Fackföreningar/företag&Ideologier/propaganda&Infrastruktur&Politik/ekonomi20/01 14:36

Centerpartiets stöd minskade i senaste Sifomätningen, till rekordlåga 3,2%. Socialdemokraternas situation är likartad, det har inte haft så lågt stöd som under senare år sedan de kom in i riksdagen i början av 1900-talet. De båda partierna har gjort några rejäla och i grunden likadana misstag.

Båda partierna gjorde sig av med sina media. Framför allt Socialdemokraterna blev därmed nästan utan röster i den svenska medielandskapet och eftersom pressen är i huvudsak borgerlig speglas deras åsikter, idéer och åtgärder i en idéfientlig press varvid de kommer att framstå som mossiga och dumma. Annat kan man inte vänta sig från en politiskt fientlig press. Centerpartiet sålde också ut sina tidningar och gjorde sig, som socialdemokraterna, samtidigt av med risken att kritiseras av de egna väljarna under deras politisk-ideologiska omsvängning, liksom med möjligheten till en dialog med sina väljare.

 Socialdemokraterna bestämde sig samtidigt för att deras traditionella väljargrupp inte fanns längre, att svenska folket hade fått det så bra under deras långa regeringsperiod att det inte längre skulle gå att ”leva” på röster från de sämre ställda i samhället. Har för mig att Mona Sahlin, men även andra framstående socialdemokrater, har uttryckt åsikten att man inte kan vinna val bara på att värna om de fattigaste. Alltså måste partiet, resonerade man, attrahera den välbeställda medelklassen och det gör man bäst genom att lova denna grupp favörer, fler privata alternativ och lägre skatter. Låter man den  borgerliga pressen indoktrinera människor och tala om för dem vad de bör tycka, så ordnar det sig bara man ställer upp på de borgerliga idealen – så det gör man numer. Med en befolkning som har allt sämre kunskaper om vår näraliggande historia och genom att låta borgerligheten definiera om denna historia (”Vi moderater har alltid värnat om demokratin-lögnerna), behöver S-partiet inte oroa sig över att väljarna ska inse att partiet, dvs partitopparna, idag kämpar för precis de intressen och den ideologi som partiet grundades för att bekämpa för snart 150 år sen, nämligen den liberala utsugningspolitiken och företagens rätt att trycka ner människor i lorten.

Centerpartiet, som en gång var ett socialliberalt parti men med siktet inställt på småbönder och landsortsbor, har resonerat på samma sätt vad gäller deras väljargrupp. Landsbygden avfolkas och småbönderna finns inte kvar längre och ska inte finnas kvar så länge till, så nu måste vi attrahera andra väljargrupper. Partiet vände sig då till, ja gissa: Jo till den välbärgade medelklassen, men framför allt de yngre väljarna i denna grupp. ”Frihet, frihet och frihet igen” är partiets nya, som ledarna trodde, valvinnande slogan. Den lockar alla unga människor, tänkte de sig. Ungdomar har längtat efter frihet under hela sin uppväxttid och ofta blandat ihop föräldrarnas bestämmanderätt över  dem med statens och är de medvetna om skillnaden så vill de bli av med bådadera – åtminstone tills de inser vad det innebär att vara så där fri.

Och båda partierna har räknat rejält fel. Inget av dem har vunnit mer väljarstöd på sin ”moderna” nyliberala politik. Istället har båda förlorat väljare på denna reaktionära politik de senaste 20 åren.

Framför allt Socialdemokraternas ledare brukar då och då betona att man måste vinna fler röster i Stockholms stad. Men kära nån, hur har man tänkt sig göra det? Genom privatiseringar och utförsäljning av lägenhetsbeståndet i Stockholms innerstad och vissa områden runt denna, har man byggt om Stockholms innerstad till ett rikemansghetto. Hur har man tänkt sig fortsättningen? Att 9 miljoner människor ska tränga ihop sig där?

Dags för båda partierna att börja inse att folk kommer att fortsätta att vara bosatta utanför detta område och att Sverige är totalt beroende av sin landsbygd, eftersom det är där de värden skapas som är grunden för ett välstånd. Det ligger inga energiskapande verksamheter i centrala Stockholm Det finns inga sågar eller pappersmassafabriker där. Det går inte att odla spannmål eller plank på Stureplan. Därför är det dags att tänka om – igen och i motsatt riktning.

Fortfarande bor majoriteten av befolkningen inte i Stockholm och framför allt inte i stadens centralare delar och så kommer det att förbli inom en överskådlig framtid. Snarare kan vi förvänta oss att trenden vänder framöver, då oljan blir allt dyrare och man inte kommer att ha råd att frakta allting två gånger runt jorden innan det hamnar på våra matbord. Mycket oklokt alltså, att låta infrastrukturen falla samman i förtvivlade försök att vinna röster från de rika i Stockholms stad.

Den dagen då det inte längre räcker att skicka svenska attacktrupper till oljerika länder för att säkra kontrollen över oljan, har man bränt alla broarna om infrastrukturen fått förfalla totalt, som den får göra nu. Det är oklokt att härma USA i allt och i synnerhet i det här avseendet.

/Kerstin

Fackföreningar/företag&Ideologier/propaganda&Massmedia&Politik/ekonomi27/09 17:09

På grund av en kortare ordväxling mellan mig och en ung kvinnlig moderat på Facebook måste jag skriva några ord om en vanlig borgerlig vanföreställning, som framför allt unga människor är offer för. Den här unga kvinnan hävdade med bestämdhet att om vi fick en massa mer bidrag så skulle folk bara ligga hemma och rulla tummarna.

