Forskning/vetenskap&Vård/omsorg04/06 17:44

Det är något förbryllande med de föreskrifter och mediciner jag fick med mig hem från hjärtintensiven i november.

Det var två blodförtunnare (eg. antikoaguleringspreparat). Båda tar jag fortfarande och har noterat en tilltagande tendens till blåmärken. Jag går omkring och ser ut som om jag har en hustrumisshandlande man, vilket jag inte har. Kommer på mig med att ta på mig långärmat när jag går bort för att ingen ska se mina blå/gulflammiga armar, precis som misshandlade kvinnor ofta gör.

Vidare fick jag betablockerare, som sätter ner hjärtverksamheten (för att hjärtat ska läka snabbare sades det) och sänker blodtrycket, samtidigt som jag fick order att motionera mig svettig för att stärka hjärtat. Men betablockerare leder till att pulsen blir låg. Det spelade ingen roll hur mycket jag ansträngde mig så blev jag för det första inte svettig, fick jag, för det andra, inte upp pulsen och blev dödstrött och efter 150 meters promenad fick jag kramp i vaderna (har gått över nu)
Om nu hjärtat inte ska arbeta så intensivt för att läka efter infarkten, varför säger man då åt mig att motionera (så att hjärtat arbetar mer) för att stärka hjärtat samtidigt som man ger mig medicin som ska förhindra att hjärtat arbetar intensivare?

Till slut satte jag ut betablockerarna, successivt under några veckor. Hjärtat arbetade mer när jag ansträngde mig. Vilopulsen steg, från konstant omkring 52 till mer normala omkring 70 (+ lite mer när jag ansträngde mig). Blodtrycket, som betablockerarna skulle ta ner gick först upp lite ett par dagar för att sedan gå ner till mellan 125 och 135 igen. Ingen ko på isen där.

Nu håller jag på att sätta ut ACE-hämmarna, som vidgar blodkärlen, sägs det men som också sänker blodtrycket, och som, liksom betablockerarna, kan påverka lever och njurar. När ett levervärde (vilket det nu var) ökade blev läkaren orolig och kallade mig för ny provtagning. Vet inte vad resultatet blev men skulle få det hemskickat (vilket jag inte litar på att jag hade fått) om värdet stigit ytterligare. Han förhörde sig noga om mitt alkoholbruk och såg besviken ut när jag redogjorde för detsamma, några glas vin/månad eller mindre.

Statinerna, som ska sätta ner kolesterolvärdet och som tas av c:a 900 000 svenskar, tog jag överhuvudtaget aldrig eftersom jag inte hade höga kolesterolvärden, snarare tvärtom och eftersom dessa preparat ingalunda är oförargliga.
Efter att ha läst på har jag kunnat konstatera att statinerna kan förlänga livet, tre dagar statistiskt sett och att de endast har positiv effekt för någon procent av dem som äter dem, samt att de är rent farliga för många av de andra. Dessutom läser jag att modern forskning visar att kolesterolvärdena inte har något med hjärtinfarkter att göra.

På hjärtintensiven förhörde man sig om min övriga hälsa, framför allt om det som betraktas som riskfaktorer och
1) jag hade inte övervikt
2) inte diabetes
3) inga åderbråck
4) dricker mycket måttlig med alkohol
5) knappast varit stressad de senaste 10 åren
Sen hade jag inte heller höga kolesterolvärden
och lungorna konstaterades vara ua

Läkaren som förhörde mig såg lite desorienterad ut. Jag stämde nog inte alls med bilden av den typiska hjärtinfarktpatienten. Så jag hjälpte honom lite på traven och talade om att jag hade rökt i 50 år. Rökning är ju en riskfaktor. Men röntgen av lungor samt annan undersökning av dessa hade ju visat på friska lungor. Kanske därför han verkade så ointresserad av att jag utsatt mig för denna riskfaktor. Men skälet kan förstås ha varit att man ju inte kan medicinera mot rökning (om vi bortser från SSRI förstås).

Resultatet blev, misstänker jag, att jag skickades hem med medicinstandardkitet, utprovat (kanske), och avsett för gubbar som väger 80-90 kg (eller mer).

OK jag tar kanske vissa risker även om de, enligt de undersökningar jag har läst är små, när jag plockar bort en del av medicinerna. Så vi får väl se hur länge jag stoppar när jag satt ut de flesta av de medikamenter jag fick med mig hem.

För övrigt kan jag tänka mig värre sätt att dö på än genom en stöddig hjärtinfarkt. Den gör visserligen ont men bara en kort stund om den är så kraftig att man dör av den. Hellre det än Alzheimers.

Livsfrågor&Vård/omsorg11/01 18:17

Så är det min tur att bli mjölkko åt läkemedelsbolagen.

Konstaterar att jag inte längre är en tänkande människa med eget ansvar för mitt liv och min hälsa och inte är en människa som behöver veta vad man (vårdinstanserna) gör med mig och med min kropp eller varför de gör det. Nu utsätts jag för den moderna s.k. evidensbaserade behandlingen, dvs samma behandling som alla andra med liknande sjukdomshistoria som jag (utifrån grundtanken att alla människor är och reagerar likadant – är en slags robotar alltså). Sannolikt är de tester som gjorts av preparaten testade på 80-kilos män. I värsta fall på friska sådana och högst sannolikt är de preparat jag fått inte testade tillsammans, bara var och en för sig, i bästa fall två tillsammans. Rätta mig den som vet bättre.

Först en bärkasse mediciner från hjärtintensiven, varsågod och ät, du har recept för denna drös tabletter för ett år. Dem hade man gett mig de dagar jag låg inne på intensiven och vårdpersonalen, som var väldigt trevlig, talade nogsamt om för mig vad preparaten var till för: Det skulle göra att hjärtat inte överansträngde sig, det skulle läka hjärtat, det skulle ta ner blocktrycket, det skulle göra så att jag inte fick blodproppar.

OK det var bara sex olika sorter. Två sänker blodtrycket, en sänker hjärtats arbetstakt, pulsen alltså, två är antikoagulationsmedel, en är för magen mot acetylsalisylsyran, som finns i en av de andra tabletterna, som kan skada mag-tarmhinnorna och så har vi storsäljaren, statinen som ska sänka kolesterolhalten i blodet.

Jag konstaterar vad alla läkare numer erkänner, att det inte finns någon medicin utan att den också har biverkningar, somliga riktigt otrevliga, men dem berättar man inte så mycket om. Så när min kropp börjar reagera konstigt så googlar jag förstås.

Betablockerare mot högt blodtryck, kanon, sänker puls, gör att hjärtat går långsammare och sänker därmed prestationsförmågan. Denna medicin följde med en uppmaning från vården att konditionsträna för det mår hjärtat så bra av! Problemet är att jag inte orkar motionera och får kramp i vaderna när jag gått 500 meter i rask, eller i normal promenadtakt. Pulsen är normalt mellan 50 och 55 och när jag cyklar så snabbt jag kan är den uppe i 83-4 och sen vägrar den att gå upp mer. Det tar mig 1/3 längre tid att cykla en km än det gjorde innan min infarkt behandlades. Jag är konstant väldigt trött. Tack, tack för den.

