juni 2016


Internationell politik&Massmedia&Politik/ekonomi&Politik/EU26/06 12:20

Just nu flödar media över vad gäller försök att skylla på väljarna, de där som röstade fel i England, för inte kan det vara något fel på EU-projektet eller de styrande där, eller demokratin i EU. Naturligtvis är allt detta bara försök att blanda bort korten för oss. Jag tror inte det går längre.

Jag har hela tiden sagt att EU är ett krigsprojekt. Det ser vi allt tydligare tecken på de senaste åren. Dels deltar många EU-länder i krig mot stater i MÖ, och det var också EUs fel att kriget i Jugoslavien bröt ut och på det sätt som skedde, liksom nu eländet i Ukraina. Ekonomiska sanktioner är, fast många inte inser den saken, en form av krig och sådana utsätter man nu Ryssland för i stor stil.

Inte minst, EU-eliten för ett krig mot befolkningarna i EU, där resurser hela tiden förs från folkflertalet till eliterna. Man har dessutom något så vanvettigt som en s.k grundlag, Lissabonavtalet, som stipulerar att det ska föras en bestämd, alltså en nyliberal ekonomisk politik i EU. En sådan politik får alltid en  trickle- upeffekt, att resurserna förs nerifrån och uppåt i samhället. Resultatet är skenande arbetslöshet och starkt tilltagande ojämlikhet både inom enskilda EU-länder och mellan sådana. Tyskland står hittills som den stora vinnaren här. Den  här politiken inbär dessutom en stagnation både vad gäller samhällsutvecklingen och vad gäller vetenskap och teknologi.

Vad gör då EU när missnöjet bland folk börjar bli besvärande, som nu den brittiska omröstningen om EU-medlemskapet? Jo, man tar till, hot, straff och hämndåtgärder, precis som man gjorde mot Grekland för något år sedan. Knappast någon åtgärd kan slå dessa vad gäller att skapa avsky mot de styrande EU-eliterna. Det folkliga missnöje som man väcker, verkar dessa eliter tänka sig, ska de övervinna med militära medel, även inom Europa. Sådant kan inte heller kallas för fredspolitik.

I värsta fall tänker sig eliterna att yttre fienden, terrorister, Ryssland, Kina, vad man nu kan tänka upp, ska svetsa Europa samman, såsom yttre fiender har en tendens att göra. Jag tror att man bedrar sig här. Det finns inte tillräckligt med ”vi-känsla” inom Europa för att en sådan taktik ska fungera.

Sen har vi propagandan. Propaganda är otroligt effektiv, när den är enhetlig och har pågått en tid, men dess varaktighet är inte oändlig. Förr eller senare ser allt fler människor diskrepansen mellan propagandans utsagor och den verkliga världen och idag har alla större möjligheter att få alternativ information från andra håll, ex från nätet. Vi kan bara se på g:a Sovjet. Där misstrodde ryssarna nästan allt som sades och skrevs i media och föreställde sig att verkligheten var den motsatta. Följaktligen kom många ryssar att idealisera Väst, tro att allt var bättre här i Väst än det faktiskt var. I EU börjar nu propagandan så smått få samma effekt. Fler och fler tror inte längre på media eller på den politiska retoriken. Sådan misstro är förödande för alla länder där den sprider ut sig. Den gynnar aldrig fred och utveckling.

Alla sådana här försök, som EU, att slå ihop många länder och behärska stora områden har kraschat – förr eller senare. När EU kommer att krascha är bara en tidsfråga. I morgon eller om 75 år? Den andra viktiga frågan här är hur kraschen kommer att se ut. Kommer den att vara tämligen fredlig och någotsånär välordnad eller krigisk och förödande. Det beror delvis på hur EU-eliterna agerar idag.

/Kerstin

Länkar:
- EU hotar Storbritannien – vi förhandlar inte, Lena Mellin, AB, 27/6 2016

Fler länkar kan tillkomma senare

Ideologier/propaganda&Internationell politik25/06 10:38

Paul Krugman, känd som innehavare av ett av Riksbankens falska nobelpris, förefaller dela Kerstins analys av brexits konsekvenser i sin dagen efter-krönika i New York Times. Han sammanfattar: ”So calm down about the short-run macroeconomics; grieve for Europe, but you should have been doing that already; worry about Britain.”

Alltså: De ekonomiska effekterna på kort sikt är inget att bekymra sig för. Däremot bör man oroa sig för de allmänna framtidsutsikterna för EU och för Storbritannien.

Min egen reflektion, så här två dagar efter, är att det är märkligt att så många kommentatorer skriver/talar som om Storbritannien redan lämnat EU. Så är det ju inte. I fråga om handel och rörlighet är situationen oförändrad en lång tid framåt.

Jag lyssnade på direktsändningen av premiärminister Camerons tal från Downing Street på morgonen efter omröstningen. Han berättade om vad som nu skulle hända. Till att börja med sitter han kvar tills Konservativa partiet utsett en ny ledare någon gång i höst. Därefter ska denne ledare, den nye premiärministern, lämna in en ansökan till EU om att få lämna unionen. Sedan räknar man med ganska långdragna förhandlingar innan Storbritannien på nytt är en självständig stat.

En snabb kalkyl ger vid handen att det hela inte kan vara klart förrän 2018 eller 2019. Och innan dess kan mycket hända. Till exempel kan den krisstämning som nu jagas upp av konservativa och liberala politiker och ledarskribenter utlösa en ekonomisk recession av den typ som skapades på Wall Street 2008. Då får den brittiska regeringen en anledning att skjuta upp ansökan om utträde ”tills situationen stabiliserat sig”.