Tittar vi tillbaka på Sverige och på den tiden då vi hade bättre sjukförsäkring, högre ersättning från arbetslöshetsförsäkringen, bättre socialbidrag och dessutom bättre förtidspensioner, så var arbetslösheten betydligt lägre än den är idag, ofta låg den på 2-2,5% vilket är väldigt lågt internationellt sett. Dessutom hade vi inte lika många långstidsarbetslösa och långtidssjukskrivna på den tiden som vi har nu. Det måste tolkas som att människor föredrog, och klarade av att arbeta trots en betydligt starkare social- och ekonomisk trygghet via våra obligatoriska trygghetsförsäkringar. Snacket om att svenskar är lata är alltså just detta, snack, dumsnack dessutom.

Men visst, den här kvinnan kan vara högst 35 år, så hon talar kanske för sin generation och erkänner att den består av en samling arbetsskygga lättingar. Det tror jag emellertid inte riktigt på. Det är nog snarare så att med propaganda kan man få folk att tro vilka dumheter som helst, i synnerhet de unga som inte har varit med tillräckligt länge och som därför inte har erfarenheter nog att se igenom den borgerliga propagandan, som dessvärre socialdemokraterna nu också ägnar sig åt att föra. Många av dem som köpt denna propaganda kommer att få betala dyrt, när de själva blir lite äldre, för att de trott på den här lögnen.

Det här är en förfärlig propaganda i tider när politiken resulterar i hög arbetslöshet och människor inte kan få ett arbete i många fall. Att lägga skulden för detta på de arbetslösa själva, eller skulden för sjukdom på de sjuka, avspeglar en fullkomligt vidrig människosyn – som är helt felaktig. Att den är fullkomligt galen har vår ganska näraliggande historia visat bortom alla tvivel.

/Kerstin

Länkar:
Kristerssons siffertrixande gör inte rehabkedjan bättre, Ett Hjärta Rött 27)8 2012

Ej kategoriserad&Fackföreningar/företag&Infrastruktur&Miljövård&Politik/ekonomi&Teknik/teknologi16/12 19:50
boksida Den 21 februari 2010 skrev jag en artikel på denna blogg om orsakerna till ”snökaoset” på de svenska järnvägarna.(1) Rubriken ”En avreglerad och konkurrensutsatt snövinter” antyder vad jag ansåg låg bakom järnvägens vinterproblem. Detta blogginlägg, om snöplogloken som skrotades, bearbetade jag sedan till artiklar för några olika tidskrifter som visat intresse. En av de tidskriftsredaktörer som hörde av sig var Mikael Nyberg på Clarté. Rubriken på min artikel i Clarté blev ”Tågen står i marknadens spår”.(2)

Nu har Mikael Nyberg kommit ut med Det stora tågrånet, en bok där han samlat vad han kommit fram till efter ett års grundlig undersökning av den svenska järnvägssektorn. (Redan hösten 2010 skrev han en artikel i Aftonbladet med samma titel.)(3) I boken kartlägger han det mygel och det hemlighetsmakeri som möjliggjorde uppsplittringen av SJ och utförsäljningen av centrala delar av järnvägsverksamheten till riskkapitalbolag. Han jämför med andra samhällssektorer som utsatts för ”marknadsanpassning” och privatisering. Mikael Nyberg vidgar även perspektivet och ser på utvecklingen i marknadsliberala länder som USA och Storbritannien. Han jämför med Frankrike och Tyskland, där man har insett att spåren och tågen som rullar på dem är ett system, där en uppsplittring minskar effektiviteten och hotar säkerheten.

Vilka är då orsakerna till att så mycket blivit fel med den svenska järnvägen idag? Grundorsaken är att så många hade en övertro på Marknaden, på dess förmåga att allokera resurserna rätt, minimera byråkratin och att leverera just det som medborgarna behöver och vill ha. Inom det som var offentlig sektor skulle marknadskrafterna bringas att verka genom den frälsningslära som benämndes New Public Management. Offentliga verksamheter skulle enligt denna doktrin delas upp i smådelar, där chefen för varje del skulle ha ansvar för att budgeten för just denna del gick ihop, utan att behöva ta några ”ovidkommande hänsyn”. När en sådan uppdelning var gjord, kunde de små delarna lätt säljas ut.

Boken Det stora tågrånet är till stor del baserad på intervjuer med personer som arbetar inom de olika bitarna av den svenska järnvägen. Vi kan läsa om usel arbetsmiljö, om ständiga omorganisationer och slöseri med resurserna, framför allt de mänskliga. Intervjuerna med de män som var med och styckade och sålde ut SJ är också intressanta. De trodde nog att resultatet skulle bli en bättre järnväg till lägre kostnader. Nu har en del av dem kommit fram till att styckningen av SJ kanske inte var så lyckad. Citat: ”Vi öppnade bara marknaden, vi trodde att marknaden fixar det här. Men avreglering kräver väldigt mycket reglering. Vi var kanske lite naiva.”

Efter genomgången av alla fel och brister med det nuvarande sättet att sköta den del av infrastrukturen som är järnvägen, kommer Mikael Nyberg fram till att det inte går att fortsätta på den inslagna vägen. Radikala reformer måste till om vi ska ha en fungerande järnväg i framtiden, när brist på fossila bränslen och tvånget att minska utsläppen av växthusgaser gör järnvägen viktigare än någonsin. Så här lyder sammanfattningen av vad som måste göras:

”Tre saker är alldeles klara:
Vi tar oss inte ur klimatkrisen utan en planmässig omställning av samhället och dess transportsystem.
Vi avstyr inte kalabaliken i spåren utan en rekonstruktion av någon form av planhushållning inom järnvägen.
Vi behöver omfattande statliga investeringar i underhåll och ny kapacitet på spåren.”