Sen finns det andra otrevliga möjliga biverkningar med betablockerare. Senast igår diskuterade jag mitt försämrade minne med mannen, det skrämmer mig att jag plötsligt glömt sådant jag kunnat hela mitt liv och kom ihåg för bara några månader sen. Läser så, av en slump, att betablockerare kan resultera i försämrat minne och att de ibland används som psykmedicin. Jag går nästan i taket.

Dessutom, och vid sidan av sånt jag inte tar upp här, kan de ge sömnsvårigheter – jo det är bara förnamnet. Läge för sömntabletter också alltså – men inte jag. Sådana ska de inte få i mig.

Flera av de medikamenter jag fått ger diarré som biverkan, enligt bipacksedlarna – och gissa om jag drabbats av detta otrevliga tillstånd. Första veckan varje dag sen sådär varannan dag och det handlar inte om lös mage utan om en situation där jag måste ha en toalett inom 5 sekunders räckhåll och under sådär en fem timmar – innan tarmen är helt tömd. Jag kan alltså inte lämna huset före klockan 2 på eftermiddagen. (Förstår nu varför många gamla ”måste” ha blöjor!) Läkaren som jag talade med om detta, en mycket sympatisk man, förstod inte. Han hade varken hört talas om kraftig diarré som biverkan eller om kramp i ben. (Diarrén startade kvällen innan jag skickades hem från hjärtintensiven. Jag nämnde den inte.) Och hör och häpna, jag går upp i vikt trots denna ihärdiga diarré, inte mycket men två kilo på två månader.

Tacka 17 för att läkare inte rapporterar in biverkningar dessutom. Vilket biokemiskt preparat, av alla de sex jag får, ska han rapportera biverkningar om? Jag kan inte heller själv rapportera in sådana, av samma skäl förstås.

Idag fick jag kallelse till en rutinuppföljning av mitt fall – blodprov och EKG. Blodprovet ska tas på vårdcentralen hemma (får själv beställa tid dit), och jag får inte äta eller dricka något från kl 22 på kvällen dessförinnan. Vad är det man ska kolla med blodprovet? Inte ett ord om det förstås.

Före jul fick jag kallelse till sjukgymnastik i slutet av januari, med uppmaning att ta med träningskläder och handduk. Ingenting om ifall det handlar om en gruppövning eller någon slags individuell kontroll och vad är träningskläder? För mig är det skogsutrustning men jag tror inte man tänker skicka ut mig i skogen vid det här tillfället. Så hur ser dagens träningsutrustning ut? För att inte tala om att ett sådant krav måste kännas eländigt för kvinnor med knappa 6.000 i bruttopension. Medicinkostnaderna är ju inte heller fy skam ens med högkostnadsskyddet. Tror att jag slog i taket direkt då jag betalade ung. 1.500 kr för bärkassen, som skulle räcka tre månader.

Det blir inget Gott Nytt ÅR här.
/Kerstin

Kompetensskräcken&Politik/ekonomi&Skola/utbildning&Vård/omsorg28/08 16:55

Borgarna tror att konkurrens är lösningen på alla problem, trots att vi människor framför allt är samarbetande varelser. Men sätter man folk i situationer där de måste välja, antingen blir det du eller jag, så tvingar man folk att vara egoister. På så sätt bli borgerlig politik en självuppfyllande profetia. För nej, vi är inte egoistiska av naturen. Det är de flesta av oss bara om omgivningen/politiken tvingar oss att vara det.

Alliansen vidtar den ena galna åtgärden efter den andra. Nu ska de ”duktiga” lärarna belönas med rejält mycket högre löner, bli förstelärare som det heter. Alltså: Konkurrera om att vara bäst så har du chansen att få en rejäl löneökning”. Samtidigt ska lärarna arbeta i lärarlag, samarbeta alltså. Men man kan inte förvänta sig att människor ska samarbeta positivt och dela med sig till andra av sina goda pedagogiska idéer, till dem som ju då kanske snor åt sig den där löneförmånen. Bättre då att behålla de goda idéerna för sig själv.

Konkurrens är alltså de bästa receptet för att förhindra att goda idéer och metoder sprider sig till allt fler. I det övergripande perspektivet leder sådant till sämre kunskapsutveckling och i slutänden till vår kulturs stagnation och förfall. Hur kan våra styrande vara så korkade att de inte förstår så enkla samband och de vidare implikationerna av detta eviga, påtvingade konkurrerande?

Inom vården har man genomfört samma tulipanaros-politik. Å ena sidan försöker man nedbringa antalet förskrivningar av antibiotika för att stoppa utbredningen av resistenta bakterier, å andra sidan tjänar vårdcentralerna på att skriva ut dessa preparat efter en första femminuterskonsultation, för vilken vårdcentralen får en patientpeng. Tar man labbprover för att utröna vad patienten egentligen behöver så får vårdcentralen bekosta dessa prover. Skriver man ut antibiotika direkt blir det patienten som betalar för medicinen, en ren vinstsituation för vårdgivaren alltså. Om medicinen inte hjälper, ja då kan vårdcentralen inhösta ännu en patientpeng senare, eller flera, när patienten återkommer utan att vara botad.

/Kerstin

Livsfrågor&Vård/omsorg05/11 21:17

Alla som vill förbli friska eller åter bli friska bör se den här filmen. Den kan bespara många av er onödigt lidande:

Deadly Medicines and Organised Crime – Peter Gøtzsche – October 3, 2013

Tack Britt för länken.

/Kerstin

Länkar:
– Psykiatrins och läkemedelsbolagens gigantiska bluff om lugnande medel och antidepressiva, Motvallsbloggen 10/5 2010
– Whitakers avslöjande om SSRI i USA, Motvallsbloggen 26/2 2013
– Fler bloggar tar nu upp SSRI-preparatens förödande effekter, Motvallsbloggen 24/2 2013
– Depression beror inte på serotoninbrist – äntligen ett erkännande, Motvallsbloggen 3/11 2011

Forskning/vetenskap&Vård/omsorg11/07 03:56

På senare  år har det kommit ut ett antal böcker om hur läkemedelsföretagen inte alls är ute för att bota människor utan för att tjäna pengar och hur de lyckas lura läkare att skriva ut deras preparat. Inte sällan producerar företagen nya sjukdomar som de säger sig ha botemedel mot. Alla har vi sett de där tidningsartiklarna: ”Lider du av XXX? Förtvivla inte, det finns bot.” Sådana artiklar är mestadels ingenting annat än läkemedelsföretagens PR-trick.

