För varje ny bok om historia som jag läser går det upp en ny talgdank. Mycket av vad Karl Marx sade kan verka konstigt eller lite överspänt idag, men går vi tillbaka i historien blir det mesta han sade tämligen begripligt, och dessutom högst befogat. För att inte tala om att det återigen är högst aktuellt.

När kommunisterna talade om revolution talade de inte om att ta makten med vapen. Men sade de, om arbetarna försöker ta över produktionsapparaten så kommer inte kapitalisterna att låta detta ske utan de kommer att börja skjuta på folk. I det läget, menade de, måste vi arbetare försvara revolutionen med våld. Att de förutsatte att kapitalisterna skulle ta till våld för att försvara vad de betraktade som sin rättmätiga egendom förstår man när man exempelvis läser Howard Zinns berömda bok Det amerikanska folkets historia (1980, på svenska 1999, Ordfronts förlag).

Det var mycket jag inte visste om USA:s historia före 1940. Den har jag, inser jag nu, bara haft väldigt övergripande, eller ska vi säga dimmiga begrepp om. Jag hade exempelvis inte alls klart för mig hur illa människor for i de amerikanska industrierna under 1800-talet och i början av 1900-talet, fast jag borde förstått det eftersom jag vet hur de engelska arbetarna och barnarbetarna hade det och även de svenska. Jag hade inte heller klart för mig hur många och stora strejker arbetarna genomförde i USA under detta sekel och in på 1900-talet. Inte heller hade jag klart för mig hur många strejkande som sköts av militär och polis eller som avrättades som våldsmän (den tidens ord för terrorister) under den här tiden. Det måste ha varit något tusental sammanlagt. Levde man mitt i denna blodiga historia så tvivlade man förstås inte på att kapitalisterna skulle försvara sitt stöldgods med hur våldsamma metoder som helst.

Vadå, stöldgods? Ja det rikas ”egendomar” och rikedomar kan faktiskt inte kallas något annat. Även här förstår jag först nu den verkliga innebörden i Proudhons uttalande om att ”Egendom är stöld”. Först fördrev man ursprungsbefolkningen, dödade stora delar av indianerna och lade beslag på deras land, vilket de flesta av oss förstås vet redan men kanske inte har insett den fulla vidden av, och därvid förstörde man förstås deras möjligheter att försörja sig. När man sedan exempelvis hittade guld på något av de områden dit man flyttat indianerna och lovat dem att de skulle få bo i i evärderliga tider, stiftade man en lag som förbjöd indianer att bryta och handla med guld och tvingade dem återigen att flytta på sig.

Faktum är, det ser man klart när man studerar kapitalismens historia, att ingen har blivit rik på eget arbeta. De rikedomar som somliga samlade på sig under 1700- och 1800-talen och som sedan gått i arv och dessutom förmerats sedan dess, skapade man dels genom att man lade beslag på den bästa jorden, dels genom att man med diverse finter och finurliga metoder skuldsatte stora delar av småbondebefolkningen, så att denna till slut blev tvungen att sälja sina marker till storgodsägarna. Dessutom utnyttjade man svarta slavar för att få ihop förmögenheter på plantagerna i södern och tvingade övriga vita att arbeta 10-12 ja upp till 16 timmar/dag, för så låga löner att de närmast svalt. Detta är också en stöld, stöld av människors arbetskraft. Dessutom stiftade man lagar som gynnade de rika och arbetare hade inte stora möjligheter att få rätt gentemot en arbetsgivare. Lagarna syftade uttalat till att de rika skulle kunna samla på sig ännu större förmögenheter och att dessa skulle vara skyddade.