Vi är ett antal personer som kommit fram till samma slutsatser. För att något ska ske måste emellertid politiker och andra beslutsfattare komma till samma insikt. Boken Det stora tågrånet skulle kunna bidra till detta. Jag rekommenderar den till alla som är intresserade av vad som händer med järnvägen, eller posten, apoteken, skolan, äldreomsorgen etc. Vi kan se samma mönster i många sektorer.

/Dan Gmark

Länkar:
(1) En avreglerad och konkurrensutsatt snövinter, Motvallsbloggen 21/2 2010
(2) Tågen står i marknadens spår, Dan Gunnemark, Clarté 23/7 2010
(3) Det stora tågrånet, Mikael Nyberg, Aftonbladet 28/9 2010
- Det stora Tågrånet, en utförlig presentation på Karneval förlag (halva priset 160 kr för den som beställer boken före jul)
- Vinsten först! Carl Tham recenserar, Aftonbladet 9/11 2011

Fackföreningar/företag&Ideologier/propaganda28/02 00:47

Nu har vi ju lagar i Sverige som förbjuder budgetunderskott (en idioti i sig) så idag kan inte våra svenska politiker skära i välfärden med budgetunderskottet som ursäkt, som man gjorde tidigare. Idag är det istället ”statsskulden” som hotar att undergräva nationens ekonomi, och som måste betalas för att vi inte ska råka illa ut i framtiden, ja så alla dessa gamlingar förstås, som aldrig vill dö och som kostar alldeles för mycket – fast å andra sidan går det kanon för Sverige  och det gjorde det ju för Island, Irland, Lettland och Spanien också – tills de här länderna plötsligt och helt oväntat kraschade. Så Borgs försäkringar om hur bra det går för Sverige verkar snarare illavarslande än betryggande. Vi får väl se hur det går framöver.

Hur som helst, här är en lärorik lektion om det budgetunderskott som fått Wisconsins konservative guvernör Scott Walker att vilja skära ner de offentliganställdas löner, sparka ett antal av dem och att förbjuda dem att förhandla om sina löner och att ingå kollektivavtal, vilket lett till massprotester, stora demonstrationer, som dessutom sprider sig i USA.

Se filmen, den är inte bara lärorik, den är kort och dessutom rolig. :-)

A simple solution to the budget crisis in Wisconsin

Och här kan man läsa lite om vad Robert Reich säger om nedskärningar och om hur fördelningen av landets resurser slår ekonomiskt.

/Kerstin

Länkar:
- Dick Durbin At Pro-Union Rally In Chicago: Walker Trying To ’Destroy A Basic American Right’ (VIDEO), Huff.Post
- Scott Walker Gets Punked By Journalist Pretending To Be David Koch, Huff.Post
– Konflikten i Wisconsin, Bengtssonz

Alliansfusk/lögner&Fackföreningar/företag&Ideologier/propaganda&Massmedia18/12 01:43

Man förstår att Alliansens inpiskare, Moderaterna, har kastat avundsjuka blickar på Berlusconi och hans nästan totala makt över media i Italien, som möjliggjort för honom att sitta kvar vid makten så länge.

SR och SVT ska i fortsättningen inte få konkurrera med de kommersiella kanalerna, säger man nu, och bestämmer att båda företagen måste be pappa regeringen om lov innan man startar  nya program. 1)  I DN läser vi nämligen att:

Anledningen till att införa förhandsprövning formulerar kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth (M) så här i ett pressmeddelande:
– Det är viktigt att hitta en balans mellan bolagens utvecklingsbehov och skyddet för övriga aktörer på mediemarknaden. 1)

Vad blir nästa steg?

Det faktum att vi har något som bra nära liknar monopol på den kommersiella mediesidan vägrar Alliansen att göra något åt däremot, trots att mångfald på mediesidan är en förutsättning för en fungerande demokrati. Måhända beror det på att de som innehar detta ”bra-nära-monopol” stöder den borgerliga regeringen, eller är det värre än så? Detta förslag från Alliansregeringen är nämligen alldeles oerhört och ännu ett steg för att tysta minoritetsröster. Det är bra likt en statlig censur av det som en gång var fristående radio och TV.

Det står allt klarare, för oss som varit med ett tag, att Frankfurtskolan hade alldeles rätt när man hävdade att liberalism var ett förstadium till fascism. Makten är nämligen inte så mycket för mångfald i denna ”liberala” tid. Steg för steg inskränker  de styrande yttrandefriheten och människors möjlighet att ta del av andra röster än dem som talar för och gynnar Alliansen.

Har någon beställt den här lagen undrar man vidare, och betalat för den? Ja se det vill inte Alliansen tala om eftersom man vägrar tala om varifrån man får sina pengar. Misstankarna om korruption i det här fallet  är oundvikliga, så länge Alliansen, och SD, inte vill redovisa varifrån man får sina pengar. Men visst, det kan handla om vanlig enkel maktgalenskap från Alliansens sida och en önskan att kväva alla fria röster för att kunna behålla makten, att gå Berlusconis väg alltså.

Goebbels kom på sin tid på att om tyskarna bara fick höra en röst så kunde denna röst leda Tyskland vart den ville. I Tyskland ledde han med rösten landet ner i rena avgrunden och det totala vanvettet. Berlusconi har också insett den saken och beträder dessutom just nu samma väg som Tyskarna vek in på när de började förfölja fackföreningsfolk,  judar – och romer m.fl., på 30-talet.

Bit för bit äter ”den fria företagsamhetens” banérförare, Alliansen,  upp oss allihop, fast det lovade man inte före valet. Snart har vi inte en enda fri röst i offentligheten längre, bara Alliansens trutförlängare och de multinationella företagens röst och snart kan vi inte yttra ett enda ord längre utan att överheten avlyssnar oss.

