Paul Krugman, känd som innehavare av ett av Riksbankens falska nobelpris, förefaller dela Kerstins analys av brexits konsekvenser i sin dagen efter-krönika i New York Times. Han sammanfattar: ”So calm down about the short-run macroeconomics; grieve for Europe, but you should have been doing that already; worry about Britain.”

Alltså: De ekonomiska effekterna på kort sikt är inget att bekymra sig för. Däremot bör man oroa sig för de allmänna framtidsutsikterna för EU och för Storbritannien.

Min egen reflektion, så här två dagar efter, är att det är märkligt att så många kommentatorer skriver/talar som om Storbritannien redan lämnat EU. Så är det ju inte. I fråga om handel och rörlighet är situationen oförändrad en lång tid framåt.

Jag lyssnade på direktsändningen av premiärminister Camerons tal från Downing Street på morgonen efter omröstningen. Han berättade om vad som nu skulle hända. Till att börja med sitter han kvar tills Konservativa partiet utsett en ny ledare någon gång i höst. Därefter ska denne ledare, den nye premiärministern, lämna in en ansökan till EU om att få lämna unionen. Sedan räknar man med ganska långdragna förhandlingar innan Storbritannien på nytt är en självständig stat.

En snabb kalkyl ger vid handen att det hela inte kan vara klart förrän 2018 eller 2019. Och innan dess kan mycket hända. Till exempel kan den krisstämning som nu jagas upp av konservativa och liberala politiker och ledarskribenter utlösa en ekonomisk recession av den typ som skapades på Wall Street 2008. Då får den brittiska regeringen en anledning att skjuta upp ansökan om utträde ”tills situationen stabiliserat sig”.

Det kanske aldrig blir något brittiskt utträde ur EU?

/Dan

Länkar:
– Brexit: The Morning After, Paul Krugman New York Times 24/6 2006