Livsfrågor&Vård/omsorg05/11 21:17
Dödlig medicin och organiserad brottslighet
Alla som vill förbli friska eller åter bli friska bör se den här filmen. Den kan bespara många av er onödigt lidande:
Deadly Medicines and Organised Crime – Peter Gøtzsche – October 3, 2013
Tack Britt för länken.
/Kerstin
Länkar:
– Psykiatrins och läkemedelsbolagens gigantiska bluff om lugnande medel och antidepressiva, Motvallsbloggen 10/5 2010
– Whitakers avslöjande om SSRI i USA, Motvallsbloggen 26/2 2013
– Fler bloggar tar nu upp SSRI-preparatens förödande effekter, Motvallsbloggen 24/2 2013
– Depression beror inte på serotoninbrist – äntligen ett erkännande, Motvallsbloggen 3/11 2011
08/11 01:23 at 01:23
Jag fick länken av en påläst person som också skriver så här:
”Idag 2013-11-07 är det en konferens i Köpenhamn där huvudtalarna är Peter C. Götzsche, Robert Whitaker och Ola Larsen.
De skall prata om psykiatrin som den oftast bedrivs idag och som den skulle kunna bedrivas i framtiden.
Robert Whitaker skall också ta upp det som han skriver om i The Anatomy of an Epidemic.”
08/11 13:20 at 13:20
Kompetenshöjning i äldrevården:
http://www.lakartidningen.se/Klinik-och-vetenskap/Klinisk-oversikt/2013/11/Kompetensen-maste-hojas-pa-sarskilda-boenden-for-aldre/
Jag tror inte att gamla människor, vanligtvis, är deprimerade pga att dom är gamla, vilket är en vanlig uppfattning inom äldrevården att så skulle vara fallet. Tänk så många äldre människor som upplevt en-två världskrig, en social välfärd som de fick stå för själva. Aldrig någonsin har de varit särskilt deprimerade i sina liv, även om det finns undantag.
Man pratar alltid om behovet av kompetenshöjning, men man beskriver sällan vad kompetenshöjning egentligen skulle vara utöver diverse läkemedelsbehandling.
Jag tror inte alls på geriatrisk specialistkompetens.
08/11 19:25 at 19:25
Bra film om min bransch. Spred vidare till många i branschen som behöver veta.
Den medicinska kemins totala haveri har mycket mer långtgående konsekvenser än vad jag sett i mitt perspektiv, där jag betraktat dess totala ofermåga att skapa verksamma mediciner. Lämnade cancer-forskningen för flera år sedan helt desillusionerad av den medicinska kemin i stort och cancerforskningen speciellt. Till och med inom den medicinska kemins akademiska forskning så sysslade de stora med intellektuell ohederlighet och rent ut sagt forskningsfusk, det intellektuella kapitalet var uttömt sedan länge, inga bra idéer fanns, då började man hitta på mängder med snurrigheter. De som fick fina poster var de som visste att spela spelet, men det visade sig att de inte är samma personer som kommer på bra idéer.
Men kreativitet och fantasi håller vi på att medicinera bort.
09/11 03:09 at 03:09
Britt:
Tack för länkarna. Och precis som du tror jag inte på att man autimatiskt blir deprimerad för att man blir äldre eller går i pension. Det tror nog inte läkare heller om de orkar tänka en självständig tanke och inte bara går i läkemedelsindustrins ledband.
Har lag ut den här filmen även på FB-sida.
Martin:
Tack för ditt inlägg. Jag undrar om jag får kopiera in det på FB-sidan som en kommentar där också, till filmen ifråga. Jag har ett meningsutbyte där med en psykiatriker. Jag kan göra det utan att ha med något namn om du föredrar det, i så fall.
10/11 10:01 at 10:01
Jag har läst den danska versionen av Peter C. Götzsches modiga bok som kom i höstas. Den har titeln – Dödelig Medicin og organisert kriminalitet.