/Kerstin

PS: Och ovanpå detta elände hörde jag på Ekot att Birgitta Olsson (Fp) tycker att vi har en hel att lära av Danmark om hur man kommer tillrätta med islamisk extremism! 2) DS

PS2: Så läser jag i AB att Svenskt Näringsliv  håller på att köpa S. Man betalar socialdemokrater för att påverka och förändra S i borgerlig riktning. Hur länge har denna infiltration (som jag nyligen misstänkte att S var utsatt för) pågått, undrar man. Redan för ett år sedan, under förra årets Nobelfest, tyckte ju Mona Sahlin att det inte var någon större skillnad mellan hennes och Marcus Wallenbergs åsikter. Vad kostade den åsiktsöverensstämmelsen och vem hade övertygat henne, undrar man således nu? 3)

Länkar:
1) ”Regeringen bryter mot grundlagen”, DN
1) Regeringen tänker granska alla nya programidéer, Alliansfritt Sverige
2) ”Extremister bör hanteras efter dansk modell”, Ekot
3) Fyra miljoner för kampanjhjälp från ex-sossar, AB
3) Betalar för ny S-politik, AB
3) Ledande sossar rasar efter Aftonbladets avslöjande
3) Byrån skrev hans artikel, S-politikern fick sin text om tillväxt från Svenskt näringsliv, AB

Fackföreningar/företag&Politik/ekonomi04/12 20:55

Nu har en grupp, med Morgan Johansson som ordförande, kommit med en analys av varför S backade så katastrofalt i senaste valet. Jag har inte läst den så jag ska inte skriva om just den saken. Istället ska jag här ge min syn på orsakerna till att S har gått kräftgång sedan flera årtionden. Enligt min uppfattning beror det på i huvudsak fyra faktorer:

1: Avregleringarna, som ledde till att man i praktiken avhände sig alla möjligheter att fortsätta att föra en traditionell socialdemokratisk ekonomisk politik för jämlikhet och full sysselsättning. Det är möjligt att man under alla omständigheter hade tvingats till sådana på grund av omvärldsfaktorer som man inte hade någon makt över, men man hade inte behövt genomföra dessa på det felaktiga sätt som man gjorde.

2: Rosornas krig, det som pågick i slutet av 80-talet  och kulminerade i början av 90-talet, och under vilket man såg till att göra sig av med alla de starka fackföreningsordförandena. Jag vet det inte säkert förstås, men jag är ganska övertygad om att de skandaliseringar vi fick se i media av två av dem, Stig Malm och Björn Rosengren, hade sina ursprung i interna ”läckor”, Malms famösa uttalande om kvinnorna (chaufförens historia!!) och Rosengrens åkande i ”limousin”, som förargade fackföreningsmedlemmarna – förstås. De båda ersattes, efter att de tvingats bort från sina poster, med personer som man sedan knappast hörde talas om. Stridbara kan de knappast ha varit.

Malm kanske hade fel i somligt som han sade, men han hade ju alldeles rätt när han ondgjorde sig över det kasino man hade förvandlat ekonomin till och när han skällde på ”finansvalparna”.
Socialdemokratin har inte en chans utan ett starkt stöd av facken, och här gjorde man stora delar av medlemskåren förbannad på ”fackpamparna” . Det var mycket tanklöst gjort.

3: Skatteomläggningen i slutet av 80-talet där man ersatte ett progressivt skattesystem, alltså ett system där de som tjänade mest betalade en större andel, i procent, i skatt än de som tjänade lite. Den här omläggningen gynnade förstås de rikare medan de med de lägsta lönerna fick avsevärt mycket högre skatt. Tanken var en slags platt skatt där allting skulle beskattas till 30%, i kommunal skatt, vid sidan om varuskatter förstås moms etc. Men det fanns kvar en liten skatt till staten som endast de högavlönade betalade. (Sedan är det en annan sak att de rikaste alltid har kommit undan med skatten på grund av de avdrag de kunnat göra och också för att de alltid har kunnat föra ut vinster ur landet på olika sätt.) Det var en hel del klaganden från rörelsen på det nya skattesystemet, som Kjell Olof Feldt försvarade med att det skulle ge ”dynamiska effekter” (dvs fler jobb), vilka han nu, många år senare erkänner att man hittade på för att få människor att acceptera det nya skattesystemet.
Jag minns valrörelsen efter skatteomläggningen, 1991, då många socialdemokrater helt tappat sugen och lusten att valarbeta för S. Så många håglösa och nedslagna socialdmokrater som jag träffade då.

4: Nedläggningen av de stora socialdemokratiska tidningarna. Givetvis får man inte ut sina åsikter och kan förklara ”hur bra de är” när man övrlåtit åt de politiska motståndarna, den borgerliga pressen, att redogöra för ens politik. Det är mycket ovanligt att åsiktsmotståndare ger en rättvisande bild av sina antagonister. Just detta har S lidit allvarligt av de senaste valen.

När S kom tillbaka efter regeringen Bildts totala misslyckande och satte igång att ”spara” Sverige ur krisen, avskedade en massa människor från den offentliga sektorn, fortsatte privatiseringarna, som de flesta på den tiden inte var förtjusta i, och dessutom sänkte skatterna ännu mer för de mest välbärgade, ja då hade man sålt sin själ och sedan dess finns det inget traditionellt socialdemokratiskt parti.

Allt detta tillsammans kokar ner till det gigantiska sveket: Genom de senaste tjugo årens ekonomiska politik har S i praktiken övergått till att föra precis en sådan politik som partiet bildades för att bekämpa i slutet av 1800-talet, som jag påpekat tidigare, under den förra perioden med försöket att genomföra ekonomisk låt-gå-politik. Det resulterade i en fruktansvärd utsugning av de arbetande människorna och i ett vidrigt slavdriveri, i svält och stora umbäranden för befolkningarna runtom i Europa.