Lyssna några minuter till vad Ralf Sundberg har att säga i saken:

Ralf Sundberg om ”Forskningsfusket” (c:a 18 minuter)

Vill man veta mer kan man exempelvis läsa:

Robert Whitaker, 2010, Anatomy of an Epidemic. Magic Bullets, Psyciatric Drugs, and the Astonishng Rise of Mental Illness in America. (1)
En fasansfull bok om lugnande medel, antispykotiska preparat och antidepressiva sådana, och vad som hänt i USA de senaste 20 åren, sedan de ”modernare” preparaten introducerats. Det Whitaker berättar är hårresande och det blir inte mindre hårresande när man inser hur vi i Sverige snabbt glider in på den amerikanska vägen, där man idag diagnosticerar så små barn som babies tom som bipolära eller depressiva – och stoppar i dem något eller flera av dessa preparat.

Robert Whitaker: The Astonishing Rise of Mental Illness in the US (1 tim 5 minuter)

David Healy, 2012, Pharmageddon. 
I den här boken redogörs för hur läkemedelsföretagen fuskar och undanhåller data och hur de trollar bort data som pekar på allvarliga biverkningar. Healy skriver också en hel del om bakgrunden till hur det kunnat gå som det har gått, att nyare ”mediciner” ibland skadar mer än de botar eller lindrar, något som även Whitaker skriver om i sin bok. Ralph Sundberg snuddar i filmen ovan vid hur läkemedelsföretagen hyr s.k. spökskrivare att skriva forskningsrapporter, som de sedan köper någon känd forskare att underteckna. Han går också in på frågan om hur det kan komma sig att moderna läkare, som han säger, inte ser vad de har framför ögonen, att de inte förstår när patienter drabbas av biverkningar ex. De är, menar han, så indoktrinerade i att tro på läkemedelsföretagens rapporter att de blir blinda för verkligheten. Just detta senare har jag själv sett en hel del exempel på.
Här en intervju om boken:

David Healy: Bad Medicine

Peter Rost, 2007, Sjuka pengar. (Motvallsbloggen 29/9 2007) En svensk insider skakar läkemedelsindustrin. Peter Rost skriver framför allt om hur han blev behandlad när han pekade på oegentligheter inom koncernen som han arbetade för och hur företaget gjorde allt det kunde för att mörka vad han hade funnit.

John Virapen, 2008, Piller och profiter. (rec. Alba 2008) Också en bok värd att läsas. John Virapen arbetade som läkemedelsförsäljare och han beskriver i boken hur han agerade för att övertyga läkare om hur bra läkemedelsföretagets produkter är bl.a.

/Kerstin

Länkar:
1) Psykiatrins och läkemedelsbolagens gigantiska bluff om lugnande medel och antidepressiva, Motvallsbloggen 10/5 2010
– Robert Whitaker intervjuas om SSRI /antidepressiva medel Motvallsbloggen 11/10 2012
– Fler bloggar tar nu upp SSRI-preparatens förödande effekter, Motvallsbloggen 24/2 2013
Fler inlägg om ämnet på Motvallsbloggen, med fler länkar
Personal and Collective Alienation. The Crisis as a Problem of and For Mental Health, Lluis Isern, counterpunch.org 11/7 2013

Forskning/vetenskap&Vård/omsorg18/03 01:40

Lyssna och förundras, filmen är bara omkring 10 minuter lång.

Lita inte på den medicinska ”vetenskapen”

Detta kallar jag missbruk av vetenskapen, eller bedrägeri rätt upp och ner.

/Kerstin

Länkar kan komma senare.

Politik/ekonomi&Skola/utbildning&Vård/omsorg16/03 04:08

När jag läser Zarembas beskrivningar av hur det går till på våra sjukhus numer (1) blir jag upprörd men kan inte säga att jag blir förvånad. Att det skulle gå så här med de fina nyliberala ”valfrihetsreformerna” kunde jag ha talat om redan omkring 1987. Jag arbetade då som sfi-lärare (sfi=svenska för invandrare) som var försöksområde vad gällde just de nya principerna för styrning av offentlig verksamhet, det som idag kallas New Public Management men egentligen bör kallas ”målstyrning”, som handlar om att leka affär med de offentligt finansierade verksamheterna och om att man ska styra dem med regler som ska skapa incitament för effektivisering – för att förbilliga verksamheterna förstås.

I slutet av 80-talet såg den statliga medelstilldelningen till kommuner och privata anordnare av sfi sådan ut att man bara fick statliga bidrag för de invandrare som gått i sfi-undervisningen minst ett halvår (om jag inte missminner mig). Tanken var troligen att invandrarna skulle ges så god undervisning att de stannade kvar på kurserna och inte slutade självmant och innan de lärt sig grundläggande svenska. Resultatet blev att somliga kommuner inte släppte invandrare vidare till de högre studienivåerna förrän efter ett halvår även om de redan tidigare hade nått den kunskapsnivå som hade stipulerats för grundnivån, där jag undervisade.

Jag tyckte detta var vanvett och vägrade att anpassa mig efter denna regel. Klarade en invandrare nivån snabbare så godkände jag denne tidigare och såg till att han eller hon kunde fortsätta sina svenskstudier på den högre nivån direkt, men då till priset av att kommunen inte fick något bidrag för dessa elever. Jag räddades nog från avsked eller allvarliga reprimander och tillsägelser, av att ingen annan, i de kommuner där jag arbetade, förstod varken hur reglerna såg ut eller hur de skulle agera för att få ut mesta möjliga statsbidrag eller för att få till stånd bästa tänkbara sfi-undervisning. Hela idén med målstyrning och sådana här incitament var så ny att få begrep den.

Andra regler belönade direkt dåligt organiserad undervisning men dem tänker jag inte gå in på här. Det räcker att konstatera att idén att leka affär, och försöka styra medelst målstyrning och regler som skulle stoppa fusk, inte fungerade utan skapade ren administrativ galenskap. Varenda själ som förstod hur systemet var tänkt att fungera, fast de var inte så många vid den tiden, som sagt, insåg redan då att det här sättet att styra offentlig verksamhet var rena vanvettet för att det både skulle bli dyrare och ge sämre resultat.

Det skulle alltså ta 30 år och införande av samma tokigheter inom i stort sett alla offentligt finansierade verksamheter för att vi skulle få läsa sådana artiklar om saken som Zarembas. Det visar att man aldrig gjorde någon utvärdering av hur systemet fungerade inom de områden där det försökstillämpades (har för mig att även militären var ett sådant försöksområde). Hade man gjort det hade man förstått att det inte var någon lysande idé.

Jag minns att jag varnade mina vänner som var lärare i grundskolan för vad de hade att vänta sig och menade att de borde förbereda sig så att de kunde protestera rejält när det var grundskolans tur. Ingen trodde mig. Ingen av dem kunde föreställa sig att politikerna skulle vara så galna.

Tala om ett land med hög tillit mellan människorna, vilket varit förödande för det svenska folket när politikerna beslutade sig för lura hela folket och att rasera välfärden och förstöra landet.

