut. Vi bör dock hålla i minnet att den absoluta majoriteten i Sverige lever ett förhållandevis gott liv. I alla fall om man jämför med hur det ser ut på andra håll i världen. Det är lätt att glömma bort.
11/08 13:07 at 13:07
Intressant läsning. Men vill inflika några saker.
Konkurrans – det leder till också det till lägre priser och effektiviseringar. Att upprätthålla en sund marknadsekonomi är inte helt trivialt, men modellen är inte alltid helt fel. Det finns en orsak till att kommunismen inte gjorde lika stora framsteg.
Kooperativ – finns och frodas, speciellt bland mindre enmansföretag som går ihop för att få billigare lokaler t.ex.
1970 toppade industrialismens som det skrivits ovan. Det som nu kommer är något nytt och något annat. Var det landar vet vi inte ännu, utan förmodligen först om en 50 år. Det startas som vanligt politiska rörelser som en respons på konflikten mellan det nya och det gamla, och framtiden är som alltid oförutsägbar, men den är definitivt inte mörk. Förhoppningsvis kommer Piratpartiet in i riksdagen så vi får lite fart i de här frågorna, eventuellt är det en längre väg att gå.
11/08 18:27 at 18:27
Anders H skriver:
Konkurrans – det leder till också det till lägre priser och effektiviseringar.
Om detta stämde så skulle de flesta stora företag inte kamma in sådana oejdade vinster som de gjort de senaste 15-20 åren.
Det finns en orsak till att kommunismen inte gjorde lika stora framsteg.
Jodå, en av orsakerna var att Sovjet utsattes för ständig blockad och militära hot och inte tilläts föra frihandel
För övrigt rekommenderas en artikel i Guardian om saken.
Vidare: Kan du ge mig ett enda exempel på en stat (utantagna skatteparadisen) som lyckats bygga sig god infrastruktur och skapa fullt moderna och teknologiskt högtstående välfärdsstater utan statlig styrning och bara på grundval av privata företags initiativ och bekostnad? Jag har flera gånger bett om sådana exempel men inte fått något svar.