Nu är vi där igen och på väg åt samma håll igen. Än så länge är det bara mindre grupper som drabbats, och resten inser inte att de står på tur nästa gång. Mitt uppe i detta elände förklarar Socialdemokrater för oss att partiet inte kan vara ett parti för de sjuka, arbetslösa och utslagna. Förstår de inte vad de gör och vad de bäddar för? När den dagen kommer att så många är drabbade av politikens konsekvenser att de är beredda att aktivt kämpa emot, då har S redan sålt sin trovärdighet – för en kortsiktig ”vi vill sitta i regering, för det är en god affär för oss i partitoppen och makt är kul-politik”. Då torde man inte få stöd från de nya kadrer som fattiggjorts genom den politik man varit med om att föra.

För, man ska ju inte tro annat än att konsekvenserna av dagens kris kommer att hänga med oss flera årtionden, och dessutom plusas på med fler kriser under tiden, som fattigör ännu fler människor. Ingen sitter säker idag. Varenda person, utom de allra rikaste, kan när som helst drabbas av arbetslöshet eller sjukdom och snart finna att han eller hon inte har någonting kvar längre.

Nyliberal låt-gå-politik är i grunden:
1: En stagnationspolitik, inom alla område, vetenskapens, teknikens och den samhällelig utvecklingens och den är
2: den ständiga krisens politik.

/Kerstin

PS: Undertecknandet av Lissabonfördraget var dessutom den sista spiken i den svenska välfärdens likkista. Jag sörjer det döda Socialdemokratiska partiet. DS

Länkar:
- Socialdemokraternas valanalysgrupp och orsakerna till valnederlaget, Ulf Bjerelds blogg
- Lördagsintervjun med Morgan Johansson, SR

Fackföreningar/företag&Politik/ekonomi&Politik/EU17/10 02:49

Vem vinner, frågar den amerikanska ekonomen Michael Hudson med hänsyftning till alla demonstrationer vi ser rutom i Europa på grund av planerade nedskärningar i välfärdssytemen, varefter han beskriver vad som händer i EU och vilka konsekvenser det kommer att få.

När man inser vad de styrande i EU håller på med så inser man också varför Socialdemokraterna i Sverige är klavbundna. Partiet har dömt sig självt att förbli ett nyliberalt parti, för det är bestämt att EU ska tillämpa en nyliberal ekonomisk politik och Socialdemokraterna, med Mona Sahlin i spetsen, har godkänt ordningen. Därmed är det ingen skillnad mellan dem och Alliansen. I Socialdemokratins fall är det ett gigantiskt svek att börja föra just den politik som partiet bildades för att bekämpa. Det är ett svek både mot de egna traditionella idealen och mot det svenska folket. Alliansen däremot, har ju alltid velat ha den här politiken. För dem är det skördetid. Nu ska de ta tillbaka vad de anser att 50 år av jämlikhetspolitik tog ifrån dem, alltihop och gärna lite till.

The EC (European Commission/min anm.) is using the mortgage banking crisis – and the needless prohibition against central banks monetizing public budget deficits – as an opportunity to fine governments and even drive them bankrupt if they do not agree roll back salaries. Governments are told to borrow at interest from the banks, rather than raising revenue by taxing them as they did for half a century following the end of World War II. Governments unable to raise the money to pay the interest must close down their social programs. And if this shrinks the economy – and hence, government tax revenues – even more, the government must reduce social spending yet further.

From Brussels to Latvia, neoliberal planners have expressed the hope that lower public-sector salaries will spread to the private sector. The aim is to roll back wage levels by 30 percent or more, to depression levels, on the pretense that this will “leave more surplus” available to pay in debt service. It will do no such thing, of course. It is a purely vicious attempt to reverse Europe’s Progressive Era social democratic reforms achieved over the past century. Europe is to be turned into a banana republic by taxing labor – not finance, insurance or real estate (FIRE). Governments are to impose heavier employment and sales taxes while cutting back pensions and other public spending.

“Join the fight against labor, or we will destroy you,” the EC is telling governments. This requires dictatorship, and the European Central Bank (ECB) has taken over this power from elected government. Its “independence” from political control is celebrated as the “hallmark of democracy” by today’s new financial oligarchy. This deceptive news speak evokes Plato’s view that oligarchy is simply the political stage following democracy. The new power elite’s next step in this eternal political triangle is to make itself hereditary – by abolishing estate taxes, for starters – so as to turn itself into an aristocracy. 1)

Alla som har läst Naomi Kleins bok ”Chockdoktrinen” känner igen mönstret och inser att finanskrisen 2008 blev utgångspunkten för en chockterapi även för de industrialiserade länderna. Det hjälper inte att somliga libertarianer skriver böcker för att övertyga oss om att hon har fel, just nu demonstreras det väldigt tydligt att hon har rätt.  Även Per Borgs påpekande att det krävs ett ”krismedvetande” (Avgörande var att det fanns några som drev på och skapade ett krismedvetande/se föregående inlägg) för att kunna genomföra obekväma ”reformer”, visar att hon har helt rätt.

Hudson skriver vidare att:

The unelected members of the European Central Bank have taken over planning power from elected governments. Beholden to its financial constituency, the ECB has convinced the EU commission to back the new oligarchic power grab. This destructive policy has been tested above all in the Baltics, using them as guinea pigs to see how far labor can be depressed before it fights back. Latvia gave free reign to neoliberal policies by imposing flat taxes of 51% and higher on labor, while real estate is virtually untaxed. Public-sector wages have been reduced by 30%, prompting labor of working age (20 to 35 year-olds) to emigrate in droves. This of course is contributing to the plunge in real estate prices and tax revenue. Lifespans for men are shortening, disease rates are rising, and the internal market is shrinking, and so is Europe’s population – as it did in the 1930s, when the “population problem” was a plunge in fertility and birth rates (above all in France). That is what happens in a depression. 1)

Som sagt, Sverige står på tur, tro ingenting annat. Alliansen har bara börjat, ja redan Göran Persson började, och kommer att fortsätta realisera denna EU-politik. Den kommer sannolikt inte att stöta på något större motstånd från oppositionen, som ju också har accepterat Lissabonavtalet och därmed EU:s nyliberalism.