Sedan dess har sfi-undervisningen organiserats om vart och varannat år, av politiker som inte begriper någonting, varken om språk, om organisation och administration eller om människor i allmänhet. De har inte fattat att det inte bara var Rom som inte byggdes på en dag utan att stora organisationer och ett helt land måste byggas på ett sådant sätt att nya organisationer får tid att sätta sig och att stora omorganisationer kräver utbildning av dem som ska genomföra dem. Istället för att ge det senare bestämde man sig för att ingen utbildning skulle ges. Här skulle målen sättas upp och sedan skulle kommunerna själva få bestämma hur de skulle uppnå målen. Det var som att kräva av en tioåring att lösa andragradsekvationer och lova honom en belöning när han löst ekvationen, utan att lära honom konsten först.

Sedan skyllde man på invandrarna för att de inte lärde sig svenska fort nog. Och nu berättar Zaremba att sjukvården fungerar totalt vanvettigt – på grund av målstyrningsprinciperna och för att politikerna vill leka affär där det inte fungerar att leka affär.

Tillägg 18/3 kl. 01.05:
I Expressen – till och med – läser jag en artikel av Anna Dahlberg om hur eländigt det kan se ut på privata skolor, både på gymnasier och på sfi-skolor – och ja, jag tror henne. Det började redan med sfi på min tid. Det blev billigare att anställa en icke-meriterad sfi-lärare än en med vana eller utbildning. Och jag gissar att även idag, som då, skyller man på invandrarna när de inte lär sig svenska. Vad gäller grundskola- och gymnasieelever som inte lär sig skyller man, vad jag förstår, istället på lärarna.

/Kerstin

1) Hur mycket ­bonus ger ett benbrott? M Zaremba, DN 25/2 2013
På vilken prislista står din njursvikt? Zaremba DN 3/3 2013
”Om patienten överlevde kunde det kosta mig dyrt”, Zaremba DN 6/3 2013
Hur mycket oro tål en människa? Zaremba, DN 5/3 2013
Så sänktes den svenska skolan, Per Kornhall, Expressen 25/3 2013 (Citat: Skolöverstyrelsen lades ner, det nya skolverket bildades och allt ansvar för skolan hamnade över en natt hos, utan egen förskyllan, okunniga kommunala tjänstemän. När dessa försökte få hjälp från skolverket hade tjänstemännen på den nya myndigheten order om att inte svara på deras frågor. Detta stämmer precis, så var det även vad gällde Sfi. På kurser som anordnades för oss lärare vägrade skolverkets personal att svara på frågor om organisationen, hur man skulle organisera det nya systemet för att det skulle fungera, för se nu skulle kommunernas själva bestämma. Och märk väl, detta var den socialdemokratiska regeringen före den borgerliga 91-94, det var socialdemokrater som utsatte Sfi-undervisningen för försök med målstyrning, som misslyckades kapitalt, varför man beslutade att nu skulle samma sak ske med grundskolan! Större politisk idioti får man leta efter.)

Forskning/vetenskap&Vård/omsorg26/02 22:16

Inledningsvis: Det är förstås inte jag som påstår att SSRI inte fungerar så bra som man hävdat. Det är inte jag som säger att SSRI ger biverkningar som kan vara hemska för en del människor. Det är inte jag som säger att det kan vara ett rent elände att sätta ut pillren. Det är andra människor som berättar om detta. Dels är det forskare, som inte är betalade av läkemedelsföretagen, som visar att medlen inte är speciellt effektiva. Dels är det människor som ätit pillren som berättar om problemen som ofta följer med dem, eller som berättat om nonchalanta läkare.

Så här började mitt intresse för SSRI och andra lugnande medel: Redan på 70-talet, när kritiken mot mentalvården och psykiatrin var stark, skaffade jag mig en viss om än ganska oengagerad skeptiscism mot psykofarmaka och lugnande preparat. Att min pappa dessutom avskydde psykiatriker och inte hade något till övers för sådana bidrog säkert också till min inställning. Han var nämligen mycket intresserad av krigshistoria och var insatt i händelserna i Tyskland, före och under kriget, där just psykiatrikernas ageranden hade varit förfärligt, som när de började avliva utvecklingsstörda människor. Det verkliga startskottet för mitt djupare intresse för området kom emellertid först när min mamma drabbades av Alzheimers när hon var 80 år gammal, för omkring 13 år sedan, och när jag så småningom insåg vad man gjorde mot henne med de lugnande preparat man stoppade i henne, antipsykotiska preparat, sömnmedel, bensodiazepiner och SSRI. Om detta skriver jag i uppsatsen: Mamma och äldrevården. Hennes situation resulterade i att jag började studera området, skaffade mig all information jag kunde hitta på nätet om både bensodiazepiner och SSRI samt om schizofrenimediciner. Sedan dess har jag bekämpat den ohämmade, slarviga och oansvariga förskrivningen av dessa preparat och här fortsätter jag.

Också Cornucopia , som jag hänvisade till i det förra inlägget, har skrivit ytterligare ett inlägg om området.

För något halvår sedan skrev jag en recension av boken Anatomy of an Epidemic: Magic Bullets, Psychiatric Drugs, and the Astonishing Rise of Mental Illness in America (2010), av medicinjournalisten Robert Whitaker. Jag lovad då att återkomma till boken. Det har inte blivit av men nu kommer det en fortsättning, kanske kommer det fler framöver:

Whitaker har bl.a. tittat på antalet patienter på mentalsjukhus förr och nu och också på frekvensen av botade patienter. Vad gäller depression refererar han flera undersökningar som visar att av de patienter som behandlats med SSRI blir färre friska än av dem som inte behandlats med några medikamenter.

1997 fann brittiska läkare att av 95 icke- medcinbehandlade patienter ansåg 62% att deras symtom hade minskat efter sex månader. Av SSRI-behandlade patienter ansåg endast 33% att deras symtom hade avtagit efter samma tid. I en holländsk studie som spände över 10 år, fann forskare att 76% av icke-behandlade patienter blivit återställda och att de inte fått några återfall i jämförelse med 50% av dem som hade stått på SSRI. En kanadensisk forskare ställde upp en databas över 9.500 deprimerade patienter och han fann att medicinerade patienter var deprimerade i genomsnitt 19 veckor mot elva veckor för dem som inte medicinbehandlades. Så skriver Wihtaker:

These findings, Patten wrote, were consistent with Giovanni Fava’s hypothesis that ”antidepressant treatment may lead to a deteriorating in the long term course of mood disorders” (sid 164-5)

(Min översättning: Dessa resultat, skrev Patten, överensstämde med Giovanni Favas hypotes att ”behandling med antidepressiva kan leda till ett försämring  av känslomässig störning över längre tid.”)

Det finns inte så många undersökningar av långtidsverkningar av SSRI-behandling men de som finns verkar alla peka åt samma håll, färre av de SSRI-behandlade blir bra än av de icke-behandlade. Whitaker räknar upp den ena undersökningen efter den andra och konstaterar att samtliga kommer fram till samma resultat, människor som inte behandlats är genomsnittligt bättre efter en lite längre tid medan en större andel av dem som behandlats är lika dåliga eller sämre efter samma tid. Många av dem som börjar som deprimerade och behandlas med SSRI får snart värre psykiska problem och medicineras ännu kraftigare och tillfrisknandefrekvensen är betydligt lägre idag än den var före SSRI-tiden. Men, säger Witaker också, bruket av marijuana och kokain har också bidragit till att de här sjukdomarna ökat och blivit allvarligare.