Jag funderade – skulle jag köpa den engelska eller den danska versionen. Till slut bestämde jag mig för den danska. Det gick bättre att läsa/förstå än vad jag trodde, men det förutsätter att man verkligen är intresserad.
Visst fastnade jag på något enstaka ord men innan jag hade avslutat meningen så förstod jag.
10/11 10:27 at 10:27
Robert Whitaker har även författat boken Mad in America (rekommenderas).
Det finns en hemsida med samma namn, http://www.madinamerica.com som innehåller mängder av intressanta artiklar om psykiatrin och även patientberättelser. Peter C.Götzsche och David Healy är ”utrikeskorrespondenter”.
I september 2013 skrev man om boken Deadly Medicines and Organised Crime: How Big Pharma Has Corrupted Health Care och Peter Götsche förklarade varför han, som hade bestämt sig för att inte skriva någon bok, hade ändrat sig.
Under den artikeln fanns nedanstående presentation av Peter C. Götsche.
———————————————-
Från hemsidan:
“..Professor Peter C. Gøtzsche, Director of the Nordic Cochrane Centre, graduated as a master of science in biology and chemistry in 1974 and as a physician 1984. He is a specialist in internal medicine; worked with clinical trials and regulatory affairs in the drug industry 1975-1983, and at hospitals in Copenhagen 1984-95. He cofounded The Cochrane Collaboration in 1993 and established The Nordic Cochrane Centre the same year. He became professor of Clinical Research Design and Analysis in 2010 at the University of Copenhagen.
–
Peter has published more than 50 papers in “the big five” (British Medical Journal, Lancet, Journal of the American Medical Association, Annals of Internal Medicine and New England Journal of Medicine) and his scientific works have been cited over 10,000 times. He is author of the books “Rational Diagnosis and Treatment. Evidence-Based Clinical Decision-Making” (2007), ”Mammography Screening: truth, lies and controversy” (2012), and ”Deadly medicines and organised crime: How big pharma has corrupted health care” (2013).
–
Peter has an interest in statistics and research methodology. He is a member of several groups publishing guidelines for good reporting of research and has co-authored CONSORT for randomised trials, STROBE for observational studies, PRISMA for systematic reviews and meta-analyses, and SPIRIT for trial protocols. Peter is an editor in the Cochrane Methodology Review Group..”
Slut citat
10/11 10:41 at 10:41
Nu spårar jag ur – det här handlar om kinoloner!
Eftersom jag har haft närstående som stått på mängder av olika läkemedel har jag ”upptäckt” den ena boken efter den andra liksom mängder av hemsidor.
En av dessa närstående fick antibiotikan ciprofloxacin (gruppen kallas kinoloner eller fluorokinoloner). Det gjorde att jag började söka information redan 2004. Det blev en ögonöppnare.
I USA finns människor som kallar sig ”floxies”. De hade blivit ”floxed” (skadade) av mediciner med substansnamn som ciprofloxacin, levofloxacin, norfloxacin etc.
Den här typen av antibiotika är s.k. bredspektrumantibiotika och den ökar resistens, men aldrig ser man något om biverkningarna.
Genom åren har jag läst mängder av patientberättelser (finns t.ex. på http://www.askapatient.com – Cipro, Levaquin etc. – och fqvictims.org.
Jag läste också Stephen Frieds bok – Bitter Pills (hans hustru tog den här typen av antibiotika och hamnade på psykakuten).
För ett tag sedan beslöt jag mig för att googla ”floxie” och då hittade jag en ny sida som jag vill rekommendera, http://www.floxiehope.com. Det visade sig att sidan görs av en svenskättling i Colorado, Denver.
Hur många inom den vanliga vården – och psykiatrin – känner till att man kan drabbas av t.ex. psykos av kinoloner ?
10/11 19:52 at 19:52
Marie:
Tack för dina kommentarer. Vad gäller antibiotika vet jag ingenting. Ska läsa de sidor du hänvisar till.