Demokratin i Grekland för 2.500 år sedan, ofullständig som den var med våra mått mätt och som Hudson syftar på ovan, varade i c:a 75 år. Nu ser vi hur vår tids demokrati monteras ner på samma sätt som den tidens demokrati och efter just 75 år. Ska det ta 2 500 år till nästa demokratiperiod tro? Vilka som vinner idag beror på vad människorna, väljarna i Europa gör nu, menar Hudson och slutar med följande:

This is the ideology that has replaced social democracy.1)

Och medan de sociala välfärdssystemen monteras ner och lönerna drivs neråt, får bank- och finansmän fortfarande enorma bonusar och belönas ofantligt för sin fantastiska ”intelligens” – och för sin girighet. Det är bara svenskarna som ännu inte har förstått att vi befinner oss i ett krig, den rika elitens krig mot de arbetande människorna. Nere i Europa har många människor emellertid förstått den saken.  Men även där har den megarika överklassen lyckats rikta om människornas ilska mot invandrare. De rika eliterna har alltid behövt inte bara kriser, utan även syndabockar för att avleda uppmärksamheten från vad som verkligen sker  för att rikta om människors missnöje mot något annat än mot dem som förtrycker dem.

Det är 20- och 30-talen som går i repris – i alla avseenden, även om detaljer skiljer sig åt.

/Kerstin

Länkar:
1) Who Wins, Michael Hudson
- Europe Sacrifices Labour for Finance, Michael Hudson
- ”Who Needs an Army When you can obtain the Usual Objective (Monetary Wealth and Asset Appropriation) Simply by Financial Means? Why the US has Launched a New financial World War – and How the Rest of the World Will Fight Back, M Hudson, counterpunch.org
- Rekord i Frankrike. Unga och äldre i gemensam kamp, Kildén & Åsman

- Naomi Kleins bok, en chockbok i flera avséenden, Motvallsbloggen 4/1 2008
- Extremhögern går framåt i Europa – precis som väntat, Motvallsbloggen 18/5 2009
- Om Venezuela, världens mest demokratiska diktatur och om USA:s och IMF:s agerande, Motvallsbloggen 14/5 2009
- Chockdoktinen effektueras. Motvallsbloggen 21/2 2010

Och apropå vårt humanitära krigande på USA:s sida i Afghanistan:
- What’s it all about? The War on Terror, P Craig-Roberts, counterpunch.org

Alliansfusk/lögner&Fackföreningar/företag&Ideologier/propaganda&Politik/ekonomi&Politik/EU08/09 14:46

Säga vad man vill, men Marian Radetzky är i alla fall ärlig med vad han anser, och han avslöjar nästan utan att blinka vad Moderaterna har för målsättning, den där som man döljer bakom talet om ”Det Nya Arbetarpartiet”. Bara att lyssna på Radetzky och jämföra med de senaste fyra årens politik:

Marian Radetzky (Från SVTs program Striptease 1997-05-28) del 1 av 2

Marian Radetzky (Från SVTs program Striptease 1997-05-28) del 2 av 2

Jämför exempelvis Radetzskys respekt för lagar på arbetsmarknaden och om att betala avatalsenliga löner och hålla sig med svart polsk städerska, med de efter valet 2006 nytillsatta moderata ministrarnas inställning i saken, och till avgifter för allmänna nyttigheter, ex. TV-avgiften. Det är uppenbarligen så att den här gruppen inte anser sig ha anledning varken att följa svensk arbetslagstiftning eller att betala avgifter för våra gemensamma nyttigheter. De anser sig stå över lagen. De anser sig bättre än alla vi andra. Vidare har Radetzky inga höga tankar om städerskor precis. De är inte, påstår han, värda många kronor för sina insatser. Så vilka är det som nedvärderar städning?

Tre inlägg om ekonomi som gör att man kan tappa livslusten:

1: ovanstående uttalanden av Radetzky.
2: Aron Etzlers bidrag i den nyutkomna boken ”Högerns svarta bok” och
3: Den här artikeln av ekonomen Michael Hudson, framför allt den sista halvan av artikeln

Vill man förstå vad som händer så kan man göra det, men förstås, till priset av minskad livslust och risk för känsla av uppgivenhet. De megarika finansiella eliterna och politikerna bedrar oss alla så otroligt grovt att Europa inte sett liknande jättebedrägeri mot befolkningarna sedan trettiotalets Tyskland.

Det finns bara ett hopp. Litet men dock hopp, att vi får en Röd/grön regering efter valet, och därmed lite mer tid på oss att förändra den fullständigt förödande politisk/ekonomiska färdriktningen.

Låt dem inte lura oss längre, låt oss rösta Rött och börja engagera oss politiskt.

/Kerstin

Länkar:
- NeoLiberalism and the Counter-Enlightenment, Michael Hudson, May 27,2010
- Massiv Protest i Frankrike. Ett blankt Nej, Kildén & Åsman
– Så har jag fått en länk i en kommentar. Det som står där borde läsas av alla svenskar, eftersom det handlar om Sveriges framtid – som lydrike under de stora i EU.