Att förskrivningen ökat med raketfart visar han också, samt hur det sett ut och nu ser ut på mentalvårdsområdet i USA: 1995 fanns 38.200 personer på mentalsjukhusen på grund av depression vilket ger 1 per 4.345 personer. Idag är depressionstillstånd den ledande orsaken till arbetsoförmåga i USA. Omkring15 miljoner amerikaner står på antidpressiva och av dessa är c:a 50% arbetsoförmögna, 7 miljoner således. (s 170)  USA har alltså, menar Whitaker, drabbats av en formlig epidemi av psykiska sjukdomar.

Även djurstudier har uppvisat alarmerande resultat. Hos råttor som fått höga doser av SSRI under fyra dagar ”svullnade neuronerna och krullade sig som korkskruvar”. Varför och vad som hänt med deras nerver vet man ännu inte.

Om det faktum att psykiatrikerna utvidgar sitt revir genom att sätta sjukdomsdianoser på alltfler tillstånd läser vi att:

First, by greatly expanding diagnostic boundaries. psychiatry s inviting an ever-greater number of children and adults into the mental illness camp. Second. those so diagnosed are then treated with psychiatric medication that increase the likelihood they will become chronically ill. (sid 209)

(Min översättning: För det första, genom den enorma expansionen av gränserna för diagnoserna, bjuder psykiatrin in en allt större mängd barn och vuxna i sjukdomslägret. För det andra, de som diagnosticeras behandlas med psykiatrisk medicin som ökar risken (sannolikheten) för att de blir kroniskt sjuka.)

Inte nog med det. De mentalt sjuka dör tidigare de senaste 15 åren än de gjorde förr. De dör av blodkärlssjukdomar, andningsproblem, metaboliska sjukdomar, diabetes, njursvikt osv. Dessa sjukdomar tenderar att poppa upp, skriver Whitaker, när människor står på antipsykotiska preparat eller ”drogcocktails” under åratal. Han beskriver flera fall med hemska åkommor. Ett av fallen han beskriver har problem som liknar dem man får när man missbrukar heroin. Det handlar om en ung kvinna som började med sådana här preparat när hon var 16 år gammal. Tolv år senare stod hon fortfarande på antidepressiva (SSRI).

Och nu exploderar förskrivningen av de här preparaten till ungdomar och barn. Man har ju, som bekant, dessutom identifierat sjukdomen ADHD, som man kan ge droger mot. Det framställs som att först nu har man instrument (som utgörs av frågeformulär) att diagnosticera de barn och ungdomar som lider av dessa defekter. Så nu startar läkemedelsföretagen patientföreningar på löpande band för dem som drabbats och lobbar för att skolor ska söka efter drabbade barn med hjälp av screeningprogram, frågeformulär alltså. Det är fantastiska mjölkkor man ringar in här. Men det är värre än så, i USA diagnosticeras numer så små barn som tvååringar som deprimerade och sätts på SSRI. I Sverige tar läkemedelsföretagen nu ett steg i taget för att få igenom samma praxis här, och de har helt klart Alliansregeringen på sin sida, eller i sin hand.

Psykiatriker, som börjat se mer kritiskt på oskicket att droga ner alltfler människor, blir ofta förföljda av psykiatrikersällskapet APA i USA. Vi kan nog ta för givet att samma sak händer svenska psykiatriker som inte ordnar in sig i ledet.

Det här är bara en liten bråkdel av det som man får veta när man läser Whitakers bok och varenda människa som förskriver SSRI och antipsykotiska droger borde läsa boken. Egentligen borde den ingå som kurslitteratur på läkarutbildningarna. Boken är faktaspäckad från första till sista sidan. Författaren leder läsaren genom en genomgång av de antipsykotiska och lugnande medlens historia, fram till våra dagars fullkomliga drogvanvett.

I boken beskrivs också hur psykiatrin och läkemedelsbolagen samarbetade för att bättra på psykiatrins rykte, som inte var gott på 60- och 70-talen. Nu skulle psykiatrin förvandlas från en lite skum och luddig verksamhet till något som liknande den vanliga läkarvetenskapen. Dess skamfilade rykte skulle ersättas av en image av medicinsk vetenskap som vilade på samma solida grund av hårddata som medicinen. Man lyckades. Idag tror massor av människor, inte minst många läkare och psykiatriker, att psykiatrin är precis lika vetenskaplig som läkarvetenskapen i övrigt. I själva verket är den fortfarande ett sammelsurium av tyckande och åsikter, om än av demokratiskt beslutade sådana, nämligen hur alla de olika tillstånden som psykiatrin säger sig kunna bota, ser ut och ska kunna skiljas från varandra. Sjukdomarna blir bara fler och fler och de flesta påstås kunna bli botade med SSRI, av det senare tillkomna preparatet SNRI eller av andra, antipsykotiska medel.

/Kerstin

Länkar: (Fler länkar kan komma.)
(För att läsa tidigare inlägg på Motvallsbloggen om SSRI, skriv in SSRI i sökfunktionen till höger.)
– Who cares in Sweden? Tre filmer om SSRI som alla berörda eller intresserade borde se? (utlagda 2012)
– Fredagsmys: Vem bryr sig i Sverige? Cornucopia 22/2 2013 
– Läkare är ”raljerande, arroganta, fåfänga, nedlåtande och inhumana”. Cornucopia 25/2 2013
– The Dreadful Secret at the Bottom of Psychiatry’s Rabbit Hole, Jon Rappoport (Infowars.com( *Extreme Prejudice 25/2 (Citat: Read the staggering statistics reported by Robert Whitaker, the author of Mad in America: “The number of adults, ages 18 to 65, on the federal disability rolls due to mental illness jumped from 1.25 million in 1987 to four million in 2007. Roughly one in every 45 working-age adults is now on government disability due to mental illness.
“This epidemic has now struck our nation’s children, too. The number of children who receive a federal payment because of a severe mental illness rose from 16,200 in 1987 to 561,569 in 2007, a 35-fold increase.”……

For example, clinical trials of psychiatric drugs were being done over very brief periods of time; in some cases, the trials were as short as six weeks. This was the case with Xanax. A brief testing period would hide many of the adverse effects of the drugs.
But then I also saw how clinical trials that were failures, that revealed how badly the drugs were performing, could be hidden altogether, as if they’d never happened. The results of these trials weren’t published at all. A pharmaceutical company, running a number of studies on a drug, could cherry pick a few studies that looked good and shelve the others…….