10/11 21:01 at 21:01
http://www.cochrane.dk/
http://www.cochrane.dk/book/index.htm
Book: Deadly medicines and organised crime: How big pharma has corrupted health care (versions in other languages)
Bog: Dødelig medicin og organiseret kriminalitet: Hvordan medicinalindustrien har korrumperet sundhedsvæsenet.
11/11 08:37 at 08:37
Jodå, det är bara att reproducera det jag säger.
Den medicinska kemins haveri är ett rent vetenskapligt fenomen. Den har under ett par decennium arbetat med sk ”drugtargets”, vilket är kroppens enzymer, som man då försöker hämma. Det har gett oss några mediciner, men jag vet inte hur effektiva de är i verkligheten. Klart är dock att det har visat sig vara en dålig princip för att vaska fram verksamma läkemedel, visar sig att substanser som inihiberar ett specifikt enzym sällan blir bra läkemedel när man behandar en hel organism. Men det finns just ingen alternativ till denna metod idag. De som arbetar på andra sätt har gått tillbaka till den ursprungliga metoden, skapa molekyler och testa dem på cellnivå direkt, egentligen tillverka slumpmässig substans och testa den på hel cell.
När det gäller cancerforskningen är drug targets ofta viktiga enzymer centrala för cellens och därmed organismens överlevnad som man använder som ”drugtarget”. Det betyder att förhoppningen altid är att cancern dör innan individen dör. Vad jag kallar ”herocures”. Det är så man jobbar fortfarande, visst har det gett en del effektiva läkemedel, men nu börjar det bli mer och mer bisarra ”drugtargets”. Farligare och farligare cancermediciner är det håll utvecklingen går, vilket jag ansåg var vansinne och gjorde mig desillusionerad.
Sedan var den medicinska kemin full med fjäsk för de stora namnens forskning. Vi gjorde ett forskningsarbete där vi testade en av de stora forskarnas nya princip för att snabbt hitta ett läkemedel och få fram hur det skulle se ut. När vi fick tillbaka resultaten från den biologiska testningen var det uppenbart att principen inte fungerade alls. Jag ansåg att principen inte ens var vettig på teoretisk nivå, men resten av forskningsgruppen ville gå en annan väg. De valde ut mätpunkter ur datan och publicerade ett pek som bekräftade det stora namnets princip. Jag tyckte att vi då borde pubicera ett fullt papper senare där vi visar all data och falsifierar principen. Men det tyckte ingen i gruppen var en bra idé. Därefter började jag leta ett nytt jobb.
Vad gäller psykofarmaka är situationen än värre då man inte har ett oberoende mätmedel att mäta läkemedlets verkan. Då gör man statistiska metoder på patientgrupper, stratifierade sådana också. Sättet som läkemedelstestning går till på psykofarmaka så vaskar man aktivt fram de sämsta läkemedlen. När du gör ett test emot placebo eller annat läkemedel så kommer det läkemedlet med mest biverkningar vinna. Det bästa du kan ha i en studie av antidepressiva är en biverkning som gör at den grupp som får aktiv substans kan vara helt säker på att de inte ingår i placebogruppen. Får de en biverkning vet de att de inte är i placebogruppen och blir lite hoppfulla, känner efter för att känna positiva effekter, de känner sig nog lite bättre också förutom den där irriterande biverkningen. Hela psykpharmatestningen är ett enda stort intellektuellt haveri. Placeboeffekterna var enorma, vilket är sjukt, för som vi säger kring fikabordet på jobbet, funkar placebo så var du inte sjuk till att börja med. Det finns ingen placeboeffekt, det finns däremot massor med folk som känner sig sjuk när de inte är det, folk som känner något som läker av sig själv, det finns gott om feldiagnosticerade personer. Men det är vad placebo är, det finns inget i placebo som faktiskt påverkar ditt sjukdomstillstånd, så nån placeboeffekt som faktiskt kan bota dig existerar helt enkelt inte. Så när man har en vetenskapsgren, psykologin, som gör feldiagnoser i en enorm omfattning, då får man enorma placeboeffekter. När man skapar substanser som petar på hjärnan vinner den substans som ger starkast märkbar effekt i människan, mest märkbara biverkningar.