Så några av de viktigaste blogginlägg jag läst inför det här valet:
- Världens dyraste jobbpolitik, Storstad
- Läs, gråt, rösta, Storstad

Länk-PS:
Och på bloggen Storstad ser vi tydligt hur Alliansen förverkligar Radetzkys dröm

Rekommenderad läsning:
Högerns svarta bok, en antologi från 2010

Fackföreningar/företag&Politik/ekonomi&Vård/omsorg07/09 23:48

Det är väl underligt, Alliansregeringen och dess supporters klankar alltid ner på allt som är kollektivt, kollektivt ägande, kollektivt agerande inom fackföreningarna, kollektiv solidaritet mellan löntagarna. Det är kommunism och förkastligt varför man agerat kraftfullt för att slå sönder fackföreningarna och lyckats ganska bra med den saken, och för att sälja ut gemensam egendom. Men kollektivt agerande och solidaritet mellan dem i den rika eliten, inom Svenskt Näringsliv ex, det är helt OK. (Förmodligen för att det är därifrån man får sina partibidrag, de där man inte vill redovisa offentligt och att det är därifrån man räknar med att få en god personlig belöning efter sin politiska gärning, en välavlönad anställning utan betungande arbetsuppgifter.)

Dessutom är kollektiv bestraffning av vanliga människor helt OK enligt Alliansregeringen, som när man bestraffar alla sjuka för att några få fuskar med de kollektiva försäkringarna. Kollektiv bestraffning har annars alltid ansetts förkastligt och vara något som inte hör hemma i en demokrati. Men vi vet ju redan vad Moderaterna anser om demokratin, att den aldrig borde ha införts.

Läs Jenny Fjells, disputerad läkare och initiativtagare till nätverket Resurs, öppna brev till Fredrik Reinfeldt.

Tack Ilse-Marie, på bloggen Ett hjärta Rött, för länken.

Man kan inte låta bli att undra över hur de människor är funtade som anser att sänkta skatter, några hundralappar mer i plånboken för just dem själva, är det viktigaste i världen. Tycker de verkligen att cancersjuka människor gärna kan dö utan att de omhändertagits på bästa sätt under sina sista levnadsdagar eller att allvarligt sjuka bör kastas ner i total fattigdom om de inte kan arbeta?  Är de så totalt egofixerade att de anser att ”bara just JAG får mer i plånboken – just nu, så tycker jag allting är bra”. Är de så totalt fantasilösa att de inte inser att vilken minut som helst kan de själva tillhöra de hjälpbehövande och sjuka eller att de allra flesta av dem kommer att tillhöra den gruppen – förr eller senare om de får leva?

Ja, jag talar förstås inte om dem i den superrika eliten, för de behöver ju inte tänka på vad som händer om de blir sjuka, ja behöver inte tänka överhuvudtaget vad det verkar. Men alla de andra som röstar på något av Allianspartierna- hur tänker de? Jag förstår det faktiskt inte.

/Kerstin

Rekommenderad läsning:
- Facit: Detta har hänt med a-kassan, Storstad
- Perversa effekter och anekdotisk bevisföring, Stardust Blogg

Fackföreningar/företag&Ideologier/propaganda&Politik/ekonomi25/07 02:23

Jag vill börja med att säga att jag givetvis kommer att rösta på de Röd-gröna (om jag röstar). Jag är nämligen övertygad om att det blir avsevärt mycket värre med Alliansen än med de Röd-gröna.

Detta sagt, så vill jag skriva lite om det numer vedertagna påståendet att ”Moderaterna dragit sig in mot mitten på den politiska höger-vänsterskalan”. Det här är precis vad Moderaterna arbetat för att vi ska tro. Men det är en myt att Moderaterna dragit sig mot Mitten. Tvärtom har de Nya Moderaterna dragit sig allt längre ut åt höger på senare år. I många avseenden är partiet idag konservativare och inhumanare än det var på 70-talet, då moderaterna faktiskt var mer socialt ansvarstagande och mer medkännande, tom i praktisk politik, än man är idag. Det enda som Moderaterna har ändrat sedan 1975, vid sidan av att de gått längre ut åt höger, är retoriken.

Det är istället Socialdemokraterna, (liksom även Vänsterpartiet,) som har förändrats radikalt och därmed mest sedan 70-talet och framför allt sedan mitten av 80-talet, så rejält att man gjort en total helomvändning.

Idag är Socialdemokraterna mer borgerliga än Folkpartiet och Centern var på 70-talet, medan Vänsterpartiet är ungefär vad Socialdemokraterna var fram till mitten av 80-talet och Moderaterna/Högern ligger avsevärt mycket längre åt höger idag.

Om vi illustrerar vad som hänt i svensk politik, vad gäller praktik och retorik, de senaste 30 åren, skulle det se ut ungefär som på bilden nedan, där den streckade linjen representerar den nya Mittlinjen på den politiska höger-vänsterskalan:

politiska Mitten

Bilden illustrerar principen, de kvalitativa förändringarna i skeendet och är givetvis ingen numeriskt exakt tabell över vad som skett. Den lila linjen representerar hur Mitten för den praktiska politiken förflyttats. (Miljöpartiet och Kd /fd Kds finns inte med eftersom dessa båda partier inte fanns i början av 70-talet)

.

Hela det politiska fältet har dragits högerut de senaste 30 åren.

Denna omtalade Mitten har förflyttat sig ut åt höger sedan 70-talet. Moderaterna har alltså inte” dragit sig in mot Mitten” i det politiska fältet som nästan alla påstår idag. Partiet har istället dragit med sig denna Mitten åt höger, långt ut åt höger.