Om psykiatribibeln DSM IV: The Wired interview was explosive, to say the least. The most influential psychiatrist in America (Dr. Frances, min anm) was confessing that you couldn’t clearly define mental disorders…….Barkely (en annan psykiatriker, min anm.) confirms that no mental disorder has a lab test to back up a diagnosis. It doesn’t matter what disorder you pick. Schizophrenia, ADHD, Bipolar, clinical depression. None of them can be tested for. No blood test, no urine test, no saliva test, no brain scan, no genetic assay. That is a titanic fact. And being a fact, it destroys the whole DSM and everything it stands for. It destroys the validity of every one of the 297 official mental disorders.)
– Robert Whitaker intervjuas om SSRI /antidepressiva medel. Motvallsbloggen 11/10 2012
– Psykiatrins och läkemedelsbolagens gigantiska bluff om lugnande medel och antidepressiva, Motvallsbloggen 10/10 2010
Sexual Side Effects of SSRI’s: Is the Blindfold Coming Off? Clinical Pshychology and Psychiatry: A Clooser Look 14/5 2008

Forskning/vetenskap&Vård/omsorg24/02 15:34

OBS: Ett tillägg nederst i inlägget.

Via Cornucopia fick jag länken till tre filmer om SSRI-förskrivning i Sverige.  Det är filmer som borde visas på TV men det kan vi nog inte förvänta oss. De är ganska långa, tre timmar tillsammans, men jag rekommenderar dem verkligen (filmerna är gjorda för en svensk publik så endera talas det svenska eller så är de engelsktalande som medverkar svensktextade). Man hittar dem på websajten Who cares in Sweden? De handlar om den ansvarslösa förskrivningen av SSRI och om läkemedelsföretagens ohämmade propaganda för försäljning av de här preparaten. Det är glädjande att Cornucopia, som har avsevärt många fler besökare än den här bloggen, tar upp det här problemet. Även RFHL:s sida innehåller information om saken.

Jag har skrivit många inlägg tidigare på Motvallsbloggen om det här området under de snart åtta år som jag har bloggat. Vill man läsa tidigare inlägg kan man skriva in SSRI i sökfunktionen till höger. I de tidigare inläggen hittar man också mängder av länkar om SSRI.

Istället för att det blir bättre på det här området, mindre förskrivning av SSRI och mer ansvarsfull förskrivning av preparaten ifråga (Zoloft, Cipramil, Seroxat m.fl. s.k. antidepressiva medel) samt bättre uppföljning av de patienter som får medlen, har förskrivningen ökat från år till år. Det märkliga är att samtidigt som denna förskrivning ökat (1) har alltfler, inte minst tämligen unga människor, förtidspensionerats på grund av depression.(2) Om de här medlen vore så förträffliga som påstås borde vi inte se ett enda sådant pensionsfall, tycker man. Dessutom borde man inte se den förfärande ökningen av elchockbehandlingar (3) som vi ser nu.

Lögnerna om preparatens förträfflighet är otaliga och trots att det redan i försök visats att deras effekter är obetydligt bättre, för några få, än placebopreparatens, oftast inte alls bättre, så envisas många läkare fortfarande med att hävda att medlen är en välsignelse.(4)

Varje tänkande person borde inse att det är något fel på den teori om preparatens verkan som läkemedelsförsäljarna tutar i läkarna och psykiatrikerna, att depression beror på för lite serotonin i hjärnan. Logiken säger helt enkelt att det är något fel på en teori som måste räddas med hjälp av diverse mer eller mindre fantasifulla bortförklaringar när den inte fungerar som den borde göra enligt teorin, som denna bortförklaring: När en person mår allvarligt illa av preparaten i början och ibland drabbas av allvarliga självmordstanker eller till och med tar livet av sig, eller av andra, så förklaras detta med att personen blivit bättre och nu orkar försöka göra något åt sin depression/sin situation. Det kan naturligtvis inte förhålla sig så att man mår bättre när man börjar vilja ta livet av sig eller faktiskt gör det. Det inser varenda förnuftig människa. Om man åtminstone sade att först blir patienten sämre och mår sämre men det går över efter några veckor hos de flesta, så skulle det ju ligga en liten förnuftig tanke bakom. När man däremot hävdar att en person som mår bättre plötsligt vill ta livet av sig då är det fel på teorin: ”Förra veckan mådde jag pest men nu mår jag betydligt bättre så nu tar jag livet av mig.”

Läkare och läkemedelsföretagen försöker inbilla oss att det är med depression som med diabetes och sköldkörtelbesvär, kroppen, hjärnan i depressionens fall, lider brist på ett ämne och tillförs detta ämne, eller luras kroppen att lagra upp mer av det, så blir patienten bra. Diabetespatienter får insulin och bli bra, de som lider av sköldkörtelinsufficiens lider brist på thyroxin och får de kontinuerligt tillskott av detta ämne lever de som friska igen, lider de av brist på serotonin och får mer av den varan, SSRI alltså, så mår de bättre. Problemen med den här teorin, som förresten visades vara felaktig redan i slutet av 60-talet, är:

1: att man aldrig mäter förekomsten av serotonin i hjärnorna på dem man sätter på SSRI, medan man mäter förekomsten av insulin respektive thyroxin i blodet, både före och efter insättandet av dessa ämnen och man ser till att den tillförda mängden är den rätta. I fallet med den påstådda serotoninbristen mäter man varken före eller efter insättandet av det serotoninhöjande preparatet. I det fallet har man ingen aning om vad man gör egentligen. Man har bara hört, sannolikt från läkemedelsföretagens försäljare, att preparaten inte ger några biverkningar, att de är ofarliga, att de inte är vanebildande, samt, som många säger, att de måste tas resten av livet för att patienten inte ska återfå i sin sjukdom.

2: att alla som lider brist på insulin eller thyroxin blir bra när de får dessa ämnen tillförda utifrån och förbättringarna är i vissa fall snabba och dramatiska, medan serotoninökning i hjärnan på grund av ett preparat kan resultera i lite vad som helst hos dem som utsätts för sådana preparat. Vilken reaktion man kommer att få i varje enskilt fall har läkaren ingen aning om i förväg. Det värsta är att de flesta läkare inte förstår det. Istället envisas de med att tro att om patienterna klagar över biverkningar eller över att de mår sämre så är det ”bara” inbillning eller så är det tecken på att patienterna behöver högre doser av preparatet eller ytterligare ett preparat, behöver äta två eller ännu fler preparat alltså. Ibland skriver de ut ett annat SSRI-preparat istället för det som patienten klagar på. De kommer nästan aldrig på idén att den patient som klagar över biverkningar inte alls ska äta sådana här medel. För att inte tala om att de ganska ofta vägrar att tro på vad patienten berättar om de biverkningar denne drabbats av och mår allvarligt dåligt av. Istället skyller då många läkare på inbillning och här blir det verkligt skumt.