Det kanske aldrig blir något brittiskt utträde ur EU?

/Dan

Länkar:
– Brexit: The Morning After, Paul Krugman New York Times 24/6 2006

 

Internationell politik&Politik/ekonomi24/06 11:20

Så har då det osannolika hänt. I England röstade en lite majoritet för utträde ur EU. Jag har ingen speciell idé om vad det kommer att innebära – om Englands ledare nu verkligen försöker effektuera folkets önskan. Men riktigt den katastrof som det framställs som kan det ju knappast vara.
Får nog anledning att återkomma om den här saken.

/Kerstin

Djur/natur10/06 10:08

Får väl meddela att vi har fått en ny familjemedlem, en liten Drover, collievalp. Han är åtta veckor och tre dagar på fotot och har bott hos oss sedan i tisdags. En mycket trevlig liten kille.

år 2012

Raska tycker att han beter sig opassande. Man får ju inte sno tofflor eller skor.
år 2012

/Kerstin

Forskning/vetenskap&Vård/omsorg04/06 17:44

Det är något förbryllande med de föreskrifter och mediciner jag fick med mig hem från hjärtintensiven i november.

Det var två blodförtunnare (eg. antikoaguleringspreparat). Båda tar jag fortfarande och har noterat en tilltagande tendens till blåmärken. Jag går omkring och ser ut som om jag har en hustrumisshandlande man, vilket jag inte har. Kommer på mig med att ta på mig långärmat när jag går bort för att ingen ska se mina blå/gulflammiga armar, precis som misshandlade kvinnor ofta gör.

Vidare fick jag betablockerare, som sätter ner hjärtverksamheten (för att hjärtat ska läka snabbare sades det) och sänker blodtrycket, samtidigt som jag fick order att motionera mig svettig för att stärka hjärtat. Men betablockerare leder till att pulsen blir låg. Det spelade ingen roll hur mycket jag ansträngde mig så blev jag för det första inte svettig, fick jag, för det andra, inte upp pulsen och blev dödstrött och efter 150 meters promenad fick jag kramp i vaderna (har gått över nu)
Om nu hjärtat inte ska arbeta så intensivt för att läka efter infarkten, varför säger man då åt mig att motionera (så att hjärtat arbetar mer) för att stärka hjärtat samtidigt som man ger mig medicin som ska förhindra att hjärtat arbetar intensivare?

Till slut satte jag ut betablockerarna, successivt under några veckor. Hjärtat arbetade mer när jag ansträngde mig. Vilopulsen steg, från konstant omkring 52 till mer normala omkring 70 (+ lite mer när jag ansträngde mig). Blodtrycket, som betablockerarna skulle ta ner gick först upp lite ett par dagar för att sedan gå ner till mellan 125 och 135 igen. Ingen ko på isen där.

Nu håller jag på att sätta ut ACE-hämmarna, som vidgar blodkärlen, sägs det men som också sänker blodtrycket, och som, liksom betablockerarna, kan påverka lever och njurar. När ett levervärde (vilket det nu var) ökade blev läkaren orolig och kallade mig för ny provtagning. Vet inte vad resultatet blev men skulle få det hemskickat (vilket jag inte litar på att jag hade fått) om värdet stigit ytterligare. Han förhörde sig noga om mitt alkoholbruk och såg besviken ut när jag redogjorde för detsamma, några glas vin/månad eller mindre.

Statinerna, som ska sätta ner kolesterolvärdet och som tas av c:a 900 000 svenskar, tog jag överhuvudtaget aldrig eftersom jag inte hade höga kolesterolvärden, snarare tvärtom och eftersom dessa preparat ingalunda är oförargliga.
Efter att ha läst på har jag kunnat konstatera att statinerna kan förlänga livet, tre dagar statistiskt sett och att de endast har positiv effekt för någon procent av dem som äter dem, samt att de är rent farliga för många av de andra. Dessutom läser jag att modern forskning visar att kolesterolvärdena inte har något med hjärtinfarkter att göra.

På hjärtintensiven förhörde man sig om min övriga hälsa, framför allt om det som betraktas som riskfaktorer och
1) jag hade inte övervikt
2) inte diabetes
3) inga åderbråck
4) dricker mycket måttlig med alkohol
5) knappast varit stressad de senaste 10 åren
Sen hade jag inte heller höga kolesterolvärden
och lungorna konstaterades vara ua

Läkaren som förhörde mig såg lite desorienterad ut. Jag stämde nog inte alls med bilden av den typiska hjärtinfarktpatienten. Så jag hjälpte honom lite på traven och talade om att jag hade rökt i 50 år. Rökning är ju en riskfaktor. Men röntgen av lungor samt annan undersökning av dessa hade ju visat på friska lungor. Kanske därför han verkade så ointresserad av att jag utsatt mig för denna riskfaktor. Men skälet kan förstås ha varit att man ju inte kan medicinera mot rökning (om vi bortser från SSRI förstås).

Resultatet blev, misstänker jag, att jag skickades hem med medicinstandardkitet, utprovat (kanske), och avsett för gubbar som väger 80-90 kg (eller mer).

OK jag tar kanske vissa risker även om de, enligt de undersökningar jag har läst är små, när jag plockar bort en del av medicinerna. Så vi får väl se hur länge jag stoppar när jag satt ut de flesta av de medikamenter jag fick med mig hem.

För övrigt kan jag tänka mig värre sätt att dö på än genom en stöddig hjärtinfarkt. Den gör visserligen ont men bara en kort stund om den är så kraftig att man dör av den. Hellre det än Alzheimers.


Motvallsbloggen
lades ut 10/2 2005

Webmaster