Dagens Socialdemokratiska parti däremot, är det parti som ändrat sig allra mest sedan mitten av 70-talet, ja sedan partiet startades i slutet av 1800-talet. Det är numer rätt och slätt ännu ett nyliberalt borgerligt parti. Famför allt har det ändrat sig i de för arbetarrörelsen grundläggande frågorna, frågor som gäller människosynen och den ekonomiska politiken. Här har partiet övertagit de borgerliga partiernas åsikter och politik helt. Därmed har man anammat just den politik som partiet, och LO, en gång bildades för att bekämpa. Detta är en mycket stor politisk förändring, mycket större än den vi sett hos Moderaterna, som bara har gått tillbaka till en äldre, mer konservativ politik, alltså ”lite mer av samma sak” som man alltid kämpat för.

När journalister och statsvetare återkommande upprepar påståendet om att Moderaterna ”numer befinner sig närmare Mitten”, som de gör, då åstadkommer de två ting: Dels gynnar de Moderaterna, som just velat ge det intrycket med sin retorik inför förra valet och inför det kommande valet i år: ”Vi De Nya Moderaterna” och ”Vi Det Nya Arbetarpartiet”. Dels ger man många unga människor en helt felaktig bild av vår moderna politska historia, ja av hela 1900-talets. Därmed bidrar man till att skapa ren förvirring.  Säg istället som det är:

Dagens Mitten, där vi vill placera Moderaterna, står väldigt mycket längre åt höger än den gjorde för 30 år sedan.

Det är helt enkelt inte Moderaterna, f.d. högerpartiet, som har dragit sig mer mot Mitten och ändrat sig mest, det är det socialdemokratiska partiet som ändrat sig mest, ja totalt sedan mitten av 1980-talet. På kuppen har partiet förlorat stora delar av sitt parti, liksom väldigt många väljare och bidragit till att förskjuta Mitten en bra bit högerut.

Tillägg 26/7 kl 01.30

De  gamla Moderaterna röstade:

  • 1904–1918: Nej till allmän rösträtt.
  • 1916: Nej till allmän olycksförsäkring i arbetet.
  • 1919: Nej till åtta timmars arbetsdag.
  • 1919: Nej till kvinnlig rösträtt.
  • 1921: Nej till avskaffandet av dödsstraff i Sverige.
  • 1923: Nej till åtta timmars arbetsdag.
  • 1923: Nej till avskaffandet av dödsstraff i Sverige.
  • 1927: Nej till folkskolereform.
  • 1931: Nej till sjukkassan.
  • 1933: Nej till beredskapsarbete.
  • 1934: Nej till a–kassa.
  • 1935: Nej till höjda folkpensioner.
  • 1938: Nej till två veckors semester.
  • 1941: Nej till sänkt rösträttsålder.
  • 1946: Nej till fria skolmåltider.
  • 1946: Nej till allmän sjukvårdsförsäkring.
  • 1947: Nej till allmänna barnbidrag.
  • 1951: Nej till tre veckors semester.
  • 1953: Nej till fri sjukvård.
  • 1959: Nej till ATP.
  • 1960–talet: Ja till apartheid. Moderaterna tog avstånd från alla sanktioner mot apartheidregimen i Sydafrika och var emot det svenska stödet till ANC.
  • 1963: Nej till fyra veckors semester.
  • 1970: Nej till 40–timmars arbetsvecka.
  • 1973: Nej till möjligheten till förtidspensionering vid 63.
  • 1974: Nej till fri abort. Den 29 maj 1974 röstade riksdagen ja till fri abort, vilket resulterade i den svenska abortlagen som låter kvinnan själv besluta om abort upp till den 18 graviditetsveckan. Moderaterna röstade nej.
  • 1976: Nej till femte semesterveckan.
  • 1983: Nej till löntagarfonderna.
  • 1994: Nej till partnerskapslag för homosexuella.
  • 1998: Nej till erkännande av homosexuellas rättigheter inom EU. EU–parlamentet röstade för ett erkännande av homosexuellas rättigheter, men de moderata ledamöterna röstade nej.
  • 2003: Ja till Irakkriget. Alla riksdagspartier demonstrerade mot och kritiserade Irakkriget utom just moderaterna.
  • 2004: Ja till sänkt a–kassa och sjukpenning.

De Nya Moderaterna/Det Nya Arbetarpartiet röstade:

  • 2006: Nej till gröna jobb.
  • 2006: Nej till sex timmars arbetsdag.
  • 2006: Nej till upprustning av offentliga sektorn.
  • 2006: Nej till höjd a- kassa.
  • 2006: Ja till sänkt a-kassa.
  • 2006: Nej till höjd sjukersättning.
  • 2007: Ja till sänkt sjukersättning.
  • Vidare har man fördyrat medlemskap i A-kassan i första hand för dem som tjänar minst.
  • Man har också satt en bortre gräns för hur länge människor får vara sjuka (dvs få sjukersättning) och sett till att det är lättare för företagare att avskeda sjukskrivna
  • Man har sänkt skatter, men allra mest för de rikaste

/Kerstin

Länkar:
- Motsägelsernas manifest, AB
- Svenska folket – vänster eller höger, U Bjerelds blogg
- Hur tänkte Arena Idé? A Esbati, Flamman

Rekommenderas också:
- Postindustri. Kunskapssamhälle. Kreativitet, Bjönbrum
Läs om vad nuvarande moderatledda regering gjort mot de sjuka, något som samma parti inte hade en tanke på att göra 1975, eller i varje fall inte försökte göra när de satt i regering då. Om inte annat hade de aldrig någonsin fått med sig Centern och Folkpartiet på något liknande den gången.  (Tack Ett Hjärta Rött för länkarna nedan.)
- Sjuka vägrar tystna. Sanningen om sjukförsäkringen, Nätverket Resurs, My NewsDesk

Se också filmen:
- Det är inte Okey, på You Tube

Nästa sida »


Motvallsbloggen
lades ut 10/2 2005

Webmaster