Psykiatriker, och läkare i allmänhet, hävdar, och säkert med rätta, att alla känslolägen har med kroppens biokemi att göra. Fel slutsats här drar de bara om de tror att ingenting av denna biokemi påverkas eller utlöses av omgivningsfaktorer, som en nära anhörigs död, stress på arbetet etc. Men när de inte vill kännas vid de biverkningar som patienter berättar om utan viftar bort dessa som ”inbillning”, då föreställer de sig tydligen en utomkroppslig, icke-fysiologisk process, något metafysiskt som de kallar inbillning, som alltså inte skulle ha en biokemisk orsak. Frågan blir då förstås hur de kan veta att den depression de påstår sig bota med ett biokemiskt verksamt preparat inte är en ren inbillning också den och alltså inte har någon biokemisk, fysiologisk grund?

Men nu har det kommit en ny DSM, nr V (Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders). DSM är psykiatrikernas diagnosbibel. Diagnoserna fastställs genom omröstning i det amerikanska psykiatrisällskapet APA. Sedan när, undrar man alltså, är vetenskaplig sanning en fråga om en majoritetsåsikt? I denna nya DSM V tycks läkare/psykiatriker dock ha fått en ny diagnos att sjukförklara dem som lider av biverkningar eller av hemska utsättningsproblem och som förvandlar dessa tidigare metafysiska icke-fysiologiskt betingade inbillningar till en tänkt  fysiologiskt grundad psykisk sjukdom. Denna nya psyksjukdom verkar mest ha tillkommit för att ge läkarna incitament att förskriva mer SSRI till de här patienterna. Diagnosbilbeln är för övrigt numer så rik på psykiska diagnoser att snart sagt varenda människa kan förklaras psykiskt sjuk. Är man det minsta missnöjd med något så är man psykiskt sjuk. Varför kommer jag att tänka på den allvarliga sjukdomen drapetomi (drapetomania) (5), som antog epidemisk karaktär i Amerika under mitten av 1800-talet och som bara drabbade svarta slavar och yttrade sig som ”den sjukliga lusten att springa hemifrån”? Epidemin dog ut, kan man tänka, när slaveriet avskaffades.

Läkare är inte alltid så kunniga om vetenskap och om vetenskaplig forskning som de själva och många andra tror att de är. En sådan okunnig person träffar vi på i en av filmerna som jag länkar till ovan, nämligen en känd svensk kvinnlig psykiatriker och SSRI-entusiast. Hon svarar, på frågan om läkare rapporterar om biverkningar, att det är ju ingen mening med att anmäla biverkningar som alla redan känner till, som ex. ökad självmordsbenägenhet i början av medicineringen med SSRI. Hon inser uppenbarligen inte att med den inställningen påverkar läkare statistiken över biverkningar och ger en falsk bild av verkligheten. Om alla läkare gör som hon så innebär det att det aldrig kommer fram hur vanlig den här biverkan är, att den förefaller ovanligare än den faktiskt är. Eller ska vi utgå från att hon försöker lura oss, vet vad hon gör och att hon är en del av läkemedelsföretagens propagandamaskin?

Eftersom jag inte kan svara på Cornucopias blogg, besvarar jag här en av dem som kommenterar inlägget där om SSRI, nämligen en person som kallar sig Oscar T och som säger sig vara legitimerad läkare (vilket jag inte har anledning att betvivla att han är). Han lägger indirekt fram en helt ny idé om vad depression beror på och om hur kroppen fungerar vad gäller brist på serotonin. Tidigare har läkare och psykiatriker oftast hävdat att de som börjar med SSRI får räkna med att stå på preparaten resten av livet. Detta implicerar att den serotoninbrist de påstås lida av endera har blivit en kronisk brist på serotonin, eller att det skulle vara en genetiskt ärvd för låg produktion av ämnet ifråga. Oscar T menar emellertid nu att medlet ska sättas ut när patienten är symtomfri igen. Detta är en idé om att SSRI fungerar ungefär som antibiotika, man tar det en kort tid och sen fungerar hjärnan som den ska igen och då behöver man inte preparatet mer. Problemet här är bara alla de där människorna som berättar om hemska utsättningsproblem, även efter en kort tids SSRI-användning, och som av somliga läkare förklaras inte vara friska än men som av andra förklaras vara drabbade av inbillning. Ett annat problem är alla de där läkarna som vägrar att stötta sina patienter vid utsättandet av preparaten.

Överhuvudtaget verkar just missnöje vara bra att medicinera bort med SSRI, som omvittnat av många, tar bort medkänsla/empati och insikten om verklighetens beskaffenhet och som gör att många människor som äter sådana preparat inte bryr sig, inte oroar sig för något. Vad kan vara bättre för makten i ett samhälle som försämrar människornas levnadsvillkor än en medicin som gör att de inte bryr sig? Den biologiska ingenjörskonsten firar bara fler och fler triumfer. För alla människor som drabbas och för samhället som helhet är denna verkan av SSRI däremot rent förödande. Dels för att människor inte protesterar när makten förtrycker dem allt mer, dels för alla anhöriga som drabbas hårt när deras nära och kära börjar personlighetsförändras och till slut, i vissa fall, blir omöjliga att ha med att göra. Jo jag har sett ett antal av dessa fall och det är lika dystert varje gång. Men läkarna har ju sina diagnoser att ta till, så nu har de här människorna blivit ”bipolära”. En del av dem har inte ens börjat äta SSRI för att de lidit av någon psykisk åkomma utan för helt andra rent kroppsliga åkommor, som urinvägsinfektion ex.

Det är dessutom fler kvinnor än män som luras börja knapra de här pillren. I grunden handlar det om att läkarvetenskapen ännu inte frigjort sig från den över 100 år gamla föreställningen om hysterin, en psykisk sjukdom förorsakad av livmodern, som mot mitten av 1900-talet förvandlades till föreställningen om SVB (sveda-värk och bränn) som inbillningssjuka kvinnor drabbades av. Jag har förstås också blivit utsatt för försök att ställa mig på SSRI för en åkomma som inte hade något alls med psyket att göra, nämligen en muskelinflammation som uppstod när jag målade vindskivor och kröp under dessa, som låg upplagda på ett par pallar, varvid jag råkade vrida nacken och skaffa mig nackvres, samma sak som ryggskott men i nacken alltså. För detta behövde jag starka värktabletter några dagar, men inte några antidepressiva preparat. Så nej, jag tog inte emot receptet.

Mängder av människor, både kvinnor och män, som börjat äta SSRI på läkares ordinationer har bittert ångrat att de lät sig luras, en del av dem har berättat om sina erfarenheter på den här bloggen. Idag finns det dock för läkarkåren fler tröstande diagnoser, på dessa människor.

Alla som är intresserade av problemet med de här medlen och med läkemedelsjättarnas lögnaktiga och förföriska propaganda, för att inte tala om deras politiska makt, kan också läsa om området i bl.a. följande böcker:

- Anatomy of an Epidemic: Magic Bullets, Psychiatric Drugs, and the Astonishing Rise of Mental Illness in America, Robert Whitaker, 2012
- Pillret, Ingrid Carlberg, Norstedts 2011
- Piller & profiter : memoarer från en industri med dödlig biverkan. John Virapen, (2008)
- Sjuka pengar – En svensk insider skakar läkemedelsindustrin, Peter Rost, Optimal förl. 2007

Här kan man läsa om de tillfällen då läkare försökt skriva ut lugnande preparat till mig, om mina panikattacker och om hur jag botade dem – utan lugnande eller antidepressiva medel.