Den medicinska kemin havererar dessutom än mer när vi talar om psykofarmaka. Där används det för att kunna introducera nya läkemedel som inte är bättre än gamla läkemedel. Först uppfann man SSRI som mekanismen för antidepressiva, den mekanismen håller inte, idag finns massor med teorier om hur de läkemedlen fungerar. Men en orsak till att man uppfinner nya mekanismer är att då behöver subsansen inte ens vara lika bra emot sjukdomen som de substanser som redan finns. För då är det en annan behandlingsmetod emot sjukdomen och tävlar då i en egen klass där de behöver vara bättre än placebo. Deta är ytterligare en av punkterna där den medicinska kemin havererat.
Det är för mycket som är snett i industrin. Jag är nu mera på produktionssidan och den är inte fri från problem och skumma saker den heller. Där är det inte lika mycket mygel, för industrin inser att om man tillverkar medicinerna med så mycket mygel och slarv att varje piller blir rysk roulette så underminerar man hela branschen. Men det innebär inte att det inte funnits gott om nära ögat incidenter inom produktionen heller. Att det inte finns en ökande korruption där.
11/11 13:44 at 13:44
Martin:
Tack för ditt långa inlägg. Har lagt in det på tråden om den här filmen, som jag också lade ut på FaceBook.
Sen vad gäller placebo, om det finns eller inte. Naturligtvis finns ingen sjukdom eller tillfrisknandeprocess som heter placebo. Men med tanke på att kroppen har en hel del självläkningsverktyg, och att dessa ibland kan påverkas av det psykiska tillståndet, så kan man kanske inte bara döma ut placeboeffekten helt och direkt.
11/11 16:26 at 16:26
Jag kan nog inte släppa mitt förnekande av placeboeffekten så lättvindigt. Det är en teori som uppstått ur kvantitativ metod och bör tills man finner en fysiologisk mekanism, betraktas som en artefakt av statistisk behandling. Jag anser att den bör betraktas på samma sätt som andra artefakter av statistisk databehandling, så som rasism. Vad vi vet finns är att folk läker av sig själva, att fok tror sig känna symptom, att läkare gör fel och att folk i studier mäter fel. När man drar av det är det inte mycket effekt kvar och det bör man då betrakta som en okänd okänd, ett mätfel.
Humör och allt möjligt påverkar läkeprocessen, den som får ett sockerpiller för sitt ryggskott eller liknande får för sig att smärtan inte är lika farligt, slutar ligga och oja sig, rör på sig och ökar bodgenomströmningen och snabbar på läkeprocessen. Massa såna små effekter kan finnas på en lång rad symptom.
Men jag tror att vi är eniga, att vi håller med Götzsche, att det som faller inom okänd mekanism, placebo, är mycket litet. Att när man ser 50%-ig placeboeffekt så är det i självaverket enorm feldiagnos man ser eller helt enkelt en sjukdom som inte finns.
11/11 18:22 at 18:22
Martin:
Sägs det inte också i den här filmen, eller var det någon annan som påpekade det, att placebotabletter är ingen väg att kontrollera hur bra ett piller med den testade substansen verkar. Ska man få veta det måste man också ha en grupp som inte får någon behandling alls. Först i den jämförelsen kan man kanske se den verkliga effekten av substansen X.
11/01 09:29 at 09:29
Gott Nytt År!
Anknyter till min kommentar (7) om fluorokinoloner. Nyligen upptäckte jag en mycket bra 6-delad dokumentär. Den finns på u-tube och har titeln, Some Adverse Events.
Klistrar in ett par länkar.
http://www.youtube.com/watch?v=tWns15Y5TdI
http://www.youtube.com/watch?v=RATl8zQeRsU
Dessa antibiotika liksom många andra läkemedel innehåller någon typ av fluor (mina kemikunskaper är dåliga).
Det finns mycket att säga om fluor.