Man stal dessutom inte bara arbetarnas och slavarnas arbete. Vid sidan av att man stal deras frihet stal man också många människors liv, genom att de tvingades arbeta utan säkerhetsanordningar och i mycket hälsovådliga lokaler. År 1904, skriver Zinn, dödades 27.000 arbetare i och av sina arbeten. Under ett år inträffade 50.000 olyckor bara i New Yorks industrier. Någon ersättning fick arbetarna förstås inte om de skadade sig pga arbetet, eller änkor och barn om fadern omkom på arbetet. Men kapitalistfamiljerna samlade på sig enorma förmögenheter, förmögenheter som sedan gått i arv. Här hittade vi redan under 1800-talet klanen Rockefeller, Carnegie, J.P. Morgan m.fl. De hade inte kunnat skapa sig sådana enorma förmögenheter om de inte stulit från indianerna, från de fattiga och från de svarta slavarna. Om vi ser oss omkring inser vi att dessa familjer, och ett antal andra frälseklaner, håller på att lägga under sig alla naturresurser i hela världen idag. Somligt krigar USA sig till åt dem. Annat kan de köpa upp för spottstyvrar när den nyliberala politiken stipulerar att allting ska privatiseras och ingenting ska göras i offentlig regi och när IMF går in och tvingar skuldsatta stater att skära ner och spara.

Inte underligt att Karl Marx kommunistiska utopi kom att utgöra en lockelse för de människor som slet som djur, nästan dygnet runt och för svältlöner. Den ingav hopp, den inspirerade till strejker, som faktiskt ledde till vissa, om än blygsamma förbättringar en bit in på 1900-talet, men till priset av många döda arbetare. Utan en lång strid hade arbetarna inte fått uppleva några sådana. Vi måste försöka sätta oss in i deras villkor och den verklighet arbetare och egendomslösa levde i för att förstå det här. De hade inte sett Stalin förstöra den kommunistiska utopin. De hade inte sett det åsiktsförtryck som somliga kommunistiska regimer senare skulle utsätta sina befolkningar för. De såg bara en rent ofantlig utsugning av sina egna, ett antal sjukt förmöga krösusar som levde gott på deras arbete och att deras egna löner inte ens räckte till det nödvändigaste och en strimma hopp om ett anständigt liv, i den kommunistiska utopin.

Slutligen ett citat från boken. 1890 höll folktalaren Mary Ellen Lease ett tal där hon bl.a. sade något som låter bekant även i våra dagar, inte konstigt eftersom USA drabbades av den ena bankkrisen efter den andra under sista halvan av 1800-talet fram till krisenn 1929:

Wall Street äger landet. Det är inte längre en stat av folket genom folket och för folket  utan en stat av Wall Street, genom Wall Street och för Wall Street. (sid 269)

Intet är nytt under solen, och det som var historia 1975 är inte historia längre. Det är  nutid, och blev det efter att nyliberalismen blev dominerande ekonomiskt teori – igen, under 70-talet. Så nu ser vi återigen kris på kris och idag, liksom då, kan de rika eliterna berika sig ännu mer på grund av och efter varje kris, medan de sämre ställda får det allt sämre. Vi lever kort och gott i de rika eliternas revolution, i en period då de tar tillbaka vad de ansåg sig tvingade att ge ifrån sig efter revolutionen i Ryssland.

Så här skriver således Mikael Nyberg (Kapitalet.se) om en rapport från Aspeninstitutet, den ekonomiska elit som trumfat igenom nyliberalismen och privatiseringarnat:

Åtta timmars arbetsdag fem dagar i veckan är en ”historisk abnormitet” och full sysselsättning ”bör inte accepteras som ett mål i sig och naturligtvis inte som något absolut gott som ska uppnås till varje pris”. Men i omställningen till bestående arbetslöshet riskerar samhället att upplösas i vilda strejker, sabotage och politisk oro. ”Om vi inte är kloka nog att förhindra det, kan trettiotalets klasskrig lätt blossa upp på nytt och förvärras.” (s.143)

De är kloka nog. De kallar det åtgärder för att skydda oss mot terrorism.

Jag får nog anledning att återkomma om den här boken.

/Kerstin