Tillägg 25/2 kl 0.45:
Glömde att påpeka något viktigt som berättades i en av filmerna. I Sverige hade vi under flera årtionden en i huvudsak idéell organisation som kallades Kilen. Den hjälpte och stöttade människor som blivit medicinberoende, i början i huvudsak av bensodiazepiner. Det är den äldre typen av lugnande medel som var helt ofarliga i början (!), för drygt 50 år sen, men som senare klassades som narkotika (Valium, Sobril m.fl.) eftersom medlen visade sig vara starkt beroendeframkallande. Dessutom användes de ibland till självmord eftersom man dog av att äta för många tabletter. För omkring 10 år sedan, då det började stå klart att även efterföljarna, SSRI-preparaten, hade baksidor och var beroendeskapande, tog Kilen sig också an SSRI-beroende människor (SSRI introducerades för c:a 25 år sen).

Vid sidan av att Kilen stöttade dessa medicinberoende människor och försökte hjälpa dem att komma ur sitt medicinberoende, registrerade man också de biverkningar som brukarna av de här medlen anmälde till dem. Det fanns ingen möjlighet för patienter att anmäla sådana till något officiellt organ förr.

Nu hände det sig att bara några veckor efter att den borgerliga regeringen tillträdde 2006, drog den in bidragen till Kilen. Jag skrev flera inlägg om den saken på bloggen (här och här bl.a.). I en av filmerna som länkas till i inledningen ovan berättar en av dem som var aktiv i Kilen, som gick i konkurs när Alliansen drog in bidragen till organisationen, att man fick en sista ekonomisk hjälp att lägga ner den – mot löfte att inte starta någon liknande organisation igen. Tydligare än så kan det nästan inte demonstreras att Alliansregeringen fått pengar från läkemedelsföretag för att vidta denna åtgärd, för vilket personligt intresse skulle regeringens medlemmar annars ha haft av att ingen sådan hjälp finns att få för dem som lider av sitt medicinberoende, eller av att det inte finns någon oberoende organisation som registrerar biverkningar som inte kommer fram den officiella vägen, den där som somliga läkare tydligen tycker är helt onödig att använda sig av, som vi sett ovan.

Vi borde alla kräva att de politiska partierna måste redovisa varifrån de får sina penningbidrag. Detta är det normala i andra EU-länder och lag i USA, men inte i Sverige och här motsätter sig Alliansen en sådan lag, möjligen bara Moderaterna, är inte säker här.

/Kerstin

 OBS: Det kan vara livsfarligt att sluta abrupt med lugnande och antidepressiva preparat. De måste sättas ut mycket, mycket långsamt och över mycket lång tid. Försöker du sluta, tro inte på läkaren om han säger att det går på några veckor

Länkar ( i tidigare Motvallsinlägg om SSRI finns fler länkar om området):
1) Även biologismen från 30-talet är tillbaka. Om lugnande medel och läkemedelsindustrins lurendrejeri, Motvallsbloggen 31/3 2008
2)  Alltfler unga sjukpensioneras pga depression, Motvallsbloggen 25/2 2006
2) Självmord bland unga flickor ökar,  Motvallsbloggen 5/10 2007
3) Psykiatriker med underlig föreställning om “vetenskap och beprövad erfarenhet”, Motvallsbloggen 24/11 2009
4) Depression beror inte på serotoninbrist – äntligen ett erkännande, Motvallsbloggen 3/11 2011
4) SSRI – inte så förträffliga som man påstått, Motvallsbloggen 26/6 2007
4) Dålig effekt av antidepressiva, Dagens Medicin
5) Drapetomania, Wikipedia: Om botemedlet mot åkomman skrev dess upptäckare Samuel A Cartwright; If any one or more of them, at any time, are inclined to raise their heads to a level with their master or overseer, humanity and their own good requires that they should be punished until they fall into that submissive state which was intended for them to occupy. They have only to be kept in that state, and treated like children to prevent and cure them from running away.”
- Psykiatrins och läkemedelsbolagens gigantiska bluff om lugnande medel och antidepressiva, Motvallsbloggen 10/5 2010
Ett piller söker sin sjukdom [111024] BOKRECENSION, Kerstin Berminge, Alba  24/10 2011
Långtidsbiverkningar av SSRI, Jonatan Lindh,, Läkartidningen nov 2008 (Det finns nästan inga studier av preparatets verkningar på längre sikt, av naturliga skäl. Det är mest läkemedelsbolagen som gör studier över medlens effekt.)
Initial Severity and Antidepressant Benefits: A Meta-Analysis of Data Submitted to the Food and Drug Administration, PLOS Medicine 26/2 2008

Forskning/vetenskap&Ideologier/propaganda&Vård/omsorg11/10 13:54

Har tidigare skrivit en hel del om SSRI-preparaten (s.k. antidepressiva, ibland lyckopiller) och att de långtifrån är de lyckoskapare som somliga tror, samt riskerna med att ta preparaten. Jag har klagat över att läkare skriver ut dem slarvigt och utan uppföljning. Jag har dessutom skrivit om Robert Whitakers bok ”Anatomy of an Epidemic…” i inlägget Psykiatrins och läkemedelsbolagens gigantiska bluff om lugnande medel och antidepressiva.

Här kommer en längre intervju med Robert Whitaker som borde intressera alla som har haft kontakt med något SSRI-preparat, endera själva eller på grund av att någon närstående står på medlet, liksom dem som funderar på att gå till läkare för att få sådana utskrivna till sig. Del 4 är speciellt intressant. Där talar Whitaker om hur serotoninteorin om depression inte har någon vetenskaplig grund, tvärtom:

Dr. Mercola’s Interview with Robert Whitaker on Mental Health (Part 1 of 7)

Dr. Mercola’s Interview with Robert Whitaker on Mental Health (Part 2 of 7)

Dr. Mercola’s Interview with Robert Whitaker on Mental Health (Part 3 of 7)

Dr. Mercola’s Interview with Robert Whitaker on Mental Health (Part 4 of 7)

Dr. Mercola’s Interview with Robert Whitaker on Mental Health (Part 5 of 7)

Dr. Mercola’s Interview with Robert Whitaker on Mental Health (Part 6 of 7)

Dr. Mercola’s Interview with Robert Whitaker on Mental Health (Part 7 of 7)

OBS: Det kan vara livsfarligt att avsluta medicinering med SSRI abrupt. Preparaten måste sättas ut mycket försiktigt och över lång tid och att sluta med dem kan i värsta fall var plågsamt under en ganska lång tid.

/Kerstin

Länkar:
Robert Whitaker
Fler inlägg om SSRI på Motvallsbloggen

Nästa sida »


Motvallsbloggen
lades ut 10/2 2005

Webmaster